17.7.2011. Vår ”professor i nordamerikanska studier” här i Uppsala, Erik Åsard, presenterar en intressant understreckare i denna söndags SvD Kultur. Bl a om papperstidningars möjligheter att överleva i konkurrensen med det allt mer inkräktande och allsmäktiga nätet. Han tror inte på papperstidningens död, men han noterar sensationella uppgifter om dessa papperstidningars minskade antal och försämrade service: Washington Post stänger sina lokalredaktioner i Chicago, New York och Los Angeles.
Vi har sett samma utveckling här hemma. Expressens lokalredaktioner var på 1950-talet en både lokal och nationell maktfaktor, med den residerande lokalredaktören som stadens småpåve vid Stortorget; en svunnen tid.
Vilket är då Åsards recept för en förhoppningsvis livsduglig tidning? Han citerar veteranjournalisten Alex S Jones som mycket allmängiltigt – men i dag sällsynt – presenterar sin metod för publicistisk överlevnad:
Han tror på behovet av seriös journalistik och på ädla värderingar som objektivitet och opartiskhet. I ett ständigt föränderligt medielandskap är det särskilt viktigt att försöka upprätthålla de gamla principerna, menar han. Det stora problemet är enligt Jones urgröpningen av den faktabaserade rapporteringen (”accountability news”), den som fokuserar på reella samhällsproblem och som ställer makthavarna till svars för deras handlingar.
Citatet kan förefalla ärkekonservativt, men det är sannerligen tillämpligt på all journalistik värd namnet. Genom alla tider och kriser och twittrar.
Hur arbetar då Svenska Dagbladet, som torde vara både Åsards och Jones meningsfrände på publicistikens höjder. Följer Svenska Dagbladet de ädla normerna?
Ofta ja, om än med en moderat touche även över vissa av de rena nyhetsinslagen. Men stora händelser och företeelser, så stora att de når upp till himlen, kan falla utanför tidningens bevakning.
”Vi tittar på Palmeärendet, men inte så noggrant som du”, skrev SvD:s redaktionschef en gång till mig, citerat här på bloggen. Det var ett avslöjande yttrande. Omvälvande händelser kan inte bevaka på detta sätt av en stor tidning, menar jag, som en självklarhet. Lite petande och duttande på en tillrättalagd och förpuppad nyhets yta avslöjar inga journalistiska sanningar.
Jag går tillbaka till Jones-citatet nyss:
Urgröpniongen av den faktabaserade rapporteringen, den som fokuserar på reella samhällsproblem och som ställer makthavarna till svars för deras handlingar…
Jag måste erkänna att jag inte riktigt kan förstå hur Svenska Dagbladet, om just den tidningen får utgöra exemplet, kan försvara en icke-bevakning av en stor nyhet, en meganyhet. Jones berättar inga sensationer, han håller sig till grundmurade idéer som börjat vittra.
Jag är yrkesjournalist och författare, har alltid haft nyhetsjobb. Skulle yrkets värderingar få förblekna, ja då finns ingenting kvar av den journalistik som jag, säkert yrvaket och tafatt, började utöva i DN:s enspaltare den 1 januari 1948.
Då var rågången mellan ledarsida och nyhetssida knivskarpt dragen, och nyheten ansågs kapabel att stå för sig själv. Kanske kan en till snömos förvandlad rapportering också ha ett värde, men den bör inte presenteras under falsk varubeteckning.
Ser jag svensk journalistiks undergång och död i spåren av icke-rapporteringen om det fortsatt dova och ogenomskinliga Palmeärendet? Ja – och det värsta är att även efter ett avslöjande, eller kanske just då, kommer denna svenska journalistik att framstå som ynkligt vingklippt.
Jag märker att jag kanske låter konservativ i överkant. Men låt gå för den typen av konservatism, den som sätter sanningar i högsätet. Lögner i högsätet har vi haft nog av. 30-talslögner.
”…som ställer makthavarna till svars…”. Det var ju det det handlade om.
Sven Anér
Väldigt viktigt det du skriver om yrket.
SvaraRadera