Marjasinaffären – vem minns den idag? När riksdagen 1994 hade beslutat om en °medborgarkommission° för att granska polisens utredning av mordet på Sveriges statsminister åtta år tidigare valde man att utse Sigvard Marjasin till ordförande. Efter att tidigare ha lett ett av landets största fackförbund var han vid den tiden landshövding i Örebro län. Men bara ett år senare tvingades han avgå på grund av slarvig redovisning av representation. Var detta det verkliga skälet eller hade Marjasin varit för djärv i sökandet efter sanningen bakom mordet på Olof Palme?
Detta är en av de många spännande frågor som Sven Anér diskuterar i sin nya bok: ”Palmemordet: De sammansvurna”.
Av massmedia kan man få intrycket att mordutredningen är nerlagd och att inget nytt händer i saken. Ingetdera stämmer – verkligheten är avsevärt mer komplicerad och mycket intressantare! Polisens utredning, den så kallade förundersökningen, pågår på pappret men utan att något arbete utförs för att söka mördaren.
Genom att sätta upp skylten ”Förundersökning” tar polisen sig rätten att vägra lämna ut dokument som annars enligt gällande grundlag skulle vara offentliga. Den verkliga mordutredningen sker numera genom undersökande journalister som Sven Anér, Olle Minell,, Gunnar Wall och Olle Alsén som vägrar släppa greppet om den största politiska händelsen i Sverige på hundra år.
Nya förhållanden kommer fram och belyser redan kända fakta som den hemliga övervakningen av paret Palme mordkvällen. Nu har skådespelaren Robert Gustafssons viktiga vittnesmål blivit känt först efter 24 år och liksom Lars Jeppsons iakttagelser på mordplatsen hade det kunnat förhindra justitiemordet på Christer Pettersson – om det inte hemlighållits.
I första hand ger Anérs bok en återblick på de viktigaste momenten i utredningen av mordet och därmed också på svensk samhällshistoria. Den som inte engagerat sig i saken får koncentrerade svar på frågor om hur polisen ljugit, om hur det gick till när anklagelserna mot Pettersson konstruerades, om bakgrunden till misstankarna mot moderate riksdagsmannen Anti Avsan och mycket annat som man kan undra över. Läsaren kan också följa den sega kampen mot myndigheterna.
”Jag hävdar att ingen enda av lagens föreskrifter följs vid myndigheters arroganta behandling av en aktiv undersökande journalist och författare som mig själv”, suckar Anér.
”De sammansvurna” är författarens tionde bok i ämnet. Den är speciell på det sättet att den till stor del består av bloggtexter från året 2010 (svenanerpalmemordet.blogspot.com) kombinerade med nyskrivet material. Det ger närhet och engagemang, men gör det också möjligt för författaren att förtydliga sig och fördjupa sig på vissa punkter. Till det nya och brännande hör Palmemordets eventuella samband med mordet på Catrine da Costa 1984 och i synnerhet författarens nu öppet presenterade syn på bakgrunden till statsministermordet.
Det är inget mindre än ett Sisyfos-arbete Sven Anér har utfört för att göra det möjligt för oss alla att tränga igenom de dimridåer som polisiära och rättsliga instanser lägger ut. Inte minst beundransvärd är den möda han satsat på kunskapsspridning till just dessa.
Ingen myndighet eller enskild tjänsteman med anknytning till ärendet kan skylla på att man ”inte visste”. Anér har hållit dem informerade om sakernas rätta tillstånd och såväl polischefer som chefredaktörer liksom hela den moderata riksdagsgruppen har fått sig tillsänd förra boken ”Affären Anti Avsan”.
Numera vet alla – men det finns förstås sådana som alltid vetat. Därmed är vi tillbaka hos Medborgarkommissionen. Marjasin bjöd in säkerhetsexperten Ulf Lingärde till en hearing angående en promemoria som denne skrivit om bakgrunden till palmemordet. Det handlar om det mest skakande dokumentet i hela utredningen och både promemorian och bandupptagningen av utfrågningen låstes omedelbart in. Locket lades på och ligger i princip där än.
Det som Lingärde hade avslöjat var en fullständig konspiration för att förändra de politiska förhållandena i landet, alltså en statskupp, som inleddes med mordet på statsministern. Femton högt uppsatta personer fanns i ledningen, till exempel tidigare SÄPO-chefen P G Vinge och marinchefen Bengt Schuback. Ingenting har alltså hänt med detta ”spaningstips” lika lite som med de finska kvinnornas samstämmiga iakttagelser på brottsplatsen. Det är svårt att finna någon annan förklaring än den som Anér formulerat så här:
”Från månader före mordet den 28 februari 1986 har trådar löpt och trådar dragits, och det är de högsta i vårt samhälle som styrt. Ingen av våra högsta politiker, våra högsta ämbetsmän, våra högsta makthavare alla kategorier har varit eller är okunnig om vad som verkligen skett; många har vetat vad som skulle ske, och det är icke-händelserna som visar att informationen inom detta höga etablissemang var så total, tystnaden så dov, lojaliteten så absolut. Alla har inte vetat allt, i detalj.. Men alla har förstått, från första stund och kanske från den stund som föregick den första stunden, att här gäller det att låtsasutreda och låtsassvara och låtsashäkta.”
En sak blir helt uppenbar genom boken: rättsstaten fungerar inte vid brott på den här nivån. Om det hndlat om en beväpnad kommunistisk liga hade lagens strängaste straff utdömts. Nu skyddas i stället brottslingarna med alla tillgängliga medel, och det sker sannerligen inte i folkmajoritetens intresse. Rättsstat och demokrati förutsätter varandra. Vart tar demokratin vägen när myndigheterna sätter sig över lagen och samtliga politiska partier blundar för vad som sker?
Bo Alvberger
Till 4 tidningar och TT!
Chefredaktör, Nyheter, Kultur!
Jag översänder fotostat av Bo Alvbergers recension i Miljömagasinet nr 28 av min tidigare översända bok ”Palmemordet: DE SAMMANSVURNA”.
Jag ber om en kommentar. Varken min bok eller Alvbergers recension har på minsta sätt dementerats, medan dammluckan öppnas och oemotsagda, sanningar strömmar ut.
Det är ett nytt Sverige som presenteras och som måste få visas upp i sanningens och demokratins namn. Jag ber om uppmärksamhet, en uppmärksamhet som i längden inte kan undandras det falskeligen arrangerade mordet på en statsminister.
Palmemordets Sverige måste avslöjas.
Har mina adressater några frågor ska jag försöka besvara dem, har ni några beskyllningar mot mig i denna sak kommer jag att analysera dessa beskyllningar.
Djupt oroad men, till sist, hoppfull, kollegial hälsning!
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
./. Artikel av Bo Alvberger i Miljömagasinet nr 28,
Det ena utesluter inte det andra.
SvaraRaderaNaturligtvis är C. Pettersson den som skjuter, det finns ju ett mycket trovärdigt vittne, fru Palme. Och det mesta tyder på att han varit på platsen, haft tillgång till "vapnet" etc. Men i den sekund han skjuter, vet han att han aldrig kommer att fällas för mordet. Han är skyddad fredad, och att kommer att få hjälp och beskydd återstoden av sitt liv.
Hela utredningen av C. Pettersson saboteras enkelt med lite klantigt polisarbete, (man antyder för fru Palme vem det är man har som misstänkt, anväder sig av sju propra poliser och en slusk vid konfrontationen etc.) Bevisen går inte att använda rättsligt, Pettersson släpps fri.
Den viktiga frågan är inte vem som skjuter, utan vem/vilka som planerat mordet.För att komma vidare kanske någon bör granska de utredare som hade hand om C. Pettersson ärendet? varför beter dom sig så klantigt? var det nybörjare som fick ha kontroll över Sveriges viktigaste mordutredning, skulle inte tro det? Och Holmér som liksom Moses i bibeln får en uppenbarelse, och ser en massa "kurder" som mördare, vad är hans roll, förutom att förvilla och fördröja den riktiga utredningen??
Eller 33 åringen som är C. Petterssons lookalike, med högerextrema åsikter, flyttar till Usa och skjuts av polis där?? Anti Avsan som Sven Anér vill ha som decorima mannen är ju också intressant, snacka om "kometkarriär"??. Ett militärspår anförs också som möjligt, själv håller jag det inte föga troligt. Arbetade själv inom försvaret vid aktuell tidpunkt för Palme mordet. Extremism höger eller vänster sågs inte på med blida ögon, dessutom var försvarsanslagen alltid bättre när Socialdemokraterna hade makten än när de Borgliga hade den samma. Trots motsatt retorik. Den någorlunda intelligente kunde nog lista ut att Palme var en stark anti kommunist. Tror möjligtvis att enskilda poliser ev. militärer kan vara inblandade, men hjärnan bakom det hela torde finnas i näringslivet, de verkliga Palme/Sosse hatarna.
Naturligtvis går detta aldrig att utreda, det är liksom det som är meningen, de "starka" skyddar alltid varandra, allt grävs ner i en labyrint av utredningsmaterial.
Det finns förhoppningsvis en lösning på detta, frågan är bara vem som sitter på pusselbiten? En helt ny utredning måste till vilket Sven Anér och många andra kompetenta personer kämpar för.
Några tankar från en medborgare.