Vad har Avsan egentligen sagt om Dekorima?

11.9.2013.

När det kör ihop sig tillsätter regeringar kommissioner och utredningar som ska vaska fram sanningar. Sällan går det särskilt bra. Deras publik ute i stugorna tror inte på deras långa rapporter, och ofta tror kommissionärerna nog inte särskilt mycket själva.

Kommissioner fryser ofta de osäkerheter och frågetecken som legat bakom deras tillsättning, vilket kanske inte varit meningen.

De stora kommissionerna, kring de stora svarta frågetecknen, kan uppvisa svåra fiaskon. Martin Luther King, Kennedy. Vårt eget mörka Palme-nystan.

Kring 1994 koncipierades den s k Palmekommissionen, senare, efter Marjasin, Granskningskommissionen, som skulle utgöra den pompösa finalen på alla olösta frågor, alla undranden. I stället blev det en tusen sidor lång suck, som just ingen lyssnade till och som ingen imponerades av.

Möjligen är det så här: att skriva en lång, korrekt, komplett samt opartisk rapport om ett långt och komplicerat händelseförlopp är i praktiken omöjligt. Vad ska tas upp? Vad ska inte tas upp? Vad ska kommenteras, och vad ska överlämnas till läsarnas förstånd och fantasi?

Jag har skrivit mycket kritiskt om denna granskningskommission. Jag har hävdat att huvudsekreteraren, Hans-Gunnar Axberger, som jag kallar för närmast enväldig, tog som sin uppgift att lägga ett snyggt lock över en krutdurk, peka lite grann med fingret, men aldrig ta i med hårdhandskarna.

Och vad vet jag egentligen? Kommissionens arbetsmaterial gjordes i princip aldrig praktiskt tillgängligt; i vart fall har ingen gått i närkamp med bakgrundsdokumenten, som i viss utsträckning finns att tillgå hos riksarkivet.

Jag har gläntat, men heller inte mer. Någon formell forskning i denna dokumentation har aldrig förekommit. Vi har fått lita på Axberger & co – och det är här som dilemmat blir uppenbart. Redan den garanterat opartiske får svårt att greppa totaliteten, men vi människor är sällan särskilt opartiska. Det är kriterier som urval och tyckande som definierar oss som människor. Kanske.

Nå, denne Hans-Gunnar Axberger släpps alltså lös på ärendet Anti Avsan, och hans klara attityd märks redan av det första anslaget:

Med ”dekorimamannen” avses en person som strax före mordet skall ha befunnit sig i det gathörn där mordet begicks, dvs där den butik som då hette Dekorima var belägen.

Kapitlets upptakt visar att kommissionen (ja, låt det handla om hela kommissionen, då) och dess huvudsekreterare vid ordbehandlaren har bestämt sig för att ifrågasätta ”dekorimamannens” skuld så långt det över huvud taget går, utan att direkt ljuga. Den trenden blir synlig i hela det ganska långa kapitlet .

Polisens uppgifter kring den aktuella händelsen refereras i Axbergers tämligen lättflytande stil, medan det i hela detta avsnitt inte återges ett enda direktcitat ur polismaterialet, inte ett enda. Då är korrekt forskning långt borta.

En central passus, som helt bygger på kommissionens eget tyckande, lyder:

Det finns dock knappast skäl att anta annat än att en händelse som gett upphov till tipset ägt rum, men dess koppling till mordet kan vara en efterkonstruktion eller ett misstag –

jag häpnar varje gång jag läser. Hur, menar Axberger, att händelsen både kan ha ägt rum och inte ägt rum? Och sedan han försett detta känsliga ärende med små tänkbara hakar som ”efterkonstruktion” och liknande, så droppar han saken som en död fisk, varpå han med uppenbar lättnad avslutar kapitlet med en grym saltomortal, där han anser sig kunna konstatera att

Den i uppslaget förekommande polismannen Anti A har såvitt kan bedömas inget med dekorimamannen eller de finska flickorna att göra.

Alltså: händelsen har ägt rum, men dekorimamannen är inte Anti Avsan utan – ja, vem då? Polisen har inte visat upp några altenativ. Det finns ingen annan tänkbar mördare utpekad. Kvar finns en tänkbar dekorimaman: dåvarande piketposlisen Anti Avsan. Är jag partisk när jag säger detta ? Inte just mer partisk än kommissionen och dess Axberger.

Avsan hördes faktiskt av polis, enligt en andrahandsuppgift i två timmar. Enbart ”upplysningsvis” som polistermen lyder, men ”förhöret” har av utomstående lästs endast av Axberger, som sanneligeninte känns som ”utomstående”; han sitter med i polisens bunker- ja, faktiskt, eftersom rikskriminalpoliser lånade ut sina egna lokaler till Axberger & co, en märklig artighet.

Detta förhör, om kanske 10-15 sidor, borde av Axberger ha återgetts in extenso. Oavsett sanningshalten hade den svenska allmänheten på så sätt kunnat bilda sig en egen uppfattning om hans ”handel och vandel”, för att citera Christer Pettersson en gång för länge sen.

Axberger ger nu endast några rader ointressant statistik. Han sitter med en krutdurk framför sig på bordet, men han låtsas tycka att detta förhör med en man, som kan vara Olof Palmes mördare, endast innehåller banaliteter. Även de sammanlagt åtta förhören med ”de finska flickorna” är styvmoderligt behandlade, några rader bara. Tänk om vi hade fått läsa dem in extenso!

Varför hörde polisen egentligen Avsan? Det får vi inget besked om. Förhörets tillkomst är så mycket märkligare som granskningskommissionen i näst sista stycket av Avsan-kapitlet skriver:

Dekorimamannen själv, dvs mannen på ”gymet”, syns särskilt undflyende. PU /polisutredningen/ har av förhörsdokumentationen att döma gjort stora ansträngningar att identifiera vederbörande med ledning av de uppgifter kvinnorna lämnade, utan framgång.

Jag har ofta läst detta avsnitt och alltid häpnat. Hur kan en ”särskilt undflyende person” höras den 14 april 1993? Är det en annan gymbesökare som polisen har jagat? Nej. Varför ska i så fall Avsan höras? Kommissionen laborerar med en mix av faktiska respektive tänkta personer som blir till upplösning förvillande. Hörs Avsan som allmän polisiär expert?

På en undanstoppad rad i anslutning till Avsan-förhöret ges denna sensationella uppgift:

Uppgifter från hans hustru, som hördes, gav honom alibi för kvällen –

minsann! Axberger anser det ingalunda märkligt att ”händelsen har ägt rum”, samtidigt som han ger Avsan hustrualibi! Allt för att skydda Avsan, om det så kolliderar med vett och logik.

Axberger vill ha kakan och äta den, det blir pytt i panna. Vad hade han och hela kommissionen kunnat göra? Den hade, ger jag som ett litet enkelt tips, kunnat kalla in Avsan för ”hörning” (som var Marjasins term) eller i varje fall ett lättare samtal, för att skapa sig en bild av vad han är för människa.

Kommissionen påstår visserligen att den inte skulle få ägna sig åt ”exekutiv verksamhet”, men folk träffade Sigvard Marjasin ofta under sin ordförandetid, inte minst säkerhetsexperten Ulf Lingärde som skissade upp hela mordkomplotten med de femton framträdande namnen. Var det därför Marjasin fick gå? Jag har ställt frågan tidigare.

Kanske fick Axberger nya stränga direktiv när han hamnade i ledningen i den andra vändan: ABSOLUT FÖRBJUDET ATT TALA MED FOLK!

Vanliga människor agerar och uppträder inte som den fina granskningskommissionen. Vill vi ha ingående besked om vad en högaktuell person har att förmäla, då ringer vi den personen och ber honom komma upp. Men det gör vi i n t e om vi helst inte vill träffa personen i fråga. Då petar vi i pytt i pannan.

Vad borde åklagare och polis ha gjort åt Avsans hustru och det alibi hon gav åt sin man? Hade hon upprepat sitt påstående inför rätta hade hon riskerat att fällas för mened. Och precis här vacklar Palmemordet på en knivsegg:

Var det så enkelt att Anti Avsan faktiskt sköt Olof till döds, men att en värld, över, bredvid och under honom själv har skyddat honom, enligt hans av mig flera gånger citerade paroll:

”Nä, nä vi har sån uppbackning så ni kan inte ta oss…”

Personer som står nära mina åsikter i det här fallet, har startat en Facebook-drive: ”Polisanmäl Sven Anér!”. Bortåt 40 namn finns den 13 september, fler kommer till.

Jag tar tanken på en polisanmälan och efterföljande administration ganska lugnt. Jag har själv tidigare lagt liknande förslag, rejält genomtänkta.

Eftersom min grundade mening är att det svenska rättssamhället i dag faktiskt skulle kunna hantera en process, riktad mot mig i detta svåra ärende. Det måste finnas poliser med ryggrad, det måste finnas åklagare – och det måste framför allt finnas rakryggade domstolar. Stockholms tingsrättt gjorde sannerligen inget inträngande arbete den gången Christer Pettersson tidigt fanns i fokus, men den hamnade rätt till slut och avvärjde den absoluta katastrof som låg och pyrde och pyste.

Så jag kommer gärna till Stockholms tingsrätt om det blir aktuellt, till rådman Avsans ordinarie arbetsplats. På bordet framför rättens ordförande kommer att ligga öppna utskrifter av förhöret med rådman Avsan, utskrifter av de åtta förhören med Anneli och Anki. Centrala texter i Palmeärendet, hittills visade endast för den granskningskommission som skulle öppna alla dörrar.

Sven Anér

Och nu något helt annat: Korea, 1953

9.9.2013.

Jag sitter och känner på årtal och månader. 1953. September. Korea.

I nystruken militär grå skjorta, någorlunda militäriskt klippt och skoborstad lyfte jag och 51 kamrater från en stockholmsk flygplats f v b, så småningom, till den 38:e breddgraden, där ett krig just förpuppats. Vi skulle övervaka puppan. Sverige hade, efter storpolitisk mangling, blivit en del av den högtidligt rubricerade Neutral Nations Repatriation Commission, med ett antagligen unikt uppdrag: att kontrollera att vapenstilleståndets kvarvarande fångar verkligen kom loss dit de ville: till Sydkorea, till Nordkorea eller Kina – eller, i några få fall, till USA.

Vi var fyra ”neutrala” stater betrodda. Sverige och Schweiz, Tjeckoslovakien och Polen, med var sin femtiomannadelegation.

Vi visste inte vad vi gav oss in på, allt var nytt. Vi trodde att vi skulle vara beväpnade, men det ändrades i sista stund. Fredligt obeväpnade vandrade vi in i vår tältstad i Panmunjom, vid den redan klassiska 38:e breddgraden, och förberedde ett liv med fem man i varje blåsigt tält. Fem viljor, fem nostalgier. Och fem olika lämpligheter för denna märkliga syssla som låg framför oss: timme efter timme på skrällande plåtstolar, lyssning till kinesiska och koreanska tolkade till engelska. Timme efter timme.

Gjorde vi någon nytta, fattade vi (”vi”?) kloka beslut. Det vet jag inte, det är nog aldrig formellt utrett.

Ingen hemma i Svedala fattade egentligen vad vi höll på med, och det gjorde heller inte vi själva, framför allt inte under de långa ströveckor då fångarna, av egna tunga politiska skäl, vägrade att komma till de förberedande utlämningarna, medan våra timmar gick, i en stiltje som vi försökte förvandla till vettig verksamhet: studier av det fördrag vi jobbade under, promenader i den snävt avminerade terrängen, bridge på mässen, där jag en kväll vann tillsammans med Buster Reuterswärd, som var statofficer, gammal kännare av bushen, med underbar förmåga att hålla civila, reservmilitära och äkta militära viljor vänligt styrda, utan blodvite. Själv var jag ett slags vpl fänrik ”det ska vara en fänrik i år”, befordrad till Captain S Aner.

Utan Buster hade det nog aldrig gått. Vi hade några formellt snitsigare höjdare ovanpå Buster, men de vann knappast vår tillit eller tillgivenhet på samma sätt; de trivdes inte på vår buskkala vischa och skrev dystra brev hem till frun. Hem till Tekla, sa vi.

Skrev gjorde jag också, var och varannan dag, tunn luftpost fylld med tunn text hem om varför i helvete Karlsson inte kunde raka sig lite oftare och om hur Pettersson kunde bjuda två hjärter på en sån hand. Vi trevade efter vardagligheten för att överleva – äsch, vi fick mycket ätbar amerikansk mat, inte var det särskit svårt att överleva.

Jo, det måste jag berätta: Vi var alltså i n t e ett FN-detachement, vi lydde inte alls under FN. Lydde vi under någon var det under USA, dvs den största delen av den samlade krigsmakt som var, och fortfarande är, Kinas och Nord-Koreas motståndare i detta aldrig avslutade krig.

Vi åt USA:s mat därför att vi hjälpte USA att se till att inte vapenstilleståndet bröts, samtidigt som vi förstås kände oss som neutrala och motståndare till tjecker och polacker som också var ”neutrala” – krångligt? Ja, kanske. Men det blev rutin.

Sverige fanns då och finns ännu i dag kvar i ödsligheten kring den 38:e breddgradens torra buskar, i form av Neutral Nations Supervisory Commission, Swedish Group – en grupp som fortfarande finns där under ungefär lika torftiga omständigheter, även om tälten transsubstanstierats till riktiga hus med skorsten på taket.

Slirade den svenska sammanhållningen lite grann, den gången 1953-54, så var det mellan NNRC och NNSC, som vi förkortade oss. Vi i RC tyckte att vi var viktigare eftersom vi skulle ta hand om fångarna, medan SC:arna, nog med viss rätt, menade att de hade klart viktigare och mer konkreta jobb när de for runt till sina tio övervakningsstationer i norr respektive i söder och kollade varutransporter och eventuella militära rörelser och annat.

Egentligen var vi kanske en illusion. Våra små åtgärder tolererades så länge vapenstilleståndet höll – och håller – men hade det bränt till hade vi fått packa våra grå plåtkappsäckar och ge oss av innan fan fått byxorna på sig. Vi balanserade på en tunn tråd; hur tunn blev aldrig prövat.

Vi tyckte ibland att vi var fina diplomater, som den ruggiga höstmorgon, då den indiske generalen Thimaya (indierna hade skickligt hand om lägrens militära vakthållning) med stor eskort kom marscherande upp mot vår kulle, dit Buster på morgonkvisten hade lyckas mobilsera mig och ett par ruggiga kolleger som improviserad och reducerad mottagningspluton. General Thimaya – som var en fin och hygglig karl och som vi kände personligen många av oss - lämnade av till överstelöjtnant Buster och beklagade det sorgliga frånfället. ”Vilket frånfälle?” viskade jag till Buster. ”Oscar Bernadotte”, viskade Buster tillbaka.

Hade han levt så länge? Det visste vi inte.

Bernadotte, Oscar, 1859-1953, prins B., greve af Wisborg. B. ingick äktenskap med Ebba Munck af Fulkila 1888, varvid han avsade sig arvsrätten till den svenska kronan och erhöll titeln prins.---

”Thank you, General Thimayya, for your heartfelt condolences…”

Hovceremoniel och diplomati i Koreas envisa blåst över Panmunjoms Peace Pagoda några hundra meter mot norr. Jag rev handen på en tistel.

O vad detta känns långt borta. Vi hade länge ärtkvällar här hemma, med extra gott om mejram och timjan, sedan vi lyckligen med amerikanskt militärflyg återbördats till vårt Svedala: 50-tal, 60-tal, 70-tal osv, men nu äts inga ärter längre. Det är jag kvar (jag var bland de yngsta, som DN-trimmad pressofficer med föga av press att hantera), samt en vänlig kamrat norr om Stockholm, vi kanske kan samsas om en ärta någon gång innan det är oåterkalleligen för sent. Just ingen minns oss.

”Patrierarna, det var FN det ja”. Fast inte.

På hemvägen fick jag med US Miitary Air Transport Service mellanlanda i New York. DN:s legendariske korrespondent Sven Åhman tog mig om hand och sa att jag måste träffa Dag Hammarskjöld.

”Vi är goda vänner, och han vill nog gärna få en direktrapport från Korea.”

Hammarskjöld var klart intresserad, där han högt upp mot skyn rökte sin eviga cigarrcigarrett i mungipan. Själv satt jag i kronans finaste permissionsuniform m/39 och kände mig instängd och uppsträckt; jag hade helt enkelt inga civila kläder under ett halvår, och på 5th Avenue kastade folk en förstrött undrande blick på denne vilsegångne knekt från Nordpolen.

”Tack för er viktiga utlandstjänstgöring” – Dag Hammarskjöld lät uppriktigt vänlig. Vi hade en aning av gamla Uppsalaminnen som kontaktyta.

I dag, när detta skrivs, är Dag Hammarskjölds död i Ndola på nytt aktuell i FN. KG Hammar varför något år sen kanske på väg att gå in i Palmeärendet på allvar, men måste koncentrera sig på Ndola. Och får kanske framgång, lycka till!

Olika händelser snurrar och möts. EU, FN, generalsekreterare, Syrien. Hammarskjöld. Hammar.

Wheels within wheels, plus cela change, plus c´est la même chose.

Korea är lätt, ljust, grått i mitt sinne.

Minnen – det här har blivit snabba minnen, egentligen utan skuggor. Vi fick var sin cigarrettändare (den stavades så den gången), där glappet mellan locket och själva tändaren fick symbolisera vår 38:e breddgrad, och vi fick ett stort tjockt album med bilder av oss där borta på kullen; albumet finns säkert på något vindskontor.

En summering? Den blåser sakta bort i Koreas vindar. Summeringen får bli Buster och Oscar Bernadotte. General Thimaya och Hammarskjöld och KG Hammar.

Sven Anér

Hör Hans Rehnstam, en gång för alla!

9.9.2013. I Gävle arbetar polismannen Hans Rehnstam. Han är, som jag vid flera tillfällen framhållit, enda kvarvarande direkta polisiära huvudvittne till händelseförloppet Dekorima – Vasastan – Sabbatsberg, och han kan när som helst höras.

Men rikskriminalpolisen har sagt att ”vi vår fundera på saken”, som om den vore mycket att fundera på, och Kerstin Skarp, som rätteligen bör ta alla de stora initiativen i Palmeutredningen, gör ingenting; jag undrar ibland om hon över huvud taget har någon särskilt löpande kontakt med sina underordnade rikskriminalare Andersson och Melander? Har hon det?

I Gävle går alltnog Hans Rehnstam i in dagliga tjänst och skulle sannerligen kunna berätta. Vad gjorde du mordnatten? Vad var uppdraget? Fanns du kl 23.41 mordkvällen uppe vid Johannes kyrka eller med din tjänstebil på planen utanför Sabbakuten? Inser du hur viktiga dina besked måste vara?

Rikskrim inser självfallet, och det torde vara just därför som de inte vågar slå till med ett rejäl förhör med Rehnstam. Ta ner honom till Polhemsgatan på Kungsholmen, sätt honom i förhörsstolen!

Det är så mycket som är underligt i denna historia. Formellt har vi det klara beskedet från tf krkom Lars Christianson i Rehnstams bil: vi fanns på Brunkebergsåsen! Men Christiansons PM lämnades in sent; hur långt i efterhand vet vi inte vet vi inte, för promemorian är odaterad. Det nära nog enda formella dokumentet kring dödsfärden från Dekorima till Sabbatsberg, med ambulansens rent makabra avstickare upp mot Vasastan medan ett liv kunde vara i yttersta fara, ja det dokumentet är inte ens daterat, inte ens efterdaterat.

Om dessa förhållanden skulle dras inför en nybörjarkurs på polishögskolan skulle läraren bli utskrattad: så där kan det ju omöjligt gå till, ett ifrågasatt huvudvittne som inte ens hörs! De där kan aldrig ske i verkligheten! Jo, det kan det, i Palmeärendets verklighet.

Så hör Rehnstam! OK, säg att Rehnstam vänder upp och ner på hela min Sabbatsbergskonstruktion? Visst, låt Rehnstam göra det. Då måste en debatt bryta ut som en gång för alla bland annat klarlägger hans trovärdighet. Eller min.

Det är ju detta som det växande Facebook-initiativet ”Polisanmäl Sven Anér!” handlar om. Allvarliga beskyllningar, som mina mot kärret av lögner i Palmeärendet, ska självfallet, i en demokrati, inte stå oemotsagda. Demokrati betyder folkets makt, och ett folk kan inte tillåta usel efterföljd av lagar och förordningar. För resgen har vi alla inom oss en logisk lag som säger att ondska måste påtalas; ett axiom som inte kräver professionell juridisk analys. Låt logiken tala! Låt folket tala!

Sömnen ville inte komma i natt, och Vargen passade på:

”Ingen lyssnar på dig Sven! Du har ropat på mig alltför många gånger. Dags att du inser att åklagare och poliser, som du skäller och ylar mot, väl gör så gott dom kan, och för resten går det inte att hålla eventuella underligheter vid liv i över 30 år. Då kan du börja utreda Rödluvan lika gärna, när du inte kan somna!”

Men ännu i sömnen ilsknade jag till över Vargens predikan. Det finns någonting som heter ett samvete, ett livets samvete. Detta vet världens vargar, men ni förtränger så ni dreglar om käftarna.

Hur vore det om du kände efter, Vargen? Känns det inte som en liten prick nära ditt hjärta, en liten vit prick? Det är Samvetet. När vargarna hittar sina vita prickar blir världen ett land av gröna ängar.

Sven Anér

Lisbeth Palmes pälskappa, som fick fara till Wiesbaden i cynisk jakt på en kulas äkthet

8.9.2013.

Den svenska polisen har flitigt anlitat olika vetenskapliga institutioner för att skänka autenticitet åt kulor som de själva falskeligen producerat, och det känns egendomligt att ingen av dessa institutioner: SKL, Riksmuseet, FBI eller Bundeskriminalamt i Wiesbaden, höjt ett ögonbryn inför det ”bevismaterial” i Palmeärendet som de i olika perioder fått att hantera.

Jag komprimerar ärendet. Omedelbart efter mordet for svensk kurir till Wiesbaden i dåvarande Västtyskland med de båda s k Palmekulorna och satte Bundeskriminalamt i arbete: kontrollera om dessa är de båda Palmekulorna! De tyska forskarna gick omedelbart till verket, men resultatet blev magert. De kunde konstatera att båda kulorna kom från samma vapen, vilket svensk polis onekligen visste på förhand, eftersom de skjutits under svenska laboratorieförhållanden med samma vapen.

Detta var också det enda Bundeskriminalamt fann. Inga s k humanrester, vare sig från Olofs bröst eller från Lisbeths rygg, absolut ingentin sm kunde binda kulorna till Olofs och Lisbeths kroppar, vilket måste ha tett sig underligt för de tyska experterna, efersom humanrester praktiskt taget undantagslöst återfinns på kulor vid skottskador.

Så, vad visade egentligen Wiesbadens undersökningar? Ingenting av värde. Ingenting. Och jag sätter mig att fundera: vad ville den svenska polisen egentligen uppnå? Jag hittar inget annat svar än att de ville ge lite allmänt sken av forskning och noggrannhet, akribi för att ta till ett fint ord.

De visste ju att båda kulorna var laboratoriemässigt närmast sterila, varför något bevis för att kulorna använts vid beskjutningar av paret Palme aldrig skulle kunna hittas.. Så en flopp var på förhand given, varför utsätta sig för den? Och varför framför allt utsätta sig för risken att något av laboratorierna skulle slå larm och ilsket säga ifrån att de sannerligen inte önskade bedras?

Ja, det måste vara en tung fråga. Och en expert slog faktiskt larm, polisens egen man Wincent Lange, som i PALME-nytt, med visst dunder och brak konstaterade att ”det var inte Palme-kulorna!” Lange tvingades raskt ta tillbaka, en av de fulaste episoderna i Palmeärendet, vilket inte vill säga litet.

Men eftermälet har blivit att ”Bundeskriminalamt kollade kulorna”, vilket är en sanning med total modifikation. Så vad är det då som jag nu sitter och granskar, över 27 år senare, en generation senare? Jo: en grym attack mot vetenskapliga forskningsinstituts heder och ära, mot deras levebröd och existensberättigande helt enkelt. Men vad brydde sig svensk polis om förbud? Snitsa till ett intyg som blir långt och lite krångligt på formaltyska, bra, bra, tyskarna intygar, tack för det! Medan allt vad heder och ära heter far långt över bergen i Harz.

Jag prövade i yngre dar på ett par enklare akademiska studier, och jag brukade då och då diskutera akademisk heder med min syster Kerstin, sedan hon hade blivit fil dr i litteraturhistoria, bortåt Anna Maria Lenngren till, och som hade klara synpunkter i ämnet.

"Grundmaterialet, utgångsmaterialet, måste hålla, sa Kerstin. annars är våra studier ingenting värda, ja de falska excerpterna skapar naturligtvis i stället en undersökning med en massa falska minusvärden. Om du citerar fel. Om du inte berättar att du citerar. Forskningens lagar är, givetvis med all rätt, hårda som sten."

Prat, menade svensk polis anno 1986. Skitprat. Huvudsaken är ju att man vet vad man vill få fram…

Det nästan värsta inslaget i denna köpenickiad i vetenskap är kanske, jag har antytt det, att inga forskare slog larm. Varför teg SKL? Inte så konstigt, anslag kan ha varit i fara, jag säger det öppet. Inga humanrester, SKL! Reagerade ni inte?

Nej då, SKL slöt efter Bundeskriminalamt, Technisches Institut upp kring hela den svenska och internationella ämbetsmannavärldens vänliga tystnad i ärendet Palme, blundade med båda ögonen och knep käft. Endast med denna obrutna inställning från dem som hade kunnat slå larm fick den mörka sagan nya snälla och ofarliga kapitel, det ena efter det andra.

För det är så en slipsten ska dras sedan ondskan slagit rot.

Sven Anér

Efter 27 år! Aftonbladet rapporterar om Lisbeth-kapporna och den falska skottskadan - lögnen kan inte döljas längre!

7.9.2013.

”Den outtröttlige Sven Anér”, jo, det kan nog stämma.

Det var nästan på dagen 13 år sedan som jag komponerade den här förstasidan till mitt nyhetsbrev PALME-nytt nr 11, 11.9.2000. Sidan hade allt, för den som ville läsa.

Jag granskar i dag, på nytt, denna sida från millennieskiftet, sedan Aftonbladets Staffan Heimerson på sin kolumnistsida, som första journalist vid en stor tidning på över ett kvartssekel, slagit det stora larmet, att läsas av miljoner. Jag skrev år 2000:

”Till svensk TV, radio och press! I denna bild gömmer sig Palme-gåtans lösning, Utred, undersök, tala skriv!”

Ta nu och lusläs denna sida: bilden, lite mörk men det får jag bjuda på, alla de små rutorna, all text! Sidan är hyperaktuell ännu i dag, mer aktuell i dag än någonsin, då landets landshövdingar och länsstyrelser gaddar sig samman mot den livsfarlige Sven Anér, och då ropet går: ”Stäm Sven Anér för förtal!”, ett rop som kommer inte från mina fiender utan från mina vänner.

När Lena hade korrekturläst min kampskrift Mordet var löst innan det hände! sa hon:

”Men mycket av det här är ju kända ting!”

Visst – men inte för Sveriges tio miljoner. De är kända för en liten stamtrupp av gamla PALME-nytt-prenumeranter, för läsare av mina många böcker där ingenting hålls hemligt, ingenting dementeras. Men de har inte varit kända av alla vanliga nyhetskonsumenter, hur noggrant de än må ha följt radions Eko, SVTs Rapport och Aktuellt eller TV-Nyheterna, följt sin papperstidnings förstasidor.

Jag har i 27 år fått skriva för en engagerad elit, men jag har inte nått den svenska allmänhetens majoritet.

En gammal nattredaktör på DN på 40-talet brukade förmana senskrivande reportrar:

”Nu får ni skynda er, Anér och Collenberg, annars får ni ta cykeln hem till prenumeranterna med era texter…”

Så är det förstås. Medier ger simultaninformation till de många, och om räddhågsna mediechefer slår till bromsarna sitter lyssnare och läsare och tittare nesligt akterseglade. En banal sanning. Men grym.

Jag ser i dag, den 7 september 2013, tillbaka på mitt arbete i Palmeärendet, och jag tillåter mig att vara ganska stolt, tillsammans med mina skickliga men fåtaliga kolleger i denna mörka sväng. Det handlar om tider, sjok av tid som gått. När Olof Palme sköts vid Dekorima, en dittills mycket anonym färghandel vid Sveavägen, gjorde jag om källaren på Hjelmbergstorpet till Palmeredaktion och skrev efter några år mitt första PALME-nytt:

PRENUMERANTER!

Välkomna till PALME-nytt!

Nyhetsbrevet som innehåller det ”som inte står i tidningen!” kommer nu ut med sitt första nummer, daterat den 4 april 1993.

Vad vill PALME-nytt – det som inte står i tidningen?

Ja, avsikten är faktiskt i första hand att över huvud taget s k r i v a om alla de frågor som sammanhänger med mordet på en statsminister den 28 februari 1986. För ni ser själva i er rikstidning eller lokaltidning: just nu skrivs praktiskt taget ingenting.

Den gången skrev jag på min elektriska skrivmaskin, och jag gjorde nödvändiga redigeringar genom att trycka på en tangent för ett korrigerande klisterband. Det blev snyggt men inte pråligt, i en stenåldersvärld på Hjelmbergstorpet.

Och mina texter gick hem; jag hade som mest över 400 prenumeranter, som var fjärde vecka fick de 16-sidiga tidningarna, vilka efter något år av Tryck-Jouren fick titeln målad i ilsket rött.

Sedan har det gått upp och ner. Från millennieskiftet bytte tidningen mot slutet namn till ESTONIA-brevet, och år 2005 drog den sin sista suck inne på universitetsbiblioteken, medan jag och mitt sladdbarn och hans familj sorterade ut hundratals kilo Palmedokumentation för att vi skulle kunna andas lite vanligt syre på vårt Hjelmbergstorp. Min familj har förstås förändrats sedan Dekorima: nu finns tre barnbarnsbarn, Lyra, Felix och Elna, eftersom gamla namn kommer igen och nya kommer till.

Ibland har det här självpåtagna jobbet känts tröstlöst, som jag så noggrant beskriver i De sammansvurna: ”myndigheten lämnar ingen kommentar…”, ”vi uttalar oss inte om rådman Avsan…”, ”nej, vi ordnar inget sammanträffande med Sven Anér..”. Trådslitet.

Naturligtvis gick jag och la mig många kvällar ute på Hjelmbergstorpet, och även nu senare i Uppsalas Sommarro, besluten att låta Olof Palme vila i frid samt att låta mig själv vila på den blå soffan framför den TV, som aldrig berättade om klar och tydlig ondska, om ond bråd död.

Det har inte lossnat förrän i dag! Då jag ber mina vänner och bloggbesökare: följ upp Staffan Heimersons nog mycket djärva initiativ! Attackera våra myndigheter för mygel och tissel och tassel och strul, berätta för dessa myndigheter att en ny morgon nalkas, med sanningens Silver Lining kring lätta cirrusmoln!

Rekvirera Mordet var löst innan det hände (pg 75 05 55-5, 60:-, 100 för två), skriften som triggade min gamle Klara-kollega Staffan Heimerson att i ett slag öppna så många låsta dörrar! Se en ny värld utanför ditt fönster, en sanningens klara värld, sedan rutorna putsats fria från lögnernas flugskit och spindelväv!

Och läs min långa redogörelse för det senaste myglet uppe bland samhällets tinnar, med uppgift att stoppa, hindra, tämja, kuva, kväsa och allmänt djävlas med Sven Anér, som i dag dessutom undersöker en krånglig fnurra på bloggnätets trådar. Ingen blå soffa än på ett tag, tycks det.

Men oj, oj, kan jag börja koppla av!

Er tillgivne Sven Anér!

PS: Vad är i dag kvar av vice RÅ Kerstin Skarp? En liten beställsam lögnerska. Ingenting. DS.

”Polisanmäl Sven Anér!” - visst!

Henry Söderström - som är son till Gösta Söderström och som fullföljer dennes hårda kamp för heder och hederlighet i Palmeärendet – skriver i ett innehållsrikt brev till mig bl a:

Man ska inte ge upp! Om man angriper från flera flanker kanske lögnens luftslott snart spricker. Ett sådant angrepp har nyligen igångsatts. I fredags /1.9/ av en fantastisk grupp med rubriken ”Polisanmäl Sven Anér!” Den är riktad till Anti Avsan med uppmaningen att anmäla dig för förtal, vilket ju skulle vara ett steg i rätt riktning. Eftersom du själv vid flera tillfällen uppmanat honom att anmäla dig, hoppas jag att du välkomnar detta initiativ som i skrivande stund har 35 undertecknare. Där finns namnkunniga personer som Maj Wechselmann, Gunnar Wall, Olle Minell, Anders Jallai och så jag och min bror /Ivan/.

Visst välkomnar jag initiativet! Hej Maj, Gunnar, Olle, Anders, Henry och Ivan! Vi har väl ofta arbetat som ensamvargar, varför det känns så skönt med en kollektiv attack mot detta svenska rättssamhälle som tappar just all heder, all hederlighet, all vilja till sanning!

Jag kommer snarast att på bloggen publicera namnen på dessa förhoppningsvis allt fler engagerade personer som är på väg att skapa den attackgrupp mot makt och myndighet som blir allt nödvändigare.

Jag kan berätta: när min snälle granne Bruno Martinell och jag for upp till Falun en dag 2008 och hämtade de första femhundra exemplaren av den första upplagan av Affären Anti Avsan, bad jag Bruno på hemvägen stanna till ett tag vid vägkanten, jag måste få fundera: vad har jag gjort? Opponerat mot makten som jag inte fick? Farligt? Vad händer?

”Äsch, kör vidare, Bruno. Det kan inte gå mer än åt helvete, och där är vi för resten redan. Kör vidare…”

Året därpå kom den andra upplagan av Affären Anti Avsan, nu med ett klart brottsutpekande. Men makt och myndighet har förhållit sig kusligt lugna. En polis, numera rådman och moderat ledamot av riksdagens justitieutskott, utpekas av en professionell journalist och författare som en statsministers mördare, men ingenting händer. Jag begär att bli utredd för åtal, men ingenting händer, medan den svenska rättsstaten nesligt sjunker allt djupare i skammens dy,

Ord, ord. Från mig, inga ord från den som borde tala, nämligen den vice svenska riksåklagaren Kerstin Skarp. Det Kerstin Skarp, i sin totala tystnad, ägnar sig åt är en serie av gnistrande tjänstefel, men hon har hittills suttit i ett mycket orubbat bo, eftersom hon uppträtt exakt så som hennes statsminister Reinfeldt och hennes justitieminister Ask har önskat: hållit mun, skrivit små brev där hon lögnaktigt påstått att hon som förundersökningsledare i Palmeärendet inte skulle ha rätt att uttala sig i sak.

Det brukar ibland sägas att ”det här kunde ett stadsbud sköta”. Även Palmeärendet? Ja sannerligen. Ett stadsbud, med de krav på heder och hederlighet som åligger honom i hans viktiga yrke, skulle aldrig kunna sitta och uppbära lön för att göra ingenting mer än att underminera Sveriges rättsstat. Han skulle slå näven i bordet – och avgå när det inte passade.

Kerstin Skarp lyfter den höga ämbetskvinnans lön, men hon slår ingen näve i något bord, hon avgår inte, och hon lyder sina överordnade i alla väder, regn som solsken. Inom RÅ-ämbetet cirkulerar skrivelser i Palmeärendet under beteckningen ”Kerstin”, i ljuvt och mjukt camaraderie. Allt elände som kommer in under beteckningen ”Palmeärendet” får gå till ”Kerstin”, för då löser sig alla bekymmer och alla kan i lugn och ro sätta sig ner vid 11-kaffet och ta en kaka till. Min syster hette Kerstin, men hon drack inget lögnens 11-kaffe.

Kan det nystartade uppropet ”Polisanmäl Sven Anér!” https://www.facebook.com/groups/report.sven.aner medföra någon ändring? Jag tror det. Jag hoppas det. Det finns i dag ett sug, efter heder, efter hederlighet, efter sanning. Efter en sanningens nyhetsexplosion.

De vänligaste hälsningar till de 35 – ja, vi är 36 nu, med

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala, 018-15 12 79.

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

För info: Vice RÅ Kerstin Skarp.

Jag anmäler chefsjurist för tryckfrihetsbrott!

5.9.2013. Till JK.

Jag framlägger här en noggrann redogörelse för ett anmärkningsvärt händelseförlopp inom den svenska statsförvaltningen och anmodar Regeringens Justitie Kansler att noggrant och omgående granska.

Ärendet är direkt kopplat till utredningen av mordet på statsminister Olof Palme, och det är uppenbarligen denna koppling som medfört att chefsjuristen Karin Bergh vid länsstyrelsen i Stockholm ansett sig kunna begå vad jag anser vara ett klart tryckfrihetsbrott, kombinerat med försök att hindra undertecknad Sven Anér från att bedriva normal nyhetsjournalistik. Jag ger nu händelseförloppet:

Det var den 9 augusti i år som jag i skrivelser till Sveriges samtliga landshövdingar erbjöd dessa att rekvirera min nyutkomna kampskrift Mordet var löst innan det hände. På dessa skrivelser inkom inget enda svar, inte ens erkännande av mottaget brev.

Jag skrev då nedanstående brev till samtliga landshövdingar:

Jag önskar besked jämlikt Förvaltningslagen!

20.8.2013.

Till Landshövdingen i ..... län:

Jag återkommer till min föregående skrivelse i Palmeärendet samt översänder den skrift, Mordet var löst innan det hände, som jag tidigare erbjudit, men som hittills ej väckt Landshövdingens intresse.

Jag begär nu med vändande post handläggning och svar jämlikt varje punkt i Förvaltningslagens serviceparagraf:

Anser Landshövdingen att någon av mina sakuppgifter i den nu översända skriften Mordet var löst innan det hände är missvisande eller felaktig?

Anser Landshövdingen att mordet på statsminister Olof Palme omedelbart bör utredas av ny, opartisk instans, så att Landshövdingen för länets befolkning kan redovisa vad som faktiskt hände den 28 februari 1986 och inte minst under de efterföljande 27 åren?

Jag understryker att inget regeringsorgan och ingen myndighet på minsta sätt dementerat mina uppgifter i den aktuella skriften Mordet var löst innan det hände, eller över huvud taget någon sakuppgift som jag någonsin framfört i detta allvarliga ärende.

Oroad hälsning

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

./. Mordet var löst innan det hände, Bokförlaget Kärret 2013.

Svar började då tämligen omedelbart komma in; jag ger som exempel det senast inkomna, daterat 2013-09-02, från länsstyrelsen på Gotland:

2013-9-02 Skrivelse i Palmeärendet samt skriften ”Mordet var löst innan det hände”

Sven Anér: Tack för ditt brev om mordet på Olof Palme som jag har fått i uppdrag av landshövdingen att besvara. I 3-7§§ förordningen (2007-825) med länsstyrelseinstruktion regleras de uppgifter länsstyrelsen ansvarar för. De frågor du behandlar i ditt brev faller inte inom länsstyrelsens ansvarsområde och myndigheten kommer därmed inte att besvara dessa.

Visby som ovan Peter Molin (länsråd).

Jag hade redan den 29 augusti skrivit till landshövdingen i Kronoberg och frågat om det möjligen låg en cirkulärskrivelse bakom många länsstyrelsers och landshövdingars likalydande nej-svar. Jag hade noterat det egendomliga i att så många landshövdingar/länsstyrelser använde exakt samma formuleringar i sina svarsbrev till mig, dessutom tämligen kantiga formuleringar som inte kändes naturliga.

Den 4 september får jag svar från chefsjuristen vid länsstyrelsen i Växjö. Brevet är som synes varken registrerat eller diariefört:

Begäran om utfående av allmän handling

Hej, Du har av Länsstyrelsen begärt att få del av en ”cirkulärskrivelse” med ett tidigare svar du fått från länsstyrelsen. Bifogat finner du ett e-postmeddelande som jag tolkar kan vara det du vill få del av.

Med vänlig hälsning Louise Jeppsson Chefsjurist /Länsstyrelsen i Växjö).

Louise Jeppsson bifogar så det aktuella e-postmeddelandet från chefsjuristen Karin Bergh vid länsstyrelsen i Stockholm, vilket jag nu återger in extenso:

Till: Jeppsson Louise

Från: Bergh Karin

Skickat den 21 augusti 2013 13:32

LST-DL-Chefsjur

Kopia Månsson Marie, Castelius Olle, Uddstrand Elisabeth

Ämne: Svar på brev ställt till samtliga landshövdingar

Bästa juristkollegor!

Samtliga landshövdingar har fått ett brev från journalisten Sven Anér där han begär svar på frågan: ”Anser landshövdingen att någon av mina sakuppgifter i den nu översända skriften Mordet var löst innan det hände är missvisande eller felaktig?”

Från Stockholm tänkte jag mig att han får följande svar:

”Tack för ditt brev om mordet på Olof Palme som jag har fått i uppdrag av landshövdingen att besvara. I 3-7 §§ förordningen (2007:825) med länsstyrelseinstruktion regleras de uppgifter länsstyrelsen ansvarar för. De frågor du behandlar i ditt brev faller inte inom länsstyrelsens ansvarsområde och myndigheten kommer därmed inte att besvara dessa.

Stockholm som ovan Karin Bergh”

Har ni några synpunkter på ett sådant svar?

Hälsningar Karin

Karin Bergh Chefsjurist Legal Adviser Länsstyrelsen i Stockholms Län/County/ Administrative Board of Stockholm Besök Hantverkargatan 29, Box 22067, 104 22 Stockholm Telefon 08-785 47 26/+46 8 785 47 26 Mobil: 0722-47 47 26/+46 722 47 47 26 www.lansstyrelsen se/stockholm

Brevet från Bergh är, som synes, inte heller vare sig diarienumrerat eller registrerat, vilket är djupt anmärkningsvärt, eftersom just handläggning av allmänna handlingar är ett av en chefsjurists allra viktigaste stående uppdrag.

Låt mig först titta på kronologin. Mitt den 20 augusti till samtliga landshövdingar postade brev kan tidigast ha nått en handläggare på länsstyrelsen i Stockholm onsdagen den 21 augusti kl 0900, och kl 13.32 samma dag har e-postmeddelandena börjat reläas ut till de över 20 mottagarna. Det första landshövdingebrevet kommer till min brevlåda den 23 augusti.

Onsdagen den 4 september söker jag Karin Bergh, som sitter i möte men lovar att ringa upp. Det blir ett kort samtal. Det enda klara besked jag får av Karin Bergh är att hon

”ville informera de andra och berätta vad hon själv tyckte”,

men varför hon ville något så anmärkningsvärt önskade Karin Bergh inte förklara. I sakfrågor omtalade hon att de noterade personerna Månsson, Castelius och Uddstrand tillhör länsstyrelsens stab resp informationsavdelning; ingen av dem finns sålunda utanför länsstyrelsen.

I övrigt, på de ganska många frågor jag ställde, svarar Karin Bergh enbart att

”du ställer så konstiga frågor” resp ”jag hör dina frågor, men jag har ingen skyldighet att ge dig något svar”.

”Hade du kontakt med Rosenbad?”

”Du ställer så konstiga frågor…”

Karin Bergh vill alltså att jag ska tro att chefsjuristen vid en enstaka länsstyrelse omedelbart, efter mitt andra brev, känt sig inspirerad att skriva brevkladdar till alla sina chefsjuristkolleger på länsstyrelserna landet runt och varna för Sven Anér.

Ärendet går alltså nu till regeringens justitie kansler med begäran om omedelbar utredning av denna affär med dess många aspekter:

Nr 1: Ingen av chefsjuristerna Karin Bergh vid länsstyrelsen i Stockholms län eller henns kollega Louise Jeppsson i Växjö har valt att följa grundlagens bestämmelser om registrering och diarieföring av allmänna handlingar, vilket är mycket anmärkningsvärt; jag behöver inte för RÅ exemplifiera.

Nr 2: Ingen enda länsstyrelse svarade på min första skrivelse den 9 augusti; en märklig oförsynthet men kanske inte ett administrativt brott.

Nr 3: Berghs enligt min mening synnerligen anmärkningsvärda skrivelse ger upphov till dessa kommentarer:

a/ Om en medarbetare vid en länsstyrelse har allmänna synpunkter på min cirkulärskrivelse bör medarbetaren anmoda sin landshövding att ingripa, och denne landshövding måste i så fall approchera vederbörligt departement inom regeringen. Folk vid en enstaka länsstyrelse bör inte sätta sig ner och uppfostra alla landshövdingar i provinsen.

b/ Och omvänt: landshövdingar och länsråd med flera ute i landet bör enligt min mening avhålla sig från att ta notis om oregistrerade synpunkter från en tjänsteman inom 08-området. Det är mycket svårt för mig att förstå att landshövdingar och länsråd kan vara så devota att de, t ex på Gotland, med egen namnteckning (”Peter Molin, länsråd) undertecknar en text som är ordagrant identisk med 08-juristens något kantigt skrivna fraser.

c/ I den allvarliga underliggande sakfrågan: Självfallet inser jag att en landshövding inte i detalj ska granska den komplicerade brottsutredningen i Palmeärendet. Men jag anser mig ha rätt att begära att en landshövding kan ha så pass mycket intresse – och kanske rent av ansvar – för en stor samhällsfråga att vederbörande gör åtminstone ett försök att kontrollera vad saken gäller: en kampskrift – ja, det medges – från en professionell nyhetsjournalist som aldrig, på över 27 år i Palmeärendet, blivit dementerad av regering eller myndighet, endast blankt avfärdad.

d/ De förhållanden, som jag här påtalar, öppnar nya vindlande perspektiv. Jag ställer frågan: hur många ytterligare oregistrerade skrivelser till och från det svenska rättssamhället har sedan 27 år tillbaka legat okända och oupptäckta? Eller strimlats, helt enkelt, sedan de gjort sin nytta genom att lägga lock över den affär som inte får pysa?

Kan vi inte lita på en tryckfrihetsförordnings grundbult, allmänna handlingars öppenhet och tillgänglighet, finns föga kvar av en demokratisk rättsstat.

Jag önskar, med vändande post, JK:s erkännande av mottagandet av denna anmälan, och jag önskar snarast JK:s svar i en ödesfråga.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

./. Eftersom JK kan få svårt att på officiell väg lokalisera de handlingar jag nämner i min anmälan, bifogar jag, i kopior, tre av de väsentligaste dokumenten, 21.8. 2.9 samt 3.9, de båda förstnämnda oregistrerade.

21 08 14-5075, journalistiskt engagerad i Palmeärendet sedan 27 år tillbaka, aldrig i sak dementerad.