7.8.2012.
I efterkrigstidens Sverige var DN-korrespondenten Sven Åhman dess utrikiska profet. Sällan har en enda tidnings man i New York kommit att så symbolisera den svenska inställningen till framför allt USA som när Sven Åhman skickade sina telegram från Manhattan till Tegelbacken, Dagens Nyheter vid Tegelbacken.
Han skickade bokstavligen telegram, som med påklistrade ordremsor bars ut med cyklande telegrambud från Slottsbacken över Norrbro till hallvakten på DN, för blixtbefordran till telegramredaktören – det var titeln då - Gösta Juhlin en trappa upp.
Om några timmar skulle texten läsas av folket på stan och av folket på UD; vad Sven Åhman skrev var om inte lag så texter som absolut inte borde nonchaleras.
Åhman hade ett stort och ovärderligt kontaktnät från Wall Street och upp mot Central Park och FN:s skrapa, hans informationer höll nästan alltid streck. Informationerna var ibland kanske lite torra. Ett telegramskrivande – som inte finns längre sedan telegrambudens cyklar sedan länge rostat in i evigheten.
En ordagrann telegramtext ger sällan stilistisk lyftning, och vi på redaktionen som skulle ”göra ut Åhman” var noga tillsagda att för fan inte ändra något i manus. Inte röra Åhman. Resultat: rekorderlig text men, som sagt, lite torr.
Sven Åhman brukade vart eller vartannat år komma hem till Tegelbacken på somrarna. För att träffa kollegerna, vandra längs Strömmen, bada på Vanadisbadet samt hålla sitt svenska språk à jour. Svens sommarvistelser inleddes alltid med korta elegier på Oscar Rydqvists Namn och Nytt angående den skenande svenska dyrtiden. Att ett ynka wienerbröd kunde kosta 35 öre måste påtalas. Sven var noggrann med slantarna.
Ett år, det var nog 1949, fick Åhman ett tillfälligt arbetsrum upplåtet åt sig bortåt den aningen somnolenta handelsredaktionen, där den gränsade till uppstickaren Expressen och där Tora Nordström Bonnier hade rummet just vid skiljelinjen mellan DN och Expressen. Här satt nu Sven Åhman, under Toras semester, i sommarhettan, och kom då och då in och talade med den unge andremannen på Handel; jag hade börjat lösgöra mig från den ekonomiska journalistiken, om vilken jag visste så litet, och fladdrade nu, ännu tämligen osäker, in på det allmänna skrivandets domäner.
”Det du skriver ska vara korrekt”, anförtrodde mig Sven. ”Är det inte korrekt behöver det inte skrivas.”
Det lät ju klokt, och jag följde nog ofta min äldre kollegas tunga råd. Sven rökte vid samtalet pipa, i vilken han hade stoppat ner resterna av en ej helt slutrökt cigarr. Ett antal av mina sinnen opponerade sig.
Men jag tyckte bra om Sven Åhman. Hans små egenheter låg så uppenbart på ytan. Han var en journalist av ädelt vatten och av ett slag som var på väg att försvinna, med de rostande telegrafcyklarna.
Ett halvår, 1953 -54, tillbringade jag vid den 38:e breddgraden i det koreanska ingenmanslandet, som pressofficer vid ”den svenska kontingenten av de neutrala ländernas repatrieringskommission”, om det ska låta riktigt imposant. Vi arbetade sålunda för dessa ”neutrala länder”, ej närmare specificerade, mer än att vi var svenskar och schweizare mot lika många herrar från andra sidan järnridån. Indien ledde, kan man säga, verksamheten samt skötte den polisiära ordningen; det var rätt bråkigt, då och då, då vi skulle kontrollera när fångarna, 25 000, en efter en vid huvudvärksskapande sittningar, fick tala om för oss om de ville till väst eller öst. Eller Sydkorea respektive Nordkorea/folkrepubliken Kina.
Detta skedde för länge sedan, minnen suddas ut. Vi bodde i tält, och ganska mycket fin vänskap växte mellan oss 50 uniformerade civilister. Viktigt att konstatera är att vi alltså ingalunda sorterade under FN, som snarare var vår motståndare, som en av de båda krigförande organisationerna – nå det hela var ju en konstruktion, för att förbereda den fred som ännu inte har infunnit sig.
I slutet av februari 1954 flög jag längs långa och krångliga flygrutter, hem till Sverige. I amerikansk regi och mer eller mindre självständigt, med uppehåll i bl a San Francisco. Min ende reskamrat medförde en krukväxt som vid varje tullkontroll vållade svårigheter; det talades om karantän. Jag lyckades snacka oss igenom, kanske med hjälp av min svenska uniform; min kamrat färdades civilklädd.
Denna uniform var emellertid det enda plagg jag disponerade. Det var väl inte direkt förbud för oss hemförlovade att bära civila kläder, men jag hade aldrig medfört någon kostym hemifrån hösten innan.
Nästa anhalt var New York. Sven Åhman hade åtagit sig att vara min lokale reseledare och hade, i telefon till flygplatsen, gett mig order om vilken T-bana som jag skulle använda och vilken jag skulle passa mig för.
”Men det finns väl taxi”?
”Taxi kostar pengar. 80 cent blir det nog den biten”, sa Sven.
På något sätt sammanstrålade vi på en frisersalong på centrala Manhattan, varför jag satt intvålad, för att bli rakad efter vildmarken, då Sven hittade mig.
”Nej, vad nu Sven, slänger du ut 50 cent på rakning?” blev hans hälsningsord till den vittfarne.
Sven bodde någonstans bortåt Greenwich Village, och vi fotvandrade sista biten.
”Mat har jag hemma, och du kanske vill ha brännvin, det finns också, en hel flaska.”
Den flaskan såg jag fram mot, klart road av detta glädjeämne vid denna punkt i mitt liv. Det blev en 4 cl snaps ur flygminiatyren. Där fick jag.
Sven visade mig sina DN-exemplar, där jag återfann mina egna nyskrivna verk, snyggt utgjorda. Men det var ett ålderstiget material; jag hade förbjudits av den svenska försvarsstaben att medarbeta i DN så länge jag var i kronans – ja, i de neutrala nationernas tjänst.
”Vad ska du göra när du nu är i New York?”
”Jag tänkte ta det lugnt och koppla av. Kanske åka med färjan från Battery till Staten Island.”
”Skulle det vara någonting? Ja, jag lägger mig inte i. Men jag träffar ju ofta Dag Hammarskjöld i FN-skrapan, skulle inte du, som väl inte slåss mot FN längre, kunna följa med mig och hälsa på?”
Det var onekligen en tanke. Jag sovpressade mina permissionsbyxor och infann mig morgonen därpå i en labyrint av korridorer som utmynnade i generalsekreterarens rum.
Hammarskjöld hade läst på, han visste att jag kom från Korea. Han var mjukt vänlig, bakom cigarrcigarretten. Jag fick för mig att jag upplevde världshistoria, för övrigt var det mest min manager Sven Åhman, en nutida Barnum, som talade. Uppenbarligen kände de varandra mycket väl, och naturligtvis kom åtskilliga av Svens telegramtexter från generalsekreterarens tjänsterum.
Min uniform, om än med byxorna pressade, kändes malplacerad, men jag behövde inte prata så mycket, och efter en kvart var audiensen över. Men inte kändes den som en audiens. Hammarskjöld ville höra hur FN skötte sig i Fjärran Östern, och något kunde jag väl ge av information.
Händelsen var nog mycket typisk Sven Åhman. Han tyckte om folk, på sitt någon gång överengagerade sätt, och jag satte värde på att som vinddriven okänd soldat ha någon att hålla i handen på 42:a gatan.
Jag rundar av. En sommar ett par år senare tog jag bilen tillsammans med min 6-årige son Göran till Svens sommarnöje på västkusten. Han ordnade med frukost samt förhörde sig om Görans behov:
”Dricker gossen saft?”
Det gjorde gossen.
Långt senare, när Sven, numera gift, hade gått i DN-pension, bad jag om hans hjälp i något internationellt ärende jag arbetade med, det var nog Palmeaffären. Jag sände honom dokumentkopior, som jag menade att han skulle behålla. Men Sven gjorde ett bökigt paket av alla papperen och band segelgarn om; det kändes så sorgligt att se framför mig den bortåt åttioårige mannen slåss med Palmetexterna som han ju bort behålla och inte gå till posten med.
Sven Åhman. Skicklig, noggrann, liksom storögt betraktande denna värld som han aldrig riktigt accepterade. Med dess wienerbröd och dyra rakstugor och gula taxibilar som kostar så många pengar, upp till 80 cent.
Sven Anér
Affären Quick – ett bottenlöst träsk
7.8.2012.
I dag går Svenska Dagbladet ut med ett stort reportage kring den israel, Levi, som mördades 1988, ett av de många morden Quick fälldes för. Nu får vi veta att ett antal cigarrettfimpar påträffades i anslutning till brottsplatsen samt att klara indicier pekade på en österlänning; polisen tycks ännu i dag veta var denne eventuelle mördare uppehåller sig.1988 är ett intressant årtal. För, enligt NE, var det 1989 som DNA-metoden började användas i svenska brottsundersökningar.
1988 – 1989. Hade det inte varit lämpligt att så kort tid efter mordet DNA-testa cigarrettfimparna? Det framgår inte helt klart av tidningsreportaget, men troligen har något DNA-prov ännu inte utförts!
Otroligt, som ära nog allt i denna härva.
Som vanligt vet Leif GW Persson allting – efteråt. Och som vanligt måste frågan ställas: varför slog inte Leif GW de viktiga larmen medan de var stekheta? Det verkar som om han samlat ihop till en hel skattkista av indicier och bevis, att öppnas sedan han lämnat sitt jobb på rikspolisstyrelsen – kan det vara så?
Men Leif GW ifrågasätts aldrig i dagens medier utan betraktas genomgående som den stora sanningskällan.
Mycket är konstigt. Det sägs nu att det är Dalapolisen som återupptagit arbetet med förundersökningen rörande Levi. Men var finns åklagarna? En förundersökning i brottmål ska alltid, i varje fall efter eventuella kritiska dagar i starten, ledas av åklagare, varje åtgärd ska rapporteras till och godkännas av åklagare. Men åklagarläget i allt som rör affären Quick är ovisst och känsligt: vill ingen åklagare ta i bortåt trettio år gamla mord?
Quick-kommission är begärd – men vilka, i Sverige, vill sitta i en sådan från starten skandalomsusad inrättning? Och vilka är både kvalificerade och betrodda?
Så fort jag, utan märkvärdiga förkunskaper, ser närmare på en tåt som spretar i Quick-härvan, blir jag skakad av att allt som gått att missköta också har misskötts. Fimpar på brottsplatsen? Inget akut intresse, för det här är ju Quicks ensamgrej, kom inte och krångla med annat. Lägg fimparna i en påse, men vi tänker inte titta på dem om vi kan slippa.
Just cigarrettfimpar är ju klassiska i deckarlitteraturen: ”En Caporal och en Philip Morris, den senare med läppstift, en man och en kvinna…”
I den verklighet som tillskrevs Quick tillämpades inga deckarregler utan bara detta ständiga memento: det är Quick, det är Quick – medan svenskt åklageri och svenskt polisväsen tappade all trovärdighet och all heder utmed vägen.
Men Leif GW Persson var väl inte med och tappade?
Var han inte?
Sven Anér
I dag går Svenska Dagbladet ut med ett stort reportage kring den israel, Levi, som mördades 1988, ett av de många morden Quick fälldes för. Nu får vi veta att ett antal cigarrettfimpar påträffades i anslutning till brottsplatsen samt att klara indicier pekade på en österlänning; polisen tycks ännu i dag veta var denne eventuelle mördare uppehåller sig.1988 är ett intressant årtal. För, enligt NE, var det 1989 som DNA-metoden började användas i svenska brottsundersökningar.
1988 – 1989. Hade det inte varit lämpligt att så kort tid efter mordet DNA-testa cigarrettfimparna? Det framgår inte helt klart av tidningsreportaget, men troligen har något DNA-prov ännu inte utförts!
Otroligt, som ära nog allt i denna härva.
Som vanligt vet Leif GW Persson allting – efteråt. Och som vanligt måste frågan ställas: varför slog inte Leif GW de viktiga larmen medan de var stekheta? Det verkar som om han samlat ihop till en hel skattkista av indicier och bevis, att öppnas sedan han lämnat sitt jobb på rikspolisstyrelsen – kan det vara så?
Men Leif GW ifrågasätts aldrig i dagens medier utan betraktas genomgående som den stora sanningskällan.
Mycket är konstigt. Det sägs nu att det är Dalapolisen som återupptagit arbetet med förundersökningen rörande Levi. Men var finns åklagarna? En förundersökning i brottmål ska alltid, i varje fall efter eventuella kritiska dagar i starten, ledas av åklagare, varje åtgärd ska rapporteras till och godkännas av åklagare. Men åklagarläget i allt som rör affären Quick är ovisst och känsligt: vill ingen åklagare ta i bortåt trettio år gamla mord?
Quick-kommission är begärd – men vilka, i Sverige, vill sitta i en sådan från starten skandalomsusad inrättning? Och vilka är både kvalificerade och betrodda?
Så fort jag, utan märkvärdiga förkunskaper, ser närmare på en tåt som spretar i Quick-härvan, blir jag skakad av att allt som gått att missköta också har misskötts. Fimpar på brottsplatsen? Inget akut intresse, för det här är ju Quicks ensamgrej, kom inte och krångla med annat. Lägg fimparna i en påse, men vi tänker inte titta på dem om vi kan slippa.
Just cigarrettfimpar är ju klassiska i deckarlitteraturen: ”En Caporal och en Philip Morris, den senare med läppstift, en man och en kvinna…”
I den verklighet som tillskrevs Quick tillämpades inga deckarregler utan bara detta ständiga memento: det är Quick, det är Quick – medan svenskt åklageri och svenskt polisväsen tappade all trovärdighet och all heder utmed vägen.
Men Leif GW Persson var väl inte med och tappade?
Var han inte?
Sven Anér
Kopieringsproffs ger besked om manipulation av ”5”!
6.8.2012. Till JK, ärende 5090-12-21. Jag inger kompletterande info:
För att inget tvivel ska råda beträffande hittillsvarande kopiering av Olof Palmes patientkort vid Sabbatsbergsakuten den 28 februari 1986, for jag i dag till den välrenommerade kopieringsfirman SHARP, Kungsgatan 70 i Uppsala och gav deras representant detta uppdrag:
Förstora upp, från handling märkt ”Anér 1.”, erhållen från rikskrim, till lämplig storlek raden på Olof Palmes patientkort:
(F)EB 23 35.
Förstora även, från handling märkt ”Anér 3.”, erhållen från rikskrim, till motsvarande storlek
MAJ 11 15 38.
Så skedde. Som synes råder en mycket klar olikhet mellan siffrorna ”5” i de båda fallen. I ”23 35” framstår tecknet ”5”som ett mycket tydligt ”S”, medan i ”MAJ 11 15 38” siffran ”5” är klar och pregnant, med två tydliga lodräta linjer, en tydlig vågrät linje samt två tydliga räta vinklar.
Min uppfattning blir nu om möjligt ännu klarare än tidigare. Det rör sig om en tydligt manipulerad siffra, som saknar lodräta linjer, vågrät linje samt räta vinklar.
Eftersom ärendet handlagts av polis i Stockholm – jag kan ju inte veta om det rör sig om Stockholmspolis eller rikskriminalpolis – måste enligt min bestämda mening denna förfalskning ha utförts av polis. Mycket troligt är, som jag tidigare sagt, att en ursprungssiffra varit en ”8”, som förfalskats till en illa utförd ”5”.
Det har sålunda känts viktigt för mig att be professionell kopieringsexpertis parallellköra mina tidigare framtagna siffror. Resultatet har blivit detsamma som i min kopiator, kanske med något högre kvalitet.
Därmed, JK, är dörren öppen för JK:s kvalificerade bedömning av ärendet, sedan handläggaren Linda Mohlin i dag återkommit från sin semester, och jag räknar alltså med snar hantering av ett svenskt ödesärende.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79.
./. Dokument: Anér 1. och Anér 3, SHARP 1 samt SHARP 2
För att inget tvivel ska råda beträffande hittillsvarande kopiering av Olof Palmes patientkort vid Sabbatsbergsakuten den 28 februari 1986, for jag i dag till den välrenommerade kopieringsfirman SHARP, Kungsgatan 70 i Uppsala och gav deras representant detta uppdrag:
Förstora upp, från handling märkt ”Anér 1.”, erhållen från rikskrim, till lämplig storlek raden på Olof Palmes patientkort:
(F)EB 23 35.
Förstora även, från handling märkt ”Anér 3.”, erhållen från rikskrim, till motsvarande storlek
MAJ 11 15 38.
Så skedde. Som synes råder en mycket klar olikhet mellan siffrorna ”5” i de båda fallen. I ”23 35” framstår tecknet ”5”som ett mycket tydligt ”S”, medan i ”MAJ 11 15 38” siffran ”5” är klar och pregnant, med två tydliga lodräta linjer, en tydlig vågrät linje samt två tydliga räta vinklar.
Min uppfattning blir nu om möjligt ännu klarare än tidigare. Det rör sig om en tydligt manipulerad siffra, som saknar lodräta linjer, vågrät linje samt räta vinklar.
Eftersom ärendet handlagts av polis i Stockholm – jag kan ju inte veta om det rör sig om Stockholmspolis eller rikskriminalpolis – måste enligt min bestämda mening denna förfalskning ha utförts av polis. Mycket troligt är, som jag tidigare sagt, att en ursprungssiffra varit en ”8”, som förfalskats till en illa utförd ”5”.
Det har sålunda känts viktigt för mig att be professionell kopieringsexpertis parallellköra mina tidigare framtagna siffror. Resultatet har blivit detsamma som i min kopiator, kanske med något högre kvalitet.
Därmed, JK, är dörren öppen för JK:s kvalificerade bedömning av ärendet, sedan handläggaren Linda Mohlin i dag återkommit från sin semester, och jag räknar alltså med snar hantering av ett svenskt ödesärende.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79.
./. Dokument: Anér 1. och Anér 3, SHARP 1 samt SHARP 2
Sätt till en dubbelkommission: Quick, Palme! Ställ Göran Lambertz mot väggen – mannen som avsiktligt dolde våra två svartaste mordaffärer!
5.8.2012.
Till Regeringen. Nu håller det inte längre! Sedan Svenska Dagbladet denna söndag gått ut med de anhörigas begäran om en oberoende kommission i Quick-Asplund-fallet har dåvarande JK Göran Lambertz vid två tillfällen i år öppet medgivit att han mot bättre vetande felbehandlat såväl Palme- som Quick-fallen!
Låt, regeringen, en hederlig oberoende kommission behandla både Quick- och Palme-fallen! Jag kräver att denna begäran blir formellt behandlad vid kommande regeringssammanträde, se slutet på min skrivelse!
Den 19 maj omtalade Lambertz, på debattplats i Upsala Nya Tidning, att han totalt nonchalerat alla anmälningar, inte minst mina, i Palmeärendet, och i dag, den 5 augusti presenterar han en identisk pudel: ”alla Quick-domar, utom möjligen en, var OK. Trodde jag”.
Jag återger nu, på nytt på bloggen, Lambertz långa och luddiga erkännande i UNT av sin misskötsel av Palmeaffären; den första pudeln. Texten är delvis skriven som en studentikos satir; det kan vara lätt att ibland inte uppfatta satiren:
Det enda säkra med en text om mordet på Olof Palme är att nästan ingen läser den. Det fanns en tid när alla levde med utredningen och engagerade sig i varje nyhet. Men luften gick ur när Christer Pettersson blev frikänd. För det var ju ändå han som hade gjort det. Nu skulle ingen mördare kunna dömas.
Det var bara privatspanarna som inte gav sig, en samling egendomliga herrar som envisades med bisarra idéer om konspirationer och lögner. Som JK fick jag flera propåer om att granska Palmeutredningen och försöka se till att ge den fart igen – och nya banor. Det kändes lätt att skriva av ärendena utan åtgärd. För mordet var ju löst och brevskrivarnas idéer alltför absurda.
Men häromdagen läste jag de sista 30 sidorna i en 1000-sidig, 13 år gammal lunta:
Granskningskommissionens betänkande ”Brottsutredningen efter mordet på Olof Palme” (SOU 1999:88). Jag blev häpen. Där framförs mycket allvarlig kritik mot Palmeutredningens arbete, och kommissionen förutsätter att uppenbara försummelser rättas till.
Den viktigaste kritiken gäller hanteringen av hypotesen om en mordkomplott där några svenska poliser och militärer skulle ha deltagit (”polisspåret”). Kommissionen säger; ”Vår viktigaste iakttagelse gäller det förhållandet att Palmeutredningen aldrig tagit något helhetsgrepp på denna motivbild/brottshypotes och analyserat den. Den har enligt vår mening inte tagits på tillräckligt allvar.” Enligt kommissionen var det angeläget att snabbt gå till botten med de misstankar som hade framförts. ”Utan att det skett kan misstankarna inte på ett trovärdigt sätt avvisas.”
Så då gjorde man väl det? Nej, inte alls. Och detta trots att det hade funnits grupper av poliser och militärer som vid den aktuella tiden hade uttalat sig starkt hatiskt mot Olof Palme och vid hemliga möten i bland annat Gamla stan sagt att han borde röjas ur vägen. Trots att det fanns åtskilliga vittnesmäl om personer som talade i walkietalkies nära mordplatsen före mordet, personer som inte har identifierats. Trots att personer inom polisen har sagt att det låg något i luften och att en högt uppsatt chef inom Säpo sagt att den första miljö där man bör söka mördaren var vissa kretsar kring polis och militär. Trots att tillvägagångssättet vid mordet och mördarens uppträdande talar för att mordet var väl planerat och genomfört av någon som visste vad han gjorde. Och trots, alltså, att granskningskommissionen förutsatte att man nu skulle gå till botten med de misstankar som hade framförts.
Undrar just hur historien kommer att bedöma den underlåtenheten.
PS om Christer P: Det var helt olikt honom att planera ett våldsdåd. Mördaren var sannolikt annorlunda klädd. Christer P var ovan vid skjutvapen, mördaren en skicklig skytt. För ett vittne var Christer P välbekant och vittnet borde ha sett om det var han.
Så långt Göran Lambertz i UNT den 19 maj 2012.
Vad som slår mig vid en omläsning är den svenske justitiekanslerns sätt att totalt distansera sig själv från handläggningen av mordet. Det är andra som har gjort alla felen, medan Lambertz själv suttit i lugn och ro på sin ämbetsstol och inte gjort någonting, inte ens läst in grundtexterna. Det fick utomstående utredare vara betrodda med, trots att vi förstås inte hade den bittersta skyldighet att över huvud taget ägna oss åt ärendet.
Det hade däremot, från första början, sittande JK; jag ska strax citera ur NE:s ämbetsbeskrivning.
Till Svenska Dagbladet säger Lambertz i dag, 5.8.2012, så här, med samma undertryckande av sin egen roll i ännu ett allvarligt sammanhang:
Göran Lambertz kritiseras för: Att ha valt att inte göra någon prövning av domarna mot Quick. Det har beskrivits som att hans beslut ”lagt locket på” för vidare utredningar.
Kommentar: ”Jag tyckte att alla domar utom en såg väldigt bra ut. Vilken det är brukar jag inte berätta. Det hade fordrats att det hade sett mycket konstigare ut för att jag skulle ha kunnat pröva det. Sedan vet jag ingenting om hans skuld eller icke skuld. När han inte längre erkänner blir bedömningen en annan. Men det är klart att man kan fundera.
Stämmer det att du bara läste domarna, och inte hela förundersökningarna inför ditt beslut?
Jag läste domarna, och två medarbetare till mig läste valda delar ur förundersökningarna.
”Det hade fordrats att det hade sett mycket konstigare ut…” Ett av Lambertz märkligare uttalanden, vilket inte vill säga litet. Jag går till Nationalencyklopedin för att hitta denne höge ämbetsmans skyldigheter; ja, han har självfallet ett stort och viktigt övergripande ansvar i allt vad tillämpad juridik heter och sålunda ett brett och tungt mandat.
Kunde han ha gjort mera i de här båda affärerna?
Han ska ”tillhandagå regeringen med råd och utredningar i juridiska angelägenheter ” – skulle inte affärerna Quick och Palme ha gått att passa in här, för en JK med antydan till gålust? Vidare har JK ”tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar” – till exempel lagarnas efterlevnad vid ett påstått seriemord resp ett faktiskt statsministermord?
JK har helt enkelt det totala mandatet, och dåvarande JK Lambertz kan aldrig slingra sig undan ett tungt ansvar i dessa frågor. Jag har tidigare skrivit att ”jag den gången aldrig kunde förstå hur en juridiskt bildad person kunde trolla bort mina anklagelser” – nej det förstår jag än mindre i dag, när en av våra högsta jurister likt en ål simmar undan allt vad ansvar heter.
”Det var inte jag, det var dom” – visst, så sa jag också i kindergarten som det hette när jag var liten. När jag ser ynkedom av detta slag brukar jag tänka: Vi inom den vanliga allmänheten får faktiskt ta ansvar för vad vi gör och råkar ut för. Krossar jag en fönsterruta får jag reparera och betala. Men höga herrar, som fått t ex JK:s titel, behöver inte rätta till stora försummelser, eftersom det är de själva som bestämmer om någon försummelse föreligger. Lätt som en plätt, och ingen regering som bråkar.
Det var inte jag, det var dom. Det var nog inte mitt bord. Men tänk så galet det kunde bli…
Herr JK Göran Lambertz hade ungefär vid millennieskiftet kunnat gå in med fast hand i båda dessa stora ärenden. Då hade en rättvisa värd namnet kunnat vara på väg, och, kan jag krasst konstatera, miljoners miljoner kunnat besparas skattebetalarna, som, många av oss, ser med betydligt mycket mer heder och vett och klarsyn på fallet Quick och fallet Palme än en JK, stadd i falska ärenden.
Skattebetalarna, ja. Det är vi som får gå in och bekosta den svenska statens egen kriminalitet. Det har väl inte precis varit meningen, Göran Lambertz?
Vad kan ha förlett en i grunden så skicklig jurist som Lambert att springa brottslighetens ärenden? Anmälan efter anmälan i Palme-fallet, dom efter dom i Quick-ärendet, men år efter år, årtionde efter årtionde, sitter Göran Lambertz, ständigt småleende på sitt ämbetsrum och presenterar oförytterliga synpunkter:
”Palme? Quick? Ingenting att bråka om!”
Och, ännu när han i dag själv medger att hans bedömningar genomgående varit urbota felaktiga, sitter han kvar, med sitt leende, och har tydligen inte en tanke på att han skulle kunna bli föremål för rättsliga åtgärder.
Rättsliga åtgärder? Ja. Det är nämligen ofattbart att landets högste juridiske företrädare så till en grad kan avsvära sig sitt ansvar som Lambertz gjort, år efter år efter år. I dag sitter han som högt justitieråd i Högsta domstolen – ja, han kan kanske inte gå in och döma sig själv.
Hur har detta kunnat hända? Har Göran Lambertz varit utsatt för olaglig påverkan? Frågan måste få ställas. En engagerad allmänhet har allt sedan 80-talet prickat brottsagendan med frågetecken, men en svensk JK ska ha varit oförmögen att se den sanning som brett ut sig för hans ögon? Jag tror inte att detta varit möjligt.
Jag tror att Göran Lambertz insett vad som hela tiden varit på gång, men att han sett som sin perverterade ämbetsmannaplikt att förvända den svenska allmänhetens syn: Quick mördade allt som rörde sig, och den nedgångne knarkaren Christer Pettersson sköt Olof Palme som han tydligen var förbannad på - som sagt, ingenting att bråka om!
Ingenting att bråka om? När det svenska rättssamhället rasar till marken inför våra ögon? När en samstämmig kår av följsamma ämbets- och tjänstemän springer de onda brottens ärenden?
Jag vet inte om alla personer som prytts med JK-ämbetet förevigas med handmålade porträtt inför eftervärlden, men i så fall ska väl också Lambertz vederfaras denna utmärkelse. Eller – kan det tänkas att någon instans inom detta raserade rättssamhälle kunde sätta foten i backen och säga:
”Nej, inte Lambertz! Måla inte Lambertz”
Eller är det redan målat? Ställ i så fall tavlan på vinden!
Därför att Lambertz tvåfaldiga brott är så anmärkningsvärda , att några liknande aldrig tidigare begåtts av höga kritstreckrandiga herrar på höga svenska stolar. Aldrig.
Jag inlämnar i dag denna anmälan till regeringen, i statsrådsberedningen, jag hittar ingen annan instans:
5.8.2012. Jag anmäler i dag förre justitiekanslern, nuvarande justitierådet vid Högsta domstolen
Göran Lambertz
för upprepade brott mot gällande lagar, sedan han, mot i efterhand erkänt bättre vetande, har vägrat att se sanningen och främja sanningen i de båda ärendena mordet på statsminister Olof Palme resp de ohemula domarna mot den i sammanhanget oskyldige Thomas Quick.
Jag uppmanar dessutom Regeringen att, på sätt som svensk lag kan medge och föreskriva, frånta Göran Lambertz befattningen som justitieråd vid Högsta domstolen.
Jag anhåller om omedelbar handläggning samt besked om dnr och handläggare hos Regeringen.
Sven Anér, 210814-5075, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66. 018-15 12 79.
Till Regeringen. Nu håller det inte längre! Sedan Svenska Dagbladet denna söndag gått ut med de anhörigas begäran om en oberoende kommission i Quick-Asplund-fallet har dåvarande JK Göran Lambertz vid två tillfällen i år öppet medgivit att han mot bättre vetande felbehandlat såväl Palme- som Quick-fallen!
Låt, regeringen, en hederlig oberoende kommission behandla både Quick- och Palme-fallen! Jag kräver att denna begäran blir formellt behandlad vid kommande regeringssammanträde, se slutet på min skrivelse!
Den 19 maj omtalade Lambertz, på debattplats i Upsala Nya Tidning, att han totalt nonchalerat alla anmälningar, inte minst mina, i Palmeärendet, och i dag, den 5 augusti presenterar han en identisk pudel: ”alla Quick-domar, utom möjligen en, var OK. Trodde jag”.
Jag återger nu, på nytt på bloggen, Lambertz långa och luddiga erkännande i UNT av sin misskötsel av Palmeaffären; den första pudeln. Texten är delvis skriven som en studentikos satir; det kan vara lätt att ibland inte uppfatta satiren:
Det enda säkra med en text om mordet på Olof Palme är att nästan ingen läser den. Det fanns en tid när alla levde med utredningen och engagerade sig i varje nyhet. Men luften gick ur när Christer Pettersson blev frikänd. För det var ju ändå han som hade gjort det. Nu skulle ingen mördare kunna dömas.
Det var bara privatspanarna som inte gav sig, en samling egendomliga herrar som envisades med bisarra idéer om konspirationer och lögner. Som JK fick jag flera propåer om att granska Palmeutredningen och försöka se till att ge den fart igen – och nya banor. Det kändes lätt att skriva av ärendena utan åtgärd. För mordet var ju löst och brevskrivarnas idéer alltför absurda.
Men häromdagen läste jag de sista 30 sidorna i en 1000-sidig, 13 år gammal lunta:
Granskningskommissionens betänkande ”Brottsutredningen efter mordet på Olof Palme” (SOU 1999:88). Jag blev häpen. Där framförs mycket allvarlig kritik mot Palmeutredningens arbete, och kommissionen förutsätter att uppenbara försummelser rättas till.
Den viktigaste kritiken gäller hanteringen av hypotesen om en mordkomplott där några svenska poliser och militärer skulle ha deltagit (”polisspåret”). Kommissionen säger; ”Vår viktigaste iakttagelse gäller det förhållandet att Palmeutredningen aldrig tagit något helhetsgrepp på denna motivbild/brottshypotes och analyserat den. Den har enligt vår mening inte tagits på tillräckligt allvar.” Enligt kommissionen var det angeläget att snabbt gå till botten med de misstankar som hade framförts. ”Utan att det skett kan misstankarna inte på ett trovärdigt sätt avvisas.”
Så då gjorde man väl det? Nej, inte alls. Och detta trots att det hade funnits grupper av poliser och militärer som vid den aktuella tiden hade uttalat sig starkt hatiskt mot Olof Palme och vid hemliga möten i bland annat Gamla stan sagt att han borde röjas ur vägen. Trots att det fanns åtskilliga vittnesmäl om personer som talade i walkietalkies nära mordplatsen före mordet, personer som inte har identifierats. Trots att personer inom polisen har sagt att det låg något i luften och att en högt uppsatt chef inom Säpo sagt att den första miljö där man bör söka mördaren var vissa kretsar kring polis och militär. Trots att tillvägagångssättet vid mordet och mördarens uppträdande talar för att mordet var väl planerat och genomfört av någon som visste vad han gjorde. Och trots, alltså, att granskningskommissionen förutsatte att man nu skulle gå till botten med de misstankar som hade framförts.
Undrar just hur historien kommer att bedöma den underlåtenheten.
PS om Christer P: Det var helt olikt honom att planera ett våldsdåd. Mördaren var sannolikt annorlunda klädd. Christer P var ovan vid skjutvapen, mördaren en skicklig skytt. För ett vittne var Christer P välbekant och vittnet borde ha sett om det var han.
Så långt Göran Lambertz i UNT den 19 maj 2012.
Vad som slår mig vid en omläsning är den svenske justitiekanslerns sätt att totalt distansera sig själv från handläggningen av mordet. Det är andra som har gjort alla felen, medan Lambertz själv suttit i lugn och ro på sin ämbetsstol och inte gjort någonting, inte ens läst in grundtexterna. Det fick utomstående utredare vara betrodda med, trots att vi förstås inte hade den bittersta skyldighet att över huvud taget ägna oss åt ärendet.
Det hade däremot, från första början, sittande JK; jag ska strax citera ur NE:s ämbetsbeskrivning.
Till Svenska Dagbladet säger Lambertz i dag, 5.8.2012, så här, med samma undertryckande av sin egen roll i ännu ett allvarligt sammanhang:
Göran Lambertz kritiseras för: Att ha valt att inte göra någon prövning av domarna mot Quick. Det har beskrivits som att hans beslut ”lagt locket på” för vidare utredningar.
Kommentar: ”Jag tyckte att alla domar utom en såg väldigt bra ut. Vilken det är brukar jag inte berätta. Det hade fordrats att det hade sett mycket konstigare ut för att jag skulle ha kunnat pröva det. Sedan vet jag ingenting om hans skuld eller icke skuld. När han inte längre erkänner blir bedömningen en annan. Men det är klart att man kan fundera.
Stämmer det att du bara läste domarna, och inte hela förundersökningarna inför ditt beslut?
Jag läste domarna, och två medarbetare till mig läste valda delar ur förundersökningarna.
”Det hade fordrats att det hade sett mycket konstigare ut…” Ett av Lambertz märkligare uttalanden, vilket inte vill säga litet. Jag går till Nationalencyklopedin för att hitta denne höge ämbetsmans skyldigheter; ja, han har självfallet ett stort och viktigt övergripande ansvar i allt vad tillämpad juridik heter och sålunda ett brett och tungt mandat.
Kunde han ha gjort mera i de här båda affärerna?
Han ska ”tillhandagå regeringen med råd och utredningar i juridiska angelägenheter ” – skulle inte affärerna Quick och Palme ha gått att passa in här, för en JK med antydan till gålust? Vidare har JK ”tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar” – till exempel lagarnas efterlevnad vid ett påstått seriemord resp ett faktiskt statsministermord?
JK har helt enkelt det totala mandatet, och dåvarande JK Lambertz kan aldrig slingra sig undan ett tungt ansvar i dessa frågor. Jag har tidigare skrivit att ”jag den gången aldrig kunde förstå hur en juridiskt bildad person kunde trolla bort mina anklagelser” – nej det förstår jag än mindre i dag, när en av våra högsta jurister likt en ål simmar undan allt vad ansvar heter.
”Det var inte jag, det var dom” – visst, så sa jag också i kindergarten som det hette när jag var liten. När jag ser ynkedom av detta slag brukar jag tänka: Vi inom den vanliga allmänheten får faktiskt ta ansvar för vad vi gör och råkar ut för. Krossar jag en fönsterruta får jag reparera och betala. Men höga herrar, som fått t ex JK:s titel, behöver inte rätta till stora försummelser, eftersom det är de själva som bestämmer om någon försummelse föreligger. Lätt som en plätt, och ingen regering som bråkar.
Det var inte jag, det var dom. Det var nog inte mitt bord. Men tänk så galet det kunde bli…
Herr JK Göran Lambertz hade ungefär vid millennieskiftet kunnat gå in med fast hand i båda dessa stora ärenden. Då hade en rättvisa värd namnet kunnat vara på väg, och, kan jag krasst konstatera, miljoners miljoner kunnat besparas skattebetalarna, som, många av oss, ser med betydligt mycket mer heder och vett och klarsyn på fallet Quick och fallet Palme än en JK, stadd i falska ärenden.
Skattebetalarna, ja. Det är vi som får gå in och bekosta den svenska statens egen kriminalitet. Det har väl inte precis varit meningen, Göran Lambertz?
Vad kan ha förlett en i grunden så skicklig jurist som Lambert att springa brottslighetens ärenden? Anmälan efter anmälan i Palme-fallet, dom efter dom i Quick-ärendet, men år efter år, årtionde efter årtionde, sitter Göran Lambertz, ständigt småleende på sitt ämbetsrum och presenterar oförytterliga synpunkter:
”Palme? Quick? Ingenting att bråka om!”
Och, ännu när han i dag själv medger att hans bedömningar genomgående varit urbota felaktiga, sitter han kvar, med sitt leende, och har tydligen inte en tanke på att han skulle kunna bli föremål för rättsliga åtgärder.
Rättsliga åtgärder? Ja. Det är nämligen ofattbart att landets högste juridiske företrädare så till en grad kan avsvära sig sitt ansvar som Lambertz gjort, år efter år efter år. I dag sitter han som högt justitieråd i Högsta domstolen – ja, han kan kanske inte gå in och döma sig själv.
Hur har detta kunnat hända? Har Göran Lambertz varit utsatt för olaglig påverkan? Frågan måste få ställas. En engagerad allmänhet har allt sedan 80-talet prickat brottsagendan med frågetecken, men en svensk JK ska ha varit oförmögen att se den sanning som brett ut sig för hans ögon? Jag tror inte att detta varit möjligt.
Jag tror att Göran Lambertz insett vad som hela tiden varit på gång, men att han sett som sin perverterade ämbetsmannaplikt att förvända den svenska allmänhetens syn: Quick mördade allt som rörde sig, och den nedgångne knarkaren Christer Pettersson sköt Olof Palme som han tydligen var förbannad på - som sagt, ingenting att bråka om!
Ingenting att bråka om? När det svenska rättssamhället rasar till marken inför våra ögon? När en samstämmig kår av följsamma ämbets- och tjänstemän springer de onda brottens ärenden?
Jag vet inte om alla personer som prytts med JK-ämbetet förevigas med handmålade porträtt inför eftervärlden, men i så fall ska väl också Lambertz vederfaras denna utmärkelse. Eller – kan det tänkas att någon instans inom detta raserade rättssamhälle kunde sätta foten i backen och säga:
”Nej, inte Lambertz! Måla inte Lambertz”
Eller är det redan målat? Ställ i så fall tavlan på vinden!
Därför att Lambertz tvåfaldiga brott är så anmärkningsvärda , att några liknande aldrig tidigare begåtts av höga kritstreckrandiga herrar på höga svenska stolar. Aldrig.
Jag inlämnar i dag denna anmälan till regeringen, i statsrådsberedningen, jag hittar ingen annan instans:
5.8.2012. Jag anmäler i dag förre justitiekanslern, nuvarande justitierådet vid Högsta domstolen
Göran Lambertz
för upprepade brott mot gällande lagar, sedan han, mot i efterhand erkänt bättre vetande, har vägrat att se sanningen och främja sanningen i de båda ärendena mordet på statsminister Olof Palme resp de ohemula domarna mot den i sammanhanget oskyldige Thomas Quick.
Jag uppmanar dessutom Regeringen att, på sätt som svensk lag kan medge och föreskriva, frånta Göran Lambertz befattningen som justitieråd vid Högsta domstolen.
Jag anhåller om omedelbar handläggning samt besked om dnr och handläggare hos Regeringen.
Sven Anér, 210814-5075, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66. 018-15 12 79.
Affären Quick – men affären Palmemordet?
3.8.2012. Till Aftonbladets redaktion, 105 18 Stockholm.
Med lovvärt ilsket sökarljus attackerar Aftonbladet denna fredag, på både ledar- och reportageplats, den skrämmande affären Quick.
Men minst lika stor är den affär som innehåller det påstått olösta Palmemordet. Denna affär väntar på en liknande attack från Aftonbladet – när kommer den?
Jag översänder nu till Aftonbladets redaktioner min kompletterande anmälan till regeringens justitie kansler, JK, där jag konstaterar att polis, uppenbarligen med RÅ:s goda minne, förvanskat Olof Palmes patientkort från Sabbatsberg: den avgörande siffran, minutsiffran för ambulansens ankomst till Sabbatsberg, har manipulerats till att uppvisa siffran ”5”. Vad som stått tidigare på patientkortet går inte att säkert utläsa, men troligen har där stått en ”8”.
Viktigt? Ja, oerhört viktigt. På framför allt två grunder:
Nr 1: Att polis över huvud taget har gått in i ett av Palmeutredningens mest centrala dokument och kluddat och förfalskat; otroligt!
Nr 2: Den förfalskade uppgiften vänder upp och ner på det 26 år gamla påståendet från polis och åklagare att händelseförloppet mellan Dekorima och Sabbatsberg utspelats mycket snabbt. Mitt avslöjande visar nu att förloppet torde ha krävt sex (!) minuter längre tid, varefter hela den hittillsvarande mordbeskrivningen halkar ner i lösan sand; varenda tidsuppgift, varenda sakuppgift måste ifrågasättas.
Aftonbladet, gå in i denna sak, lika engagerat som i affären Quick!
Och ytterligare en viktig fråga, onekligen: är mitt påstående korrekt?
Det har sedan mitten av förra månaden underställts JK, RÅ och RPS, rikspolisstyrelsen, men inte tillstymmelse till dementi har avhörts. Jag skriver till JK
”Här det klara beviser för polisens förfalskning av Olof Palmes intagningskort till Sabbatsberg”
Men JK lägger mina skrivelser på handläggaren Linda Mohlin, som dock, ännu då detta skrivs, inte har kastat ett öga på denna nationellt och även internationellt uppskakande händelse, eftersom Linda Mohlin återkommer från sin semester först den 6 augusti och inte förrän då erfar att hon är handläggare i Sveriges största brottmål.
Så ska tydligen en slipsten dras om oaptitliga påståenden kommer upp på en myndighets agenda!
Jag ber AB gå in på min blogg
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com
Här ges utförlig, fortlöpande dokumentation, bl a om mina svårigheter att förmå ett kriminaltekniskt laboratorium att granska mina påståenden om denna falska siffra ”5”.
Mitt arbete med affären Palme tröttar, det kan jag förstå. Men då får det väl trötta då. Sanninngen ligger nära, nära nu. Det gäller att släppa fram den, makt, myndigheter och medier! Inte minst medier, AB!
Tacksam för publicering, både av denna artikel och av min skrivelse (19) 20.7 till JK, bifogas.
Engagerad och möjligen outtröttlig hälsning!
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66. 018-15 12 79.
Med lovvärt ilsket sökarljus attackerar Aftonbladet denna fredag, på både ledar- och reportageplats, den skrämmande affären Quick.
Men minst lika stor är den affär som innehåller det påstått olösta Palmemordet. Denna affär väntar på en liknande attack från Aftonbladet – när kommer den?
Jag översänder nu till Aftonbladets redaktioner min kompletterande anmälan till regeringens justitie kansler, JK, där jag konstaterar att polis, uppenbarligen med RÅ:s goda minne, förvanskat Olof Palmes patientkort från Sabbatsberg: den avgörande siffran, minutsiffran för ambulansens ankomst till Sabbatsberg, har manipulerats till att uppvisa siffran ”5”. Vad som stått tidigare på patientkortet går inte att säkert utläsa, men troligen har där stått en ”8”.
Viktigt? Ja, oerhört viktigt. På framför allt två grunder:
Nr 1: Att polis över huvud taget har gått in i ett av Palmeutredningens mest centrala dokument och kluddat och förfalskat; otroligt!
Nr 2: Den förfalskade uppgiften vänder upp och ner på det 26 år gamla påståendet från polis och åklagare att händelseförloppet mellan Dekorima och Sabbatsberg utspelats mycket snabbt. Mitt avslöjande visar nu att förloppet torde ha krävt sex (!) minuter längre tid, varefter hela den hittillsvarande mordbeskrivningen halkar ner i lösan sand; varenda tidsuppgift, varenda sakuppgift måste ifrågasättas.
Aftonbladet, gå in i denna sak, lika engagerat som i affären Quick!
Och ytterligare en viktig fråga, onekligen: är mitt påstående korrekt?
Det har sedan mitten av förra månaden underställts JK, RÅ och RPS, rikspolisstyrelsen, men inte tillstymmelse till dementi har avhörts. Jag skriver till JK
”Här det klara beviser för polisens förfalskning av Olof Palmes intagningskort till Sabbatsberg”
Men JK lägger mina skrivelser på handläggaren Linda Mohlin, som dock, ännu då detta skrivs, inte har kastat ett öga på denna nationellt och även internationellt uppskakande händelse, eftersom Linda Mohlin återkommer från sin semester först den 6 augusti och inte förrän då erfar att hon är handläggare i Sveriges största brottmål.
Så ska tydligen en slipsten dras om oaptitliga påståenden kommer upp på en myndighets agenda!
Jag ber AB gå in på min blogg
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com
Här ges utförlig, fortlöpande dokumentation, bl a om mina svårigheter att förmå ett kriminaltekniskt laboratorium att granska mina påståenden om denna falska siffra ”5”.
Mitt arbete med affären Palme tröttar, det kan jag förstå. Men då får det väl trötta då. Sanninngen ligger nära, nära nu. Det gäller att släppa fram den, makt, myndigheter och medier! Inte minst medier, AB!
Tacksam för publicering, både av denna artikel och av min skrivelse (19) 20.7 till JK, bifogas.
Engagerad och möjligen outtröttlig hälsning!
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66. 018-15 12 79.
./. Brev (19) och 20 juli till JK.
Till Stockholms Tingsrätt.
2.8.2012.
Undertecknad Sven Anér. 21 08 14-5075,
ÅTERKALLAR härmed ärende hos Stockholms Tingsrätt T-10578-12, Anér mot Aschberg, samt
INGER NY ANMÄLAN av samma händelse, nu riktad mot den ansvarige utgivaren av den aktuella sändningen från Radio 1, som, vilket jag i dag erfarit, är
Christer Modig, MTG, Ringvägen 52,nm99999999 118 67 Stockholm,
enligt telefonbesked till mig i dag från Hans Cederroth vid Granskningsnämnden för Radio och TV, 08-606 79 70.
Jag anmäler sålunda i dag Christer Modig för att som utgivare vara ansvarig för det program från Radio1, i vilket Robert Aschberg den 29 maj i år uttalade följande, i en s k chat:
Inringaren till denna chat: Ja, men författaren Sven Anér har ju…
Aschberg: Ja, men han är ju helt galen.
Inringaren: Men han anses ju vara en ”knäppskalle”…
Aschberg: Ja. Tack för samtalet. Hej då!
Jag anser mig kunna konstatera ett två gånger upprepat förtal från Aschbergs sida, för vilket Christer Modig ansvarar. Jag önskar, från Modig, ett skadestånd på 5 000 kronor, att insättas på Plusgiro 90 13 04-6, Läkare utan gränser, samt en oförbehållsam ursäkt framförd i en kommande Radio 1-sändning. Jag drar sålunda härmed tillbaka min anmälan mot Aschberg samt inlämnar i dess ställe ny anmälan mot Modig.
Jag insätter i dag, i anslutning till denna nya anmälan, ytterligare 450 kronor på Tingsrättens plusgiro 81 40 14-7. Tidigare översända klipp ber jag Tingsrätten överföra till det nya ärendet.
Jag tackar för Tingsrättens arbete hittills med detta ärende samt önskar nu snar handläggning av det nya ärendet. Om frågor uppstår vore jag tacksam om Tingsrätten ville ta telefonkontakt i förekommande fall. Sen postutdelning på landet försenar min reaktionsmöjlighet med 1-2 dagar.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79.
Undertecknad Sven Anér. 21 08 14-5075,
ÅTERKALLAR härmed ärende hos Stockholms Tingsrätt T-10578-12, Anér mot Aschberg, samt
INGER NY ANMÄLAN av samma händelse, nu riktad mot den ansvarige utgivaren av den aktuella sändningen från Radio 1, som, vilket jag i dag erfarit, är
Christer Modig, MTG, Ringvägen 52,nm99999999 118 67 Stockholm,
enligt telefonbesked till mig i dag från Hans Cederroth vid Granskningsnämnden för Radio och TV, 08-606 79 70.
Jag anmäler sålunda i dag Christer Modig för att som utgivare vara ansvarig för det program från Radio1, i vilket Robert Aschberg den 29 maj i år uttalade följande, i en s k chat:
Inringaren till denna chat: Ja, men författaren Sven Anér har ju…
Aschberg: Ja, men han är ju helt galen.
Inringaren: Men han anses ju vara en ”knäppskalle”…
Aschberg: Ja. Tack för samtalet. Hej då!
Jag anser mig kunna konstatera ett två gånger upprepat förtal från Aschbergs sida, för vilket Christer Modig ansvarar. Jag önskar, från Modig, ett skadestånd på 5 000 kronor, att insättas på Plusgiro 90 13 04-6, Läkare utan gränser, samt en oförbehållsam ursäkt framförd i en kommande Radio 1-sändning. Jag drar sålunda härmed tillbaka min anmälan mot Aschberg samt inlämnar i dess ställe ny anmälan mot Modig.
Jag insätter i dag, i anslutning till denna nya anmälan, ytterligare 450 kronor på Tingsrättens plusgiro 81 40 14-7. Tidigare översända klipp ber jag Tingsrätten överföra till det nya ärendet.
Jag tackar för Tingsrättens arbete hittills med detta ärende samt önskar nu snar handläggning av det nya ärendet. Om frågor uppstår vore jag tacksam om Tingsrätten ville ta telefonkontakt i förekommande fall. Sen postutdelning på landet försenar min reaktionsmöjlighet med 1-2 dagar.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79.
Likalydande skrivelser till Rikskriminalpolisen samt till SKL.
Jag anhåller att rikskriminalpolisen till SKL översänder originalhandlingarna i akten
APAL 428/36/12
med notering att undertecnad Sven Anér beställer en undersökning av detta material, enligt tidigare skrivelser till och från SKL, 2012011261:
Fråga till SKL: Har den aktuella siffran ”5” manipulerats?
Jag är tacksam för snar handläggning av detta ärende, såväl från rikskrims som SKL:s sida, jämte, från SKL, uppgift om en kostnadsram.
Obs! skulle de aktuella originalhandlingarna redan ha begärts in av JK, ärende 5090-12-21, ber jag att kontakt tas med JK, så att SKL kan få tillgång till dessa originalhandlingar. Exakt hur sådan byråkrati ser ut vet jag inte men utgår från att saken utan svårigheter och dröjsmål kan arrangeras.
Med vänliga hälsningar till båda adressaterna!
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79.
APAL 428/36/12
med notering att undertecnad Sven Anér beställer en undersökning av detta material, enligt tidigare skrivelser till och från SKL, 2012011261:
Fråga till SKL: Har den aktuella siffran ”5” manipulerats?
Jag är tacksam för snar handläggning av detta ärende, såväl från rikskrims som SKL:s sida, jämte, från SKL, uppgift om en kostnadsram.
Obs! skulle de aktuella originalhandlingarna redan ha begärts in av JK, ärende 5090-12-21, ber jag att kontakt tas med JK, så att SKL kan få tillgång till dessa originalhandlingar. Exakt hur sådan byråkrati ser ut vet jag inte men utgår från att saken utan svårigheter och dröjsmål kan arrangeras.
Med vänliga hälsningar till båda adressaterna!
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)