Jag har i dag insatt 450 kronor i anmälningsavgift på pg 81 40 14-7.
Jag önskar i sakfrågan anföra att Robert Aschbergs attack mot mig i lika stor utsträckning riktas mot alla dem som inte tror på Palmeutredningens officiella inriktning i dag. Attacken riktar sig sålunda även mot majoriteten av besökarna på min blogg
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com,
samt mot
förre chefskriminologen vid rikspolisstyrelsen Leif GW Persson,
mot tidigare ledamoten av den statliga granskningskommissionen Inga-Britt Ahlenius,
samt mot förutvarande justitiekanslern Göran Lambertz,
enligt vad jag skriver i bifogat brev 25.6 till statsrådet Göran Hägglund.
Det är farligt för det svenska rättssamhället och för den allmänna laglydnaden om kritik inte får riktas mot den pågående Palmeutredningen utan att attacker som Robert Aschbergs opåtalade får sätta sin prägel på den allmänna debatten.
Jag vidhåller med skärpa att uppenbart förtal föreligger i detta ärende. Mitt skadeståndsanspråk, till förmån för Läkare utan gränser, kvarstår med oförminskad kraft.
Jag anser mig tala för de engagerade personer, som, i likhet med Persson, Ahlenius och Lambertz, i dag arbetar för en omstart för den pågående åklagarledda förundersökningen i Palmeärendet.
Sven Anér. Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66
Uppsala Tingsrätt får utreda
29.6.2012,
Robert Aschberg, Jag har inte hört av dig och låter nu ärendet ligga kvar hos Uppsala Tingsrätt.
Mvh
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174, 500 66.
Robert Aschberg, Jag har inte hört av dig och låter nu ärendet ligga kvar hos Uppsala Tingsrätt.
Mvh
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174, 500 66.
Kan vi höras på Radio 1, Robban?
27.6.2012.
Robert Aschberg
Renstiernas gata 14
116 28 Stockholm.
Robert Aschberg
Renstiernas gata 14
116 28 Stockholm.
Robban, Dina båda uttalanden om mig i Radio 1 den 29 maj förvånade och kränkte mig. Jag anmälde saken till Uppsala Tingsrätt den 14 juni som förtalsärende, och ärendet bereds.
Jag drar gärna tillbaka anmälan om jag får några rejäla minuter med dig i Radio 1.
Jag ber om ditt snara svar.
Engagerad hälsning
Sven Anér
Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66
Är detta SVTs Palmebevakning i dag?
26.6.2012.
Eva Hamilton – Jag tackar dig för ditt brev av den 20 juni; jag är inte direkt bortskämd.
Men jag reagerar spontant: är detta den bevakning SVT i dag anslår åt Palmemordet och dess i praktiken obefintliga utredning? I stället för att ge licensbetalarna en kvalificerad faktisk redovisning av vad som hänt och händer i ämnet, väljer SVT att förbereda sändning av två projekt som uppenbarligen endast kommer att nafsa detta stora nationella skeende i hasorna.
Redan klar för sändning torde vara Måns Månssons produktion med ordet ”Privatspanarna” i titeln. Här deltar bland andra förre justitiekanslern (och högste svenske brottsbevakaren!) Göran Lambertz, som sig själv, vid ett inspelningstillfälle då han ännu inte hade uppfattat hur illa skött denna affär verkligen var; han är sålunda inspelad av Måns Månsson före sin dramatiska pudel den 19 maj i år i Upsala Nya. Halvgammal fiktion lämpar sig inte alltid för aktuell TV-sändning.
Själv finns jag med några minuter i filmen i egenskap av den Palmeutredningskritiker som jag är i sinnevärlden.
Men i stället för att t ex beordra Uppdrag Granskning att i dag ta ett par rejäla spadtag i denna skrämmande blandning av fact och fiction, väljer du att leja Leif GW Persson för en
fiktiv dramaa-serie om just Palmemordet. Den baserar sig PÅ GW Perssons bok.
Och du fortsätter i brevet till mig:
Detta har alltså ingenting att göra med nyhetsbevakning, med Uppdrag Granskning eller med undersökande journalitisk. Det är en helt fiktiv berättelse, som i någon mån handlar om vår samtid.
Jag hänger inte med, Eva Hamilton. Är det något Palmemordet och dess framtoning behöver i dag måste det väl vara konkretion, sanning så långt den går att hitta. I fallet Persson är i den dagssituation du skissar från SVT:s chefsbord extra egendomlig. Persson har, i SVT, den 28 februari 2011 och samma datum 2012, klart, som en bevisad sanning, meddelat att
mordet begicks inom en komplott med poliser, militärer och säkerhetspersoner.
Men denna info har aldrig följts upp av SVT, t ex av den för ämnet rimligen speciellt lämpade Janne Josefsson.
I stället låter du Persson vika ut sig i en serie om, enligt ej dementerad uppgift, fyra program på vilka alltså inga som helst krav på akribi eller faktanärvaro ska ställas!
Leif GW Persson har i dag ett stort och aldrig sviktande krav mot sig: spotta ut om polisspåret! Gör ett program, SVT, med Persson, Ahlenius och Lambertz, där dessa tre protagonister kan få stå fram och i klarspråk omtala att de inte tror ett jota på den påstådda polisutredning som sägs ha pågått i 26 år och 4 månader. Detta skulle kunna bli ett program som rensade luften. Fiktiva kringprogram rensar ingen luft utan lägger kvasihistorisk smog över Dekorima med omnejd.
Om du vill stötta Persson på hans piedestal borde du använda honom till det han verkligen skulle kunna prestera, nämligen den sanna och korrekta rundmålningen av Palmemordet, från planeringen på hans dåvarande arbetsplats mot slutet av 1985 fram till dagens datum, då jag skriver detta brev, och då smogen ligger ärtsoppstät över den sanning som den svenska allmänheten i över ett kvartssekel hoppats på men aldrig fått se röken av.
Jag går upp ett snäpp i tonläge, men saken är ju blixtrande allvarlig. Att Sveriges Television, med statligt beställd täckningsplikt av stora händelser, fördöljer i stället för förklarar är djupt illavarslande.
Men verkligen tack för att du svarade, Eva!
Jag bifogar ett material som speglar den allra senaste forskningen på Palmeområdet; inga av uppgifterna är motsagda eller dementerade.
Djupt engagerad och oroad hälsning.
Sven Anér
Eva Hamilton – Jag tackar dig för ditt brev av den 20 juni; jag är inte direkt bortskämd.
Men jag reagerar spontant: är detta den bevakning SVT i dag anslår åt Palmemordet och dess i praktiken obefintliga utredning? I stället för att ge licensbetalarna en kvalificerad faktisk redovisning av vad som hänt och händer i ämnet, väljer SVT att förbereda sändning av två projekt som uppenbarligen endast kommer att nafsa detta stora nationella skeende i hasorna.
Redan klar för sändning torde vara Måns Månssons produktion med ordet ”Privatspanarna” i titeln. Här deltar bland andra förre justitiekanslern (och högste svenske brottsbevakaren!) Göran Lambertz, som sig själv, vid ett inspelningstillfälle då han ännu inte hade uppfattat hur illa skött denna affär verkligen var; han är sålunda inspelad av Måns Månsson före sin dramatiska pudel den 19 maj i år i Upsala Nya. Halvgammal fiktion lämpar sig inte alltid för aktuell TV-sändning.
Själv finns jag med några minuter i filmen i egenskap av den Palmeutredningskritiker som jag är i sinnevärlden.
Men i stället för att t ex beordra Uppdrag Granskning att i dag ta ett par rejäla spadtag i denna skrämmande blandning av fact och fiction, väljer du att leja Leif GW Persson för en
fiktiv dramaa-serie om just Palmemordet. Den baserar sig PÅ GW Perssons bok.
Och du fortsätter i brevet till mig:
Detta har alltså ingenting att göra med nyhetsbevakning, med Uppdrag Granskning eller med undersökande journalitisk. Det är en helt fiktiv berättelse, som i någon mån handlar om vår samtid.
Jag hänger inte med, Eva Hamilton. Är det något Palmemordet och dess framtoning behöver i dag måste det väl vara konkretion, sanning så långt den går att hitta. I fallet Persson är i den dagssituation du skissar från SVT:s chefsbord extra egendomlig. Persson har, i SVT, den 28 februari 2011 och samma datum 2012, klart, som en bevisad sanning, meddelat att
mordet begicks inom en komplott med poliser, militärer och säkerhetspersoner.
Men denna info har aldrig följts upp av SVT, t ex av den för ämnet rimligen speciellt lämpade Janne Josefsson.
I stället låter du Persson vika ut sig i en serie om, enligt ej dementerad uppgift, fyra program på vilka alltså inga som helst krav på akribi eller faktanärvaro ska ställas!
Leif GW Persson har i dag ett stort och aldrig sviktande krav mot sig: spotta ut om polisspåret! Gör ett program, SVT, med Persson, Ahlenius och Lambertz, där dessa tre protagonister kan få stå fram och i klarspråk omtala att de inte tror ett jota på den påstådda polisutredning som sägs ha pågått i 26 år och 4 månader. Detta skulle kunna bli ett program som rensade luften. Fiktiva kringprogram rensar ingen luft utan lägger kvasihistorisk smog över Dekorima med omnejd.
Om du vill stötta Persson på hans piedestal borde du använda honom till det han verkligen skulle kunna prestera, nämligen den sanna och korrekta rundmålningen av Palmemordet, från planeringen på hans dåvarande arbetsplats mot slutet av 1985 fram till dagens datum, då jag skriver detta brev, och då smogen ligger ärtsoppstät över den sanning som den svenska allmänheten i över ett kvartssekel hoppats på men aldrig fått se röken av.
Jag går upp ett snäpp i tonläge, men saken är ju blixtrande allvarlig. Att Sveriges Television, med statligt beställd täckningsplikt av stora händelser, fördöljer i stället för förklarar är djupt illavarslande.
Men verkligen tack för att du svarade, Eva!
Jag bifogar ett material som speglar den allra senaste forskningen på Palmeområdet; inga av uppgifterna är motsagda eller dementerade.
Djupt engagerad och oroad hälsning.
Sven Anér
Ring tre samtal, Rapport!
25.6.2012.
Rapport/Aktuellt – Jag återkommer i ämnet Palmemordet. Jag bifogar två brev jag skrev i dag och riktar er uppmärksamhet mot det faktum jag så länge har försökt hitta en plattform för:
Inte ett enda av de, påståenden som jag i Palmeärendet har riktat mot polis och åklagare, mot Lisbeth Palme och mot Anti Avsan, har någonsin dementerats, och jag har aldrig stämts för förtal av dessa så hårt attackerade personer.
Detta är oerhört märkligt, eller det vore oerhört märkligt om inte mina beskyllningar vore underbyggda och sanna. Makan till en statsminister sägs vara direkt kopplad till mordet på sin man, men makan agerar inte, reagerar inte. Anklagelserna mot Anti Avsan för detta statsministermord förklingar också ohörda, och denne utbildade jurist anmäler mig inte för förtal.
Hur är detta möjligt? Det är möjligt därför att mina anklagelser är sanna.
Och i år, denna vinter och vår, har alltså Leif GW Persson, Inga-Britt Ahlenius och Göran Lambertz unisont begärt att den över 26 år gamla Palmeutredningen startas om på nytt, från scratch. Men regering och myndigheter, som sitter fast i mordets och utredningens mörka förflutna, vågar inte lyfta ett finger. Ingen av dessa tre höga ämbetsmän har hörts av åklagare eller polis och ombetts specificera sina anklagelser, vilka i en normal situation skulle ha framstått som uppseendeväckande, häpnadsväckande.
I detta läge väljer, vilket djupt förvånar mig, den tyngsta nyhetsredaktionen i Sverige, Rapport/Aktuellt, att slå dövörat till. Att inte ens, på prov, anmoda någon av sina tillgängliga skickliga journalister att undersöka om det ligger någon sanning i uppgifterna om en ond bråd död med dess kusliga efterverkningar mot hela samhället. Varför inte till exempel intervjua Persson, Ahlenius och Lambertz.
Göran Lambertz erkände, i sitt UNT-inlägg från den 19 maj, att han under sin tid som JK regelmässigt lade allt inkommande material om affären Palme i ad acta-korgen utan att just ägna dem något intresse, utan att ens läsa in granskningskommissionens 1000-sidiga rapport. Jag riktade ett flertal skrivelser till Lambertz under hans tid som JK, och när jag nu erfar att dessa skrivelsers öden varit avgjorda redan innan de hamnat på Lambertz bord kändes hans erkännande, nu långt efteråt, som ett nesligt hån inte bara mot mig själv utan mot hela min yrkeskår. Hans sätt att göra denna pudel var svajigtigt och presenterades som en satir mot honomn själv vilken läsare säkert kan ha haft svårigheter att uppfatta. Något besvärande ont samvete avsläjade den förre JK inte.
Men nu finns ändå hans klara erkännande av klara tjänstefel – vore det inte dags för Rapport/Aktuellt att antechambrera hos det nuvarande justitierådet för att begära ett besked? Och kan det inte vara dags att åka ut till Kvarnvägen i Stocksund för att få Inga-Britt Ahlenius syn på saken (hittills förbehållen Ulf Elfving i ljudradion) eller dags gå upp till den store Leif GW Persson på Tegeluddsvägen och fråga hur han har det med det Palmemord som han två gånger avslöjat i SVT fast inte.
Ska en till åren långt kommen ensam journalist i Öster Edinge eller en bygdekrönikör från Grangärde i Mora Tidning få förbli de enda som beskriver den stora lögnen?
Hör av er till mig! Låt oss få ett samtal, yrkeskolleger emellan. Låt mig få höra vad det är som hittills gjort att ni i så många år valt en tystnad som för mig alltid tett sig gåtfull.
Jag skickar med böckerna om Anti Avsan och om Lisbeth Palme. Som sagt: inte ett ord har dementerats.
Rikskrims utredare skrev till mig i april, mycket oväntat, att jag snarast skulle få besked om allt som sammanhänger med Lisbeth Palmes klädesplagg. Och därmed om hela mordet?
Er begäran gällande två frågor om Lisbeth Palmes kläder den 28 februari 1986.
Rikskriminalens Palmeenhet har i dag den 10 april mottagit ett brev daterat den 7 april 2012.
Era frågor kommer att besvaras med skyndsamhet efter sedvanlig handläggning av utredare från Palmeenheten. Palmeenheten återkommer till er med svar brevledes.
Vänligen Lennart Gustafsson. Kriminalinspektör
Men den 19 april meddelar Lennart Gustafssons kollega Ann-Helene Gustafsson:
Er begäran om upplysningar ur Palmeutredningen.
Palmeutredningen är en pågående förundersökning. Nu liksom tiigare kommenterar vi inte den pågående förundersökningen.
Detta, Rapport/Aktuellt, är den värld jag lever i, i en värld där Kafka skulle ha trivts som en ål i vattnet. En värld där vett och logik saknas, där statens tjänstemän kan tillåtas jonglera hur de vill med en yrkesjournalist därför att denne yrkesjournalist är ensam.
Känner ni inte att ni har ett yrkesansvar, Rapport/Aktuellt?
Jag önskar ett samtal.
Kollegial och oroad hälsning!
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
./. Två böcker.
Rapport/Aktuellt – Jag återkommer i ämnet Palmemordet. Jag bifogar två brev jag skrev i dag och riktar er uppmärksamhet mot det faktum jag så länge har försökt hitta en plattform för:
Inte ett enda av de, påståenden som jag i Palmeärendet har riktat mot polis och åklagare, mot Lisbeth Palme och mot Anti Avsan, har någonsin dementerats, och jag har aldrig stämts för förtal av dessa så hårt attackerade personer.
Detta är oerhört märkligt, eller det vore oerhört märkligt om inte mina beskyllningar vore underbyggda och sanna. Makan till en statsminister sägs vara direkt kopplad till mordet på sin man, men makan agerar inte, reagerar inte. Anklagelserna mot Anti Avsan för detta statsministermord förklingar också ohörda, och denne utbildade jurist anmäler mig inte för förtal.
Hur är detta möjligt? Det är möjligt därför att mina anklagelser är sanna.
Och i år, denna vinter och vår, har alltså Leif GW Persson, Inga-Britt Ahlenius och Göran Lambertz unisont begärt att den över 26 år gamla Palmeutredningen startas om på nytt, från scratch. Men regering och myndigheter, som sitter fast i mordets och utredningens mörka förflutna, vågar inte lyfta ett finger. Ingen av dessa tre höga ämbetsmän har hörts av åklagare eller polis och ombetts specificera sina anklagelser, vilka i en normal situation skulle ha framstått som uppseendeväckande, häpnadsväckande.
I detta läge väljer, vilket djupt förvånar mig, den tyngsta nyhetsredaktionen i Sverige, Rapport/Aktuellt, att slå dövörat till. Att inte ens, på prov, anmoda någon av sina tillgängliga skickliga journalister att undersöka om det ligger någon sanning i uppgifterna om en ond bråd död med dess kusliga efterverkningar mot hela samhället. Varför inte till exempel intervjua Persson, Ahlenius och Lambertz.
Göran Lambertz erkände, i sitt UNT-inlägg från den 19 maj, att han under sin tid som JK regelmässigt lade allt inkommande material om affären Palme i ad acta-korgen utan att just ägna dem något intresse, utan att ens läsa in granskningskommissionens 1000-sidiga rapport. Jag riktade ett flertal skrivelser till Lambertz under hans tid som JK, och när jag nu erfar att dessa skrivelsers öden varit avgjorda redan innan de hamnat på Lambertz bord kändes hans erkännande, nu långt efteråt, som ett nesligt hån inte bara mot mig själv utan mot hela min yrkeskår. Hans sätt att göra denna pudel var svajigtigt och presenterades som en satir mot honomn själv vilken läsare säkert kan ha haft svårigheter att uppfatta. Något besvärande ont samvete avsläjade den förre JK inte.
Men nu finns ändå hans klara erkännande av klara tjänstefel – vore det inte dags för Rapport/Aktuellt att antechambrera hos det nuvarande justitierådet för att begära ett besked? Och kan det inte vara dags att åka ut till Kvarnvägen i Stocksund för att få Inga-Britt Ahlenius syn på saken (hittills förbehållen Ulf Elfving i ljudradion) eller dags gå upp till den store Leif GW Persson på Tegeluddsvägen och fråga hur han har det med det Palmemord som han två gånger avslöjat i SVT fast inte.
Ska en till åren långt kommen ensam journalist i Öster Edinge eller en bygdekrönikör från Grangärde i Mora Tidning få förbli de enda som beskriver den stora lögnen?
Hör av er till mig! Låt oss få ett samtal, yrkeskolleger emellan. Låt mig få höra vad det är som hittills gjort att ni i så många år valt en tystnad som för mig alltid tett sig gåtfull.
Jag skickar med böckerna om Anti Avsan och om Lisbeth Palme. Som sagt: inte ett ord har dementerats.
Rikskrims utredare skrev till mig i april, mycket oväntat, att jag snarast skulle få besked om allt som sammanhänger med Lisbeth Palmes klädesplagg. Och därmed om hela mordet?
Er begäran gällande två frågor om Lisbeth Palmes kläder den 28 februari 1986.
Rikskriminalens Palmeenhet har i dag den 10 april mottagit ett brev daterat den 7 april 2012.
Era frågor kommer att besvaras med skyndsamhet efter sedvanlig handläggning av utredare från Palmeenheten. Palmeenheten återkommer till er med svar brevledes.
Vänligen Lennart Gustafsson. Kriminalinspektör
Men den 19 april meddelar Lennart Gustafssons kollega Ann-Helene Gustafsson:
Er begäran om upplysningar ur Palmeutredningen.
Palmeutredningen är en pågående förundersökning. Nu liksom tiigare kommenterar vi inte den pågående förundersökningen.
Detta, Rapport/Aktuellt, är den värld jag lever i, i en värld där Kafka skulle ha trivts som en ål i vattnet. En värld där vett och logik saknas, där statens tjänstemän kan tillåtas jonglera hur de vill med en yrkesjournalist därför att denne yrkesjournalist är ensam.
Känner ni inte att ni har ett yrkesansvar, Rapport/Aktuellt?
Jag önskar ett samtal.
Kollegial och oroad hälsning!
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
./. Två böcker.
Eva Hamilton, SVT: GW gör fiktivt Palmedrama
Sven!
Tack för ditt brev om Palmebevakningen.
SVT spelar in och ska sända en fiktiv drama-serie om just Palmemordet. Den baserar sig på GW Perssons bok.
Detta har alltså ingenting att göra med nyhetsbevakning, med Uppdrag Granskning eller med undersökande journalistik. Det är en helt fiktiv berättelse, som i någon mån handlar om vär samtid.
Vänliga hälsningar
Eva Hamilton
Mora Tidning – ensam i Sverige!
25.6.2012.
Jag läser från ett tidningsurklipp ”Mikrad dvd eller slump?”. Det är Bo Johannessons krönika från den 8 juni i Mora Tidning som handlar om min sega och vrånga kamp för sanning och rättvisa i Palmeutredningen. Det märkliga med Mora Tidnings krönika är att information av detta slag i dag inte finns att läsa någon annanstans. Alla medier, stora som små, radio, TV, tidningar, stora som små, nonchalerar detta stora svarta mord. Vilket förstås är ytterst märkligt.
Själv bevakar jag desto flitigare, i böcker som inte får recenseras men som aldrig dementeras, nu senast ”Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme”. Jag begär att åtminstone få bli dementerad , men det händer inte.
Tänk om Mora Tidning kunde starta en egen Palmeinformation, sedan tidningen nu sprängt vallen och låtit Bo Johannesson från Grangärde komma till tals! Vad som behövs är bara nyhetsintresse, sanningslidelse och envishet, det vill säga just de egenskaper som borde känneteckna varje rejält och öppet nyhetsorgan.
Är Mora Tidning och Dalarnas Tidningar för små i kampen mot de stora tidningarnas allbestämmande medier? Det tror jag inte alls. Droppen urholkar stenen, och en ideligt återkommande röst från Dalarna kommer snart att sätta sina avtryck.
Och det är stora och uppenbara händelser och företeelser det handlar om. Jag bifogar mitt senaste inlägg, skrivet i dag för min blogg
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com.
Jag menar, som gammal nyhetsjournalist och bevakare under 26 års tid av on bråd död, att det som jag, tämligen ensam, skriver om Persson, Ahlenius och Lambertz är sensationellt. Tre personer med ansvarsfulla befattningar inom den absoluta svenska överheten, dömer, med näraliggande formuleringar, ut hela den polisutredning av Palmemordet som påstås pågå och begär omedelbar omstart, men inga medier noterar mer än Mora Tidning, på krönikeplats!
Gå in i denna kusligt spännande nyhet, Mora Tidning! Och släpp den inte! Mina uppgifter är korrekta, de är aldrig dementerade. Mora Tidning har ingenting att vara rädd för!
Engagerad och kollegial hälsning, gärna för publicering! Och för uppföljning i spalterna. Märk väl: jag är .aldrig dementerad, sedan jag 1987-88 lanserade ”Polisspåret” som titel på min första bok i detta svarta ämne.
Jag bipackar min senaste bok om mordets dunkel; inte en enda av de tryckta raderna dementerad! Visa att vi år 2012 lever i ett demokratiskt land med obruten tryckfrihet!
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 018-15 12 79.
./. bok.
Jag läser från ett tidningsurklipp ”Mikrad dvd eller slump?”. Det är Bo Johannessons krönika från den 8 juni i Mora Tidning som handlar om min sega och vrånga kamp för sanning och rättvisa i Palmeutredningen. Det märkliga med Mora Tidnings krönika är att information av detta slag i dag inte finns att läsa någon annanstans. Alla medier, stora som små, radio, TV, tidningar, stora som små, nonchalerar detta stora svarta mord. Vilket förstås är ytterst märkligt.
Själv bevakar jag desto flitigare, i böcker som inte får recenseras men som aldrig dementeras, nu senast ”Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme”. Jag begär att åtminstone få bli dementerad , men det händer inte.
Tänk om Mora Tidning kunde starta en egen Palmeinformation, sedan tidningen nu sprängt vallen och låtit Bo Johannesson från Grangärde komma till tals! Vad som behövs är bara nyhetsintresse, sanningslidelse och envishet, det vill säga just de egenskaper som borde känneteckna varje rejält och öppet nyhetsorgan.
Är Mora Tidning och Dalarnas Tidningar för små i kampen mot de stora tidningarnas allbestämmande medier? Det tror jag inte alls. Droppen urholkar stenen, och en ideligt återkommande röst från Dalarna kommer snart att sätta sina avtryck.
Och det är stora och uppenbara händelser och företeelser det handlar om. Jag bifogar mitt senaste inlägg, skrivet i dag för min blogg
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com.
Jag menar, som gammal nyhetsjournalist och bevakare under 26 års tid av on bråd död, att det som jag, tämligen ensam, skriver om Persson, Ahlenius och Lambertz är sensationellt. Tre personer med ansvarsfulla befattningar inom den absoluta svenska överheten, dömer, med näraliggande formuleringar, ut hela den polisutredning av Palmemordet som påstås pågå och begär omedelbar omstart, men inga medier noterar mer än Mora Tidning, på krönikeplats!
Gå in i denna kusligt spännande nyhet, Mora Tidning! Och släpp den inte! Mina uppgifter är korrekta, de är aldrig dementerade. Mora Tidning har ingenting att vara rädd för!
Engagerad och kollegial hälsning, gärna för publicering! Och för uppföljning i spalterna. Märk väl: jag är .aldrig dementerad, sedan jag 1987-88 lanserade ”Polisspåret” som titel på min första bok i detta svarta ämne.
Jag bipackar min senaste bok om mordets dunkel; inte en enda av de tryckta raderna dementerad! Visa att vi år 2012 lever i ett demokratiskt land med obruten tryckfrihet!
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 018-15 12 79.
./. bok.
Bör vi inte lyssna till vår högste jurist, vår högste kriminolog, vår högsta statliga revisor
25.6.2012.
Till Statsrådet Göran Hägglund, 103 33 Stockholm.
Göran Hägglund – jag återkommer i Sveriges mest viktiga och dramatiska ärende, och jag ber dig svara, agera.
Jag specificerar vad jag har skrivit till dig tidigare:
När Leif GW Persson tidigare i år, följd av Inga-Britt Ahlenius och Göran Lambertz, attackerar den hittillsvarande åklagarledda polisutredningen av mordet på Olof Palme, så är det inte vilka tjänstemän som helst som träder fram och på ett anmärkningsvärt sätt sticker ut hakan.
Nej, det handlar om tre mycket höga statliga ämbetsmän, som till nyligen varit de ledande på tre avgörande viktiga områden inom rättsstaten och den högsta statliga förvaltningen:
Leif GW Persson, Sveriges högste, statlige kriminolog,
Inga-Britt Ahlenius, den högsta statliga revisorn,
samt den till rangen högste statligt anställde juridiske ämbetsmannen, justitiekanslern
Göran Lambertz.
Men ännu har ingen av de myndigheter, som borde ha varit engagerade, slagit larm, utan den av RÅ ledda Palmeutredningen tillåts, med knapp styrfart, markera en verksamhet som i själva verket i dag måste betecknas som en chimär.
Göran Hägglund – jag kan inte förstå hur du oberörd kan sitta kvar i en regering som på detta helt makabra sätt nonchalerar ett påstått outrett mord på en tidigare statsminister, partiledare och regeringschef. Varför binder du dig, som ledare för ett rimligen fritt agerande och tänkande demokratiskt parti, vid de lögner som svenska politiker av varierande partikulörer har försökt inpränta hos den svensk allmänheten? Var står det i stadgarna för ett politiskt parti, dessutom med religiösa förtecken, att ett mord på en statsminister inte får utredas enligt normala demokratiska och kriminalistiska principer?
Den första paragrafen i regeringsformens första kapitel konstaterar att
all offentlig makt i Sverige utgår från folket
samt att
den offentliga makten utövas enligt lagarna.
För den som i över ett kvartssekel försökt följa och bevaka åklagares och polisers Palmeutredning känns dessa lagbestämmelser som bistert hån. Folket har sannerligen inte fått göra någon makt gällande sedan dess regeringschef bryskt rycktes bort, och påståendet att den offentliga makten utövas enligt lagarna framstår i Palmeärendet som helt absurt.
Jag kommer, Göran Hägglund, att så länge hälsan står mig bi kämpa för heder och rätt i detta ärende, som i dag framstår som ett bottenlöst kärr av oredlighet. Jag kommer att styrkas i detta beslut så länge ingen överhet – inte du, till exempel – berättar för mig att jag skulle ha fel på någon enda konkret punkt.
Persson, Ahlenius och Lambertz säger sannerligen inte att jag har fel på någon konkret punkt. De säger att jag har helt rätt. De pekar ut poliser, de begär ny utredning.
Vad gör du?
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
Har i 26 år arbetat med denna affär, aldrig dementerad.
Till Statsrådet Göran Hägglund, 103 33 Stockholm.
Göran Hägglund – jag återkommer i Sveriges mest viktiga och dramatiska ärende, och jag ber dig svara, agera.
Jag specificerar vad jag har skrivit till dig tidigare:
När Leif GW Persson tidigare i år, följd av Inga-Britt Ahlenius och Göran Lambertz, attackerar den hittillsvarande åklagarledda polisutredningen av mordet på Olof Palme, så är det inte vilka tjänstemän som helst som träder fram och på ett anmärkningsvärt sätt sticker ut hakan.
Nej, det handlar om tre mycket höga statliga ämbetsmän, som till nyligen varit de ledande på tre avgörande viktiga områden inom rättsstaten och den högsta statliga förvaltningen:
Leif GW Persson, Sveriges högste, statlige kriminolog,
Inga-Britt Ahlenius, den högsta statliga revisorn,
samt den till rangen högste statligt anställde juridiske ämbetsmannen, justitiekanslern
Göran Lambertz.
Men ännu har ingen av de myndigheter, som borde ha varit engagerade, slagit larm, utan den av RÅ ledda Palmeutredningen tillåts, med knapp styrfart, markera en verksamhet som i själva verket i dag måste betecknas som en chimär.
Göran Hägglund – jag kan inte förstå hur du oberörd kan sitta kvar i en regering som på detta helt makabra sätt nonchalerar ett påstått outrett mord på en tidigare statsminister, partiledare och regeringschef. Varför binder du dig, som ledare för ett rimligen fritt agerande och tänkande demokratiskt parti, vid de lögner som svenska politiker av varierande partikulörer har försökt inpränta hos den svensk allmänheten? Var står det i stadgarna för ett politiskt parti, dessutom med religiösa förtecken, att ett mord på en statsminister inte får utredas enligt normala demokratiska och kriminalistiska principer?
Den första paragrafen i regeringsformens första kapitel konstaterar att
all offentlig makt i Sverige utgår från folket
samt att
den offentliga makten utövas enligt lagarna.
För den som i över ett kvartssekel försökt följa och bevaka åklagares och polisers Palmeutredning känns dessa lagbestämmelser som bistert hån. Folket har sannerligen inte fått göra någon makt gällande sedan dess regeringschef bryskt rycktes bort, och påståendet att den offentliga makten utövas enligt lagarna framstår i Palmeärendet som helt absurt.
Jag kommer, Göran Hägglund, att så länge hälsan står mig bi kämpa för heder och rätt i detta ärende, som i dag framstår som ett bottenlöst kärr av oredlighet. Jag kommer att styrkas i detta beslut så länge ingen överhet – inte du, till exempel – berättar för mig att jag skulle ha fel på någon enda konkret punkt.
Persson, Ahlenius och Lambertz säger sannerligen inte att jag har fel på någon konkret punkt. De säger att jag har helt rätt. De pekar ut poliser, de begär ny utredning.
Vad gör du?
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
Har i 26 år arbetat med denna affär, aldrig dementerad.
Vad skulle den stora statistiken ha gett oss för svar om Palmemordet?
24.6.2012.
Jag såg det stora statistikprogrammet, framtaget för två år sedan för svensk TV av statistikprofessorn Rosling. Och jag blev omtumlad, vilket var Roslings mening.
Siffrorna svindlade i min latinarhjärna, men så småningom fick jag ett litet begrepp om vad jag borde koncentrera mig kring. Maskinerna kan i dag allt, och har de bara fått ett korrekt input av data så kan de numera även tänka själva. Det digitala översättningsexemplet som visades var slående; maskinen klarade en praktiskt taget korrekt översättning från svenska till engelska. Praktiskt taget korrekt, en tröst för ett översättar- och författarhjärta. Det vrånga svenska ”sin” och ”hans” blev övermäktigt, skönt att människohjärnan där ännu har ett försprång – nå ja, vi är rätt många svenskar, inklusive mig själv, som då och då tvekar inför detta svenska problem. Min professionella översättarfru säger att hon aldrig behöver tveka, och jag får tro henne.
Översättning klarar sålunda maskinerna av till 99.9 procen, otroligt. Vad kan dessa supermaskiner mera i dag? Jo, vid presentationen av den nya digitala megaastronomin nämndes vid flera tillfällen att maskinerna, praktiskt utan styrning utifrån, kan samla in data som ger alternativa lösningar, för att sedan själva pröva sig fram till faktiska sanningar: uppgiften A måste vara deb korrekta, uppgiften B är falsk.
Lägg in alla data i ett litet hål, och ut kommer sanningar – kan det vara så? Ja, tydligen. Då började min mänskliga hjärna vandra in mot Palmemordet. Skulle en dator kunna ta fram inte bara en misstänkt person utan också självmant gå in och dubbelkolla om denna misstänkta person är den rätte?
Naturligtvis har hederliga mordutredare alltid på ett ungefär närmat sig denna metod, men just denna maskinernas dubbelkoll fick mig som sagt att tänka.
Jag tar ett par exempel. I fallet Christer Pettersson måste i ett korrekt input ingå de fem polisvittnen från biografen Grnd som samtliga säger att huvudvittnet Roger inte kan ha kommit till Grand förrän långt efter mordet, varför Christer Pettersson initialt absolut inte kan ha kopplats till mordet.
Hur skulle supermaskinen ha reagerat då? Skulle den ha slagit ett extra larm vid detta oavvisliga alibi för Christer Pettersson? Ja, det verkar troligt. Sedan prövar maskinen mot det material som kan ha funnits som korrekt input riktat mot Christer Pettersson samt väger detta mot de fem biovittnena: ja, vad spottar den sedan ut? Kan det bli annat än ett friande besked om Christer Pettersson?
Skulle en superdatakörning av detta slag komma upp med mördarens identitet? Efter egen dubbelkoll? Jag är här endast den något ivrige lekmannen, men i varje fall teoretiskt kan det knappast vara något fel på mitt resonemang, nota bene att input-ingredienserna är så klara och tydliga som Pia Engströms och de fyra andras vittnesmål: vittnet Roger kom inte till biografen Grand förrän långt efter mordet.
Innan jag sett detta statistikprogram skulle jag säkert ha förhållit mig tveksam, men i dag ger jag skickligt och hederligt administrerade datamaskiner god tilltro. Uppenbarligen kan de det här. Vad de inte kan är att bedöma de inmatade ursprungsuppgifternas korrekthet. Men det kan de inmatande myndigheterna. Borde kunna. Om vi levde i en korrekt och hederlig värld.
Sven Anér
Jag såg det stora statistikprogrammet, framtaget för två år sedan för svensk TV av statistikprofessorn Rosling. Och jag blev omtumlad, vilket var Roslings mening.
Siffrorna svindlade i min latinarhjärna, men så småningom fick jag ett litet begrepp om vad jag borde koncentrera mig kring. Maskinerna kan i dag allt, och har de bara fått ett korrekt input av data så kan de numera även tänka själva. Det digitala översättningsexemplet som visades var slående; maskinen klarade en praktiskt taget korrekt översättning från svenska till engelska. Praktiskt taget korrekt, en tröst för ett översättar- och författarhjärta. Det vrånga svenska ”sin” och ”hans” blev övermäktigt, skönt att människohjärnan där ännu har ett försprång – nå ja, vi är rätt många svenskar, inklusive mig själv, som då och då tvekar inför detta svenska problem. Min professionella översättarfru säger att hon aldrig behöver tveka, och jag får tro henne.
Översättning klarar sålunda maskinerna av till 99.9 procen, otroligt. Vad kan dessa supermaskiner mera i dag? Jo, vid presentationen av den nya digitala megaastronomin nämndes vid flera tillfällen att maskinerna, praktiskt utan styrning utifrån, kan samla in data som ger alternativa lösningar, för att sedan själva pröva sig fram till faktiska sanningar: uppgiften A måste vara deb korrekta, uppgiften B är falsk.
Lägg in alla data i ett litet hål, och ut kommer sanningar – kan det vara så? Ja, tydligen. Då började min mänskliga hjärna vandra in mot Palmemordet. Skulle en dator kunna ta fram inte bara en misstänkt person utan också självmant gå in och dubbelkolla om denna misstänkta person är den rätte?
Naturligtvis har hederliga mordutredare alltid på ett ungefär närmat sig denna metod, men just denna maskinernas dubbelkoll fick mig som sagt att tänka.
Jag tar ett par exempel. I fallet Christer Pettersson måste i ett korrekt input ingå de fem polisvittnen från biografen Grnd som samtliga säger att huvudvittnet Roger inte kan ha kommit till Grand förrän långt efter mordet, varför Christer Pettersson initialt absolut inte kan ha kopplats till mordet.
Hur skulle supermaskinen ha reagerat då? Skulle den ha slagit ett extra larm vid detta oavvisliga alibi för Christer Pettersson? Ja, det verkar troligt. Sedan prövar maskinen mot det material som kan ha funnits som korrekt input riktat mot Christer Pettersson samt väger detta mot de fem biovittnena: ja, vad spottar den sedan ut? Kan det bli annat än ett friande besked om Christer Pettersson?
Skulle en superdatakörning av detta slag komma upp med mördarens identitet? Efter egen dubbelkoll? Jag är här endast den något ivrige lekmannen, men i varje fall teoretiskt kan det knappast vara något fel på mitt resonemang, nota bene att input-ingredienserna är så klara och tydliga som Pia Engströms och de fyra andras vittnesmål: vittnet Roger kom inte till biografen Grand förrän långt efter mordet.
Innan jag sett detta statistikprogram skulle jag säkert ha förhållit mig tveksam, men i dag ger jag skickligt och hederligt administrerade datamaskiner god tilltro. Uppenbarligen kan de det här. Vad de inte kan är att bedöma de inmatade ursprungsuppgifternas korrekthet. Men det kan de inmatande myndigheterna. Borde kunna. Om vi levde i en korrekt och hederlig värld.
Sven Anér
Bloggen: 300 besök per dag…
24.6.2012.
En kort kommentar till denna fina blogg som ökar i omfång och som blivit i stor utsträckning självverkande, trots att mina egna hejarop ibland inte kommer så täta. Jag tycker att den nuvarande bloggframtoningen fungerar bra: intern chat mellan bloggare, summeringar och ny info från mig ett par gånger i månaden.
Naturligtvis är det märkligt – eller inte alls märkligt? – att inte det svenska rättssamhället med sina egna företrädare går in i den här bloggbilden och ryter ifrån: du har fel Sven Anér, ni har fel alla bloggare!
Nej, det sker inte. I stället torde oron öka inom de höga etablissemangen Bloggen svenanerpalmemordet går säkerligen inte osedd förbi, och vissa kommentarer kanske kommer just från rättsstaten, under anonymitetens täckmantel. Kommentarer med den där extra ilskna snärten, kanske.
Allvarligare för vår överhet är säkerligen de tre höga myndighetsrepresentanter som under de senaste månaderna så klart och tydligt fronderat och sagt ifrån:
Leif GW Persson medan han ännu var anställd högt upp inom rikspolisstyrelsen:
”en konspiration med poliser, militärer och säkerhetsfolk…”
Jag söker ivrigt denne Leif GW, per brev och telefon, men jag har hittills inte fått någon kontakt. Förbereds verkligen fyra TV-avsnitt i GW:s regi till nyår? Om sanningen vid Dekorima? Och med GW som kommersiellt intresserad, på flera plan? Svzra gärna, Persson! Det finns något som heter delikatessjäv, som väl innebär ungefär att vederbörande bör använda sitt omdöme. Berörs ditt omdöme av de många tusenlapparns?
Inga-Britt Ahlenius vill se en total nystart av polisens Palmeutredning – kan du utveckla. Inga-Britt? Nej. Jag skickar böcker och brev som uppenbarligen kommer fram men som inte föranleder minsta kommentar från Stocksund.
Göran Lambertz, som kastade ut en flammande brandfackla när han den 19 maj iden stora provinstidningen Upsala Nya Tidning gjorde en pudel som bort uppmärksammas av samtliga landets chefredaktörer men som, vad jag kunnat se, endast noterats av Mora Tidning, enda organ med den nyhetsbedömning som borde fått råda över hela linjen. Inte heller Lambertz är intresserad av att svara.
Det är inte första gången jag har haft anledning att reagera inför denna förledande informationsmetod. En dramatisk uppgift publiceras i ett enda, gärna stort, nyhetsorgan, men därefter händer ingenting. Absolut ingenting. Därmed har saken aldrig förevarit och det vanliga solkiga livet kan rulla vidare. Vad då GW, Inga-Britt och Göran? Det har vi inte sett, det var nog ingenting…
Det fanns en blek anekdot från forna tiders riksdagar där det sas att den som verkligen önskar bevara en hemlighet bör läsa upp den från första kammarens talarstol – ja något ditåt är det vi ser i dag. Publicerat fast inte. Rätt otäckt. Sven Anér
En kort kommentar till denna fina blogg som ökar i omfång och som blivit i stor utsträckning självverkande, trots att mina egna hejarop ibland inte kommer så täta. Jag tycker att den nuvarande bloggframtoningen fungerar bra: intern chat mellan bloggare, summeringar och ny info från mig ett par gånger i månaden.
Naturligtvis är det märkligt – eller inte alls märkligt? – att inte det svenska rättssamhället med sina egna företrädare går in i den här bloggbilden och ryter ifrån: du har fel Sven Anér, ni har fel alla bloggare!
Nej, det sker inte. I stället torde oron öka inom de höga etablissemangen Bloggen svenanerpalmemordet går säkerligen inte osedd förbi, och vissa kommentarer kanske kommer just från rättsstaten, under anonymitetens täckmantel. Kommentarer med den där extra ilskna snärten, kanske.
Allvarligare för vår överhet är säkerligen de tre höga myndighetsrepresentanter som under de senaste månaderna så klart och tydligt fronderat och sagt ifrån:
Leif GW Persson medan han ännu var anställd högt upp inom rikspolisstyrelsen:
”en konspiration med poliser, militärer och säkerhetsfolk…”
Jag söker ivrigt denne Leif GW, per brev och telefon, men jag har hittills inte fått någon kontakt. Förbereds verkligen fyra TV-avsnitt i GW:s regi till nyår? Om sanningen vid Dekorima? Och med GW som kommersiellt intresserad, på flera plan? Svzra gärna, Persson! Det finns något som heter delikatessjäv, som väl innebär ungefär att vederbörande bör använda sitt omdöme. Berörs ditt omdöme av de många tusenlapparns?
Inga-Britt Ahlenius vill se en total nystart av polisens Palmeutredning – kan du utveckla. Inga-Britt? Nej. Jag skickar böcker och brev som uppenbarligen kommer fram men som inte föranleder minsta kommentar från Stocksund.
Göran Lambertz, som kastade ut en flammande brandfackla när han den 19 maj iden stora provinstidningen Upsala Nya Tidning gjorde en pudel som bort uppmärksammas av samtliga landets chefredaktörer men som, vad jag kunnat se, endast noterats av Mora Tidning, enda organ med den nyhetsbedömning som borde fått råda över hela linjen. Inte heller Lambertz är intresserad av att svara.
Det är inte första gången jag har haft anledning att reagera inför denna förledande informationsmetod. En dramatisk uppgift publiceras i ett enda, gärna stort, nyhetsorgan, men därefter händer ingenting. Absolut ingenting. Därmed har saken aldrig förevarit och det vanliga solkiga livet kan rulla vidare. Vad då GW, Inga-Britt och Göran? Det har vi inte sett, det var nog ingenting…
Det fanns en blek anekdot från forna tiders riksdagar där det sas att den som verkligen önskar bevara en hemlighet bör läsa upp den från första kammarens talarstol – ja något ditåt är det vi ser i dag. Publicerat fast inte. Rätt otäckt. Sven Anér
Jag lever i ett spindelnät
20.6.2012.
I dag känner jag mig inspunnen i ett spindelnät – och vem är spindeln? Spindlarna? Jag nås inte av brev som har skickats till mig, och brev jag skickar till olika offentliga instanser kommer inte fram, jag blandas in i inkassoärenden sedan ett förklarande brev aldrig fick komma fram.
Detta sätt att leva är inte muntert, det kan jag försäkra. Det har varit hårt nog ändå, under perioder då jag inte känt mig direkt övervakad, men dagens läge är förstås svårt, avgörande svårt, och naturligtvis överväger jag att låta spindlarna vinna, när de nu har övertaget.
Vänskapsband spänns, och blickar blir sneda. ”Kommer dina brev inte fram, säger du? Och tre stycken? Ja jag säger då det – är du riktigt säker? Brev kommer fram…”
Min värld är inte någon vanlig värld. Jag har blivit den ovanliga världens fånge, med vårt Hjelmbergstorp omdöpt till Guantanamo. Jag är inte hörd och inte dömd men befinner mig ändå i den orangefärgade overallen.
Kan jag då inte klaga, leva upp himmel och jord? Jag har inte gjort annat än klagat, sedan hösten 1986, men jag har inte sett någon förändring, ”ansökan beviljas ej”. Hela övervakningshistorien, med de saboterade DVD-skivorna, tittade polis och åklgare ju som hastigast på men fann att ingenting utanför lagen hade inträffat, o nej, skulle bara fattas det.
Att på nytt nalkas stingsliga poliser och åklagare känns enbart kontraproduktivt.
Är allt dystert då, Sven? Inte riktigt. Bo Johannesson, som arbetar på Mora Tidning och som varit Palme-Nytt-prenumerant sedan 1993, skriver i sin kolumn i tidningen – tänk om sådant finge plats i medier större än Mora Tidning!
KRÖNIKA EFTERTANKAR Mora Tidning den 8 juni 2012.
Mikrad dvd eller slump?
JAG SYNADE DVD.N NOGA. Höll den mot snett fallande ljus. Ingen synlig åverkan. Allt såg normalt ut. Den stoppades in i spelaren. Jag tryckte på Play.
Det är med stor fascination som jag följt Sven Anérs arbete för att hitta sanningen om mordet på Olof Palme. När de stora och resursstarka medierna gäspat stort och låtit dammet lägga sig över vår tids största mordgåta, har den snart 91-årige före detta DN-journalisten oförtrutet kämpat vidare. År efter år har han mötts av ickesvar, vilseledande svar, dumma svar eller inga svar alls på sina otaliga skrivelser och frågor till olika myndigheter under åren, men vägrat ge upp.
I NYHETSBLAD, böcker, numera även på Youtube och sin blogg, har han noggrant byggt samman sin version av mordet och även namngivit den som sköt. Och det namnet är inte Christer Pettersson om nu någon fortfarande skulle tro det. Anér har likt matadoren på julaftonen vädjat om strid, om att bli åtalad för grovt förtal av den utpekade för att den vägen få fakta på bordet vid en rättegång, men förgäves.
FÖRST NU TYCKS även andra ha insett att något är fel. Den alltid stridbara Inga-Britt Ahlenius säger att polisutredningen borde nystartas och granskningen ske från andra aspekter. Likaså idkade förre justitiekanslern Göran Lambertz självkritik häromveckan i Upsala Nya Tidning efter att till slut ha läst granskningskommissionens kritik av att polisspåret inte utretts ordentligt.
I SIN SENASTE BOK Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme lägger Sven Anér fram nya och märkliga uppgifter, underbyggda av pressbilder från mordnatten. Om detta berättade han vid ett dvd-inspelat möte på en bygdegård i Uppland. Intresserade hörde av sig och beställde kopior, men i stället för information bjöd skivorna på obehagliga överraskningar
ALLRA VÄRST VAR DET för den person som erhöll sin dvd ”repad på längden och tvären”. Han ringde Sven Anér och fick en ny, men också den var repad och ospelbar. Nytt samtal, ny dvd. Och även den tredje visade sig vara utsatt för åverkan. Andra fick inga skivor alls.
PLAY-KNAPPEN var intryckt. Spelaren laddade och laddade den till synes oskadade dvd:n – tills ordet ”skrivfel” dök upp i rutan. Jag lät en bekant med stor kunskap på området undersöka skivan. Han hade aldrig sett en dvd med en så skadad information, det var som om den legat i en mikrougn.
HJÄRNSPÖKEN? SLUMPEN? Konspirationsteorier? Lättast att tänka så. För inte kan väl en ensam envis 90-åring vara något ofattbart stort på spåren, något som skulle få landet att skaka i grunden?
Bo Johannesson
NOSTALGISK HUMANIST från Öfre Gäldet, som gillar engelsk fotboll, historia och 60-
OK då. Jag fortsätter väl ett tag till, i min orangeröda overall. Så håll er på alerten, spindlarna! Missa inget telefonsamtal till barnbarnets födelsedag, missa inget brev till Göran Hägglund – Hägglund, ja! Han kanske aldrig fick den långa skrivelse du just har läst, Han får den igen nu, och utan avsändare på kuvertet. Om nu det hjälper.
Sven Anér, inne i nätet.
I dag känner jag mig inspunnen i ett spindelnät – och vem är spindeln? Spindlarna? Jag nås inte av brev som har skickats till mig, och brev jag skickar till olika offentliga instanser kommer inte fram, jag blandas in i inkassoärenden sedan ett förklarande brev aldrig fick komma fram.
Detta sätt att leva är inte muntert, det kan jag försäkra. Det har varit hårt nog ändå, under perioder då jag inte känt mig direkt övervakad, men dagens läge är förstås svårt, avgörande svårt, och naturligtvis överväger jag att låta spindlarna vinna, när de nu har övertaget.
Vänskapsband spänns, och blickar blir sneda. ”Kommer dina brev inte fram, säger du? Och tre stycken? Ja jag säger då det – är du riktigt säker? Brev kommer fram…”
Min värld är inte någon vanlig värld. Jag har blivit den ovanliga världens fånge, med vårt Hjelmbergstorp omdöpt till Guantanamo. Jag är inte hörd och inte dömd men befinner mig ändå i den orangefärgade overallen.
Kan jag då inte klaga, leva upp himmel och jord? Jag har inte gjort annat än klagat, sedan hösten 1986, men jag har inte sett någon förändring, ”ansökan beviljas ej”. Hela övervakningshistorien, med de saboterade DVD-skivorna, tittade polis och åklgare ju som hastigast på men fann att ingenting utanför lagen hade inträffat, o nej, skulle bara fattas det.
Att på nytt nalkas stingsliga poliser och åklagare känns enbart kontraproduktivt.
Är allt dystert då, Sven? Inte riktigt. Bo Johannesson, som arbetar på Mora Tidning och som varit Palme-Nytt-prenumerant sedan 1993, skriver i sin kolumn i tidningen – tänk om sådant finge plats i medier större än Mora Tidning!
KRÖNIKA EFTERTANKAR Mora Tidning den 8 juni 2012.
Mikrad dvd eller slump?
JAG SYNADE DVD.N NOGA. Höll den mot snett fallande ljus. Ingen synlig åverkan. Allt såg normalt ut. Den stoppades in i spelaren. Jag tryckte på Play.
Det är med stor fascination som jag följt Sven Anérs arbete för att hitta sanningen om mordet på Olof Palme. När de stora och resursstarka medierna gäspat stort och låtit dammet lägga sig över vår tids största mordgåta, har den snart 91-årige före detta DN-journalisten oförtrutet kämpat vidare. År efter år har han mötts av ickesvar, vilseledande svar, dumma svar eller inga svar alls på sina otaliga skrivelser och frågor till olika myndigheter under åren, men vägrat ge upp.
I NYHETSBLAD, böcker, numera även på Youtube och sin blogg, har han noggrant byggt samman sin version av mordet och även namngivit den som sköt. Och det namnet är inte Christer Pettersson om nu någon fortfarande skulle tro det. Anér har likt matadoren på julaftonen vädjat om strid, om att bli åtalad för grovt förtal av den utpekade för att den vägen få fakta på bordet vid en rättegång, men förgäves.
FÖRST NU TYCKS även andra ha insett att något är fel. Den alltid stridbara Inga-Britt Ahlenius säger att polisutredningen borde nystartas och granskningen ske från andra aspekter. Likaså idkade förre justitiekanslern Göran Lambertz självkritik häromveckan i Upsala Nya Tidning efter att till slut ha läst granskningskommissionens kritik av att polisspåret inte utretts ordentligt.
I SIN SENASTE BOK Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme lägger Sven Anér fram nya och märkliga uppgifter, underbyggda av pressbilder från mordnatten. Om detta berättade han vid ett dvd-inspelat möte på en bygdegård i Uppland. Intresserade hörde av sig och beställde kopior, men i stället för information bjöd skivorna på obehagliga överraskningar
ALLRA VÄRST VAR DET för den person som erhöll sin dvd ”repad på längden och tvären”. Han ringde Sven Anér och fick en ny, men också den var repad och ospelbar. Nytt samtal, ny dvd. Och även den tredje visade sig vara utsatt för åverkan. Andra fick inga skivor alls.
PLAY-KNAPPEN var intryckt. Spelaren laddade och laddade den till synes oskadade dvd:n – tills ordet ”skrivfel” dök upp i rutan. Jag lät en bekant med stor kunskap på området undersöka skivan. Han hade aldrig sett en dvd med en så skadad information, det var som om den legat i en mikrougn.
HJÄRNSPÖKEN? SLUMPEN? Konspirationsteorier? Lättast att tänka så. För inte kan väl en ensam envis 90-åring vara något ofattbart stort på spåren, något som skulle få landet att skaka i grunden?
Bo Johannesson
NOSTALGISK HUMANIST från Öfre Gäldet, som gillar engelsk fotboll, historia och 60-
OK då. Jag fortsätter väl ett tag till, i min orangeröda overall. Så håll er på alerten, spindlarna! Missa inget telefonsamtal till barnbarnets födelsedag, missa inget brev till Göran Hägglund – Hägglund, ja! Han kanske aldrig fick den långa skrivelse du just har läst, Han får den igen nu, och utan avsändare på kuvertet. Om nu det hjälper.
Sven Anér, inne i nätet.
Inte vilka som helst som slår larm!
15.6.2012.
De tre höga statliga befattningshavare, som nu, efter drygt ett kvartssekel slagits av tanken att någonting kunde vara illa beställt med Palmemordet och dess utredning, har alla, enligt sina myndighetsinstruktioner, haft direkta kopplingar till bevakningen av svensk mordverksamhet.
Jag går till NE:s myndighetsbeskrivningar och börjar med regeringens justitiekansler, varvid jag hamnar hon JK Göran Lambertz. Har Lambertz, under sin tjänstgöring som JK för några år sedan, haft skyldighet att agera?
NE är utförlig och skriver bl a:
JK, regeringens högste ombudsman. JK har många och olika uppgifter. Han skall ”tillhandahålla regeringen med råd och utredningar i juridiska angelägenheter”. Han skall bevaka statens rätt och företräda staten i ärenden om skadestånd p.g.a. fel eller försummelse vid myndighetsutövning. JK har vidare enligt en särskild lag tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar samt i övrigt fullgör sina åligganden.
Uppräkningen av dessa plikter och skyldigheter drabbar JK-ämbetet som en fallbila. På varje uppräknad punkt har JK, under Palmeärendets tid, grovt underlåtit att vidta några effektiva åtgärder över huvudtaget:
Han har inte gett några relevanta råd i den största utredningen av alla, inte påtalat uppenbara fel vid myndighetsutövning och till synes helt avstått från att påtala bristande laglydnad i det ärende som borde ha tagit en stor del av hans verksamhetslust i anspråk, Palmeärendet.
Och just när alla Palmeutredares tillkortakommanden framstod som klarast, kring millennieskiftet, satt Göran Lambertz på denna centrala ämbetsstol och gjorde, enligt egen pudelbekännelse i UNT, ingenting åt detta krångliga ärende utan skrev av bland andra mina inlagor, aldrig dementerade, med sitt definitiva ”ad acta”, därmed cyniskt låsande saken för överskådlig tid framåt.
Hur har vi det med Leif GW Persson? NE ger ingen specificering av rikspolisstyrelsens uppgifter – det var i RPS Persson sat som rikets högste statsanställde chefskriminolog – men är desto klarare beträffande den underlydande rikskriminalpolisen:. Som enligt NE
svarar för spaning och utredning vid vissa grova brott.
Kommentarerna ger sig själva, med skrämmande tydlighet.
Till sist Inga-Britt Ahlenius, som under sin tjänst som generaldirektör för dåvarande riksrevisionsverket, RRV, ansvarade för
granskning av myndigheters årsredovisning, underliggande redovisning och ledningens förvaltning –
det går inte att se att Ahlenius någonsin vidtog avgörande åtgärder av detta slag. Att rikspolisstyrelsen och rikskriminalpolisen skulle ha utgjort guldgruvor för riksrevisorer med vida mandat säger sig självt.
Till Ahlenius uppgifter kom ju också att höra ledamotskapet i den statliga granskningskommissionen, där hon visserligen gjorde en del uttalanden i granskande riktning men där hon på intet sätt, medan kommissionen satt, sade ifrån eller än mindre begärde förtroendevotum. Hon och hennes kommissionskamrater under den milde Hans-Gunnar Axberger var helt överens om, som slutkläm, att
misstankarna mot Christer Pettersson har successivt skärpts -
ett lågvattenmärke för svensk utredningskonst.
Sammantaget: tre höga befattningshavare, direkt kopplade till utredningen av mordet på landets statsminister, uträttar i sammanhanget absolut ingenting.
Lågvattenmärke, var det.
Sven Anér
De tre höga statliga befattningshavare, som nu, efter drygt ett kvartssekel slagits av tanken att någonting kunde vara illa beställt med Palmemordet och dess utredning, har alla, enligt sina myndighetsinstruktioner, haft direkta kopplingar till bevakningen av svensk mordverksamhet.
Jag går till NE:s myndighetsbeskrivningar och börjar med regeringens justitiekansler, varvid jag hamnar hon JK Göran Lambertz. Har Lambertz, under sin tjänstgöring som JK för några år sedan, haft skyldighet att agera?
NE är utförlig och skriver bl a:
JK, regeringens högste ombudsman. JK har många och olika uppgifter. Han skall ”tillhandahålla regeringen med råd och utredningar i juridiska angelägenheter”. Han skall bevaka statens rätt och företräda staten i ärenden om skadestånd p.g.a. fel eller försummelse vid myndighetsutövning. JK har vidare enligt en särskild lag tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar samt i övrigt fullgör sina åligganden.
Uppräkningen av dessa plikter och skyldigheter drabbar JK-ämbetet som en fallbila. På varje uppräknad punkt har JK, under Palmeärendets tid, grovt underlåtit att vidta några effektiva åtgärder över huvudtaget:
Han har inte gett några relevanta råd i den största utredningen av alla, inte påtalat uppenbara fel vid myndighetsutövning och till synes helt avstått från att påtala bristande laglydnad i det ärende som borde ha tagit en stor del av hans verksamhetslust i anspråk, Palmeärendet.
Och just när alla Palmeutredares tillkortakommanden framstod som klarast, kring millennieskiftet, satt Göran Lambertz på denna centrala ämbetsstol och gjorde, enligt egen pudelbekännelse i UNT, ingenting åt detta krångliga ärende utan skrev av bland andra mina inlagor, aldrig dementerade, med sitt definitiva ”ad acta”, därmed cyniskt låsande saken för överskådlig tid framåt.
Hur har vi det med Leif GW Persson? NE ger ingen specificering av rikspolisstyrelsens uppgifter – det var i RPS Persson sat som rikets högste statsanställde chefskriminolog – men är desto klarare beträffande den underlydande rikskriminalpolisen:. Som enligt NE
svarar för spaning och utredning vid vissa grova brott.
Kommentarerna ger sig själva, med skrämmande tydlighet.
Till sist Inga-Britt Ahlenius, som under sin tjänst som generaldirektör för dåvarande riksrevisionsverket, RRV, ansvarade för
granskning av myndigheters årsredovisning, underliggande redovisning och ledningens förvaltning –
det går inte att se att Ahlenius någonsin vidtog avgörande åtgärder av detta slag. Att rikspolisstyrelsen och rikskriminalpolisen skulle ha utgjort guldgruvor för riksrevisorer med vida mandat säger sig självt.
Till Ahlenius uppgifter kom ju också att höra ledamotskapet i den statliga granskningskommissionen, där hon visserligen gjorde en del uttalanden i granskande riktning men där hon på intet sätt, medan kommissionen satt, sade ifrån eller än mindre begärde förtroendevotum. Hon och hennes kommissionskamrater under den milde Hans-Gunnar Axberger var helt överens om, som slutkläm, att
misstankarna mot Christer Pettersson har successivt skärpts -
ett lågvattenmärke för svensk utredningskonst.
Sammantaget: tre höga befattningshavare, direkt kopplade till utredningen av mordet på landets statsminister, uträttar i sammanhanget absolut ingenting.
Lågvattenmärke, var det.
Sven Anér
Är det en stor statskupp Leif GW skissar?
När den statligt anställde chefskriminologen Leif GW Persson vid de två senaste minnesdagarna efter Palmemordet uttalar sig om Dekorima använder han formuleringar som noggrant beskriver tillkomsten och utförandet av en stor statskupp:
”…inom en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner…”
Visst så går det till. Det är det klassiska mönstret, från Caesar och framåt. Det är intressant att Persson nämner just ”militärer” och inte enbart de ofta utpekade ordnings- och säkerhetspoliserna.
Uppgifter kring just militärer kreverade i samband med den dramatiska ”hörningen” inför Marjasins första granskningskommission den 14 juni 1995, då säkerhetsexperten Ulf Lingärde kallades att avlägga rapport om vad han visste rörande de tiotal militärer och likställda som Lingärde påstod hade intrigerat mot Olof Palmes liv. Kort efteråt petades Marjasin, formellt under hänvisning till kvittoaffären, och sedan fick Lingärdes aldrig dementerade påståenden försvinna genom samma fallucka.
Stor statskupp? Låt se. Bland de namn som Lingärde nämner som djupt komprometterade i ärenden som kan ha berört Palmemordet återfinns alltså höga militärer och militära säkerhetsexperter som finns namngivna i Marjasinskommissionens protokoll. Dessa skulle ha förbundit sig att medverka vid undanskaffandet av Olof Palme. Det finns inga tecken på att de uppräknade personerna någonsin hördes formellt i detta svåra ärende, vilket fick stor uppmärksamhet i mitt nyhetsbrev PALME-nytt, bl a i nr 11 för 1997, men knappast någon annanstans.
Sant eller inte? Svårt för mig som enskild journalist att fastställa: jag får nöja mig med att konstatera att ingen offentlig utredning kommit till stånd. Saken har legat tyst i över femton år – tills Leif GW Persson, för första gången i ett uttalande från en statligt högt stabsanställd ämbetsman, för in begreppet ”militärer” i den dunkla mordbilden!
Det är intressant, onekligen. Och ett antal följdfrågor kan ställas, framför allt, enligt min mening, den här:
När anser Leif GW Persson sig ha upptäckt att ”poliser, militärer och säkerhetspersoner” fanns med i bilden? Vilket år? 1986? Eller 1995, då uppgifterna kring inblandade militärer först framkom i den av Marjasin arrangerade ”hörningen”, inför den samlade Marjasinkommissionen, alltså närmare bestämt den 14 juni 1995? Eller då denna hörning blev allmänt känd, 1997?
Svar söks, men de hittas inte lätt. Som ofta är det myndigheternas icke-arbete som ger ledtrådar: i en offentlig statlig utfrågning pekas höga militärer ut som figurerande kring mordet på Olof Palme, men dessa väl galonerade herrar blir tydligen aldrig ens hörda, och i granskningskommissionens rapportering från 1999 för de en dold tillvaro.
När fick du tips om dina militärer, Leif GW?
Sven Anér
PS: Jag söker ivrigt Leif GW Persson, men jag får ingen kontakt, och han ringer mig inte. Jag söker besked, fakta, men jag får inga. Däremot möts jag av kränkande tillmälen från Robert Aschberg: är mitt stora och ständiga fel att jag envisas med att arbeta med Palmeärendet? Och inte låter det vila? Situationen känns vrång. Och nära nog kvävande, så länge jag inte sätter mig ner och vid ordbehandlaren tar förnyad kontakt med mina entusiastiska och engagerade bloggbesökare.
Mitt fack, Sveriges Författarförbund är, som synes, varken entusiastiskt eller engagerat, vilket gör den sedan 1948 på olika ledarposter fackligt engagerade journalisten och författaren bedrövad. DS.
PPS: Den slutliga granskningskommissionen, med nuvarande JO Hans-Gunnar Axberger som rapportförfattare, markerar ofta missnöje, blandat med ointresse, då Marjasinföreträdarna kommer på tal.
Det här är vad Axberger skriver om Marjasins ”hörningar”, där alltså den nyss refererade Lingärde-rapporteringen ingick:
Den tidigare Palmekommissionen höll vidare ett antal relativt utförliga utfrågningar, som dokumenterades skriftligen. Dessa har Granskningskommissionen använt och lagt till grund för redovisning och bedömningar.; flertalet av Granskningskommissionens ledamöter deltog också i dessa utfrågningar. Den tidigare Palmekommissionens sekretariat efterlämnade vidare minnesanteckningar från ett fyrtiotal samtal som dess ordfärande och sekretariatet fört med olika personer. För den som inte närvarat vid samtalen har minnesanteckningarna ett begränsat värde och vi har därför inte kunnat tillgodogöra oss det arbete som lagts ned i denna del. Anteckningarna har dock genomgåtts och vissa faktauppgifter har använts i vår redovisning, varvid en hänvisning gjorts till den aktuella minnesanteckningen.
Snålare eftermäle kunde Marjasinkommissionen inte ha fått. Uppenbarligen har de senkommande granskarna över huvud taget inte noterat Lingärde-hörningen, kanske det mest dramatiska avtryck som gjordes inom de båda kommissionerna.
När Axberger påstår att bl a han själv inte ”kunnat tillgodogöra oss” ett arbete som utfördes under Marjasins egid tar jag för mig för pannan. Axberger satt ju själv med i båda kommissionerna, först enbart som ledamot, sedan som såväl ledamot som huvudsekreterare! Tillsammans med, bland andra, den i dag försiktigt fronderande Inga-Britt Ahlenius. Måste allt vad Marjasin företog sig förträngas?
Jag klarar inte av vår nuvarande höge justitieombudsman hr Axberger. DDS.
Till Styrelsen för Sveriges Författarförbund
15.6.2012.
Jag riktar härmed en allvarlig anmälan till Styrelsen för Sveriges Författarförbund och anmodar Styrelsen att noga undersöka vad som egentligen hände sedan jag den 9 juni bett om förbundsjuristernas assistans i ett för mig kränkande förtalsärende.
Ett diarium till ovanstående:
Lördag 9.6. Sänder brev till SFF. Jag ber Styrelsen ur förbundsjuristernas handlingar begära fram detta brev och den senare sända kopian!
Tisdag 12.6 11.15. Ringer SFF:s växel, men samtal tas emot endast kl 9- 11.
Onsdag 13.6. Ringer SFF, talar med ”Susanna”, jurist, som säger att hon inte hittar mitt brev men att hon ska leta och återkomma. Återkommer inte, På em ringer jag SFF på nytt, talar med annan kvinnlig jurist, som lovar att Susanna ska återkomma, men hon återkommer inte. Senare på em: jag postar då kopia av mitt ursprungliga brev på nytt.
Torsdag 14.6 12.30. Ingen hör av sig från SFF.
Fredag 15.6 11.00. Ingen har hört av sig från SFF.
Händelseförloppet är anmärkningsvärt. En mångårig SFF-medlem ber om hjälp i vad han anser vara ett allvarligt förtalsärende, men förbundets jurister vänder honom demonstrativt ryggen. Han får ingen kontakt, inget samtal, inget råd. Inte ens ett besked om huruvida hans båda (!) skrivelser nått SFF.
Säg så här: Naturligtvis kunde SFF ha gjort en helt annan bedömning än jag själv. Förtalsärenden, med dessas dominerande subjektiva inslag, är alltid svårbedömbara, jag kan ha tolkat mitt ärende på ett sätt som inte delats av SFF. Men ett minimikrav måste i så fall ha varit att förbundet hört av sig till mig.
Så har inte skett. Jag har inte fått något brev, inget samtal från förbundet, utan jag har, ensam med SFF-ledamoten Lena här ute på Hjelmbergstorpet, fått uppleva smäleken att behandlas som luft.
Förbundets jurister spelar ju nästan alltid den viktigaste rollen i förhållandet till medlemmarna. Det är från dem vi får hjälp och råd och tröst och kanske helt enkelt ett par minuters samtal. Det finns, anser jag med risk att låta patetisk, en livsnerv mellan medlemmar och jurister, det är den livsnerven som bygger och underbygger SFF som är vårt fack.
Hade det varit så svårt för två (?) förbundsjurister att berätta för mig att de inte bryr sig det bittersta om mig och mina klagomål; det hade gått på en minut.
Jag medsänder sålunda nu inte kopior av de aktuella breven. men jag ber Styrelsen att själv ta fram denna grundläggande dokumentation. Jag vill veta om breven kommit fram, och jag önskar ett uttömmande svar inom en nära framtid.
Och, Styrelsen för SFF, i detta svar bör ingå en försäkran om att förbundets märkliga oginhet ingalunda sammanhänger med min pågående verksamhet som en av mycket få journalist- och författarbevakare av den pågående utredningen av mordet på Olof Palme.
Sven Anér. Hjelmbergstorpet, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 018-15 12 79.
Jag riktar härmed en allvarlig anmälan till Styrelsen för Sveriges Författarförbund och anmodar Styrelsen att noga undersöka vad som egentligen hände sedan jag den 9 juni bett om förbundsjuristernas assistans i ett för mig kränkande förtalsärende.
Ett diarium till ovanstående:
Lördag 9.6. Sänder brev till SFF. Jag ber Styrelsen ur förbundsjuristernas handlingar begära fram detta brev och den senare sända kopian!
Tisdag 12.6 11.15. Ringer SFF:s växel, men samtal tas emot endast kl 9- 11.
Onsdag 13.6. Ringer SFF, talar med ”Susanna”, jurist, som säger att hon inte hittar mitt brev men att hon ska leta och återkomma. Återkommer inte, På em ringer jag SFF på nytt, talar med annan kvinnlig jurist, som lovar att Susanna ska återkomma, men hon återkommer inte. Senare på em: jag postar då kopia av mitt ursprungliga brev på nytt.
Torsdag 14.6 12.30. Ingen hör av sig från SFF.
Fredag 15.6 11.00. Ingen har hört av sig från SFF.
Händelseförloppet är anmärkningsvärt. En mångårig SFF-medlem ber om hjälp i vad han anser vara ett allvarligt förtalsärende, men förbundets jurister vänder honom demonstrativt ryggen. Han får ingen kontakt, inget samtal, inget råd. Inte ens ett besked om huruvida hans båda (!) skrivelser nått SFF.
Säg så här: Naturligtvis kunde SFF ha gjort en helt annan bedömning än jag själv. Förtalsärenden, med dessas dominerande subjektiva inslag, är alltid svårbedömbara, jag kan ha tolkat mitt ärende på ett sätt som inte delats av SFF. Men ett minimikrav måste i så fall ha varit att förbundet hört av sig till mig.
Så har inte skett. Jag har inte fått något brev, inget samtal från förbundet, utan jag har, ensam med SFF-ledamoten Lena här ute på Hjelmbergstorpet, fått uppleva smäleken att behandlas som luft.
Förbundets jurister spelar ju nästan alltid den viktigaste rollen i förhållandet till medlemmarna. Det är från dem vi får hjälp och råd och tröst och kanske helt enkelt ett par minuters samtal. Det finns, anser jag med risk att låta patetisk, en livsnerv mellan medlemmar och jurister, det är den livsnerven som bygger och underbygger SFF som är vårt fack.
Hade det varit så svårt för två (?) förbundsjurister att berätta för mig att de inte bryr sig det bittersta om mig och mina klagomål; det hade gått på en minut.
Jag medsänder sålunda nu inte kopior av de aktuella breven. men jag ber Styrelsen att själv ta fram denna grundläggande dokumentation. Jag vill veta om breven kommit fram, och jag önskar ett uttömmande svar inom en nära framtid.
Och, Styrelsen för SFF, i detta svar bör ingå en försäkran om att förbundets märkliga oginhet ingalunda sammanhänger med min pågående verksamhet som en av mycket få journalist- och författarbevakare av den pågående utredningen av mordet på Olof Palme.
Sven Anér. Hjelmbergstorpet, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 018-15 12 79.
Till Uppsala Tingsrätt
14.6.2012.
Uppsala Tingsrätt.
Jag anmäler härmed redaktör Robert Aschberg, Renstiernas gata 14, 116 28 Stockholm, för
FÖRTAL
Enligt av mig tillsänd utskrift av sändning från ”Radio 1 Aschberg”, 2012-05-29, sändes följande samtal, här i utsnitt:
Inringaren till Aschbergs ”chat”: Ja, men författaren Sven Anér har ju…
Aschberg: Ja, men han är ju helt galen.
I: Men han anses ju vara en ”knäppskalle”?
A: Ja. Tack för samtalet. Hej då!
Jag anser mig kunna konstatera ett två gånger upprepat förtal från Aschbergs sida, och jag begär i skadestånd
5 000 kronor.
Beloppet torde snarast insättas på Plusgiro 90 13 04-6, Läkare utan gränser, och skall sålunda på intet sätt tillfalla mig personligen.
Jag kräver vidare att Robert Aschberg i en nära framtid uttalar
en oförbehållsam ursäkt i Radio 1 Aschberg.
Jag önskar, Uppsala Tingsrätt, tillägga att jag under mitt journalistiska arbete med Palmeutredningen allt sedan 1986 aldrig från regeringens eller myndigheters sida mötts av några som helst dementier i sak.
Sven Anér, journalist och författare, 21 08 14-5075. Öster Edinge 271,
740 10 Almunge. 0174-500 66.
Strindberg
14.6.2012.
Jag ser ett program på TV. Med Strindberg och noja och oknytt och alla makterna, och jag låter mig svepas med in i känslors och upplevelsers labyrinter, precis som en kommentator talar om för mig att alla sveps med när vi rör vid, rörs av, denne förkroppsligade envishetens symbol, som dog i Blå Tornet. Eller inte dog. Gick in i ett drömspel.
Animism är något vi alla förhåller oss till. När ett bordsben hindrar vår väg sparkar vi till det, när en olycksbagatell drabbar oss kastar vi boken på golvet fast den ingenting ont har gjort. Eller har den det? Har boken vetat att jag är extra sur i dag och bestämt sig för att retas? Eller skrämmas?
Alla som arbetar med datorer vet att dessa är nyckfulla varelser, som vissa dagar inte går att tala med. Alla har någon gång känt sig elektrifierade, av en stingslig kraft som nyper oss. Stryper oss.
Strindberg. Läste vi Strindberg i abiturientklassen 1939, med stöveltramp och blågul oskuld? Jag är inte säker, jag har inget minne. Hann vi aldrig fram till Strindberg, Martin Bäcklin, du med dina starka blågula ideal och idoler? Jag minns stofiler som Runius och Columbus, en annan Columbus. Dem fick vi traggla, men tragglade vi Röda Rummet? Kanske lika gott. Jag fick Röda Rummet till aftonlampan långt senare, och då tog lampan tid att släcka.
En god vän och hans 40-talsföräldrar bodde i Strindbergshuset, Drömspels-huset vid Karlavägen, helt utan yttre glans men med blänket ändå från Strindberg och Bosse – var det Harriet Bosse han bodde med i den stora tegeltraven. Det går inte att tala Strindberg utan att kunna hans fruar och deras specifika år i hans liv. Bosse var det nog, ett bra tag in i nittonhundratalet.
Livregementet till häst vid vad som dä hette Sturevägen var mitt ganska dystra tillhåll 1943 och nybyggt vid Strindbergs fin de siècle; det fick bilda teaterfond till Drömspelet. Erik Zetterström, som jag på hans gamla dar blev god vän med, brukade berätta om hur han som sjuårigt Östermalmsgli kunde möta Strindberg på dennes surmulna morgonpromenader nedför Narvavägen. Han tilltalade den store någon gång och blev faktiskt inte utskälld tillbaka.
Mina föräldrar, som fanns i en borgerlig värld på 20-talet, hade inte mycket till övers för den litteräre titanen. Jag tror inte att han diskuterades över huvud taget. Men fick vi inte se Lycko-Pers Resa? Min syster Kerstin och jag? Det är möjligt, men Strindberg skulle vi i princip passa oss för.
Precis som tjänstefolket i Blå Tornet skulle passa sig för den tväre inneboende när vacuum cleanern togs fram mitt i ett kammarspel. Just ordet vacuum cleaner har alltid känts mig som en dramatisk länk från plysch och antimakassar till charleston och mitt eget 20-tal. Stormhatten fick vika för tam-o´shantern på de klassiska fotografierna.
En gång då vi bodde vid Kungsgatan i Uppsala, hade Bonniers startat en Strindbergsdrive: alla de över 50 klotbanden (eller något ännu finare) och ett pris som kändes överkomligt: kring 4 000 tror jag mig minnas. Bokhandlare Trozell kom själv upp från Nordmarks med denna trave i hissen. Men snart fick han komma tillbaka: minst ett av de eleganta banden hade inte klarat av faksimiltrycket, varför flera sidor var helt utsuddade. Genant för Bonniers förstås, med alla Strindbergsanor. Naturligtvis skulle han handsättas av gamla konstförvanter med förkläde på magen, i blytypens precision.
Jaag vet inte varför, men jag blev aldrig god vän med de gulbruna banden. De kändes köpta i hyllmeter för en låtsas teaterbokhylla, och de låg inte bra i handen, tänkte jag, möjligen snorkigt. I en flyttning nyligen fick Strindberg gå ut och gå, till Röda Rummet på Kungsängsgatan, där han kände sig hemma. Priset nu reducerat till neråt 700 för rubbet, sic transit. Men ändå, strax före 100-årsjubileet? Är det på app eller något annat elektroniskt han ska ligga i dag? Strindberg som virvlande mystiska snurrande tecken? Makterna släpps lösa ut i cyberrymden.
¨Jag leker vid tangenterna och min ordbehandlare lägger inga hinder i vägen. Både den och Strindberg förefaller vara på gott humör. En gång på 70-talet gjorde jag en intervju med min gamle chef från DN, Olof Lagercrantz, som just fulbordat sitt manus till den Strindbergbok som skulle få grymt orättvist sparsmakade kommentarer när den hamnade i kulturredaktörernas käftar.
Olof var också själv ganska sparsmakad när han skulle bedöma min artikel när den hade hamnat i VJ:
Jo, den var väl bra, Sven, men du hade suttit med bandspelare och skrivit precis det jag sa. Som jag sa. Det skulle du inte ha gjort. Då hade jag fått uttrycks mig bättre. Nu blev det klen Lagercrantz. I din tappning.
Jaha? Hur skulle jag ha gjort? Använt mitt eget enkla språk, obesudlat av Olofs? Jag har funderat länge över den här kritiken utan att nå ett eget svar. Skulle jag inte ha fått citera den lysande Lagercrantzkan? Kan jag gnälla.
Två korta minnen av Olof. 1961, Kutuzovskij Prospekt, marsvinter i Moskva. Olof hade till sin 50-årsdag flytt DN:s Klara och valt vår enkla konsevburkslunch som stod redo efter hissens knirkfärd upp i Moskvakasernens femte våning.
Olof var begeistrad, tämligen nyfrälst andlig moskovit, medan jag hade Chrustjevs Moskva upp i halsen. Olof såg på mig med vänliga ögon, lätt förvånad över att jag gick omkring och led i hans drömmars stad.
Ta dig en rackare om du känner dig nere. Föreslog en av mina chefredaktörer och snuddade, ovetande, vid ett problem med, den gången, så mycket djupare svärta. Nå, rackaren kom fram, och hemma på DN försäkrade mig Olof sedan att han hade trivts gott i en svensk familj i Moskva. Som väl inte var så illa, Sven?
Olof var alltid genuint vänlig mot mig, fastnade aldrig vid mina svagheter. Jo, en gång. Jag hade bett honom läsa ett mycket klent memoarutkast, vilket jag fick i retur mtämligen skarpt avvisat: stuva om, Sven! Stuva om! Jag stuvade inte ens, utan ställde manus i bokhyllan Billy att gulna.
Mitt sista minne av Olof kommer kring millennieskiftet. Lena och jag håller bokbord på Drottninggatan – ”världens längsta” hette det – när Olof och Martina kom förbi i kylan. Olof kom fram och skulle ta i hand och hälsa, men en hostattack stoppade varje samvaro, och i en ekande, först så småningom avklingande hotfull kanonad försvann Olof och Martina upp mot Klarabergsgatan. Jag såg honom aldrig mer.
Lenas mamma Edith Unnerstad inkluderade Olof i ett välansat galleri av författare – Tore Zetterholm, Stig Dagerman – som sågs på middag i Djursholm. Då Edith dog skrev Olof om Edith som en ”minor classic”.
Varför ville Strindberg komma ut till Hjelmbergstorpet i dag? Precis som han kom till alla andra ställen som fick hans egen patina: Fjärdingen och Svartbäcken, Kymmendö, Mosebacke, Schweiz, Paris, det sorgligt törstiga Berlin. Blå Tornets final - för en ännu egentligen bara drygt medelålders man, med ett märkligt bagage.
Platserna, lokalkoloriten gör intryck på oss alla, även om vi vill lämna mycken annan teori åt sidan, övermätta av det briljanta, kanske tunga skapande vi möter. Fick han bara sin rätta stålpenna och sina korrekt tillskurna skrivark kunde Strindberg skriva under vilka sataniskt hårda betingelser som helst, hur som helst, när som helst. Ska stor konst komma till på det sättet? Ja, tydligen.
Ja, det var några tankar kring August och Olof, medan Palmetrycket släppte.
Sven Anér
Till Statsrådet Göran Hägglund
12.6.2012.
Till Statsrådet Göran Hägglund
103 33 Stockholm.
Palmeärendet.
Jag ber om ditt öga och ditt öra.
Svårigheten vid en analys av Palmeutredningen utgörs inte av bristen på bevis utan av överflödet på bevis.
Den som åberopar ett stort antal indicier och bevis löper risken att motsägas av just mångfalden, med motkommentaren att så fruktansvärt illa kan det inte vara. Jag har själv mött denna typ av motstånd ända sedan 1986: du kommer med för mycket material, för många påståenden, Sven Anér. Du kan inte begära att någon ska tro dig…
Jag gör då så här, Göran Hägglund, i detta brev till dig och den samlade svenska regeringen: jag tar upp endast ett bevis, men ett bevis som blottläggger hela mordet, dess bakgrund och dess väg in i en grymt otillförlitlig fortsättning. Alltså:
Drygt två och ett halvt år efter mordet vid Dekorima lägger rikskriminalpolisen, stöttad av den svenska regeringen, skulden för Palmemordet på den drogberoende sjukpensionären Christer Pettersson. Christer skulle ha setts vid biografen Grand av en likaledes nedgången kamrat, Roger Östlund, klockan 23.10, och skulle därefter ha förflyttat sig till Dekorima och skjutit Olof Palme någon gång efter 23.20..
Men enligt polisens egna, fem trovärdiga vittnen, har Östlund visserligen kommit till Grand denna kväll, men inte kl 23.10 utan kl 23.30. Östlund kan alltså inte ha sett Christer Pettersson redan kl 23.10. Beviset faller.
Nu stannar jag där. Jag tar inte upp alla andra indicier och bevis, jag stannar där. Det finns inget bevis för Östlunds närvaro vid Grand kl 23.10, men däremot finns fem personers klara vittnesmål om Östlunds ankomst, spritpåverkad, stökig och med skuren tumme, kl 23.30 eller något senare till biografen Grand. Fem personer, nyktra, förtroendeingivande, biobesökare resp bioanställda. Deras vittnesmål ingår i förundersökningsprotokollet avseende mordet på Olof Palme. Några andra initialbevis mot Christer Pettersson har aldrig uppvisats.
Hur har då de osanna uppgifterna från Östlund uppkommit? De har uppkommit genom att den för rikskriminalen arbetande kriminalinspektören Thure Nässén tubbat och lockat Östlund att efter flera förhör påstå att han sett Christer Pettersson; tidpunkten har bland andra Nässén falskeligen fastställt genom hänvisning till bl a ett falskeligen upprättat telefonavlyssningsprotokoll, men jag nöjer mig alltså här med att konstatera att
fem vittnen dödar Östlunds påståenden och allt vad med dem sammanhänger.
Vem, vilka står då bakom detta falska arrangemang? Ja, Nässén arbetade för rikskriminalen, och rikskriminalen arbetade självfallet för regeringen. Regeringen har godtagit Nässéns och Östlunds falska uppgifter och därefter, i princip fram till i dag, arbetat med Christer Pettersson som sin egen installerade syndabock, syndabock även efter döden. Någon annan misstänkt person har i dag inte officiellt presenterats.
Och så sent som sommaren 1999, då en stor statlig granskningskommission efter många bekymmer (Marjasin!) presenterar sin slutrapport, blir kommissionens summering att
misstankarna mot Christer Pettersson har successivt skärpts.
Kommissionen, som under sitt mångåriga arbete med Palmeaffären sett ett otal bevis för att Christer Pettersson inte kunnat vara den skyldige, biter nu huvudet av skammen och försäkrar att den svenska rättsstatens egen syndabock vore den faktiske mördaren. Hela tillvägagångssättet utgör ett kusligt lågvattenmärke för svensk statlig administration, för svensk rättstillämpning.
Förslag, Göran Hägglund:
Lämna över denna skrivelse till de utredande instanser du har att tillgå och anmoda dessa instanser att koncentrera sig enbart på de förhållanden jag tar upp. De bör ha fokus enbart på Nässén – Östlund – Pettersson och bör därvid kunna konstatera att Pettersson blev utvald till falsk, statlig syndabock.
Därmed kommer hela Palmemordet och dess efterföljande utredning att framstå som ett statligt inspirerat arrangemang. Inte inspirerat av hela den svenska staten, men av formeringar inom staten, enligt de vid de två senaste mordminnesdagarna, 2011 och 2012, av den inom RPS högt stabsplacerade kriminologie professorn Leif GW Persson fällda TV-kommentarerna
att mordet ägde rum inom en konspiration av poliser, militärer och säkerhetsfolk.
Helt i linje med dessa uttalanden av Persson följer i dessa dagar deklarationer av Inga-Britt Ahlenius (radio, Ulf Elfving, 6.5.12) och av förre justitiekanslern Göran Lambertz (UNT 19.5.2012), där båda begär helt ny utredning av polisens roll före, vid och efter mordet vid Dekorima.
Göran Hägglund: jag ber dig agera! Utför de utredningar som ett regeringsorgan har de bästa förutsättningarna att klara av! Se till att denna skrivelse blir formellt anhängiggjord inom regeringen!
Jag hänvisar dig även till min blogg
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com,
vars uppgifter och påståenden under över två år aldrig på minsta sätt blivit officiellt dementerade.
Och låt mig avslutningsvis notera att den behandling, som de svenska regeringarna tillämpat beträffande mig, inte på något sätt är förenlig med den normala demokratiska människosyn som bör känneteckna ett demokratiskt styre. Jag har ständigt behandlats med hånfull låtasskepsis, liksom dessa regeringar ständigt behandlat Christer Pettersson med hånfull låtsasövertygelse.
”Vi vet att Christer Pettersson inte var mördaren, vi vet att Sven Anér på varje väsentlig punkt har rätt. Men det talar vi inte om, eftersom det är statsnyttan som står på spel…”
Agera, Göran Hägglund! Du har som ledare av ett demokratiskt parti ingen som helst skyldighet att acceptera regeringsmajoritetens låt gå-attityd i det viktigaste ärende en svensk partiledare någonsin haft att handlägga!
Sven Anér, 210814-5075, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)