Strindberg

14.6.2012.
Jag ser ett program på TV. Med Strindberg och noja och oknytt och alla makterna, och jag låter mig svepas med in i känslors och upplevelsers labyrinter, precis som en kommentator talar om för mig att alla sveps med när vi rör vid, rörs av, denne förkroppsligade envishetens symbol, som dog i Blå Tornet. Eller inte dog. Gick in i ett drömspel.
Animism är något vi alla förhåller oss till. När ett bordsben hindrar vår väg sparkar vi till det, när en olycksbagatell drabbar oss kastar vi boken på golvet fast den ingenting ont har gjort. Eller har den det? Har boken vetat att jag är extra sur i dag och bestämt sig för att retas? Eller skrämmas?
Alla som arbetar med datorer vet att dessa är nyckfulla varelser, som vissa dagar inte går att tala med. Alla har någon gång känt sig elektrifierade, av en stingslig kraft som nyper oss. Stryper oss.
Strindberg. Läste vi Strindberg i abiturientklassen 1939, med stöveltramp och blågul oskuld? Jag är inte säker, jag har inget minne. Hann vi aldrig fram till Strindberg, Martin Bäcklin, du med dina starka blågula ideal och idoler? Jag minns stofiler som Runius och Columbus, en annan Columbus. Dem fick vi traggla, men tragglade vi Röda Rummet? Kanske lika gott. Jag fick Röda Rummet till aftonlampan långt senare, och då tog lampan tid att släcka.
En god vän och hans 40-talsföräldrar bodde i Strindbergshuset, Drömspels-huset vid Karlavägen, helt utan yttre glans men med blänket ändå från Strindberg och Bosse – var det Harriet Bosse han bodde med i den stora tegeltraven. Det går inte att tala Strindberg utan att kunna hans fruar och deras specifika år i hans liv. Bosse var det nog, ett bra tag in i nittonhundratalet.
Livregementet till häst vid vad som dä hette Sturevägen var mitt ganska dystra tillhåll 1943 och nybyggt vid Strindbergs fin de siècle; det fick bilda teaterfond till Drömspelet. Erik Zetterström, som jag på hans gamla dar blev god vän med, brukade berätta om hur han som sjuårigt Östermalmsgli kunde möta Strindberg på dennes surmulna morgonpromenader nedför Narvavägen. Han tilltalade den store någon gång och blev faktiskt inte utskälld tillbaka.
Mina föräldrar, som fanns i en borgerlig värld på 20-talet, hade inte mycket till övers för den litteräre titanen. Jag tror inte att han diskuterades över huvud taget. Men fick vi inte se Lycko-Pers Resa? Min syster Kerstin och jag? Det är möjligt, men Strindberg skulle vi i princip passa oss för.
Precis som tjänstefolket i Blå Tornet skulle passa sig för den tväre inneboende när vacuum cleanern togs fram mitt i ett kammarspel. Just ordet vacuum cleaner har alltid känts mig som en dramatisk länk från plysch och antimakassar till charleston och mitt eget 20-tal. Stormhatten fick vika för tam-o´shantern på de klassiska fotografierna.
En gång då vi bodde vid Kungsgatan i Uppsala, hade Bonniers startat en Strindbergsdrive: alla de över 50 klotbanden (eller något ännu finare) och ett pris som kändes överkomligt: kring 4 000 tror jag mig minnas. Bokhandlare Trozell kom själv upp från Nordmarks med denna trave i hissen. Men snart fick han komma tillbaka: minst ett av de eleganta banden hade inte klarat av faksimiltrycket, varför flera sidor var helt utsuddade. Genant för Bonniers förstås, med alla Strindbergsanor. Naturligtvis skulle han handsättas av gamla konstförvanter med förkläde på magen, i blytypens precision.
Jaag vet inte varför, men jag blev aldrig god vän med de gulbruna banden. De kändes köpta i hyllmeter för en låtsas teaterbokhylla, och de låg inte bra i handen, tänkte jag, möjligen snorkigt. I en flyttning nyligen fick Strindberg gå ut och gå, till Röda Rummet på Kungsängsgatan, där han kände sig hemma. Priset nu reducerat till neråt 700 för rubbet, sic transit. Men ändå, strax före 100-årsjubileet? Är det på app eller något annat elektroniskt han ska ligga i dag? Strindberg som virvlande mystiska snurrande tecken? Makterna släpps lösa ut i cyberrymden.
¨Jag leker vid tangenterna och min ordbehandlare lägger inga hinder i vägen. Både den och Strindberg förefaller vara på gott humör. En gång på 70-talet gjorde jag en intervju med min gamle chef från DN, Olof Lagercrantz, som just fulbordat sitt manus till den Strindbergbok som skulle få grymt orättvist sparsmakade kommentarer när den hamnade i kulturredaktörernas käftar.
Olof var också själv ganska sparsmakad när han skulle bedöma min artikel när den hade hamnat i VJ:
Jo, den var väl bra, Sven, men du hade suttit med bandspelare och skrivit precis det jag sa. Som jag sa. Det skulle du inte ha gjort. Då hade jag fått uttrycks mig bättre. Nu blev det klen Lagercrantz. I din tappning.
Jaha? Hur skulle jag ha gjort? Använt mitt eget enkla språk, obesudlat av Olofs? Jag har funderat länge över den här kritiken utan att nå ett eget svar. Skulle jag inte ha fått citera den lysande Lagercrantzkan? Kan jag gnälla.
Två korta minnen av Olof. 1961, Kutuzovskij Prospekt, marsvinter i Moskva. Olof hade till sin 50-årsdag flytt DN:s Klara och valt vår enkla konsevburkslunch som stod redo efter hissens knirkfärd upp i Moskvakasernens femte våning.
Olof var begeistrad, tämligen nyfrälst andlig moskovit, medan jag hade Chrustjevs Moskva upp i halsen. Olof såg på mig med vänliga ögon, lätt förvånad över att jag gick omkring och led i hans drömmars stad.
Ta dig en rackare om du känner dig nere. Föreslog en av mina chefredaktörer och snuddade, ovetande, vid ett problem med, den gången, så mycket djupare svärta. Nå, rackaren kom fram, och hemma på DN försäkrade mig Olof sedan att han hade trivts gott i en svensk familj i Moskva. Som väl inte var så illa, Sven?
Olof var alltid genuint vänlig mot mig, fastnade aldrig vid mina svagheter. Jo, en gång. Jag hade bett honom läsa ett mycket klent memoarutkast, vilket jag fick i retur mtämligen skarpt avvisat: stuva om, Sven! Stuva om! Jag stuvade inte ens, utan ställde manus i bokhyllan Billy att gulna.
Mitt sista minne av Olof kommer kring millennieskiftet. Lena och jag håller bokbord på Drottninggatan – ”världens längsta” hette det – när Olof och Martina kom förbi i kylan. Olof kom fram och skulle ta i hand och hälsa, men en hostattack stoppade varje samvaro, och i en ekande, först så småningom avklingande hotfull kanonad försvann Olof och Martina upp mot Klarabergsgatan. Jag såg honom aldrig mer.
Lenas mamma Edith Unnerstad inkluderade Olof i ett välansat galleri av författare – Tore Zetterholm, Stig Dagerman – som sågs på middag i Djursholm. Då Edith dog skrev Olof om Edith som en ”minor classic”.
Varför ville Strindberg komma ut till Hjelmbergstorpet i dag? Precis som han kom till alla andra ställen som fick hans egen patina: Fjärdingen och Svartbäcken, Kymmendö, Mosebacke, Schweiz, Paris, det sorgligt törstiga Berlin. Blå Tornets final - för en ännu egentligen bara drygt medelålders man, med ett märkligt bagage.
Platserna, lokalkoloriten gör intryck på oss alla, även om vi vill lämna mycken annan teori åt sidan, övermätta av det briljanta, kanske tunga skapande vi möter. Fick han bara sin rätta stålpenna och sina korrekt tillskurna skrivark kunde Strindberg skriva under vilka sataniskt hårda betingelser som helst, hur som helst, när som helst. Ska stor konst komma till på det sättet? Ja, tydligen.
Ja, det var några tankar kring August och Olof, medan Palmetrycket släppte.
Sven Anér