Inte vilka som helst som slår larm!

15.6.2012.
De tre höga statliga befattningshavare, som nu, efter drygt ett kvartssekel slagits av tanken att någonting kunde vara illa beställt med Palmemordet och dess utredning, har alla, enligt sina myndighetsinstruktioner, haft direkta kopplingar till bevakningen av svensk mordverksamhet.
Jag går till NE:s myndighetsbeskrivningar och börjar med regeringens justitiekansler, varvid jag hamnar hon JK Göran Lambertz. Har Lambertz, under sin tjänstgöring som JK för några år sedan, haft skyldighet att agera?
NE är utförlig och skriver bl a:
JK, regeringens högste ombudsman. JK har många och olika uppgifter. Han skall ”tillhandahålla regeringen med råd och utredningar i juridiska angelägenheter”. Han skall bevaka statens rätt och företräda staten i ärenden om skadestånd p.g.a. fel eller försummelse vid myndighetsutövning. JK har vidare enligt en särskild lag tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar samt i övrigt fullgör sina åligganden.
Uppräkningen av dessa plikter och skyldigheter drabbar JK-ämbetet som en fallbila. På varje uppräknad punkt har JK, under Palmeärendets tid, grovt underlåtit att vidta några effektiva åtgärder över huvudtaget:
Han har inte gett några relevanta råd i den största utredningen av alla, inte påtalat uppenbara fel vid myndighetsutövning och till synes helt avstått från att påtala bristande laglydnad i det ärende som borde ha tagit en stor del av hans verksamhetslust i anspråk, Palmeärendet.
Och just när alla Palmeutredares tillkortakommanden framstod som klarast, kring millennieskiftet, satt Göran Lambertz på denna centrala ämbetsstol och gjorde, enligt egen pudelbekännelse i UNT, ingenting åt detta krångliga ärende utan skrev av bland andra mina inlagor, aldrig dementerade, med sitt definitiva ”ad acta”, därmed cyniskt låsande saken för överskådlig tid framåt.
Hur har vi det med Leif GW Persson? NE ger ingen specificering av rikspolisstyrelsens uppgifter – det var i RPS Persson sat som rikets högste statsanställde chefskriminolog – men är desto klarare beträffande den underlydande rikskriminalpolisen:. Som enligt NE
svarar för spaning och utredning vid vissa grova brott.
Kommentarerna ger sig själva, med skrämmande tydlighet.
Till sist Inga-Britt Ahlenius, som under sin tjänst som generaldirektör för dåvarande riksrevisionsverket, RRV, ansvarade för
granskning av myndigheters årsredovisning, underliggande redovisning och ledningens förvaltning –
det går inte att se att Ahlenius någonsin vidtog avgörande åtgärder av detta slag. Att rikspolisstyrelsen och rikskriminalpolisen skulle ha utgjort guldgruvor för riksrevisorer med vida mandat säger sig självt.
Till Ahlenius uppgifter kom ju också att höra ledamotskapet i den statliga granskningskommissionen, där hon visserligen gjorde en del uttalanden i granskande riktning men där hon på intet sätt, medan kommissionen satt, sade ifrån eller än mindre begärde förtroendevotum. Hon och hennes kommissionskamrater under den milde Hans-Gunnar Axberger var helt överens om, som slutkläm, att
misstankarna mot Christer Pettersson har successivt skärpts -
ett lågvattenmärke för svensk utredningskonst.
Sammantaget: tre höga befattningshavare, direkt kopplade till utredningen av mordet på landets statsminister, uträttar i sammanhanget absolut ingenting.
Lågvattenmärke, var det.
Sven Anér

Är det en stor statskupp Leif GW skissar?
När den statligt anställde chefskriminologen Leif GW Persson vid de två senaste minnesdagarna efter Palmemordet uttalar sig om Dekorima använder han formuleringar som noggrant beskriver tillkomsten och utförandet av en stor statskupp:
”…inom en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner…”
Visst så går det till. Det är det klassiska mönstret, från Caesar och framåt. Det är intressant att Persson nämner just ”militärer” och inte enbart de ofta utpekade ordnings- och säkerhetspoliserna.
Uppgifter kring just militärer kreverade i samband med den dramatiska ”hörningen” inför Marjasins första granskningskommission den 14 juni 1995, då säkerhetsexperten Ulf Lingärde kallades att avlägga rapport om vad han visste rörande de tiotal militärer och likställda som Lingärde påstod hade intrigerat mot Olof Palmes liv. Kort efteråt petades Marjasin, formellt under hänvisning till kvittoaffären, och sedan fick Lingärdes aldrig dementerade påståenden försvinna genom samma fallucka.
Stor statskupp? Låt se. Bland de namn som Lingärde nämner som djupt komprometterade i ärenden som kan ha berört Palmemordet återfinns alltså höga militärer och militära säkerhetsexperter som finns namngivna i Marjasinskommissionens protokoll. Dessa skulle ha förbundit sig att medverka vid undanskaffandet av Olof Palme. Det finns inga tecken på att de uppräknade personerna någonsin hördes formellt i detta svåra ärende, vilket fick stor uppmärksamhet i mitt nyhetsbrev PALME-nytt, bl a i nr 11 för 1997, men knappast någon annanstans.
Sant eller inte? Svårt för mig som enskild journalist att fastställa: jag får nöja mig med att konstatera att ingen offentlig utredning kommit till stånd. Saken har legat tyst i över femton år – tills Leif GW Persson, för första gången i ett uttalande från en statligt högt stabsanställd ämbetsman, för in begreppet ”militärer” i den dunkla mordbilden!
Det är intressant, onekligen. Och ett antal följdfrågor kan ställas, framför allt, enligt min mening, den här:
När anser Leif GW Persson sig ha upptäckt att ”poliser, militärer och säkerhetspersoner” fanns med i bilden? Vilket år? 1986? Eller 1995, då uppgifterna kring inblandade militärer först framkom i den av Marjasin arrangerade ”hörningen”, inför den samlade Marjasinkommissionen, alltså  närmare bestämt den 14 juni 1995? Eller då denna hörning blev allmänt känd, 1997?
Svar söks, men de hittas inte lätt. Som ofta är det myndigheternas icke-arbete som ger ledtrådar: i en offentlig statlig utfrågning pekas höga militärer ut som figurerande kring mordet på Olof Palme, men dessa väl galonerade herrar blir tydligen aldrig ens hörda, och i granskningskommissionens rapportering från 1999 för de en dold tillvaro.
När fick du tips om dina militärer, Leif GW?
Sven Anér
PS: Jag söker ivrigt Leif GW Persson, men jag får ingen kontakt, och han ringer mig inte. Jag söker besked, fakta, men jag får inga. Däremot möts jag av kränkande tillmälen från Robert Aschberg: är mitt stora och ständiga fel att jag envisas med att arbeta med Palmeärendet? Och inte låter det vila? Situationen känns vrång. Och nära nog kvävande, så länge jag inte sätter mig ner och vid ordbehandlaren tar förnyad kontakt med mina entusiastiska och engagerade bloggbesökare.
Mitt fack, Sveriges Författarförbund är, som synes, varken entusiastiskt eller engagerat, vilket gör den sedan 1948 på olika ledarposter fackligt engagerade journalisten och författaren bedrövad. DS.
PPS:  Den slutliga granskningskommissionen, med nuvarande JO Hans-Gunnar Axberger som rapportförfattare, markerar ofta missnöje, blandat med ointresse, då Marjasinföreträdarna kommer på tal.
Det här är vad Axberger skriver om Marjasins ”hörningar”, där alltså den nyss refererade Lingärde-rapporteringen ingick:
Den tidigare Palmekommissionen höll vidare ett antal relativt utförliga utfrågningar, som dokumenterades skriftligen. Dessa har Granskningskommissionen använt och lagt till grund för redovisning och bedömningar.; flertalet av Granskningskommissionens ledamöter deltog också i dessa utfrågningar. Den tidigare Palmekommissionens sekretariat efterlämnade vidare minnesanteckningar från ett fyrtiotal samtal som dess ordfärande och sekretariatet fört med olika personer. För den som inte närvarat vid samtalen har minnesanteckningarna ett begränsat värde och vi har därför inte kunnat tillgodogöra oss det arbete som lagts ned i denna del. Anteckningarna har dock genomgåtts och vissa faktauppgifter har använts i vår redovisning, varvid en hänvisning gjorts till den aktuella minnesanteckningen.
Snålare eftermäle kunde Marjasinkommissionen inte ha fått. Uppenbarligen har de senkommande granskarna över huvud taget inte noterat Lingärde-hörningen, kanske det mest dramatiska avtryck som gjordes inom de båda kommissionerna.
När Axberger påstår att bl a han själv inte ”kunnat tillgodogöra oss” ett arbete som utfördes under Marjasins egid tar jag för mig för pannan. Axberger satt ju själv med i båda kommissionerna, först enbart som ledamot, sedan som såväl ledamot som huvudsekreterare! Tillsammans med, bland andra, den i dag försiktigt fronderande Inga-Britt Ahlenius. Måste allt vad Marjasin företog sig förträngas?
Jag klarar inte av vår nuvarande höge justitieombudsman hr Axberger. DDS.