Till Statsrådet Göran Hägglund

12.6.2012.
Till Statsrådet Göran Hägglund
103 33 Stockholm.
Palmeärendet.
Jag ber om ditt öga och ditt öra.
Svårigheten vid en analys av Palmeutredningen utgörs inte av bristen på bevis utan av överflödet på bevis.
Den som åberopar ett stort antal indicier och bevis löper risken att motsägas av just mångfalden, med motkommentaren att så fruktansvärt illa kan det inte vara. Jag har själv mött denna typ av motstånd ända sedan 1986: du kommer med för mycket material, för många påståenden, Sven Anér. Du kan inte begära att någon ska tro dig…
Jag gör då så här, Göran Hägglund, i detta brev till dig och den samlade svenska regeringen: jag tar upp endast ett bevis, men ett bevis som blottläggger hela mordet, dess bakgrund och dess väg in i en grymt otillförlitlig fortsättning. Alltså:
Drygt två och ett halvt år efter mordet vid Dekorima lägger rikskriminalpolisen, stöttad av den svenska regeringen, skulden för Palmemordet på den drogberoende sjukpensionären Christer Pettersson. Christer skulle ha setts vid biografen Grand av en likaledes nedgången kamrat, Roger Östlund, klockan 23.10, och skulle därefter ha förflyttat sig till Dekorima och skjutit Olof Palme någon gång efter 23.20..
Men enligt polisens egna, fem trovärdiga vittnen, har Östlund visserligen kommit till Grand denna kväll, men inte kl 23.10 utan kl 23.30. Östlund kan alltså inte ha sett Christer Pettersson redan kl 23.10. Beviset faller.
Nu stannar jag där. Jag tar inte upp alla andra indicier och bevis, jag stannar där. Det finns inget bevis för Östlunds närvaro vid Grand kl 23.10, men däremot finns fem personers klara vittnesmål om Östlunds ankomst, spritpåverkad, stökig och med skuren tumme, kl 23.30 eller något senare till biografen Grand. Fem personer, nyktra, förtroendeingivande, biobesökare resp bioanställda. Deras vittnesmål ingår i förundersökningsprotokollet avseende mordet på Olof Palme. Några andra initialbevis mot Christer Pettersson har aldrig uppvisats.
Hur har då de osanna uppgifterna från Östlund uppkommit? De har uppkommit genom att den för rikskriminalen arbetande kriminalinspektören Thure Nässén tubbat och lockat Östlund att efter flera förhör påstå att han sett Christer Pettersson; tidpunkten har bland andra Nässén falskeligen fastställt genom hänvisning till bl a ett falskeligen upprättat telefonavlyssningsprotokoll, men jag nöjer mig alltså här med att konstatera att
fem vittnen dödar Östlunds påståenden och allt vad med dem sammanhänger.
Vem, vilka står då bakom detta falska arrangemang? Ja, Nässén arbetade för rikskriminalen, och rikskriminalen arbetade självfallet för regeringen. Regeringen har godtagit Nässéns och Östlunds falska uppgifter och därefter, i princip fram till i dag, arbetat med Christer Pettersson som sin egen installerade syndabock, syndabock även efter döden. Någon annan misstänkt person har i dag inte officiellt presenterats.
Och så sent som sommaren 1999, då en stor statlig granskningskommission efter många bekymmer (Marjasin!) presenterar sin slutrapport, blir kommissionens summering att
misstankarna mot Christer Pettersson har successivt skärpts.
Kommissionen, som under sitt mångåriga arbete med Palmeaffären sett ett otal bevis för att Christer Pettersson inte kunnat vara den skyldige, biter nu huvudet av skammen och försäkrar att den svenska rättsstatens egen syndabock vore den faktiske mördaren. Hela tillvägagångssättet utgör ett kusligt lågvattenmärke för svensk statlig administration, för svensk rättstillämpning.
Förslag, Göran Hägglund:
Lämna över denna skrivelse till de utredande instanser du har att tillgå och anmoda dessa instanser att  koncentrera sig enbart på de förhållanden jag tar upp. De bör ha fokus enbart på Nässén – Östlund – Pettersson och bör därvid kunna konstatera att Pettersson blev utvald till falsk, statlig syndabock.
Därmed kommer hela Palmemordet och dess efterföljande utredning att framstå som ett statligt inspirerat arrangemang. Inte inspirerat av hela den svenska staten, men av formeringar inom staten, enligt de vid de två senaste mordminnesdagarna, 2011 och 2012, av den inom RPS högt stabsplacerade kriminologie professorn Leif GW Persson fällda TV-kommentarerna
att mordet ägde rum inom en konspiration av poliser, militärer och säkerhetsfolk.
Helt i linje med dessa uttalanden av Persson följer i dessa dagar deklarationer av Inga-Britt Ahlenius (radio, Ulf Elfving, 6.5.12) och av förre justitiekanslern Göran Lambertz (UNT 19.5.2012), där båda begär helt ny utredning av polisens roll före, vid och efter mordet vid Dekorima.
Göran Hägglund: jag ber dig agera! Utför de utredningar som ett regeringsorgan har de bästa förutsättningarna att klara av! Se till att denna skrivelse blir formellt anhängiggjord inom regeringen!
Jag hänvisar dig även till min blogg
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com,
vars uppgifter och påståenden under över två år aldrig på minsta sätt blivit officiellt dementerade.
Och låt mig avslutningsvis notera att den behandling, som de svenska regeringarna tillämpat beträffande mig, inte på något sätt är förenlig med den normala demokratiska människosyn som bör känneteckna ett demokratiskt styre. Jag har ständigt behandlats med hånfull låtasskepsis, liksom dessa regeringar ständigt behandlat Christer Pettersson med hånfull låtsasövertygelse.
”Vi vet att Christer Pettersson inte var mördaren, vi vet att Sven Anér på varje väsentlig punkt har rätt. Men det talar vi inte om, eftersom det är statsnyttan som står på spel…”
Agera, Göran Hägglund! Du har som ledare av ett demokratiskt parti ingen som helst skyldighet att acceptera regeringsmajoritetens låt gå-attityd i det viktigaste ärende en svensk partiledare någonsin haft att handlägga!
Sven Anér, 210814-5075, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.