23.6.2010.
Dagarna är underliga just nu. Till vuvuzelornas gälla undertoner pågår inte bara fotbolls-VM, dag ut och dag in, utan även polisiära händelser av extraordinära slag: förundersökning mot Carl Bildt (även om han ännu inte är formellt namngiven av åklagaren) samt rättegång mot vår f d polischef i Uppsala, Göran Lindberg. Han svarade mig för tio år sedan på en polisiär fråga, och det tackade jag honom för i mitt PALME-nytt. Allmänheten i Uppsala uppskattade Göran Lindberg den gången, men hans underlydande fronderade. Quick-affären mullrar vidare i rättens krater och bildar sin egen dova underton.
Bildt-affären. Jag följer den i SvD, AB och etermedia. Att det råder tystnad under en just inledd förundersökning är kanske inte anmärkningsvärt, men tystnaden behövde kanske inte vara total. Det är den inte heller, visar det sig. När regeringschefen Fredrik Reinfeldt ska uttala sig om sin utrikesminister Carl Bildt ger han inte denne sitt fulla förtroende utan hänvisar endast till pågående rättsprocess, vilket verkar magert. Det måste även SvD ha tyckt, eftersom den möjligen självständigt moderata tidningen över huvud taget inte nämner ett moderat statsministeruttalande om en annan moderat huvudperson i en moderat ödesfråga. Men det är inte alltid lätt att tolka uteblivna notiser.
Vad media borde göra – och kanske så småningom gör – är rimligen att sända reportrar och fotografer till Lundin Petroleum-land. Finns inga styrelseberättelser signerade Bildt att tillgå? Lundin Petroleum AB har kontor på den eleganta Hovslagargatan på Blasieholmen i Stockholm med telefonnummer 08-440 54 50 – förvaras styrelseberättelserna där? Och är de allmänt tillgängliga? Jag har nog inte alltid den rätta respekten för mina yrkeskollegers gålust.
Men affären Bildt ligger tydligen inte alls i stiltje utan är livligt självverkande. Den samlade europeiska vänstern, med Poul Nyrup Rasmussen som talesman, kräver att Bildt drar sig tillbaka medan den rättsliga undersökningen pågår.
”Bildt riskerar att fläcka Sveriges anseende", såger Nyrup Rasmussen.
Bildt, som alltid vet bäst och alltid har rätt, betecknar den europeiska vänsteraktionen som ”desperat”. Vem är desperat, frågar jag mig här ute på Hjelmbergstorpet. ”Det är mycket nu”, sa Peter Dalle i gamla Lorry, Det är det. Det är mycket nu. Amnesty International välkomnar denna, kanske första brottsutredningen kring Lundin och oljan i Sudan.
Förre polismästaren i Uppsala, Göran Lindberg – ett så svenskt, okontroversiellt namn! – fyller TV-rutan, men informationen har snöpts. Åklagaren dekreterar att hela polisundersökningen är sekretessbelagd av hänsyn till målsägarna. Jag kan inte se att den ursäkten håller. Brottsoffer i sexärenden är alltid illa utsatta vid rättegångar, men detta är något de tyvärr måste acceptera. Vad är speciellt i Lindbergs fall? Lindbergs egen f d höga position? Det tror jag inte. Däremot kan höga namn finnas med bland medanklagade och övriga inblandade – är det så?
I själva verket tafsar denne åklagare, säkerligen med RÅ:s goda minne, på tryckfrihetsförordningens inledande paragraf, där det konstateras
”att envar skall äga rätt att anskaffa uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för att offentliggöra dem i tryckt skrift”:
nonchalerar svensk åklagare svensk tryckfrihetslagstiftning? Om Göran Lindberg-fallet kan förstås också sägas att det är märkligt att den polisiära utredningen kom att dröja så länge, flera år. Det ligger ett rådman Lundquist/statsrådet Quensel-tassande över hela Lindberg-fallet. Och även över andra polisfögderier.
Quick-fallet rullar alltså vidare. Den pensionerade överåklagaren Christer van der Kwast polemiserar i SvD i dag mot RÅ, där han i ett ganska ordrikt genmäle kritiserar ämbetet och dess chefsåklagare Eva Finné för felaktig utredning vid nedläggningen av det senaste Quick-åtalet. Att han orkar, kan bli en reflexion. För en gångs skull gillar jag RÅ:s åtgärder. Van der Kwast har fått slutreplik av SvD, sägs det. Men i hela Quick-Hannes Råstam-affären är det sannerligen inte slutreplikerat. Vad var det som drev in van der Kwast i dessa intriger en gång i världen?
Bröllop, vuvuzela och rättsröta. Nu sägs det att det var en spottstyver extra som SVT begärde för utökad sändningsrätt från det stora bröllopet – är det hela sanningen? Skulle tre penningstinna nyhetsbyråer ha backat för ett fyrsiffrigt belopp? Något att lägga sig i? Standardmygel? Bjöd en affärsman tronföljarparet på färden till Tahiti? Inte bara en utan flera bjöd, visar det sig i dagens kvällstidningar .En himmelsblå värld av bling-bling och money money. Kopplad till muta och bestickning? Utred – liksom så mycket annat som måste utredas i dag. Utred!
Det djupt allvarliga i dagens Sverige är förstås att det ser ut som om den moderate regeringschefen tvingas gå till val tillsammans med en moderat statsministermördare och med en moderat folkmördare, som ”fläckar Sveriges anseende”. Kan jag skriva så på min blogg? Sven Anér
De stora tidningarna tiger – hu så hemskt!
24.6.2010. När vi i solskenet kör till ICA-Krysset i Almunge och köper de stora dagstidningar som är tillgängliga, visar det sig att Nyrup Rasmussens och Amnesty Internationals kärva angrepp mot Carl Bildts oljeaffärer inte har fått besudla dessa tidningars spalter. Kvällstidningarna fröjdas åt bröllopets efterdyningar i Söderhavet, utan att kritisera den privatdonerade penningrullningen, och Svenska Dagbladet, som ju åtminstone via sin allmänt moderata position är indirekt involverad i Bildt-affären, skriver inte en rad om Sveriges ”fläckade anseende”. SVT Text hade däremot, som nästan alltid, fullgod fortlöpande bevakning, däri ingående att Bildt menade att Nyrup Rasmussen gripits ”av desperation”.
Detta är förstås allvarligt. Ingen utom chefredaktören bestämmer över en tidnings publicerade text. Men chefredaktören har det övergripande ansvaret, rikstidningens täckningsansvar. Detta får vi läsa i den egna reklamen, hur perfekt tidningens nyhetsförmedling är. Det är den ju inte. Framför allt inte i den turbulenta situation som Sveriges inrikespolitik befinner sig i i dag. Ja, utrikespolitik också.
Att Aftonbladet, med ofta markerad vänsterlinje, låter ”Sveriges anseende fläckas” utan att slå larm om den pågående händelseutvecklingen är märkligt. Få se vad Olle Svenning skriver i sin nästa andrasideskolumn. Utlandet har ögonen på Sverige, men Sverige har inte ögonen på Sverige så det stör.
Det finns flera exempel. I den otroliga Göran Lindberg-affären, kommenterad nyss. Ännu har inte de tre ”höga” affärsmännens medverkan i den polisiära koppleriverksamheten ens antytts i de tre stora tidningar jag läser, med sammanlagd miljonupplaga enbart i pappersex. Den alltid alerte Alhem begär frisläppning av förundersökningen. Själv begär jag inte utan vidare namnpublicering av ”de tres gäng”, men precisering av deras yrkespositioner. Är de mycket högt placerade? Därför sekretess?
Jag tackar ”Leif Ö” för vänliga ord, och jag ska försöka leva upp till rosorna. Just nu är det alltså pressens självpåtagna censur i det ofattbart skrämmande brottet med hög, skyhög polischef inblandad, som väcker min vrede. Den professionelle journalistens vrede, och människans. Ligger våra stora tidningar under censur känns det som om samhället glider ifrån oss, varefter vi kan gå där och peta med våra vardagliga små sysslor som att slå gräs eller stå i ICAs kassakö. Tiden går ju.
Vad är vårt samhälle? I själva verket en plutokrati – har NE en bra definition? Jo då:
Plutokrati (grek. plutokratia) av ploutos (plu´-) ´rikedom´ och –krati´a ´-välde, av ´krateo´ härska´), statsstyrelse i vilken makten utövas av de rika. Före den representativa demokratins totala genombrott fanns i de flesta länder ”plutokratiska” element i bestämmelser om inkomst- och förmögenhetsvillkor för rösträtt och valbarhet.
Det här kan ju mina bloggbesökare läsa, ett par gånger. Fanns rikedomens gud, Pluto, representerad i Storkyrkan i lördags? Det kan jag väl aldrig tänka mig.
Om jag ger mig tillbaka in i forntiden, t ex till år 1949 på DN. Jag tjänstgjorde då ofta på nattredaktionen, där mycket fanns att lära. Till nattreporterrummet inkom allt TT:s nyhetsmaterial i urklippta pappersbitar, och allt material behandlades, fick ingående rubrik eller blockrubrik eller 262-18 eller stort baner över hela sidan, det som passade.
I princip ”tog vi TT” när vi inte hade egen DN-text, och jag minns inte att vi skippade någon klar, aktuellt läsvärd TT-nyhet. Om så skulle ha skett hade vi gått in på stora redaktionen och protesterat hos nattredaktör Holmquist. Vi var inte ditsatta, på redaktionen, för att enbart lyda order, vi fick tänka själva. Får inte t ex SvD:s reportrar göra detta? Tänka själva? De håller i nationens samvete, om jag väljer att ta till stora ord. Men inte alltför stora.
”Hur tvingas en skock av samhällets betrodde att glömma sin heder och sitt vett?”
Midsommarafton 2010. Ibland tar jag fram de nio banden av ”PALME-nytt-boken” och konstaterar hur mycket jag har glömt bort – och hur mycket jag minns. Den 21 april 1993, då mitt nyhetsbrev just hade börjat publiceras, tillåts jag faktiskt framträda i ljudradions Obs/Kulturkvarten. Jag är mycket intensiv och mycket aggressiv här i detta stickprov på 90-talets Palmedebatt, och jag återger nu mitt Obs-inlägg i dess helhet. Stämningen då och stämningen nu – var jag bitskare den gången? Bedöm själva!
I sak har ju ytterst litet förändrats, egentligen ingenting. I texten finns inledningsvis ett nedslag i den Chamonix-affär, som den gången väckte stort uppseende. Jag låter texten tala för sig själv, utan inledande resumé. Bloggläsarna kommer snabbt in i det gamla outredda händelseförloppet. In i stämningen.
Då – eller nu? Hugget som stucket:
21 april 1993. Hur ska den person agera som vill lösa en gåta som är ett statsministermord? Leta, leta fakta, leta fakta… Eller göra tvärtom: försöka hitta den stora vagheten, den stora luddigheten – och någonstans bortom det vaga och det luddiga: de knivskarpa direktiven, de allomfattande direktiven. Så här är det, så här gör vi, fråga inte, håll käft! Jag har letat fakta, fortsätter att leta fakta. In absurdum, har några recensenter av min bok AFFÄREN CHAMONIX menat. I en affär med möjligen onda inslag kommer du till en viss punkt, Sven Anér, och inte längre. Ett ”faktum” kan alltid förklaras bort, om den onda viljan finns. Nya dokument kan läggas i lapptäcke över de gamla lögnerna, ord står mot ord och kan du inte ge dig nu? Och sanning? Vad är sanning?
Det skär i min själ att höra dessa argument. Vad är, vad vore all journalistik, värd namnet, om den inte byggde på fakta? Möjligen mänskligt skröpliga fakta, men ändå?
Men jag måste medge, jag tvingas medge, att ibland vittrar mina fakta i mina händer. Inte så att j a g inte tror på dem. Och inte så att mina motståndare inte tror på dem (det gör de ju sannerligen). Men de b l i r inte fakta förrän de spikats av en juristkommission eller en Edenman-kommission eller en Gun Hellsvik. Ibland undrar jag om fakta är det mest subjektiva som finns.
I USA står Warren-rapporteringen som Guds och en räcka presidenters ord om Kennedy-fallet, men alla kloka v e t att Warren och hans handgångna män ljög och fördolde i en gnistrande cover-up. Detta betyder att det i dagens USA (och i dagens värld) finns t v å sanningar, sida vid sida, välj vilken du vill tro, krist eller antikrist.
Samma sak med vår svenske Olof Palme. Etablissemanget, de välartade, hankar sig fram med sina usla små låtsassanningar och sina dubiösa dokument, och kommer att så göra tills någon från underjorden hämtar dem . Medan de andra, som kanske är lika många, som kanske är fler, ingen vet, skådar de krökta riddarnas spaljéer, genomskådar lögnen. Med rynkad näsa eller höttande näve, allt efter läggning.
Ska de då för all framtid stå mitt emot varandra, utan konfrontation? Den nakne kejsaren och hans hovmän, ställda mot de genomskådande, mot dem som har barnens oskuld ännu kvar?
Ofta får jag frågan: vad är det du ser bakom alla dina fakta som andra kallar, lögner? Vilken är din nyckel, vilket är ditt sesam öppna dig?
Det har känts förmätet att svara, men låt gå:
I hela Palmeutredningen, från månader före mordet den 28 februari 1986, har trådar löpt och trådar dragits, och det är de högsta i vårt samhälle som styrt.
I n g e n av våra högsta politiker, våra högsta ämbetsmän, våra högsta makthavare alla kategorier, har varit eller är okunnig om vad som verkligen skett; många har vetat vad som skulle ske, och det är i c k e – h ä n d e l s e r n a som visar att informationen inom detta höga etablissemang var så total, tystnaden så dov, lojaliteten så absolut.
Alla har inte vetat allt, i detalj. Men alla har förstått, från första stund och kanske från den stund som föregick den första stunden, att här gäller det att låtsasutreda och låtsassvara och låtsashäkta.
Och det är i denna Olof Palmes låtsasvärld vi lever nu, i dag.
I denna låtsasvärld finns naturligtvis ingen plats för en vrång person som mig; på honom sätter vi fantastens bjällermössa och så är vi av med den.
Olof Palme måste försvinna därför att han kom i kontrakurs med etablissemangets önskningar och intentioner, och allt var förberett, långt innan skottet föll vid Dekorima. Agatha Christie talar om ”Towards Zero”, mot noll. Noll är skottet, men det är dessförinnan som allt har hänt.
Mordet på Olof Palme krävde veckor, månader av förberedelser. En av det onda etablissemangets värsta stötestenar måste ha varit de båda topptrimmade mordkommissioner som, alltid under blixtjour, kunde komma att larmas medan skottet ännu ekade. Men chefen för Stockholms mordkommission blev aldrig uppringd i sin bostad, och riksmordkommissionens chef vädjade förgäves hos chefen för rikskriminalen: Nej, du behövs där uppe i Örnsköldsvik, stanna där du!
Om de båda kommissionerna hade larmats hade nästan alla fel och underlåtenhetssynder kunnat undvikas. Historien tycker inte om hypoteser, men tänk om någon råkat ringa hem till chefen för Stockholms mordkommission medan mordet och spåren ännu var färska!
Hur tvingas en hel skock av samhällets betrodde att glömma sin heder och sitt vett?
UD röjer viktiga dokument samtidigt som UD förklarar för mig att dessa dokument inte får röjas – någonstans här, någonstans här nere vid den absoluta dårskapen tror jag att Palmegåtan kommer att lösas, k a n s k e efter arbete utfört av en nytillsatt opartisk undersökningskommission.
Till dess får vi står där, öga mot öga med etablissemangets lismande hird, med klara ögon.
Vilka är då hirdens män? Det är alla de som tiger, all makt och alla media som tiger.
Fakta visar vägen. Men det är tigandet som kommer att visa skulden.
Sven Anér
Detta lästes i radio den 21 april 1993 och angav tonen för mitt nystartade nyhetsbrev PALME-nytt. Det kunde ha skrivits i dag, denna midsommarafton.
Samme Sven Anér. Sjutton år efteråt. I samma sump.
”EU följer upp Lundin Oil-misstankar”!
26.6.2010. Mediebevakningen av Bildt-Lundin-affären sker i omvärlden, glest på hemmaplan. Endast TV 4, Nyheterna och Text, gav på midsommarafton den här anmärkningsvärda informationen:
Också EU:s utsända vill nu granska utrikesminister Carl Bildt och Lundin Oils affärer i Sudan. Chefen för de 130 valobservatörerna reser på lördag /26.6/ till landet. Och gruppen som förberett resan ser mycket allvarligt på misstankarna om människorättsbrott.
- Det som sagts om Lundin Oil, Bildt och Sverige är så viktigt att det inte kan ignoreras, säger Richard Howitt, Europaparlamentet.
Samme Howitt var i ett långt intervjuuttalande för TV Nyheterna djupt undrande om Carl Bildts agerande i Sudan. TV 4:s larmsignal hade ännu på midsommardagen inte fångats upp av några andra medier, så vitt jag kunnat se. Carl Bildt tar hela saken med ro, enligt vad han försäkrar på sin blogg.
Jag tar time-out med familjen över midsommar, skriver han, med ett blekt försök att raljera. Raljera under galgen. SA.
Bildt till Gaza?
Israel gör en pudel och bjuder in en än så länge ospecificerad grupp av EU:s utrikesministrar till Gaza för självsyn. Åker Bildt dit och talar filantropiskt om människovärdets helgd? Det vet vi inte än, men tala kan ju Bildt.
Att EU via sina valobservatörer nu går till samlad attack mot den svenske utrikesministern är knappast något scoop i söndagens medier. TV 4 Nyheterna envisas förtjänstfullt med att låta sin notis i ämnet – som de är ensamma om! – ligga kvar på TV 4 Text, men det Bildt närstående Svenska Dagbladet håller sig för fint för sådana ovårdade texter.
Det är nu mindre än tre månader kvar till valet, och fortfarande vandrar Fredrik mot urnorna med Carl och Anti hand i hand.
Inviten från Israel sätter nu för första gången strålkastaren på Bildts och Sveriges ohållbara internationella situation. EU, Europas vänsterorganisation PES och Amnesty International ställer sig milt talat kritiska mot excellensen Bildt; kan han då föra Sveriges talan i Jerusalem?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Läs sidan "Om kommentarer"