9.6.2010. Kjell-Olof Feldt – Jag hoppas att din hälsa är tillfredsställande. Varför jag vågar störa dig med ett aldrig tidigare publicerat material kring Palmeutredningen, vilken jag mycket intensivt följer just nu.
Till att börja med ger jag dig min bloggadress, där du, om du har lust, hittar allt väsentligt jag publicerar i ämnet. Adressen är
Vidare bifogar jag två artiklar, båda från 1993.
Den första heter ”Den osynliga handen – och den vita” och är skriven av professor Ola Tunander vid fredsforskningsinstitutet PRIO i Oslo. Jag talade i dag i telefon med Tunander, som ingalunda tar avstånd från denna artikel, vilken aldrig egentligen torde ha publicerats. Ett utdrag finns på bloggen.
Den andra heter ”Minnesanteckningar rörande Palmemordet” och är skriven av säkerhetsmannen, tidvis statsanställde Ulf Lingärde, nu avliden. Denna PM är heller aldrig publicerad förrän den i går, av en bloggbesökare, lagts ut som kommentar på min ovanstående blogg.
Jag arbetar alltså i dag mycket enträget med denna materia, men det är närmast omöjligt att väcka mediers intresse. Kunde du läsa, och kanske engageras? Ingen enda av mina eller Tunanders eller Lingärdes uppgifter har någonsin dementerats.
Mycket allvarligt är, enligt min mening, det förhållandet att varken förundersökningsledaren, vice RÅ Kerstin Skarp, eller rikskriminalens Palmeutredare tagit eller tar minsta hänsyn till dessa båda brännheta artiklar, trots att dessa legat på rikskrims hylla sedan 1993. Jag har anmält Kerstin Skarp till RÅ.
Som sagt: kan du titta? Detta är ju ödestext.
Din tillgivne
Sven Anér. Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
Struntade granskningskommissionen i Lingärde och Tunander?
10.6.2010. Till Justitie Ombudsmannen Hans-Gunnar Axberger.
Hans-Gunnar Axberger – du var huvudsekreterare i granskningskommissionen avseende Palmemordet. Jag frågar dig nu:
Tog du, under denna granskning, fram de båda centrala promemorior, som av två fristående experter/forskare under 1993 ingavs till rikskriminalpolisens Palmeenhet, nämligen
Ai. 318-93 93-03-30: Ulf Lingärde: ”Minnesanteckningar rörande Palmemordet”, samt
Ai. 448-93 93-05-10 Ola Tunander: ”Den osynliga handen – och den vita”?
Jag har efter noggrann genomläsning av kommissionens slutrapport ej kunnat finna något som skulle kunna tyda på att du har läst någon av dessa promemorior, och jag anmodar dig nu att, jämlikt Förvaltningslagen 4 par, redovisa din handläggning, som kommissionssekreterare, av dessa enligt min mening skakande dokument, vilka i sjutton år funnits i en pärm hos rikskriminalpolisen. Har rikskriminalpolisen aldrig visat dessa dokument för kommissionen/dig, eller har du sett dem men inte fäst något avseende?
Jag önskar ditt snara svar. Detta brev läggs, i likhet med alla centrala dokument i Palmeärendet, ut på min blogg,
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
Till Justitiedepartementet med skrivelse i anknytning till ovanstående skrivelse till Axberger, samt med anmodan att departementet måtte sända skrivelsen vidare till Lars Eric Ericsson, Inga-Britt Ahlenius, Gun-Britt Mårtensson samt Håkan Winberg, i den utsträckning dessa fortfarande är vid liv:
Har Ericsson, Ahlenius, Mårtensson eller Winberg granskat eller över huvud taget sett de dokument jag nämner i mitt brev till Axberger? Har så inte skett har kommissionen inte tagit del av de absolut avgörande väsentliga och relevanta dokumenten i hela Palmeärendet. Jag önskar snara svar från departementet samt de fyra adressaterna – i en ödesfråga!
Vänligen ordna detta viktiga utskick, justitie!
11.6.2010.
Sigvard Marjasin
Stortorget 19 B
702 11 Örebro.
Sigvard Marjasin – Jag vill först uppriktigt be dig om ursäkt för min definitivt i överkant aggressiva bevakning av händelseförloppet vid din avgång från Palmekommissionen! Mina sakuppgifter var möjligen ofta i princip korrekta, men jag satte aldrig in dem i ett större sammanhang. Jag vill nu be dig om din hjälp att korrigera perspektivet som det framtonade den gången.
Vad som inte var känt 1996 var den hörning som du arrangerade året innan, 1995, till vilken du inbjöd säkerhetsexperten Ulf Lingärde. De mycket intressanta uppgifter, som genom ditt initiativ framkom vid denna hörning, blev inte allmänt kända förrän 1997, främst genom mina reportage i mitt dåvarande nyhetsbrev PALME-nytt.
När jag i dag går tillbaka till 1990-talet finner jag att den efterträdande granskningskommissionen, under Lars Eric Ericsson och med Hans-Gunnar Axberger som huvudsekreterare, inte på minsta sätt i sin rapportering från 1999 noterat ovanstående hörning eller den promemoria, författad av Lingärde, som låg bakom, något som jag nu påtalat hos såväl justitiedepartementet som Axberger.
Och på min blogg
ställer jag nu frågan huruvida det i själva verket var ditt Lingärde-initiativ som låg bakom frikopplingen av dig från Palmekomissionen.
Ansåg regeringen det ”farligt” att uppmärksamheten riktades mot Lingärde och bland annat de polis- och andra ytterst illavarslande myndighetsspår som Lingärde påtalade, med höga ämbetsmän involverade? Och befarade regeringen ytterligare avslöjanden i denna riktning? Var då de klippta kvittona en lämplig förevändning?
I den slutliga rapporten skriver granskningskommissionen, med Hans-Gunnar Axberger vid pennan (sidan 16 i min rapportversion), att de utfrågningar som förekommit på din tid ”lagts till grund för den nya kommissionens redovisning och bedömningar”. Detta påstående är inte sant i vad avser Lingärde-hörningen, vilken inte med ett ord har omnämnts av Axberger, vare sig hörningen eller Lingärdes underliggande rapport till Palmekommissionen.
Jag finner detta förhållande så mycket allvarligare som granskningskommissionens och Axbergers inställning, i den närmare tusen sidor långa rapporten, varit att Olof Palmes mördare vore Christer Pettersson. Axberger skriver avslutningsvis att ”misstankarna mot Christer Pettersson successivt stärkts”, ett skrämmande falskt påstående som knappast uppmärksammats i debatten. Christer Pettersson hade inte med Olof Palmes död att skaffa, han blev den svenska rättsstatens lägliga syndabock.
Vänlig, angelägen och oroad hälsning!
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
Allt står öppet, vad är sanning?
15.6.2010. I Palmemordet föreslår jag att dessa spår vore värda att följa:
Anti Avsan sköt Olof Palme vid Dekorima.
RÅ och polis arrangerade alla ”bevis” mot Christer Pettersson.
Mordet skedde inom en polisstruktur.
I mordets hierarki fanns höga svenska ämbetsmän.
Detta samlade spår har aldrig följts av den svenska rättsstaten:
Anti Avsan har aldrig lagförts.
RÅ, polis och granskare skyller fortfarande på Christer Pettersson.
Polisspåret har aldrig utretts i botten, endast försiktigt vidrörts.
Fyra klart utpekade höga ämbetsmän är aldrig hörda.
Slutsatserna ger sig själva. SA.
Hör Vinge och Schuback!
11.6.2010.
Till Rikskriminalpolisen.
Palmeärendet, Ai. 318-93.
Undertecknad Sven Anér anmäler härmed till rikskriminalpolisen följande:
Som myndigheten redan känner innehåller rubr dokument Ai. 318-93 ett uttalande av säkerhetsexperten Ulf Lingärde där denne direkt utpekar förutvarande säkerhetschefen Per-Gunnar Vinge och marinchefen viceamiralen Bengt Schuback för delaktighet i mordet på statsminister Olof Palme.
Enligt Ai. 899-97 var i varje fall 1997-11-05 ovanstående personer ej hörda av rikskriminalpolisen i detta eller något annat ärende.
Jag anmodar nu rikskriminalpolisen att, efter samråd med åklagare, föranstalta om förundersökning beträffande Vinge och Schuback, och jag önskar omedelbart besked rörande dnr och handläggare av detta av mig anhängiggjorda ärende.
Jag behöver ej närmare för rikskriminalpolisen understryka vikten av att detta yttterst centrala, aldrig undersökta ärende inom Palmeutredningen verkligen utreds.
Är Lingärdes uppgifter korrekta är Palmemordet löst.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
Marjasin: så här gick det till, men det visste vi inte då…
12.6.2010. Till riksåklagaren och rikskriminalpolisen. Jag anmodar mina adressater att ta ställning till nedanstående kalendarium, aldrig tidigare presenterat i denna form. Hittar ni några fel i min framställning? Svara enligt Förvaltningslagen 4 par!
Vilken var bakgrunden till Marjasinaffären, och vad var det som faktiskt hände?
2.5.1995. Ulf Lingärdes dramatiska skrivelse, med noggrann beskrivning av hur mordet på Olof Palme gick till, anländer till den dåvarande Palmekommissionen och inregistreras under beteckningen 95-103. Men denna helt avgörande skrivelse blir inte utåt känd förrän två år senare.
14.6.1995. Den likaså avgörande ”hörningen” med Ulf Lingärde, baserad på brevet 95-103, arrangeras i största hemlighet av Palmekommissionen. Om brevet och hörningen hade fått publicitet från början kunde händelseutvecklingen i Palmeärendet ha blivit diametralt annorlunda.
Senhösten 1995. Inga-Britt Ahlenius, som då är både ledamot av den dåvarande Palmekommissionen och chef och generaldirektör för riksrevisionsverket, fastställer generalplanen för riksrevisionens verksamhet under 1996 och bestämmer att just Sigvard Marjasins representationskostnader ska specialgranskas.. Detta beslut av Ahlenius kom att bli startskottet för hela Marjasinaffären och ledde till att Sigvard Marjasin petades som kommissionsordförande. I praktiken var det alltså Marjasins underställda kommissionsledamot Inga-Britt Ahlenius som petade honom.
14.2.96. Den beramade kvittoklippningen avslöjas genom ett större reportage i Dagens Nyheter. Allt går nu på räls.
27.3.1996. Ahlenius skriver ett mycket kritiskt brev till Marjasin, där hon kritiserar Palmekommissionens dittillsvarande verksamhet. Hon nämner inte kvittona i detta brev, men Marjasin är nu ändå klämd från två håll, själva kommissionsverksamheten och kvittona. Dessa sorglustiga kvitton var kända för Rosenbad alltsedan Marjasin börjat arbeta som landshövding sex år (!) tidigare, men hade aldrig lett till någon anmärkning från justitiedepartementet i Rosenbad.
30.5.1996. Marjasin avgår, utan att rättegången avvaktas. Kommissionen döps om till granskningskommissionen, Lars Eric Ericsson, ännu en landshövding, tillträder som ordförande med mycket låg profil. Prägel sätter i stället den tidigare ledamoten Hans-Gunnar Axberger som nu också blir huvudsekreterare och i praktiken helt ansvarig för granskningskommissionens slutrapport 1999, där Axberger håller fast vid Christer Pettersson-linjen: ”misstankarna mot Christer Pettersson har successivt stärkts”, skrev Axberger och kommissionen i övrigt teg och samtyckte. En oerhörd interiör.
27.10.1997. Ulf Lingärdes promemoria blir känd, för första gången via mitt nyhetsbrev PALME-nytt detta datum, och delar av innehållet publiceras.
17.11.1997. Först nu är kedjan sluten, från Ahlenius ”generalplan” 2.5.1995 till publiceringen hösten 1997 av Lingärdebrevet och hörningen. Under mellantiden har det önskade resultatet uppnåtts: Marjasins avsked.
Det ligger i sakens natur att min slutsats inte kan beläggas med dokument och handlingar. Men, medan jag på nytt arbetar med detta material, blir jag mer och mer övertygad om att brevet från Lingärde i juni 1995 var den direkta anledningen till att RRV-chefen Ahlenius bestämde sig för att på hösten 1995 pricka sin kommissionschef Marjasin. ”Bestämde sig” – naturligtvis fanns det en mycket bestämd ordergång i Rosenbad.
Så går det till i krig. Marjasin hade blivit farlig sedan han fått Lingärdes brev och släppt fram Lingärde till egen separat hörning inför kommissionen. Marjasin måste bort, och representationskvitton kunde vara ett aptitligt redskap. Jag fångades själv av dessa kvitton, som inte alls var bagatellartade men heller inte så extremt graverande som jag och andra beskrev dem medan debatten gick hög.
Marjasin friades, med Leif Silberskys hjälp, hösten 1996, men då var skadan skedd, Lingärde utmönstrad och tills vidare under lock, Axberger i praktiken vid ratten, manegen krattad., ingen risk för några krutdurkar längre.
Hans-Gunnar Axberger är i dag den svenska riksdagens justitie ombudsman.
Det här är inte vårt bröllopsljuva Sverige. Det är vårt vanliga skitiga vardags-Sverige. Som RÅ och rikskrim så väl känner. Svara nu!
Sven Anér, Öster Edinge 271. 740 10 Almunge. 0174-500 66.
Vad händer med mina brev till RÅ?
13.6.2010.
Till Registrator vid Riksåklagarämbetet.
Detta är en formell begäran om kopior av samtliga skrivelser som jag under år 2010 sänt till RÅ samt av skrivelser som jag erhållit från RÅ.
Eftersom jag aldrig får besked om diarienummer eller handläggare och eftersom jag, i strid med förvaltningslagens fjärde paragraf, nästan aldrig får något svar från ämbetet över huvud taget, kan jag i princip inte veta om mina brev är mottagna, om de är handlagda på något sätt, om de är registrerade och diarieförda. Så sänd mig, är du snäll, begärda kopior!
Jag ber dig även till vice RÅ Kerstin Skarp – som förbjudit mig att söka telefonkontakt! – framföra att Sven Anér i dag, i brist på annan information, nu utgår från att samtlig av honom till RÅ lämnad information är helt korrekt samt att Sven Anér i fortsättningen kommer att arbeta från denna utgångspunkt.
Med mycket vänlig hälsning till Registrator vid RÅ-ämbetet!
Sven Anér, journalist och författare, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66 (dit det faktiskt även går att faxa, om t ex vice RÅ Kerstin Skarp skulle känna sig manad).
Svenska mediers skam och nesa
14.6.2010. I denna sommarmånads overklighet av vuvuzula, kungligt bröllop och allt solkigare valkampanj finns mordet på en statsminister med i marginalen. Dvs inte i Svenska Dagbladets Marginalen. Svenska Dagbladet anger visserligen tonen i den publicistiska Palmebevakningen, men den tonen har slutat låta.
Svenska Dagbladet, det klassiska högerfästet, är i dag rikslikare för landets nyhetsförmedling. Varje morgon, någon gång avlöst av Dagens Nyheter, presenterar SVT Text SvD:s förstanyhet som den stora och oemotsagda pangnyheten; tonen är anslagen, och få eller inga andra media, praktiskt taget oavsett partikulör, vågar gå utanför det uppdragna kritstrecket, i varje fall inte då det gäller det stora tabuämnet, mordet på en socialdemokratisk statsminister.
Detta är svenska mediers skam och nesa. Denna måndag finns i de tidningar jag läst och de nyhetssändningar jag lyssnat till, namnet Palme över huvud taget inte nämnt. Men kanske, säger någon, kanske delar inte alla publicister din syn på detta mord, med dess än mer skrämmande garnityr i händelseutvecklingen? Kanske tror chefredaktörer från Haparanda till Ystad, Bladet resp Allehanda, att Olof Palme faktiskt sköts av Christer Pettersson och att det bara är sorgligt ointelligenta domstolar som inte insett detta faktum? Kanske det är så enkelt?
Svar nej. Ingen läs- och skrivkunnig journalist i detta land tror, i sin eventuellt gråmelerade själ, att Christer Pettersson var gärningsmannen. Men det går ju bra att hålla masken. För statsnyttans skull.
Jag har givetvis genom åren talat med mängder av yrkeskolleger, men ingen har någonsin, utan att darra på hand eller manschett, klart ut sagt att det är Christer Pettersson. Ingen. Det har mumlats, men utan övertygelse, kring bohemen från promillebänken i Sollentuna, men han har hela tiden fått förbli det uppenbara svepskälet.
Naturligtvis är mina kolleger inte dumma. Naturligtvis vet de att hela biografen Grand-scenariot är ett enda, inte ens särskilt raffinerat scenario, där lögner staplats på lögner tills korthuset raskt rasat till golvet. Det är inte bara jag som skrivit detta, först i ”Fyra nycklar” 1991. Samma sak har Borgnäs, bröderna Poutiainen, Kanger, Minell och andra skrivit. Varför har då inte den åsksvarta Christer Pettersson- skrönan kunnat förpassas till det Klintberg där den hör hemma?
Därför att, i varje fall på senare tid, det egentligen bara är jag själv som attackerat skrönan – och varför har jag då fått vara ensam? Därför att svenska chefredaktörer, svenska utredande reportrar vägrar, inte att utreda för det utredandet är redan gjort, utan vägrar att presentera den på alla redaktioner kända sanningen: polisspåret med dess överbyggnad av makabert högt placerade höjdare i detta samhälle; så när skrev jag rättssamhälle.
Det är inte sanningen som söks. Det är den farliga sanningen som stoppas.
Hur? Hur stoppas en hel, i utgångsläget hederlig kår av chefredaktörer, nyhetschefer och inte minst självtänkande professionella journalister på fältet? Jag tror att Aftonbladet ger svaret i dag. Stora tidningar, med Svenska Dagbladet definitivt i täten, berättar på ledar- och nyhetsplats inte i första hand för den prenumererande och lösnummerköpande allmänheten vad den ska tänka och tro och tycka. Nej, sägs det i Aftonbladet, budskapet från SvD riktar sig framför allt till de andra tidningarnas chefredaktörer, som i SvD: spalter får lära sig att veta hut.
Inget svammel om Palmemördare! Håll tyst! Kan det gå till så? En nyutkommen dokumentärbok redogör för hur SvD:s överste ledarskribent PJ Anders Linder drar upp riktlinjerna för hur den alltmer populära mp-stjärnan Maria Wetterstrand ska stoppas och ger i sina spalter vägledning i ämnet till sina chefredaktörskolleger. Tala om pressfrihet! Maria Wetterstrands miljöparti och Sven Anérs Palmeengagemang, båda lika farliga hot mot den rättsstat som vi inte längre har kvar.
Halvfarliga händelser kan granskas lite halvnoga, men aldrig i botten: ESTONIA, Hårsfjärden, Quick, Ströberg? Kanske. Men mordet på en statsminister, med alla dess otroliga, makabra ingredienser, får förbli helt orört. Som Expressens dåvarande chefredaktör en gång lät hälsa mig, sedan tidningen under ett par veckor av egen drift varit eld och lågor, att ”grejen inte var tillräckligt nyhetsmässig”. Efter att ha levt i nyheter de senaste 63 åren hade jag svårt att tro mina öron. ”Skjut en statsminister, det blir ändå inte tillräckligt nyhetsmässigt…”
Som sagt: det är inte utredning som behövs. Utredningen är gjord. Det är något mycket svårare som ska till. Ett par skäppor råg i ryggen, Inte ett ljus under en skäppa. Ena skäppo, om ni vill. Sven Anér
”Och Anti Avsan. RÅ?” ”Vi kommenterar inga namn! Tyst, Sven Anér!” Till Riksåklagaren.
7.6.2010. Jag anmäler härmed
Vice RÅ Kerstin Skarp
för brott mot bl a bestämmelserna angående förundersökning, RB 23 kap.
Vice RÅ Kerstin leder i dag förundersökningen avseende mordet på Olof Palme. RB 23:4 stadgar:
Vid förundersökningen skola ej blott de omständigheter, som tala emot den misstänkte, utan även de som äro gynnsamma för honom beaktas och bevis, som är till hans förmån, tillvaratagas.
Jag hävdar att Skarp ej tagit minsta hänsyn till, alternativt aldrig tagit del, av de två mycket centrala forskarrapporter som sedan lång tid tillbaka ingått och ingår i polisens aktmaterial, nämligen:
Ai. 189-93 93-02-26, av rikskriminalpolisen dessutom ytterligare en gång ankomstregistrerad, i något annorlunda utförande, som
Ai 318-93, 93-03-30, båda de i praktiken identiska versionerna författade av säkerhetsexperten Ulf Lingärde, samt
Ai. 448-93, 93-05-10, författad av professor Ola Tunander.
Jag anmodar RÅ att begära fram de tre dokumenten och bedöma deras innehåll. Båda dokumenten ger resuméer av vad som faktiskt hände före, under och efter mordet på statsminister Olof Palme den 28 februari 1986.
Ytterligare information i båda ärendena återfinns på min blogg,
dit jag hänvisar RÅ.
Skarps underlåtenhet att ej ta minsta hänsyn till de två mest genomgripande, utifrån kommande rapporter som torde finnas i detta ärende innebär, enligt min bestämda mening, ett grovt brott mot gällande förundersökningsbestämmelser, varför jag påtalar detta förhållande för RÅ:s angelägna åtgärd. Sänd mig besked om dnr och handläggare.
De två avgörande centrala promemoriorna kring mordet, Lingärdes och Tunanders, har bara tagits upp av mig, aldrig av polis eller RÅ!
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
JK vill få tyst på Sven Anér!
ÅKLAGARMYNDIGHETEN
Riksåklagarens kansli
Rättsavdelningen
Tf chefsåklagaren Peter Lundkvist 2010-06-15 ÅM 2010/0043
Angående din skrivelse
Du har inkommit med en skrivelse daterad den 7 juni 2010 där du gör gällande att vice riksåklagaren har begått brott i tjänsten.
Dina anmälningsuppgifter är så allmänt hållna att de inte kan läggas till grund för en prövning av förutsättningarna för att inleda förundersökning. Jag vidtar därför inte någon åtgärd med anledning av skrivelsen.
Frågor om brott i tjänst som vice riksåklagare prövas av Justitiekanslern. Det innebär att det är Justitiekanslern som kan besluta att inleda förundersökning för utredning av sådant brott. Den som med fog anser att vice riksåklagaren kan misstänkas för brott i tjänsten kan därför anmäla saken till Justitiekanslern.
Du informeras nu om att ytterligare skrivelser av likartat innehåll som den du nu har inkommit med i fortsättningen kan komma att lämnas utan någon åtgärd utan att du underrättas om detta.
På riksåklagarens vägnar
Peter Lundkvist
En form av hot…
17.6.2010.
Sveriges Författarförbund, Juristerna: Palmemordet.
I anslutning till tidigare korrespondens i ärendet närsluter jag nu kopior av mitt brev 7.6.2010 till riksåklagaren samt RÅ:s svar 16.6.
Jag ber nu SFF:s jurister hjälpa mig. Min egen första reaktion är denna: Jag anser att det är en form av hot som RÅ riktar emot mig när ämbetet meddelar att eventuella kommande skrivelser från mig ”av likartat innehåll” kan komma att ”lämnas utan någon åtgärd utan att du underrättas om detta”.
Jag kan inte tolka TF 1:1 4 mom /rätten att alltid kunna vända sig till myndighet/ på annat sätt än att RÅ:s dekret strider mot detta moment, och dessutom strider enligt min mening brevets hela avslutande stycke mot förvaltningslagens serviceparagraf, 4 par.
Saken blir givetvis så mycket allvarligare som det underliggande ärendet är det formellt ouppklarade mordet på Olof Palme vars förundersökningsledare är vice RÅ Kerstin Skarp.
Jag kommer nu att lägga ut RÅ:s skrivelse till mig på min blogg samt på bloggen tills vidare endast meddela att jag vänt mig till mitt fack, SFF, för att få närmare upplysningar och kommentarer. Tacksam för en kontakt.
Engagerad, oroad hälsning!
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge
Så långt mitt brev till SFF. Det har gått några timmar, och jag försöker smälta RÅ:s tämligen otroliga brev till mig. Som jag nämnt tidigare beslöt denna vice RÅ Kerstin Skarp för ett par månader sedan att hon från och med nu vägrar att ta emot telefonsamtal från mig. (Jag har aldrig sökt henne per telefon, vare sig förr eller senare).
Nu kommer ett kompletterande meddelande från en av hennes kolleger med innebörd att nya skrivelser från mig inte kommer att behandlas av RÅ.
Som sagt, otroligt. RÅ verkar inte fatta, eller struntar i, att jag är professionell journalist och författare och att jag genom JO:s dubbla åtgärd fråntas möjligheten att på ett korrekt och komplett sätt utöva mitt yrke.
Jag överlämnar nu ärendet till facklig juridisk bedömning. SA.
17.6.2010.Sveriges Författarförbund, Juristerna: Palmemordet.
I anslutning till tidigare korrespondens i ärendet närsluter jag nu kopior av mitt brev 7.6.2010 till riksåklagaren samt RÅ:s svar 16.6.
Jag ber nu SFF:s jurister hjälpa mig. Min egen första reaktion är denna: Jag anser att det är en form av hot som RÅ riktar emot mig när ämbetet meddelar att eventuella kommande skrivelser från mig ”av likartat innehåll” kan komma att ”lämnas utan någon åtgärd utan att du underrättas om detta”.
Jag kan inte tolka TF 1:1 4 mom på annat sätt än att RÅ:s dekret strider mot detta moment, och dessutom strider enligt min mening brevets hela avslutande stycke mot förvaltningslagens serviceparagraf, 4 par.
Saken blir givetvis så mycket allvarligare som det underliggande ärendet är det formellt ouppklarade mordet på Olof Palme vars förundersökningsledare är vice RÅ Kerstin Skarp.
Jag kommer nu att lägga ut RÅ:s skrivelse till mig på min blogg samt på bloggen tills vidare endast meddela att jag vänt mig till mitt fack, SFF, för att få närmare upplysningar och kommentarer. Tacksam för en kontakt.
Engagerad, oroad hälsning!
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge
Konstigt att Sven Anér inte fàr nàgra svar pà alla brev! Eller är det sà konstigt?
SvaraRaderaBalterna beskyller JUDARNA för "ockupationen" och
SvaraRaderafaktiskt för allt ont i världen. Inte särskilt
originellt. Men BALTERNA hälsade ryssarna som
befriare från tyskarna och "ockuperade" sig själva. Sedan hälsade samma "människor" tyskarna
som befriare från ryssarna...
Och blev "demokrater" i Sverige. Ackja..
och Henry Kenamets är INTE din vän och du känner
INTE honom. Du har gått på en blåsning..
Och balterna skrattar åt dumma svenskar..