Palmemordet och media – en vädjan!

2.6.2010.

Till Chefredaktörerna och Nyhetscheferna för:

Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Expressen (även för Karl Johan Karlsson), Göteborgs-Posten samt Sydsvenskan.

Sedan hösten 2006, via min bok ”Palmemordet: Affären Anti Avsan”, och sedan senaste årsskifte via min blogg

www.svenanerpalmemordet:blogspot.com

behandlar jag mordet på Olof Palme ur en speciell synvinkel. Jag anklagar dåvarande polismannen, i dag rådmannen vid Stockholms tingsrätt och moderate ledamoten av riksdagen

Anti Avsan

för detta statsministermord. Någon som helst dementi av mina uppgifter har ingenstans framlagts. Inte av ansvariga myndigheter, alltså inte av riksåklagaren, som är förundersökningsledare, och inte av media, vilka endast i mycket liten utsträckning behandlat denna sak över huvud taget.

Vad som sedan i går ligger ute på denna blogg torde kunna betecknas som sensationellt. Jag har sålunda från rikskriminalpolisen begärt ut, och erhållit, en promemoria skriven av en tidigare, nu avliden, statlig säkerhetsexpert, där bl a utomordentligt allvarliga anklagelser riktas mot fyra höga svenska ämbetsmän som ansvariga för den aktuella mordplaneringen.

Skrivelsen i fråga har beteckningen Ai. 318-93 och kan av mina adressater rekvireras från rikskriminalpolisen, Palmeenheten, varefter handlingen översänds kostnadsfritt. Jag föreslår att mina adressater införskaffar Ai. 318-93 samt går in på min blogg, som i dag är praktiskt taget enda mediaorgan som behandlar det efter över 24 år formellt olösta mordet på Olof Palme och som fortlöpande förmedlar hittills odementerad information. Tidningen Expressen tog för flera år tillbaka ett eget initiativ till noggrann granskning och bevakning av detta ärende, men fullföljde inte initiativet, enligt besked till mig därför att saken enligt dåvarande chefredaktören ”saknade nyhetsvärde”. Ai. 318-93 har tydligen aldrig, före mig, granskats av vare sig RÅ eller rikskrim, utan lämnats orörd i nära ett kvartssekel i en av rikskrims brandgula pärmar.

I själva verket är förstås nyhetsvärdet enormt, oavsett om mina uppgifter bekräftas eller hålls öppna. Besökarantalet till bloggen stiger snabbt, och några negativa kommentarer kommer inte in; i stället en kollektiv önskan om att jag fortsätter mitt arbete i samma riktning. Stora nyheter brukar vara välkomna hos stora tidningar. I fallet mordet på Olof Palme, en vinterkväll vid Dekorima, har förhållandet varit det radikalt motsatta.

Kollegial, engagerad och djupt oroad hälsning, med önskan om svar!

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

Gå in i saken med egna professionella redaktionella resurser!

Lingärdes PM – en krutdurk

2.6.2010. Jag går på nytt tillbaka till Lingärdes mycket spännande PM, och jag utgår från att några av mina bloggbesökare nu har rekvirerat den fullständiga texten och själva har börjat bilda sig en uppfattning om denna krutdurk.

Så vitt jag kan förstå har promemorian , genom Olle Alséns förmedling, den 30 mars 1993 hamnat i rikskriminalpolisens arkiv, men jag finner inte tillstymmelse till tecken på att rikskrim eller någon annan instans verkligen granskat detta material i botten.

Som jag tidigare berättat har den statliga granskningskommissionen från 1999 definitivt inte behandlat den 7-sidiga texten viket ger en närmast otrolig interiör. Här har den svenska polisen, alltsedan Palmemordet 1986, uppmanat allmänheten att inkomma med tips på gärningsmän, men när en uppseendeväckande dramatisk redogörelse inkommer från en tidigare statlig säkerhetsexpert (!) placeras denna redogörelse på en avlägsen hylla, att glömmas bort.

Bloggbesökarna kanske undrar varför jag inte lägger ut hela Lingärdes promemoria på bloggen. Mitt svar blir att jag inte kan helt svara för den samlade sannfärdigheten i det sprängstoff Lingärde erbjuder, varför en tryckfrihetsrättslig fråga kan uppstå. Att promemorian visserligen utgör en i högsta grad allmän och offentlig handling innebär kanske inte fritt fram för den totala publiceringen; i sådana frågor är det svårt att få ett juridiskt hållbart förhandsbesked.

Otroligt angeläget (jag använder många värdeord) är förstås, vore förstås, att den rättsstat som väl trots allt existerar i Sverige tog sig an Lingärde-texterna; detta är ju ett vitboksdokument, så det visslar om det, ett i över 17 år nonchalerat vitboksdokument.

Men RÅ, för att ta den närmast liggande instansen, verkar få skrämselhicka vid blotta tanken på en allt avslöjande vitbok. I denna vitbok skulle i så fall allt relevant, verkligen relevant, tvingas bli publicerat, kanske framför allt den otroligt lögnaktiga och cyniska behandlingen av Christer Pettersson.

Jag träffade här om dagen en akademiker, vid besök på ett datorföretag. Vi kom att tala om Palmemordet. Akademikern, som var i 60-årsåldern och biolog, blev förvånad:

Det var väl Christer Pettersson, eller hur?

RÅ:s höga ansvar

5.6.2010. Detta är det höga svenska riksåklagarämbetets höga ansvar, att ha lurat nästan hela svenska folket. Christer Pettersson blev i tio år lagförd och djupt trakasserad, han friades – men detta har aldrig fått spela någon större roll, tydligen. Kunnigt och vettigt folk tror ändå: det var nog Christer.

Åklagarens ansvar är totalt, finalt. Domaren fäster sig föga vid polisens förundersökning, och om åklagare och polis varit i maskopi, som i Palmeärendet, kommer domaren aldrig in på banan. Jag har, under åren, försökt få igång en diskussion med de trerättsinstanserna i dessa frågor men i princip endast fått till svar; ”Vad då, skulle vi inte lita på åklagarna? Hur skulle det se ut?”

Vi har i dag framför oss två skrämmande åskådningsexempel: RÅ Kerstin Skarp och Quick-åklagaren Christer van der Kwast; verkligen skrämmande. Palme- och Quick-målen går nu i expressfart mot upplösning, sedan obotliga skador tillfogats rättsstaten.

En rättsstat vilar på ämbetsmännens rättrådighet. Vad då, rättrådighet? Vi jobbar som det passar statsnyttan! Honnörsorden från Reinfeldt och andra i Israelkonflikten vill fastna i halsen.

Jag slår i lagboken upp ”Konvention (den 4 nov 1950) angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna”. Hur många rättigheter och friheter hade Christer Pettersson under sina tio år av lagföring? Jag går igenom sidorna, från XLV och framåt i min edition:

Avd 1 art 3: Ingen må utsättas för förnedrande behandling

Art 5: Envar har rätt till frihet och personlig säkerhet.

Art 6: …vara berättigad till opartisk rättegång…

Art 11: Envar skall äga rätt till frihet att deltaga i fredliga sammankomster…

Art 13: Envar, vars i denna konvention angivna fri- och rättigheter kränkts, skall äga effektiv möjlighet att tala härå /här svider det/ inför inhemsk myndighet och detta även i det fall att kränkningen förövats av ämbetsmän i tjänsteutövning /Helin, Ölvebro är några namn/.

Art 17: /Och nu svider det igen/ Intet i denna konvention må tolkas såsom medförande rätt för någon stat, grupp eller person att ägna sig åt någon verksamhet eller utföra handling som syftar till att tillintetgöra någon av de fri- och rättigheter, som angivits i konventionen eller till att inskränka dem i större utsträckning än som däri medgivits.

Art 18: De inskränkningar, som i denna konvention medgivits beträffande de däri upptagna fri- och rättigheterna, må icke vidtagas annat än i de syften, med hänsyn till vilka de tillåtits. /Mina ögon tåras och svider/.

Artiklarna 13 och 17 hamrar in självklarheter, vilket inte hindrat de högsta svenska juridiska instanserna från att totalt nonchalera dessa självklarheter. Som elefanter i porslinsbutiken har de från hyllorna rivit ner allt vad lagar och honnörsord heter.

Till slut insåg Svea hovrätt, och i förlängningen Högsta domstolen, att något var fel i hela Christer Pettersson-konceptet, men ingen av dessa instanser gick till botten i dyn och brännmärkte åklagarna för deras lögner, högst och flitigast bland lögnarna riksåklagaren. Det var inte det nedgångna åklageriets förtjänst att Christer Pettersson fick några år i frihet. Åklageriet sörjde över att Christer Pettersson inte slutligt dömdes. Sörjer än i dag. SA

Ge besked om Bengt Schuback!

4.6.2010. Till Försvarsmakten

Enligt rikskriminalpolisens öppna och officiella handling Ai. 318-93 låg dåvarande marinchefen Bengt Schuback bakom planerna på mordet på Olof Palme. Uppgifterna kommer från förre statlige säkerhetsexperten Ulf Lingärde, nu avliden, och de har på intet sätt dementerats av rikskriminalpolisen. Däremot har dessa uppgifter sedan 1993 legat av allt att döma obehandlade i rikskriminalpolisens arkiv.

Uppgifterna är sensationella, men det är först nu som de blivit allmänt kända, sedan rikskriminalpolisen sänt mig dokumentationen och sedan jag lagt ut uppgifterna på min blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com.

Jag uppmanar nu Försvarsmakten att ta fram handlingen, vari även ingår fristående förteckning med 15 personnamn. Dessa namn, bl a Schubacks, är dock sekretesstrukna, varför Försvarsmakten, för kontroll av Schubacks namn, bör begära frisläppande av denna sekretess samt därefter, enligt min bestämda mening, utreda sakförhållandet.

Jag behöver inte närmare för Försvarsmakten utveckla vikten av dessa uppgifter. Jag önskar Försvarsmaktens snara kommentar.

Oroad hälsning

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

Sparkades Marjasin när han var sanningen på spåren?

Palmemordets sanning kan vara otrolig

4.6.2010. Vilken var Sigvard Marjasins roll i den ursprungliga Palmekommissionen? Var han den något slarvige kvittoklipparen? Eller hade han kommit Palmemordets sanning på spåren? Fick han sparken för sina kvaliteter, inte för sina tillkortakommanden?

Jag ska försöka redovisa, analysera, med utgångspunkt från det lilla material som den svenska rättsstaten så stingsligt och så falskt ställer till mitt förfogande. Jag kommer att komprimera, men jag tar inte bort något viktigt i sak.

En kronologi, så nära den har gått att fastställa:

(1985) – 1986: Den tidigare statliga säkerhetsutredaren Ulf Lingärde får under sin tjänstgöring redan före mordet på Olof Palme informationer som pekar på ett planerat attentat, framför allt uppgiften om att fyra mycket höga ämbetsmän planerade mord på Sveriges statsminister. Dessa är, som jag tidigare redovisat på bloggen: chefen för den svenska marinen, Bengt Schuback, förutvarande chefen för SÄPO Per-Gunnar Vinge, samt de efter varandra tjänstgörande cheferna för Försvarets radioanstalt, FRA, Lars Ljunggren resp Bengt Wallroth.

1986, 28.2: Olof Palme skjuts vid Dekorima.

1992 (enligt riksarkivets uppskattning): Lingärde skriver sin underrättelserapport, 6 + 1 sida.

1993: Lingärde hittar först ingen angelägen mottagare, varför han sänder sin (odaterade) promemoria till den utredande journalisten Olle Alsén, tidigare vid DN. Alsén får den separata listan med 15 centrala personer noterade med kodnamn, F1 – F 15, vilka Alsén för hand skriver till på det maskinskrivna dokument Lingärde tidigare sänt honom.

1993, 30.3: Alsén går med promemorian personligen upp till rikskriminalpolisen på Polhemsgatan på Kungsholmen i Stockholm, där den sekretessansvarige kriminalkommissarien på Palmeenheten, Åke Röst, diarieför och registrerar Lingärdes PM under beteckningen Ai. 318-93. Nu ligger denna PM fullt åtkomlig och icke hemligstämplad, ordentligt inlagd i förundersökningen rörande mordet på Olof Palme, men ingen utomstående mer än Lingärde och Alsén känner till dess existens; de avvaktar att något ska hända. Ingenting händer. Ingenting har ännu hänt.

1995, 2.5: Lingärde sänder samma promemoria, som han tidigare överlämnat till Olle Alsén, till den av Marjasin ledda Palmekommissionen. Hur promemorian handlagts av Palmekommissionen under de följande sex veckorna är inte utrett, men är naturligtvis avgörande viktigt om denna mörka sak ska utredas. Drömde Palmekommissionen? Kan jag ha rätt att fråga.

1995, 14.6: Marjasin går till handling och inbjuder Ulf Lingärde till separat ”hörning” i kommissionens lokaler Drottninggatan 2 i Stockholm. Hörningen tas upp på band som låses in, och hörningen blir inte känd vid detta tillfälle. Utskriften vidarebefordras av allt att döma ingenstans, men det är ju mycket troligt att uppgifter om dess existens sprider sig i Rosenbad; innehållet är ju eldfängt, milt talat.

1996. 30.5: Sigvard Marjasin avgår från den höga posten som ordförande för Palme-kommissionen. Tvingad eller ej, det får vi inte veta. Tingsrätten i Örebro friar på alla åtalspunkter.

Den stora frågan: var det i själva verket händelserna under 1995 som blev anledningen till Marjasins fall? Var det ett hederligt engagemang som blev hans fall, inte kvittona?

1997, 10.11: Undertecknad Sven Anér begär i brev till regeringen ut ”den promemoria, till största delen författad av Lingärde, som under diarienummer 95-103 den 2 maj registrerades hos kommissionen” samt utskriften av hörningen.

1997, 11.11: Redan påföljande dag får jag, inte promemorian men väl hörningsutskriften, kostnad 62 kronor, tack. Denna utskrift publiceras tämligen omedelbart i mitt nyhetsbrev PALME-nytt nr 11 för 1997. Det är en lång, delvis mycket intressant, delvis skakande text, som jag kanske kan återkomma till på bloggen. Utskriften sänds från den numera tillsatta granskningskommissionen, som övertagit Palmekommissionens arkiv.

2010, maj: Olle Alsén sänder mig en utskrift av sin Lingärde-kopia, med små egna anteckningar. Jag börjar lägga ut ärendet på min blogg. Jag har i början av maj begärt ut kopior av allt det omfattande material som Alsén genom åren har ingett till rikskriminalen.

Till min stora förvåning blir jag efter ett par veckor, mot slutet av maj, bönhörd, närmast över hövan. Mycket av materialet är redan känt för mig, men promemorian 318-93, som legat och sovit i en av rikskriminalens pärmar, har jag inte haft i min ägo tidigare. Rikskriminalen ger mig inte kodnamnen tillhörande F1 – F15, men jag får namnen av Olle Alsén, som på sin tid hade antecknat dem sedan Lingärde läst upp dem i telefon.

2010. 1.6. Riksarkivet sänder mig, på min förfrågan, en kraftigt, nära nog totalt, sekretesstruken version av Lingärdes PM; uppenbarligen har texten ansetts för farlig. Jag kritiserar inte riksarkivet, som hänvisar till Offentlighets- och sekretesslagen 18 kap 2 par samt 42 kap 2 par och 10 par. Uppenbarligen har riksarkivet tagit Lingärdes PM på stort allvar.

Resten är historia. Eller borde kunna bli historia. Måste få bli historia. Medan jag gjort upp detta kalendarium hisnar jag. En enligt ordalydelsen i särklass avgörande dramatisk skildring från Palmemordets okända interiörer kastas som en lekboll mellan höga rättsliga instanser, ingen vill hålla bollen kvar. Som ett makabert ”dunk” går leken: du har den, du har den!

Vad tyder detta på? Det måste, menar jag, tyda på att rättsstatens höjdare från första början känt till mordets hela konception och förlopp och bara blivit besvärade, naturligtvis bävande besvärade, av att bollen, som de trodde hade hamnat i Riddarfjärden, inte vill försvinna: du har den, du har den…

Ja, vem har bollen? Vem vill hålla bollen fast? Den svenska rättsstaten?

O nej. EU? FN? Ett världssamvete? Var finns det?

Sven Anér

Vad har vilka gjort i denna sak?

Statsministern: Aggressivt ingenting Justitieministern: dito Rikskriminalen: Tagit emot promemorian, punkt och slut Riksåklagaren (som är förundersökningsledare!): Definitivt, absolut ingenting Hans-Gunnar Axberger: Har enbart arbetat med att skylla allt på Christer Pettersson, har ljugit om Anti Avsan, har fördolt Lingärdes PM Sigvard Marjasin: Tog det avgörande initiativet och fick sparken JO, JK: Nej, ingenting Sven Anér: Slår dagens larm Ulf Lingärde: Slog det avgörande första larmet Olle Alsén: Har skaffat info, har informerat berörda myndigheter, har följt upp!

RÅ – har ämbetet granskat säkerhetsexperten Ulf Lingärdes promemoria Ai. 318-93?

3.6.2010. Till förundersökningsledaren i Palmeärendet, vice RÅ Kerstin Skarp.

Jag skriver med stöd av RF 1:2, TF 1:1, 4 st samt FörvL 4 par.

Jag önskar omgående besked betr rubrikens PM Ai. 318-93. Jag erhöll under maj månad i år denna PM i kopia från rikskriminalpolisen. Jag hade inte specifikt begärt detta dokument, men det följde tydligen med de dokument från Olle Alsén som jag begärt fram. Ai. 318-93 hade visserligen den 30 mars 1993 inlämnats till rikskriminalpolisen, Åke Röst, men denna PM hade ju författats av den statlige säkerhetsexperten Ulf Lingärde.

Jag vill nu veta om denna PM över huvud taget har granskats, från 1993 och framåt, inom ramen för den ännu ej avslutade förundersökningen avseende mordet på Olof Palme. Har så varit fallet önskar jag i kopia de kommentarer kring promemorian som kan ha genererats inom förundersökningen, RÅ och/eller rikskriminalpolisen.

Promemorians innehåll är centralt, sensationellt. Bland annat utpekar Lingärde, som vice RÅ rimligen måste veta, dåvarande chefen för marinen, dåvarande säkerhetschefen samt två – numera avlidna – FRA-chefer för vad som i praktiken kan rubriceras som högförräderi enligt BrB 19:1. En rimlig reaktion från den svenska rättsstatens sida hade redan under 1993 bort vara inledande av förundersökning avseende de fyra nämnda personerna samt också ev förundersökning avseende Ulf Lingärde, jag anger ingen tentativ brottsparagraf.

Så vitt jag kunnat finna har några sådana åtgärder ej vidtagits. Ulf Lingärde har själv, före sin död, omtalat att han aldrig blivit polisförhörd i detta ärende, och de fyra personerna som skulle kunna komma i fråga för högförräderi har, enligt meddelande till mig från rikskriminalen 2.11.1997, heller aldrig polisförhörts.

Jag gav då, i november 1997, rikskriminalpolisen en lista över 20 personer som jag förmodade hade hörts. På denna lista fanns de fyra namnen med. Men rikskriminalpolisen svarade att de nämnda fyra personerna ej hade hörts. Det hade däremot sju andra personer på listan, nämligen Carl G Holm, Alf Enerström, Jan Guillou, Ture Utriainen, Alf Karlsson, Tommy Lindström samt Bernt Carlsson.

Av det sagda, menar jag, framgår att rikskriminalpolisen eller RÅ kanske inte granskat eller kanske inte ens rört vid den aktuella promemorian, där bland annat fyra mycket höga statliga ämbetsmän beskylls för planering av mordet på Olof Palme. Jag vill nu sålunda omedelbart veta om någon granskning av den aktuella promemorian företagits under de över sjutton år som gått, och jag vill att RÅ sänder mig rättsstatens kommentarer och genomgångar, om sådana skulle finnas.

Vice RÅ Kerstin Skarp! Den statliga granskningskommissionen anger på sidan V (i den första rapportversionen) en hel sida med cirka 40 tänkbara motivgrupperingar bakom Palmemordet. Listan inleds med ”CIA”, ”Sydafrika”, ”Iran/Irak”, ”Mellanöstern inkl Israel”, ”EAP” osv, men den promemoria som redovisar fyra höga svenska ämbetsmäns högförräderiplaner tas aldrig upp av granskningskommissionen!

”WACL”, ”NRP”, ”BSS”, ”Sveriges Nationella Förbund” osv – allt tänkbart finns med, dock inte de fyra höga ämbetsmännens påstådda specificerade mordplaner. Och att märka är att Ai. 318-93 aldrig tycks ha hamnat i säkerhetstjänstens gömmor utan direkt registrerats och diarieförts hos den öppna polisen, hos rikskriminalpolisen.

Svara nu omedelbart, Kerstin Skarp, i en ödesfråga!

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66

Samma visa: toppviktig dokumentation tas inte upp!

7.6.2010. Vice RÅ Kerstin Skarp. I den dokumentsamling, som journalisten Olle Alsén 1992-93 överlämnade till Palmeutredningens sekretessansvarige, kriminalkommissarien Åke Röst, ingår, läser jag i dag den oerhört intressanta redovisningen ”Den osynliga handen – och den vita”, författad av den internationellt ansedde forskaren och professorn Ola Tunander, baserad i Oslo vid PRIO-institutet där.

Den 11-sidiga uppsatsen – eller närmast den komprimerade avhandlingen - har av rikskriminalpolisen instämplats som Ai. 448-93 , 93-05-10, och har alltså funnits tillgänglig för riksåklagaren och rikskriminalchefen allt sedan dess, liksom den i högsta grad funnits tillgänglig för Sigvard Marjasins Palmekommission och Lars Eric Ericssons – och inte minst Hans-Gunnar Axbergers (!) – granskningskommission under dessas fleråriga arbete med denna sak.

Låt mig då först konstatera. Det är självfallet i det närmaste omöjligt att konstatera vad som är sanning eller ej i påståendena kring och utredningen av detta spretande statsministermord. Påståendena kan te sig mer eller mindre hårresande, men beträffande utredningen går det åtminstone ofta att ta reda på vilka påståenden som åtminstone tagit upp av de officiella undersökningsorganen.

Granskningskommissionens rapport, från 1999, har därmed en särställning. Kommissionen hade möjlighet, och sannerligen skyldighet, att gå ut över hela detta snåriga fält för att så nära som möjligt nalkas sanningen. Jag har tidigare på denna blogg visat hur kusligt lätt kommissionen tagit på denna sin uppgift .

Nu visar det sig att kommissionens underlåtenhetssynder är mångfalt allvarligare. Tunanders rapport fanns sålunda tillgänglig både för Marjasins Palmekommission, från 1994, och för den slutliga granskningskommissionen, från 1996, framlagd som på en bricka av rikskriminalpolisens Palmeenhet. Eller fördold av polisen? Jag tror inte det.

Tunanders redovisning omfattar hela mordhistoriken, och genom att den är så välstrukturerad och faktaspäckad är den svår att sammanfatta; det finns inget löst gods. Titeln, ”Den osynliga handen – och den vita” anger, enligt Tunander, det stora, hisnande perspektivet, där den ”osynliga” handen är ”marknaden”, medan den ”vita” handen är den internationella politiken. I slutändan samarbetar de båda händerna i dödlig riktning. Tunander ägnar sidor åt att beskriva ”händernas” samverkan; den fullständiga definitionen av hans spännande teori låter sig svårligen komprimera på några få rader.

Men, jag håller fast vid min poäng, nämligen att viktig, avgörande viktig information och dokumentation har lämnats till åklagare och polis och undersökande kommissioner men på ett brottsligt sätt nonchalerats. I det aktuella fallet är det World Anti-Communist League, WACL, som står i centrum och som beskrivs som de kanske viktigaste aktörerna i statsministermordets fond.

Alltså: vi har en både svenskt och internationellt erkänd forskare som efter år av arbete presenterar en synopsis för Palmemordets bakgrund och utförande - hur tar granskningskommissionen upp detta dokument, som den har fått lagt framför sig på en bricka?

Egentligen inte alls. WACL nämns på ett par sidor, men endast i förbindelse med några svenska personers kontakter med detta förbund, utan att på en rad nämna Ola Tunanders artikel eller något av de däri förekommande namnen; ”Gelli” och ”Guarino” är några, i den internationella sfären.

Jag återkommer: hur sanna är Tunanders uppgifter. Det kan jag själv sannerligen inte avgöra, men det finns andra som vet hur nära Tunander kommer sanningen. Dessa andra har dock, tydligen med skrämd avsmak, låtit denna 11-sidiga uppsats-avhandling bli liggande. Olle Alsén, som blev förmedlaren mellan Tunander och Åke Röst vid rikskrims Palmeenhet, tror inte att denna text har publicerats tidigare – eller ens blivit känd, inte förrän ovannämnda Palmeenhet i maj i år sände mig nära nog allt som Olle Alsén, i hopp om öppenhet, offentlighet, för sjutton, arton år sedan överlämnat till det svenska rättssamhället. Öppenhet, offentlighet?

Jag anser mig inte utan vidare ha rätt att återge långa avsnitt av ”Den osynliga handen – och den vita”. Avhandlingen är så till vida offentlig som den hos rikskriminalen är allmän handling (med mycket få strykningar) men om detta innebär fritt fram för publicering vet jag inte. Varje sida är märkt, diagonat över texten: Utkast 4 januari 1993.

Jag återger här ett avsnitt som befinner sig någorlunda i periferin av avhandlingens huvudämne (men onekligen med klara beröringspunkter): det handlar om mordets upptakt:

Under mordnatten var Alf Karlsson ansvarig för Olof Palmes livvaktsstyrka och följaktligen en av de få som visste och kunde meddela att Olof Palme inte var bevakad. För ett professionellt ”hit team” var detta en helt central information. En del personer menar att Alf Karlsson tagit för lätt på bevakningen av Olof Palme. Att han var fixerad vid det kurdiska PKK, och att han nonchalerade högerextremistiska hot. Under hösten 1985 var han den förste som pekade på ett kurdiskt hot mot Olof Palme. Andra misstänker att Alf Karlsson ingick i en konspiration, som lade kurdspåret som ett skenspår månaderna innan mordet, mörklade information om en internationell högerextremistisk operation för att sedan ge grönt ljus genom att bekräfta att Olof Palme saknade livvakter den aktuella natten. Hösten 1986 avgick Alf Karlsson från SÄK, och han började strax därefter att arbeta hos Per-Gunnar Vinge, som nu bildat en privat säkerhetstjänst, VIP, efter att ha arbetat som chef för Industriförbundets säkerhetstjänst i femton år. Enligt en källa på SÄK ska Alf Karlsson ha sagt: ”Näringslivet tar hand om de sina”, m.a.o valet var kanske inte helt frivilligt. Till Vinges företag slöt sig också en helt annan – och som vi senare ska se – kanske inte helt ointressant person: den tidigare säkerhetschefen för försäkringsaktiebolaget Skandia, Per Häggström. Per-Gunnar Vinge var fram till 1970 chef för SÄK, men Olof Palme tvingade honom att avgå, därför att han, enligt uppgift, skulle ha sagt att Olof Palme var en säkerhetsrisk.

Ja, hur har iskallt analyserande forskartext som denna ha kunnat skamligt döljas i nära tjugo år? Naturligtvis för att den varit och är en krutdurk, precis som Ulf Lingärdes promemoria. Fristående skribenter av Gunnar Walls och bröderna Poutiainens kvalificerade sort har ”rättssamhället” kunnat nödtorftigt tolerera utan att direkt ge dem något frejdebetyg, men etablerade forskare? Nej, in med sådana besvärliga herrar i bortersta hyllan!

Vad händer nu? Jag sitter i junivärmen på Hjelmbergstorpet, med en spänningshuvudvärk som alltid försvinner då jag sätter mig vid ordbehandlaren; en upp och nedvänd värld. Och jag frågar mig sålunda, ibland uppgivet men oftast energiskt: vad händer nu? Det som borde hända vore att den totalt oengagerade förundersökningsledaren vice RÅ Kerstin Skarp begärde fram Ai. 448-93 samt upptäckte att fan vore lös. Upptäckte att just de helt avgörande dokumenten aldrig har granskats, samtidigt som tusentals mantimmar ägnats åt en dagdrivare, Christer Pettersson, som inte visste ett ljud om WACL eller Gelli eller Alf Karlsson eller Guarino.

Sven Anér

Till Riksåklagaren.

7.6.2010. Jag anmäler härmed

Vice RÅ Kerstin Skarp

för brott mot bl a bestämmelserna angående förundersökning, RB 23 kap.

Vice RÅ Kerstin leder i dag förundersökningen avseende mordet på Olof Palme. RB 23:4 stadgar:

Vid förundersökningen skola ej blott de omständigheter, som tala emot den misstänkte, utan även de som äro gynnsamma för honom beaktas och bevis, som är till hans förmån, tillvaratagas.

Jag hävdar att Skarp ej tagit minsta hänsyn till, alternativt aldrig tagit del, av de två mycket centrala forskarrapporter som sedan lång tid tillbaka ingått och ingår i polisens aktmaterial, nämligen:

Ai. 189-93 93-02-26, av rikskriminalpolisen dessutom ytterligare en gång ankomstregistrerad, i något annorlunda utförande, som

Ai 318-93, 93-03-30, båda de i praktiken identiska versionerna författade av säkerhetsexperten Ulf Lingärde, samt

Ai. 448-93, 93-05-10, författad av professor Ola Tunander.

Jag anmodar RÅ att begära fram de tre dokumenten och bedöma deras innehåll. Båda dokumenten ger resuméer av vad som faktiskt hände före, under och efter mordet på statsminister Olof Palme den 28 februari 1986.

Ytterligare information i båda ärendena återfinns på min blogg,

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

dit jag hänvisar RÅ.

Skarps underlåtenhet att ej ta minsta hänsyn till de två mest genomgripande, utifrån kommande rapporter som torde finnas i detta ärende innebär, enligt min bestämda mening, ett grovt brott mot gällande förundersökningsbestämmelser, varför jag påtalar detta förhållande för RÅ:s angelägna åtgärd. Sänd mig besked om dnr och handläggare.

De två avgörande centrala promemoriorna kring mordet, Lingärdes och Tunanders, har bara tagits upp av mig, aldrig av polis eller RÅ!

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

Granskningskommissionen granskade aldrig vitala dokument!

7.6.2010. Till Justitieministern.

Hans-Gunnar Axberger, i dag JO, var som huvudsekreterare i Granskningskommissionen 1996-99 huvudansvarig för den rapport som kommissionen avgav. Han borde därvid, som en av sina uppgifter, enligt min mening den viktigaste, ha valt granskning av de båda till rikskriminalpolisen inkomna, registrerade och diarieförda dokumenten

Ai, 189-93, 93-02-26 och den nära nog likalydande Ai. 318-93, 93-03-30

samt Ai. 448-93-05-10.

Av granskningsrapporten kan inte utläsas att Axberger över huvud taget läst dokumenten, än mindre att han på minsta sätt refererat dem. Do4kumenten ger, i mångt och mycket parallella versioner av händelseförloppen före, under och efter mordet på statsminister Olof Palme, de är författade av fristående och opartiska professionella forskare, de finns direkt tillgängliga i den polisdokumentation som Axberger har framför sig, men de noteras inte med en rad av Axberger, vilket enligt min mening är häpnadsväckande.

Jag hänvisar även till i dag till Riksåklagaren gjord anmälan mot vice RÅ Kerstin Skarp samt till min blogg,

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

där hela detta ärende utförligt behandlas.

Jag önskar, med vändande post, dnr och namn på handläggare.

De två avgörande centrala promemoriorna kring mordet, Lingärdes och Tunanders, har bara tagits upp av mig, aldrig av polis eller RÅ.

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.