Inled förundersökning mot förre Säpochefen och förre marinchefen för stämpling till mordet på statsminister Olof Palme!

28.5.2010. Till Justitieministern, riksåklagaren samt rikskriminalpolisen!

Jag begär att rikåklagaren omedelbart inleder förundersökning gentemot

förre Säpochefen Per-Gunnar Vinge, 230109, samt gentemot

dåvarande chefen för marinen, viceamiralen Bengt J Schuback, 280515,

vilka enligt dåvarande statsanställde säkerhetsexperten Ulf Lingärde före den 28 februari 1986, tillsammans med dåvarande, efter varandra, FRA-cheferna Lars Ljunggren, 210711, samt Bengt J Wallroth, 310401, nu avlidna, ”tog ett beslut att Palme måste bort, röjas ur vägen”.

Lingärdes uppgifter har sedan den 30 mars 1993, som mina adressater vet, funnits arkiverade inom rikskriminalens dokument Ai. 318-93. Så vitt kunnat utrönas har den svenska rättsstaten dock ej vidtagit någon som helst åtgärd i anledning av dessa anklagelser, medan däremot sju andra personer, också nämnda av Lingärde i Ai. 318-93, underkastats polisförhör. Lingärde själv uppger att han aldrig hörts i detta ärende.

Om förundersökning icke inleds mot Vinge och Schuback begär jag att förundersökning i stället inleds mot undertecknad Sven Anér, 210814, under rubriken exempelvis falsk angivelse.

Men ärendet är inte mitt, det är i högsta grad det svenska rättssamhällets. Jag själv har endast i några dagar sett det aktuella dokumentet – och häpnat, skakats – medan mina adressater haft dokumentet tillgängligt i över sjutton år, liggande obearbetat.

Alltså: förundersökning gentemot Vinge och Schuback eller mot Anér!

Vice RÅ Kerstin Skarp bör besvara detta brev med vändande post, inte minst mot bakgrunden av det i dag nedlagda åtalet mot Thomas Quick, en händelse som ställer den svenska rättsstaten i kuslig blixtbelysning.

Jag bifogar inga dokument. Mina adressater har dem.

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

Sven Anérs kommentar för bloggen till Lingärdes uppgifter.

29.5.2010. Bloggens presentation av Ulf Lingärdes sexsidiga skrivelse leder den faktiska Palmeutredningen mycket långt framåt, kanske ända fram. Och det har känts angeläget att i olika avseenden försöka sätta in denna skrivelse i det stora Palmesammanhanget.

Det är då lätt, kusligt lätt, att konstatera att Lingärdes skrivelse aldrig tidigare, så vitt jag kunnat finna, någonsin omnämnts i den hittillsvarande dokumentationen eller historieskrivningen. Jag har nu än en gång gått igenom granskningskommissionens rapport från 1999, alltså den rapport som har sagts utgöra den slutliga beskrivningen och analysen av mordet på Olof Palme, men jag har inte funnit ett ord, inte en antydan.

Hur var då förhållandet 1999? Jo: kommissionen hade redan från sin tillblivelse haft tillgång till Lingärdes skrivelse, snyggt inlagd och registrerad och diarieförd i rikskriminalpolisens arkiv som Ai. 318-93, och det har sålunda redan under Marjasins Palmekommission1994-95 varit fritt fram för granskarna att gå in i detta dokument, vilket alltså ger säkerhetsexperten Ulf Lingärdes samlade version av vad som hände före, under och efter mordet.

Vad Palmekommissionen under Marjasin-tiden hann forska fram kring Lingärde-skrivelsen är i dag knappast känt. Efterträdarna inom granskningskommissionen lade i princip hela Marjasin-arvet på innersta hyllan, för att så småningom sända det till riksarkivet där det knappast har blivit ordentligt genomgånget. Och kommissionen under Ericsson, eller de facto under huvudsekreteraren Hans-Gunnar Axberger, har antingen aldrig fått se dokumentet (dolt av polisen?) eller har, vilket är det mest troliga, med en rysning låtit dokumentet bli liggande; båda alternativen lika kusligt skrämmande.

Det rör sig alltså om ett etablerat polisdokument, vilket det varit kommissionens skyldighet att notera och penetrera. Kommissionen har, inte ofta men ibland, tagit upp inkommande skrivelser från den förkättrade gruppen av ”journalister och allmänhet”, bl a noteras i anslutning till polisspåret att ett skarpt kritiserande brev från ”journalisten Sven A” inkommit och avfärdats med en näsknäpp; nämnt har det i alla fall blivit.

Icke så skrivelsen från Lingärde. Den finns inte nämnd specifikt. Lingärdes namn (som alltså borde ha komprimerats till ”Ulf L”) lyser med sin frånvaro, den en gång statsanställde säkerhetsexpertens sexsidiga mordscenario skulle än i dag ha fått ligga bortglömt, om jag inte denna vår hade fått detta scenario mig tillsänt – av rikskriminalen!

De båda första kommissionerna, med jurister respektive parlamentariker, kan inte kritiseras för att de aldrig introducerade Ulf Lingärde, eftersom hans brev blev skrivet och känt först flera år efter dessa kommissionsarbetens avslutning, men för hrr Marjasin och Ericsson/Axberger borde det sannerligen ha varit känt.

Jag har tidigare på bloggen undrat över i vilken utsträckning Marjasin (och hans dåvarande huvudsekreterare Per Kjellsson) tittade på Lingärde, som ju fanns inkallad till en personlig ”hörning” inför Marjasinkommissionen. Marjasin sparkades – försvann hela Lingärde-komplexet med honom?

Behöver då allt vad Lingärde säger i sitt brev vara sant? Inte nödvändigtvis. Men ingen, utom i viss mån jag själv, har ju kontrollerat ens existensen av detta omvälvande brev, än mindre fakticiteten. I stället publicerar Axberger nära tusen sidor av irrelevans, hela tiden med den oskyldige men falskt beskyllde Christer Pettersson som ledstjärna och måltavla. Vilket givetvis är oerhört.

Jag har tidigare talat om kostnaderna för denna icke-verksamhet. Jag har sett på expenserna, där varje hundralapp i timarvode till dessa meningslöst knogande kommissionsmedlemmar, poliser och sakkunniga framstår som lika patetiskt meningslös, eftersom mordet från första början varit ett statligt brott, ett statligt ansvar.

Lingärde berättar hur det gick till, hu så hemskt! Det gömmer vi, det gräver vi ner!

Hur har detta fått ske? Hur har det kunnat förbli oupptäckt? Jag tror att svaret är ganska grymt enkelt: själva magnituden har förhindrat upptäckt. Så illa kan det inte vara, har utredarna kunnat trösta sig. De hemskaste tipsen lägger vi åt sidan, för att i stället gneta vidare med gärningsmannaprofiler och liknande pyssel. Lejda experter skriver:

”Mordet på Olof Palme, sett i sin helhet, synes väsentligen kaotiskt. Brottet är inte planerat utan spontant. Gärningsmannen har ett expositionsbeteende vid biografen. - - - Brottet är i sig till synes motivlöst…”

Jag tog en gång i världen reda på vad dessa gärningsmannaprofilerare fick betalt för sitt snömos; det blev höga sexsiffriga belopp, kanske stack de upp mot sju. Resultatet blev: inte en siffra rätt. Brottet är inte planerat, och det är motivlöst, påstår de.

Jag ska summera. De så kallade utredarna av mordet på en statsminister har inte varit ointelligenta, kanske snarare tvärtom. Men de har känt hur vindarna blåst. Att tala om en konspiration i statens egen regi har inte varit någon framtid, bättre då att hålla sig till den i brottssammanhang så förmodat stabile Christer Pettersson. Var allt kommissionsarbete ett på förhand koncipierat beställningsverk?

Nja, juristerna och parlamentarikerna, alldeles i starten, riktade faktiskt ganska allvarlig kritik, viftade i varje fall med pekpinnen även om de inte slog några definitiva nävar i bordet. De hade heller inte tillgång till allt det sakmaterial som senare kom fram. Men Axbergers tegelstensroman kan inte förlåtas honom. Axberger har varit den store, helt okänslige lögnaren, och han har uppenbarligen haft hela kommissionens öra, inklusive ordförande Ericssons.

”Vi kör med Christer, det är säkrast…”

Och medan Axberger skrev sina mycket duktigt stavade uppsatser försvann all svensk heder ut över Riddarfjärden, Och Hans-Gunnar Axberger blev JO, den svenska riksdagens högste förtroendeman.

Sven Anér

1.6.2010. Kommentar till inlägg från ”Stalan”, 30.5:

Tack för ditt intressanta och engagerade inlägg!

Jag är en betydligt bättre skrivare än skruvare, och kan ofta fastna i lite krånglig administration. Därför föreslår jag dig och alla andra bloggbesökare följande: Skaffa själva fram dokumentet Ai. 318-93 (rätt nummer!) genom att skriva till

Rikskriminalpolisen, Box 12256, 102 26 Stockholm, eller ringa.

08-401 90 00, Palmeenheten, och begära

Utfående av allmän handling Ai. 318-93.

Då kommer Lingärdes skrivelse på posten utan kostnad. Antagligen kommer papper nr 7 att vara sekretessbehandlat. Jag försöker undanröja denna sekretesstämpel.

På detta sätt blir handlingens ursprung och äkthet oomtvistliga och sålunda inte kopplade till mig utan till rikskriminalpolisen (som alltså legat på denna handling i över sjutton år utan att vidta någon synlig åtgärd!)

När du har klarat av denna åtgärd är du också på ett personligt och tydligt sätt inne i bilden och kan börja behandla ett ärende som du personligen är delaktig i.

Tala om för bloggen hur det har gått!

Engagerad hälsning, Sven Anér.

Detta är den rämnande svenska rättsstatens eget Dekorima-gate!

Snöbollen rullar.