Vad hände med Christer Pettersson?

25.5.2010. Vice RÅ Kerstin Skarp:

En kompletterande, viktig fråga i Palmeärendet:

Vad hände med RÅ:s syn på Christer Pettersson sedan HD 1998 avvisat RÅ:s begäran om resning? Så vitt jag vet hände ingenting mer än att RÅ ansåg sig förhindrad att gå vidare, men kom någon ursäkt från RÅ, eller någon förklaring till de märkliga turerna 1988 – 1998?

I själva verket hade ju RÅ tillsammans med rikskriminalpolisen gjort sig skyldig till ett flertal märkliga åtgärder för att få Christer Pettersson att framstå som Olof Palmes mördare, vilket han ju inte var:

Falskt framtagna vittnesmål från Roger Östlund

Nonchalerande av fem Dekorima-vittnen

Arrangerande av falskt telefonavlyssningsprotokoll

Påstådd ovisshet rörande ”Rogers” identitet: Cedergren eller Östlund?

Påstådda, i bästa fall ointressanta, ”nya” vittnesmål framlagda för HD –

allt detta endast ett antal exempel på RÅ:s handlingssätt.

Hur ser RÅ i dag på hela det falskt drivna ärendet mot Christer Pettersson? Ångrar RÅ något? Tänker RÅ medge skuld? Känner RÅ någon ånger inför det långa frihetsberövande som RÅ på falska grunder utsatte Christer Petterson för?

Har RÅ i dag över huvud taget någon plan för framtiden? Någon hederlig plan? Jag riktar ett flertal anklagelser mot RÅ för brott i samband med lagföring i Palme-ärendet. Tar RÅ stillatigande emot dessa mina anklagelser?

Enda ”straff” jag drabbats av är ditt absoluta förbud för en samtalskontakt, stämmer det? Jag skräms ingalunda av en eventuellt kommande rättegång gentemot mig själv. Då blir ju hela Dekorima-materialet offentligt, varvid hittills dolda sanningar kommer upp på rättens bord. Då kommer, i så fall, givetvis också Lingärde-uppgifterna upp till granskning.

Svara, Kerstin Skarp!

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

Sju ”ofarliga” hördes, men inte de fyra höjdarna!

26.5.2010.

Till vice RÅ Kerstin Skarp, för angelägen åtgärd!

Bloggens senaste uppgifter om ”de fyra” börjar väcka uppseende. Jag går tillbaka till några av nittiotalets årgångar av den ”PALME-nytt-bok” jag då gav ut, varvid Ulf Lingärde (som alltså är ”X”!) börjar framträda om inte i helfigur så dock med vissa konturer.

Jag kan till att börja med återge delar av Lingärdes beskrivning av honom själv, som den framträder i olika efterlämnade uttalanden (Ulf Lingärde är död sedan ett antal år tillbaka).

Sålunda berättar Lingärde att han under 1988 tillfrågades av IB-chefen Birger Elmér om han inte ville söka en tjänst inom försvarets dåvarande hemliga underrättelsetjänst SSI. Lingärde fick denna tjänst och inledde sitt nya hemliga arbete med att ”bereda framtiden och skissa på en ny organisation med inhämtningsenheter som arbetade mot en datacentral, implementering av underrättelsebok, säkerhetsjournal, intelligence debriefing och införande av bärbara datorer” – uppenbarligen satt Lingärde från hösten 1988 parkerad hos SSI och därmed hos en av samhällets mest centrala och sekreta säkerhetstjänster. Hans tid inom SSI varade dock endast några månader, på grund av motstånd från kolleger inom SSI; Lingärde gick då över till annan, mindre hemlig verksamhet.

Viktigt i dagens sammanhang att notera är att Lingärde hela tiden tagits på allvar, vilket bl a ”hörningen” inför Marjasin-kommissionen 1995 torde visa.

Jag återgår så till ”de fyra”, presenterade här på bloggen den 21 maj. Namnen finns, tillsammans med sexton ytterligare namn, återgivna i PALME-nytt nr 11/1997, sidan 2; exakt varifrån denna lista härstammar kan jag i dag inte säga.

Men hyperintressant är att sju av personerna i denna lista har hörts av rikskriminalpolisen, Dessa namn är: Carl G Holm, Alf Enerström (med hatannonseringen mot socialdemokratin), Jan Guillou, Ture Utriainen, Alf Karlsson, Tommy Lindström och Bernt Carlsson.

Detta innebär alltså att ”de fyra”, SÄPO-chefen PG Vinge, marinchefen Bengt Schuback samt de båda FRA-cheferna Lars Ljunggren och Bengt Wallroth aldrig har hörts av polis, trots att de i Lingärdes promemoria är de klarast utpekade, i praktiken för högförräderi!

RÅ och rikskriminalen har all kännedom som jag själv skaffat mig och har givetvis haft ytterligare kännedom, enligt min mening antagligen den totala, finala informationen. ”Snälla” och ofarliga personer som Jan Guillou, Alf Karlsson och Tommy Lindström gick tydligen bra att höra, medan ”de fyra” slapp bli kallade; de två kvarvarande i livet slipper tydligen för all framtid bli kallade!

Jag vill, som så ofta, ha en ledstång att hålla mig i. En hederlig myndighet, en myndighetsperson som vågat gå emot strömmen och berätta sanningen. Men jag hittar ingen. Naturligtvis kan jag inte dekretera att ”de fyra” har utfört vad Ulf Lingärde beskyller dem för; naturligtvis inte. Men jag har sannerligen all rätt att begära djupgående utredning. Ulf Lingärde har inte varit någon scharlatan. Han har suttit inne med uppgifter, han har inhämtat uppgifter, tidvis med officiell auktorisation..

Men Lingärde blev inte heller hörd av rikskriminalpolis eller riksåklagare. Det hade uppenbarligen varit för farligt. Kan vice RÅ och förundersökningsledare Kerstin Skarp tänka sig att höra Vinge och Schuback i dag? Tidigare SÄPO-chefen, tidigare marinchefen? Eller är Kerstin Skarps enda uppgift att meddela Sven Anér att total förundersökningssekretess råder samt att Sven Anér får vara så vänlig att inte störa henne i telefon? Vilket jag aldrig har gjort.

Finns hela Palmemordets organisation, hela Palmemordets genomförande, snyggt och prydligt antecknat hos vice RÅ Kerstin Skarp? Med HEMLIGT på?

Sven Anér

Svar rörande polisman Ö mm: Ja, jag delar din uppfattning om Ö, som är den mest utpekade ledande polismannen i Palmeärendets polisspår. Vilket inte hindrade den statliga granskningskommissionen, med sedermera JO Hans-Gunnar Axberger vid pennan, att frankt konstatera att ”några brottsmisstankar har aldrig funnits mot polisman A”, dvs Ö. Ett sanslöst påstående. SA.

Palmemordet – det värsta brottet

26.5.2010. Ledningen för Riksrevisionen. För kännedom: Förundersökningsledaren i Palmeärendet vice RÅ Kerstin Skarp,

Riksrevisionen påtalar i dag, givetvis med all rätt, de så kallade mängdbrottens usla uppklarningsprocent.

Det värsta är tyvärr att det svåraste brottet av dem alla, sannerligen inte ett mängdbrott, förblir ouppklarat. Jag avser givetvis mordet på Olof Palme.

Det faktiska läget beträffande detta brott är i dag detta:

Mordet begicks på uppdrag av ett högt separat etablissemang, inom själva statsetablissemanget, och det var en polisman som utförde själva dådet. Eftersom själva staten står bakom mordet har någon utredning värd namnet aldrig skett. Den enda stora ”utredning” som utförts är av ren låtsaskaraktär, jag syftar på lagföringen av Christer Pettersson.

För att få Christer Pettersson fälld, i första instans, manipulerades ett påstått vittne, nonchalerades fem hederliga vittnen, förfalskades ett telefonavlyssningsprotokoll samt frihetsberövades en i sammanhanget totalt oskyldig person. Sedan Christer Pettersson fällts i Stockholms tingsrätt men friats i Svea hovrätt, begärde riksåklagaren, som själv stått bakom alla falsarier, prövningstillstånd hos HD. Därvid samlade RÅ samman ett antal i sammanhanget totalt ointressanta ”nya vittnen”, om vilka RÅ visste att de inte hade någon mordupplevelse att erbjuda, samt vandrade med dessa till HD.

Sedan lagföringen av Christer Pettersson efter tio år avslutats med att ärendet ej togs upp av HD, har en ren pro forma låtsasutredning fått pågå i ytterligare tolv år, med en allt mer oinspirerad – och självfallet helt sanningsmedveten – skara bestående av förundersökningsledaren, vice RÅ Kerstin Skarp, och av den polisiäre ”spaningsledaren” vid rikskriminalpolisen, kriminalkommissarien Stig Edqvist. Det ligger i den mörka sakens natur att varken Skarp eller Edqvist har några tips att följa; de vet ju vem mördaren är, nämligen dåvarande piketpolisen, nuvarande rådmannen vid Stockholms tingsrätt och moderate riksdagsledamoten Anti Harald Avsan.

På ren svenska, riksrevisionen: värre kan det inte bli. Jag, som presenterar ärendet i min senaste bok, ”Palmemordet: Affären Anti Avsan”, 2:a upplagan 2009, blir inte dementerad av vare sig Skarp eller Edqvist utan får endast veta att total förundersökningssekretess föreligger, vilket inte är ett korrekt konstaterande. Jag anmäls inte av Avsan för förtal, jag anklagas inte av RÅ för falsk tillvitelse (trots att jag föreslagit detta!) men jag förbjuds i tjänstebrev från Kerstin Skarp att någonsin ringa hennes tjänstetelefon.

Alltså: mordet på en statsminister kan ha utförts som högförräderi via en statsanknuten komplott, men denna stat söker upprätthålla skenet av laglighet genom att under tio år trakassera och lagföra en person som med medvetet falska medel och metoder döpts till denne statsministers mördare.

Riksrevisionen – jag bifogar min ovannämnda bok och ber myndigheten läsa. Ingen enda uppgift i boken har på myndighetsnivå på minsta sätt avfärdats eller dementerats. Boken, och min person, har icke-förklarats.

Jag presenterar sedan årsskiftet en egen blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

och förelår riksrevisionen att ta del av mitt budskap, vilket inte på någon punkt har blivit motsagt. Jag rapporterar i dag, på bloggen, att fyra mycket höga ämbetsmän enligt mycket trovärdiga uppgifter stod bakom mordarrangemangen. Jag gör inte själv detta påstående men anmodar RÅ att utreda.

Inga-Britt Ahlenius var, som ledamot av såväl Palmekommissionen som granskningskommissionen, ursprungligen mycket engagerad av diskussionen kring mordets milt talat gråmelerade bakgrund. Tyvärr försvann Ahlenius under granskningskommissionens sista år in i en mycket oengagerad tystnad.

Kunde den nuvarande riksrevisionen ta ett initiativ? Det går att till exempel granska en till synes så banal ingrediens som den pekuniära. ”Utredningen” av Palmemordet har givetvis kostat hundratals miljoner kronor, när den egentligen inte hade behövt kosta en enda krona. Det hade räckt med en ämbetsskrivelse från t ex riksåklagaren: ”Statsminister Olof Palme mördades i den svenska statens regi”.

Jag anmodar nu Riksrevisionen att som ett oundgängligen viktigt tjänsteärende ta sig an den hittillsvarande grymt bisarra handläggningen av mordet på statsminister Olof Palme. Jag önskar besked rörande diarienummer och handläggare samt myndighetens reaktion.

Sven Anér, undersökande journalist och författare, född 1921, vid DN (1948 -1962) och Sveriges Radio-TV (1963-1971), därefter free lance TV-producent, undersökande journalist och författare, debattör, tidningsutgivare. Min bok bifogas, med särskild hänvisning till sidan 200.

Roger Cedergren eller Roger Östlund?

27.5.2010. Vice RÅ Kerstin Skarp med begäran om SVAR!

Enligt bifogat spaningsuppslag KB 10393-1-?, förhör 870403 med Sigge Cedergren, uppger förhörsledaren krinsp Thure Nässén, 3 st, bl a:

Cedergren fick då del av att han under aktuell kväll /Olof Palmes mordkväll, min anm/ samtalat med sin nu avlidne bror, med Janne Lundberg etc.

Enligt bifogat spaningsuppslag UC10182-1-i, sidan 4/229, förhör 24 januari 1989 med Roger Östlund uppger Östlund för förhörsledarna, av vilka den ene är krinsp Thure Nässén, att (5:e st)

innan han ringde till /Sigge/ Cedergren etc.

Om jag ska tro dessa båda ”spaningsuppslag i grövre brottmål” har inte förundersökningsledningen i Palmeärendet kunnat bestämma om det är Sigge Cedergrens BROR ROGER som påstås ha ringt Sigge Cedergren från mynttelefonen på biografen Grand eller om det är sjukpensionären ROGER ÖSTLUND som ringt Sigge Cedergren från mynttelefonen på biografen Grand, detta trots att det är krinsp THURE NÄSSÉN som leder båda förhören.

Jag begär nu utförlig förklaring, utförlig information. Vem tror rikskrim/RÅ att det är som ringer Sigge Cedergren? Har Nässén först varit övertygad om att det varit brodern Roger som ringt men därefter, sedan Christer Pettersson börjat lagföras, funnit ROGER ÖSTLUND vara en lämpligare telefonringare? Saken blir inte mindre komplicerad av att det aktuella samtalet av allt att döma ej ägt rum vid påstått tillfälle utan antagligen, och då med brodern Roger som uppringare, vid ett tidigare tillfälle. Nässéns agerande är självfallet mycket märkligt, liksom förundersökningsledningens godkännande av båda samtalen. Christer Pettersson grips i december 1988 för mordet på Olof Palme, men enligt då föreliggande av förundersökningsledningen framlagda bevis fanns vid detta tillfälle inga bevis som kopplade Christer Pettersson till mordet. Här blottas, vice RÅ Skarp, en avgrund!

Vice RÅ Skarp – jag önskar nu, med vändande post, en förklaring till ovanstående frågor. Jag understryker att någon som helst sekretess inte föreligger, sedan de av mig åberopade spaningsuppslagen vid årsskiftet 1988-89 inlämnats till Stockholms tingsrätt samt i sin tur, mot kontant erkänsla, i kopior försålts till mig.

Alltså önskar jag omedelbart skriftligt svar! Detta brev samt vice RÅ:s svar kommer självfallet att läggas ut på min blogg.

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

./. kopior av förundersökningsledningens egna, till mig försålda dokument.