1.7.2010.
Till Polismyndigheten i Uppsala.
Anhållan om inledande av förundersökning, Nilsson/Sahlin.
Undertecknad Sven Anér anhåller härmed att förundersökning inleds mot kommunpolitikern i Gnosjö Bertil Nilsson för falskt kedjebrev på nätet riktat mot Mona Sahlin.
Tacksam för besked om vilken åtgärd som kommer att vidtas. Sven Anér.
PS 6.7: Saken polisanmäld även i Stockholm och undersöks vidare!
Göran Lindberg. Några reflexioner.
När utredningens redan klassiska punkter fått inleda rättegången mot den förre polischefen Göran Lindberg var det slut med offentlighet. Dörrarna stängdes, och nu fortsätter förhör och genmälen mer eller mindre vecka in och vecka ut utan allmänhetens bevakning.. Vad är det då vi inte får se och höra som vi hade bort få se och höra?
Framför allt, menar jag,: polisens handläggning av hela ärendet. Vi får säkert noggranna beskrivningar av varje åtalspunkt för sig, men vi får ingen sammanfattning och vi får framför allt inte ta del av någon som helst kritik av polisens åtgärder. Detta, kan sägas, ligger i sakens natur. Poliser kan inte sätta sig ner vid ordbehandlaren och kritisera sig själva – är det så? Kanske är det så – men den kritiken kan i stället komma fram under den långa rättegång vi inte får följa.
En fråga som redan har ställts är denna: varför tog det så lång tid, flera år mellan det första tipset om Lindbergs äventyr i glada vänners lag och den första polisiära aktiviteten?
Här har Lindberg, i flera års tid, rusat runt som en brustig tjur i Uppsala och Stockholm med omnejd, våldtagit nära tjugo kvinnor (plus, naturligtvis, ett mörkertal) men endast ett av offren skulle ha gjort en anmälan? Har andra anmälningar lämnats in men inte uppmärksammats av berörda poliser? Har – och det måste bli den naturliga följdfrågan – ett antal anmälningar lagts på hyllan, kanske just för att det har låtit så otroligt att en hög polischef med hög självpåtagen etisk status skulle vara den skyldige?
Jag tror att detta är mycket tänkbart och i så fall begripligt men inte försvarbart. Jag såg här om dagen en engelsk deckardokumentär där en mordutredning hade gått i stå därför att mördaren fanns inom kriminalens utredningsgrupp. I fallet Lindberg råder ingen tvekan om vem som är gärningsmannen, men han kan under det första spaningsskedet ha behandlats, först med häpnad och därefter med silkesvantar.
Jag säger inte direkt att det förhållit sig på det sättet, men jag konstaterar som sagt att rättegångssalen är stängd.
Har inte polisens vice squad någorlunda kontroll på den mera avancerade prostitutionen? Besöker inte patrullerande poliser de mera prononcerade och kända sexlokalerna, som Blue Vision vid Fridhemsgatan och Haga Video på Hagagatan, båda i Stockholm? Skulle dessa poliser inte någon enda gång ha sett sin höjdarchef i aktion.
Den 31 januari så tidigt som 2007 (!) arrangerar Lindberg en komplicerad hårdhänt sexträff i elegant konferensmiljö där han checkade in på ett enkelrum och betalade kontant, utan att legitimera sig och med en 17-åring vid handen – hur kunde den stora och ansedda konferensanläggningens personal undgå att fatta misstankar? Herre i övre medelåldern med 17-årig flicka, inget leg, kontant – att det omaka sällskapet inte nekades logi är märkligt.
Och hela denna makabra karusell fortsatte, år efter år, utan att, tydligen, vare sig hotellpersonal eller granskande poliser ser någonting. År ut och år in? Har det inte hörts underliga ljud från rummen? Och en konferensanläggning? Dessa hyr sällan ut enstaka rum för snabba besök av herrar med damsällskap på vift. Har Lindberg i själva verket skrutit med sin polisstatus?
Hur många anmälningar har, sedan 2007 och framåt, arkiverats utan åtgärd, på en intetsägande polisrapport?
Jag menar: polisens verksamhet i fallet Lindberg måste specialutredas, av poliser från annan ort, Göteborg t ex. Specialgenomgång av hotellstatistik bland annat. Det är sköra, värnlösa flickor som kränkts, hånats och trakasserats. Hade dessa kränkningar, hån och trakasserier kunnat hejdas? Tidigt? Mycket tidigt?
Eva Franchell skriver i Aftonbladet den här ledarkommentaren:
Hur ska en ung tjej kunna lita på polisen efter det här? Vågar hon ringa och anmäla en våldtäkt när hon läst om polisen som var värst av alla? SA.
Hur kan klara vittnesuppgifter ljugas bort?
3.7.2010.
Det är sommarlördag och solen lyser mycket frikostigt. Gräset torkar ut, och lupinerna törstar. Jag är mycket ljuslagd, varför temperaturer är en plåga som folk åt cendréhållet knappast kan föreställa sig. Jag sätter mig i skuggan och lider med mig själv.
Min situation förbättras inte av att vår fasta telefon här ute på Hjelmbergstorpet har lagt av och bara surrar som sin egen bikupa. Mobilen sympatistrejkar. En gång, på fyra dagar, lyckades Gert från Växjö överlista surret, och vi kunde ha ett vänligt men surrigt samtal. Sedan tystnade telefonen igen
Jag upptäcker att telefonens existensberättigande huvudsakligen består i ens vetskap om att vara anträffbar. I motsatt fall får denna tystnad en egen dimension. Jag kanske är specialkonstruerad. Det har under hela mitt yrkesverksamma liv, 63 år, drygt - varit min ofrånkomliga rutin att gripa telefonen så fort en idé infunnit sig; det har aldrig fått vara någon paus mellan idé och telefon: ”Det är redaktör Anér i Dagens Nyheter.” Så sa man. Till Erlander: ”Kan statsministern berätta hur det förhåller sig med…?”
Det kunde oftast statsministern, som jag aldrig hann bli du med, fram till 1962. Först på 1980-talet, sedan vi upptäckt att vi faktiskt var tämligen nära släkt, med utgångspunkt från det finska nybygget Lövåsen i det värmländska Sunne/Torsby, började det kännas naturligt att säga du. Jag kände aldrig Tage Erlander privat på minsta sätt, men det fanns ju ofta anledning att ringa, och Tage hade gott personminne. Även för redaktör Anér i Dagens Nyheter.
Men solen över Hjelmbergstorpet, var det. När den dåsiga oron kryper i benen tar jag till ordbehandlaren som profylax; det är som om kroppen och sinnet skulle stöttas och lugnas av en smula arbete. Grannens katt Sigge tittar frågande på mig: ”Kan du inte bara vara lat?” Det verkar inte så. Frans G har skrivit en essä om förhållandet katt, människa och lättja.
Men arbete, var det. Jag tar upp en liten pusselbit ur Anti Avsan-panoramat och finner, som så många gånger tidigare, att varje enskilt nedslag i denna svarta affär öppnar hela affären. Så här, jag komprimerar:
Anki känner vid Dekorima igen en person som hon ofta sett vid gymet i Upplands-Väsby, men hon har glömt bort namnet. Olle Alsén får, ur en gammal polismatrikel, fram ett namn som verkar tänkbart. Alsén skaffar fram en officiell bild av den tänkbare Anti Avsan samt visar denna officiella bild för Per Alfredsson som också ofta besöker detta gym: ja, han heter Anti Avsan!
Alsén skriver ett formellt brev om detta, inklusive alla sakuppgifter, till den sittande Palmeutredningen. Detta brev sätts in i pärm, och Palmeutredarna sitter vidare.
Vad borde Palmeutredarna ha gjort? Ja, tänk efter. Mycket tyder på att det är polismannen Anti Avsan som stått vid Dekorima – vi tar in Avsan för förhör!
Där kunde ha följt en snabb utredning, konfrontation av Avsan mot Anki och Anneli (den konfrontationen är ännu i dag inte gjord!), formell lagföring, rättegång, dom. Men så roligt skulle vi inte få. Trots Ankis och Per Alfredssons och Olle Alséns mycket säkra uttalanden hävdar Palmeutredarna, gång efter gång, bland annat i TV:s livesändningar 1994, att någon Dekorimaman inte gått att hitta, sålunda en rent otrolig lögn:
SVT:s Lars Borgnäs och chefsåklagare Anders Helin i livesändning 27 april 1994:
Borgnäs: Vem var den mannen?
Palmeåklagaren Anders Helin: De två flickorna säger… /otydligt/
Borgnäs: Är han inte identifierad?
Helin: Ja, det har ju gjorts försök att identifiera och få tag i den person som de säger sig ha sett, men det har inte lyckats. Det har inte gått.
Borgnäs: Kommer ni längre?
Helin: Så vitt jag kan bedöma inte.
Den 12 juni 1993, alltså nära ett år före Helins påstående i TV, hörs Anti Avsan av Palmeutredarna – varför det? Om han inte är identifierad som vittne eller på minsta sätt delaktig? Nuvarande JO Hans-Gunnar Axberger, kallar Dekorimamannen ”särskilt undflyende” när han som huvudsekreterare i granskningskommissionens rapport skriver sin skruvade text om Dekorima:
Dekorimamannen själv, dvs mannen på ”gymet”, synes särskilt undflyende. PU /Palmeutredningen/ har av förhörsdokumentationen att döma gjort stora ansträngningar för att identifiera med ledning av de uppgifter kvinnorna lämnade, utan framgång.
Avsan har sannerligen inte varit ”undflyende”. Han är regelrätt identifierad som ”mannen på gymet” och som ”mannen vid Dekorima”, hur kan rättvisans många personer påstå något annat? Detta kan påstås endast av sådana i praktiken kriminella herrar som i ond avsikt önskar dölja varje sanning kring ett statsministermord.
Förhörd i ett normalt registrerat polisförhör 12.6.1993. Inte identifierad 27.4.1994. Stora ansträngningar för att identifiera, redovisade 1999, utan framgång. Jag hisnar. Har vi en rättsstat kvar?
Detta kan jag skriva så att alla besökare kan läsa det på min blogg, men jag får ingen möjlighet att ta upp saken i ett samtal mellan fyra ögon; jag är inte välkommen i RÅ-ämbetets höga salar. Jag har många gånger frågat mig hur Ölvebro, Röst, Helin, Axberger och de andra, den tidens Palmehöjdare, känt sig medan de haft detta enorma lögnpaket att hantera. Har de i lugn och ro kunnat gå hem till frugan (ja, Axberger säger nog inte frugan) och äta sitt rotmos med fläsk samt låtsas som om det regnat?
Här regnar det inte. Solen är med mig, sedan jag just nu under så där en tre kvart varit den ende i Sverige som skrivit en engagerad text om denne Olof Palme och hans plötsliga bortgång.
Jag kände Olof en aning, enbart i tjänsten, inte privat. Vi hade sällskap på flyget till Moskva i början av 1970-talet, och jag kom att stå, som något slags adjutant, bakom Olof när janitscharerna med dragna sablar störtade fram på sina eleganta hästar mot den mycket civile svenske statsministern på Vnukovos flygfält, med sitt ljusa gandhiskynke skrynklat efter flygfärden.
”Jag hade inte väntat mig ett sådant pådrag”, sade Olof efteråt till mig. ”Syntes det att jag blev full i skratt?”
”Det vet jag inte. Jag stod bakom.”
Olof Palme i aktion, med mjuk glimt i ögat.
Sven Anér
”Accessory after the fact”, ”Complicity after the fact…”
Mordet på Olof Palme kan beskådas från olika utsiktspunkter. En nyhetsjournalist, som jag själv, kan anse detta mord vara den svenska historiens mest skakande drama, med alla ett dramas virvlande ingredienser, medan en moderat partiledare kan betrakta mptdet som en irrelevant liten händelse, i dag bortblåst som ett sandkorn på livets strand där nya sandkorn samlats.
Däremellan finns hela gråskalan av synpunkter och attityder; ni kan dem alla. Från åtminstone antytt intresse till den totala likgiltigheten. Det finns ett par engelska uttryck som varje deckarläsare och Morse – Dalgliesh Dalziel (uttalas som bekant Di-ell) - Lynley – Frost etc-tittare så väl känner: accessory after the fact, medhjälpare efter mordet, complicity after the fact, medhjälp efter mordet.
Hur kan någon hjälpa till efter mordet? Genom mutor, övergrepp i rättssak, döljande av brottsling. Brottet lever innan det begås, medan det begås, sedan det begåtts. Finns accessories inom Palmemordet? Finns complicity? Om!
Det är lättare att räkna upp vilka, i dag i Sverige, som inte är inblandade. Jag inkluderar då inte dem som BP:s Svanberg så katastrofalt okänsligt och okunnigt döpte till ”the small people”, utan endast personer och instanser som borde veta bättre, som har till uppgift att veta bättre. Allt folket inom administrationen, från högsta toppen på Rosenbad, riksdagshuset och Sveavägens partihögkvarter, från RÅ-ämbetet med alla dess ämbetsmän. Rikspolisstyrelsen i dess borg vid Polhemsgatan (på den plats där våra barn en gång togs om hand när de hade slagit sig, Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus), kungar i slott och ärkebiskopar i katedraler, you name them.
Alla dessa har haft och har ett ansvar som de skändligen svikit. De borde ha rutit, men det blev inte en enda officiell mus som röt.
De kanske inte har vetat? Det är mycket i dag, inte lätt att hänga med? Argumentet blir allt ohållbarare medan tiden går. Informationen finns, bara att begära fram den, från hårddisk eller papper. ”Palme, Olof”, bara att läsa, Och dessa medhjälpare efter brottet har ju den oerhörda fördelen framför till exempel mig, som ändå ryter med den illa musens ofta oförsynta pip: de kan på begäran få upp på sitt skrivbord eller sin skärm allt material kring denna mordutredning, medan nyssnämnde mus får knapra på små bitar som kan falla från de stores bord.
Att ens en enda rad ur förundersökningen rörande Olof Palme har fått hemligstämplas är den svenska rättsstatens skam och nesa – hur har det kunnat gå till?
Jo: en gång i världen, våren maj 1989, bjöd rikskriminalen in alla hugade att inhandla vad som lögnaktigt hade döpts till ”Protokoll – Mordet på Statsminister Olof Palme”, men som i själva verket borde ha fått heta ”Lögnen om Christer Petterssons mord på Statsminister Olof Palme”.
I dessa sex, sju pärmar – som krävde handkärra för borttransporten – finns ingen annan misstänkt på allvar nämnd än den förmodat allena saliggörande Christer Pettersson.
Det är ett grymt rättsstatens brott att påstå att en ensam A-lagare begick detta militäriskt organiserade högmålsbrott, när brottet i själva verket organiserades och administrerades och exekverades inom rättsstatens kadrer.
Säger du ja, Sven Anér! Men tänk om det inte förhåller sig på ditt sätt? Tänk om det var Christer i alla fall?
Nej, stopp! Det är just där the accessories after the fact stöter på patrull. För Christer Pettersson kan inte ha begått mordet! Eller rättare sagt: den ”bevisning” som läggs fram mot Christer Pettersson motsägs av polisens egna mycket noggranna vittnesbevisning, aldrig dementerad! Olofsson, Pia Engström, Larsson och de andra, ingen Christer kan ha funnits vid biografen Grand och alltså inte vid Dekorima! Ändå tvingar rikskriminalen oss fåkunniga (?) journalister att släpa hem lögner på handkärra! Detta är ett grovt brott, bland de många. Brott mot tryckfrihetsförordningen till exempel, om den är känd.
Ta då upp någon person som du anklagar för medhjälp, Sven! Ja, så gärna. Jag låter hjärnans hårddisk snurra; den stannar på ”Ask, Beatrice, justitieminister”. Ask, med det vackra förnamnet, är alldels oerhört skyldig. Hon blev medskyldig i varje fall redan sommaren 2006, då den likaså oerhört medskyldige Fredrik Reinfeldt skissade på en tänkbar ministerlista till hösten:
”Kunde du tänka dig att bli justitieminister? En svår post. Men bara du inte rör vid Palmefallet ska det nog gå bra…”(Fingerat citat).
Beatrice Ask har varit obrottsligt (?) lojal. Hon har satt upp en cementerad mur mot alla envisa frågor (nåja, mest mina), och i den mån hon har svarat, bl a vid Jan Lindholms (mp) interpellation i september 2009, har det blivit icke-svar av den typ som Bosse Ringholm malde och malde när Inga-Britt Ahlenius framtid skulle avgöras, sedan hon drabbats av det fatalaste av skämtsamtal (vart tog du vägen, Inga-Britt?). Upprepning av ett svar som inte är något svar.
Jag brukar ibland tala om en tår som svider. Jag tror jag känner en nu, i värmen. Själv sitter jag med en kusligt snöpt dokumentation i Palmeärendet, medan justitieminister Ask på en sekund kan få fram allt, allt, allt det som för ”the small people” är inlåst, otillgängligt. Och som innehåller alla sanningar? Kanske inte alla sanningar på ett bräde, men mängder av antydningar, sidoinformation, ordagranna förhör med ögonvittnena från Dekorima och med utpekad gärningsman.
Detta vore något för skickliga professionella kriminalister att gräva i, men de utexaminerade kriminalisterna gräver inte, för det får de inte. Inte ens den högste av dem, i nitad jeansjacka? Han har just fått specialjobbet av sin justitieminister, men tar han till spaden? Det får vi se. Gärna skriva skit, stinkande stänkande skit, om poliser i böcker som påstås vara fiction, men tassa lugnt då det gäller allvar.
Nå ja, vi får se. Leif GW har fått pangjobbet att utreda alla Sveriges opreskriberade mord (inklusive alla Quicks påstådda?). Sätter han sökarljuset på Palmemordet blir han berömd, annars möjligen ihågkommen som den mumlande polisprofessorn som var kompis med Jan Guillou. (Jan, vad gör du i denna affär? Vad har du någonsin gjort?)
Undrar Sven Anér, medan solen steker vidare.
Sagt om Bildt: ”Hans moral är kanske inte så hög…”
5.7.2010. Jag drivs av ett allmänt samhällspatos – nej det låter för fint, av ett samhällsengagemang. Och jag kan inte låta bli att då och då vidga gränserna för svenanerpalmemordet. Nu till. Lundin Oil, som i dag heter Lundin Petroleum.
Svensk förundersökning om eventuellt folkmord i Sudan pågår, ledd av svensk åklagare och kopplad till Lundin, i högsta grad, och därmed rimligen också till Sveriges utrikesminister, excellensen Carl Bildt, även om hans namn inte nämns explicit i förundersökningsbeslutet.
I detta ämne har, frilansjournalisten Kerstin Lundell skrivit en oerhört spännande bok: ”Affärer i blod och olja – Lundin Petroleum i Afrika”, Ordfront 2010. Jag har just inhandlat boken på Studentbokhandeln vid Sysslomansgatan i Uppsala och sitter omtumlad vid ordbehandlaren.
Detta är ingen recension, jag har läst många sidor enbart kursivt, men jag har ändå rätt att vara skakad och att meddela min reaktion till mina bloggbesökare. Det rör sig om en ytterst väl faktadokumenterad rapport från ett par av jordens helveten: de många oljedistrikten, ”blocken” i Etiopien, med Lundin-intressen, och Block 5A i Sudan, dito.
Kring de övergrepp som civilbefolkningen utsatts för och kring alla andra närmast ofattbara vedermödor spinns två nät av information. Ett spunnet av folk med fantasi och empati, ett annat av Lundin Petroleums chefspersoner, inte minst av Carl Bildt, innan han blev excellens samt nu efteråt.
Två sanningar – eller en sanning och en lögn? Det är omöjligt att läsa Kerstin Lundells så väl belagda skildring utan att konstatera: ja, en sanning och en lögn. En mörk sanning och en falskt skruvad, ljust glättad lögn.
Ett referat av en Human Rights Watch-rapport ger sanning och stämning mot en fond av ljus, ljus lögn (sidan25):
Bomberna som fälldes var oljefat fyllda med brännbar vätska och metallskräp. Planen hade ursprungligen byggts för transporter i före detta Sovjetunionen, i Ukraina närmare bestämt, och såldes billigt efter murens fall. De var de största transportplan som fanns att tillgå, nu alltså ombyggda för att passa behoven i inbördeskrigets Sudan. De behövde inte vara snabba för de förväntades inte möta annat stridsflyg och kunde fälla sin last över obeväpnade byar utan att riskera att dra på sig moteld. Bomberna rullades ut från lastrummet och släpptes ner mot hyddor och värnlösa människor.
I kapitel 9, ”Carl Bildts bestämda intryck” presenterar Kerstin Lundell Bildts bakgrund inom detta omdebatterade afrikanska äventyr, varefter den svenske utrikesministerns position preciseras, skarpt men diplomatiskt korrekt, av en avgående SIPRI-medarbetare (sidan 145). Först Kerstin Lundells egen upptakt
Tyvärr är Lundin Petroleum inte vilket etiskt tvivelaktigt oljebolag som helst. Carl Bildt satt nämligen i företagets styrelse under den tid då företaget var inblandat i affärer som var synnerligen moraliskt tveksamma. Han var styrelseledamot mellan år 2000, det år då Amnesty International publicerade sin rapport om oljeutvinning i Sudan, och år 2006, då företaget tecknade kontrakt om oljeutvinning i den konfliktdrabbade Ogden- provinsen i Etiopien och han tillträdde som utrikesminister. Det gör oljebolagets göranden och åtaganden till en statsangelägenhet.
Jag går in: just det, statsangelägenhet. Jag har skrivit tidigare om den överraskning, jag – och givetvis många med mig – kände då Rapport kunde meddela att Carl Bildt, hösten 2006, blivit utrikesminister. Den första frågan blev förstås: Har Reinfeldt granskat Lundin Oil? Eller har Bildt granskat åt honom? L´état, c´est moi, sa de Gaulle. Staten, det är jag, anser sig nog Bildt kunna säga. Vidare i intervjun:
Lundin Petroleum är en affärsdrivande verksamhet, men det verkar på gränsen. Att Carl Bildt varit involverad i företaget gör att hans moral kanske inte är så hög som man skulle vilja för en person som är utrikesminister, säger Siemon Wezeman och fortsätter längre fram i intervjun:
Jag tror inte att utrikesministern medvetet beslutar att göra något för att stödja företaget, men utan att vara medveten om det kan man komma att fatta beslut /inom regeringen/ som baseras på att han har vissa vänner. Det händer nästan automatiskt att han har kontakt någon gång med Lundin, men inte med Exxon eller /franska/ Total, förklarar Siemon Wezeman.
Kerstin Lundell är en hjältinna, rapporterande från allt som är skitigt och fel, fel, fel i denna värld. Bomber över oskyldiga som redan har sitt helvete bland evigt surrande insekter och sugande oljelukt. Går budskapet fram? Jag har just inte sett några recensioner, och hon har kanske inte varit nämnd på excellensen högdragna blogg; det har hon nog inte. Bildt har inte svarat på hennes mail-trevare, fattas bara annat. Bildt svarar knappt sina egna medarbetare på tilltal, varför då ägna tid och kraft åt en person som Kerstin Lundell, ute för att djävlas med fina Lundin?
Läs ”Affärer i nöd och olja”! Köp eller låna! Den är inte lätt att sammanfatta, men vandringarna mellan hyddorna i Sudan och de eleganta direktionssalarna hos Lundin och dess olja skapar atmosfären som ger boken dess tyngd. Förhoppningen ställs nu till förundersökaren, kammaråklagare Magnus Elving. Kan han nagla fast folkmordet, kan han hitta Carl Bildt i periferin – eller mitt i centrum?
En hel världs förväntningar vilar på han svenska axlar.
Sven Anér
7.7.2010 .Till RÅ.
Sköts Olof Palme av
en högergruppering
med militära och
polisiära inslag?
Jag önskar svar genast på denna fråga.
Sven Anér - Obs! Denna adress - Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
7.7.2010 kl 19.30.
Rapport: Är Sverige nu krigförande land?
Almedalen har denna onsdag varit hemort för ett antal oväntade händelser. Solveig Ternström har berättat att hon lämnar centern, arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin har vid en dramatisk presskonferens berättat han lämnar sin ministerpost, och Maud Olofsson, först i röd och på kvällen vit klänning, har gett TV-tittarna ett antal informationer som jag inte hunnit följa.
Men frågan är om inte Rapports meddelande nu klockan 19.30 är det i särklass mest uppseendeväckande: är Sverige i krig i Afghanistan? Det berättades alltså att svenska soldater i Afghanistan nu har rätt att använda sina vapen inte bara om de blir attackerade utan även i andra sammanhang, de ”har rätt att göra sin egen planering”, vilket är ett mycket cyniskt sätt av den svenske överbefälhavaren att beskriva att svenska officerare alltså i fortsättningen har rätt och plikt att sitta i sina stabstält och planlägga egna, tydligen gärna dödliga anfallsoperationer!
Och detta uppseendeväckande beslut har signerats inte av regeringen eller av försvarsministern utan av ÖB! Tydligen har exempelvis riksdagen inte tillfrågats. Jag tar fram min tjocka lagbok och ser vad där sägs om ”Krig”? Jo, Regeringsformen 13 kap angående ”Krig och krigsfara”. 1 par:
Kommer riket i krig eller krigsfara skall regeringen eller talmannen kalla riksdagen till sammanträde –
- just det, som jag trodde. I ett läge då ett krig har inletts ska regeringen eller talmannen kalla riksdagen till sammanträde – ja, självfallet! Inte får en tjänsteman, ÖB, ensam förklara krig! Naturligtvis måste hela toppgarnityret mobiliseras. Här finns statsministern och ett antal kvarvarande statsråd tillgängliga i Almedalen, har de inte reagerat?
Sverige i krig? Det närmaste jag kom krig under beredskapsåren på 40-talet var när vi som utbildningsförband fick ut skarpa skott under en manöver nära norska gränsen. Men skotten var onekligen avsedda för den tyska fienden, om han angrep oss, inte för att vi själva skulle planera och starta ett eget krig.
Min personliga uppfattning denna kväll är den här:
Ta hem alla svenska trupper omedelbart från Afghanistan, hellre än att våra blågula officerare planerar krig mot ”upprorsmän” – vem sätter den etiketten? Är vi nu definitivt anslutna till NATO? Sven Anér
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Läs sidan "Om kommentarer"