Europas samlade vänster: Bildt fläckar Sveriges anseende!

23.6.2010.

Dagarna är underliga just nu. Till vuvuzelornas gälla undertoner pågår inte bara fotbolls-VM, dag ut och dag in, utan även polisiära händelser av extraordinära slag: förundersökning mot Carl Bildt (även om han ännu inte är formellt namngiven av åklagaren) samt rättegång mot vår f d polischef i Uppsala, Göran Lindberg. Han svarade mig för tio år sedan på en polisiär fråga, och det tackade jag honom för i mitt PALME-nytt. Allmänheten i Uppsala uppskattade Göran Lindberg den gången, men hans underlydande fronderade. Quick-affären mullrar vidare i rättens krater och bildar sin egen dova underton.

Bildt-affären. Jag följer den i SvD, AB och etermedia. Att det råder tystnad under en just inledd förundersökning är kanske inte anmärkningsvärt, men tystnaden behövde kanske inte vara total. Det är den inte heller, visar det sig. När regeringschefen Fredrik Reinfeldt ska uttala sig om sin utrikesminister Carl Bildt ger han inte denne sitt fulla förtroende utan hänvisar endast till pågående rättsprocess, vilket verkar magert. Det måste även SvD ha tyckt, eftersom den möjligen självständigt moderata tidningen över huvud taget inte nämner ett moderat statsministeruttalande om en annan moderat huvudperson i en moderat ödesfråga. Men det är inte alltid lätt att tolka uteblivna notiser.

Vad media borde göra – och kanske så småningom gör – är rimligen att sända reportrar och fotografer till Lundin Petroleum-land. Finns inga styrelseberättelser signerade Bildt att tillgå? Lundin Petroleum AB har kontor på den eleganta Hovslagargatan på Blasieholmen i Stockholm med telefonnummer 08-440 54 50 – förvaras styrelseberättelserna där? Och är de allmänt tillgängliga? Jag har nog inte alltid den rätta respekten för mina yrkeskollegers gålust.

Men affären Bildt ligger tydligen inte alls i stiltje utan är livligt självverkande. Den samlade europeiska vänstern, med Poul Nyrup Rasmussen som talesman, kräver att Bildt drar sig tillbaka medan den rättsliga undersökningen pågår.

”Bildt riskerar att fläcka Sveriges anseende", såger Nyrup Rasmussen.

Bildt, som alltid vet bäst och alltid har rätt, betecknar den europeiska vänsteraktionen som ”desperat”. Vem är desperat, frågar jag mig här ute på Hjelmbergstorpet. ”Det är mycket nu”, sa Peter Dalle i gamla Lorry, Det är det. Det är mycket nu. Amnesty International välkomnar denna, kanske första brottsutredningen kring Lundin och oljan i Sudan.

Förre polismästaren i Uppsala, Göran Lindberg – ett så svenskt, okontroversiellt namn! – fyller TV-rutan, men informationen har snöpts. Åklagaren dekreterar att hela polisundersökningen är sekretessbelagd av hänsyn till målsägarna. Jag kan inte se att den ursäkten håller. Brottsoffer i sexärenden är alltid illa utsatta vid rättegångar, men detta är något de tyvärr måste acceptera. Vad är speciellt i Lindbergs fall? Lindbergs egen f d höga position? Det tror jag inte. Däremot kan höga namn finnas med bland medanklagade och övriga inblandade – är det så?

I själva verket tafsar denne åklagare, säkerligen med RÅ:s goda minne, på tryckfrihetsförordningens inledande paragraf, där det konstateras

”att envar skall äga rätt att anskaffa uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för att offentliggöra dem i tryckt skrift”:

nonchalerar svensk åklagare svensk tryckfrihetslagstiftning? Om Göran Lindberg-fallet kan förstås också sägas att det är märkligt att den polisiära utredningen kom att dröja så länge, flera år. Det ligger ett rådman Lundquist/statsrådet Quensel-tassande över hela Lindberg-fallet. Och även över andra polisfögderier.

Quick-fallet rullar alltså vidare. Den pensionerade överåklagaren Christer van der Kwast polemiserar i SvD i dag mot RÅ, där han i ett ganska ordrikt genmäle kritiserar ämbetet och dess chefsåklagare Eva Finné för felaktig utredning vid nedläggningen av det senaste Quick-åtalet. Att han orkar, kan bli en reflexion. För en gångs skull gillar jag RÅ:s åtgärder. Van der Kwast har fått slutreplik av SvD, sägs det. Men i hela Quick-Hannes Råstam-affären är det sannerligen inte slutreplikerat. Vad var det som drev in van der Kwast i dessa intriger en gång i världen?

Bröllop, vuvuzela och rättsröta. Nu sägs det att det var en spottstyver extra som SVT begärde för utökad sändningsrätt från det stora bröllopet – är det hela sanningen? Skulle tre penningstinna nyhetsbyråer ha backat för ett fyrsiffrigt belopp? Något att lägga sig i? Standardmygel? Bjöd en affärsman tronföljarparet på färden till Tahiti? Inte bara en utan flera bjöd, visar det sig i dagens kvällstidningar .En himmelsblå värld av bling-bling och money money. Kopplad till muta och bestickning? Utred – liksom så mycket annat som måste utredas i dag. Utred!

Det djupt allvarliga i dagens Sverige är förstås att det ser ut som om den moderate regeringschefen tvingas gå till val tillsammans med en moderat statsministermördare och med en moderat folkmördare, som ”fläckar Sveriges anseende”. Kan jag skriva så på min blogg? Sven Anér

De stora tidningarna tiger – hu så hemskt!

24.6.2010. När vi i solskenet kör till ICA-Krysset i Almunge och köper de stora dagstidningar som är tillgängliga, visar det sig att Nyrup Rasmussens och Amnesty Internationals kärva angrepp mot Carl Bildts oljeaffärer inte har fått besudla dessa tidningars spalter. Kvällstidningarna fröjdas åt bröllopets efterdyningar i Söderhavet, utan att kritisera den privatdonerade penningrullningen, och Svenska Dagbladet, som ju åtminstone via sin allmänt moderata position är indirekt involverad i Bildt-affären, skriver inte en rad om Sveriges ”fläckade anseende”. SVT Text hade däremot, som nästan alltid, fullgod fortlöpande bevakning, däri ingående att Bildt menade att Nyrup Rasmussen gripits ”av desperation”.

Detta är förstås allvarligt. Ingen utom chefredaktören bestämmer över en tidnings publicerade text. Men chefredaktören har det övergripande ansvaret, rikstidningens täckningsansvar. Detta får vi läsa i den egna reklamen, hur perfekt tidningens nyhetsförmedling är. Det är den ju inte. Framför allt inte i den turbulenta situation som Sveriges inrikespolitik befinner sig i i dag. Ja, utrikespolitik också.

Att Aftonbladet, med ofta markerad vänsterlinje, låter ”Sveriges anseende fläckas” utan att slå larm om den pågående händelseutvecklingen är märkligt. Få se vad Olle Svenning skriver i sin nästa andrasideskolumn. Utlandet har ögonen på Sverige, men Sverige har inte ögonen på Sverige så det stör.

Det finns flera exempel. I den otroliga Göran Lindberg-affären, kommenterad nyss. Ännu har inte de tre ”höga” affärsmännens medverkan i den polisiära koppleriverksamheten ens antytts i de tre stora tidningar jag läser, med sammanlagd miljonupplaga enbart i pappersex. Den alltid alerte Alhem begär frisläppning av förundersökningen. Själv begär jag inte utan vidare namnpublicering av ”de tres gäng”, men precisering av deras yrkespositioner. Är de mycket högt placerade? Därför sekretess?

Jag tackar ”Leif Ö” för vänliga ord, och jag ska försöka leva upp till rosorna. Just nu är det alltså pressens självpåtagna censur i det ofattbart skrämmande brottet med hög, skyhög polischef inblandad, som väcker min vrede. Den professionelle journalistens vrede, och människans. Ligger våra stora tidningar under censur känns det som om samhället glider ifrån oss, varefter vi kan gå där och peta med våra vardagliga små sysslor som att slå gräs eller stå i ICAs kassakö. Tiden går ju.

Vad är vårt samhälle? I själva verket en plutokrati – har NE en bra definition? Jo då:

Plutokrati (grek. plutokratia) av ploutos (plu´-) ´rikedom´ och –krati´a ´-välde, av ´krateo´ härska´), statsstyrelse i vilken makten utövas av de rika. Före den representativa demokratins totala genombrott fanns i de flesta länder ”plutokratiska” element i bestämmelser om inkomst- och förmögenhetsvillkor för rösträtt och valbarhet.

Det här kan ju mina bloggbesökare läsa, ett par gånger. Fanns rikedomens gud, Pluto, representerad i Storkyrkan i lördags? Det kan jag väl aldrig tänka mig.

Om jag ger mig tillbaka in i forntiden, t ex till år 1949 på DN. Jag tjänstgjorde då ofta på nattredaktionen, där mycket fanns att lära. Till nattreporterrummet inkom allt TT:s nyhetsmaterial i urklippta pappersbitar, och allt material behandlades, fick ingående rubrik eller blockrubrik eller 262-18 eller stort baner över hela sidan, det som passade.

I princip ”tog vi TT” när vi inte hade egen DN-text, och jag minns inte att vi skippade någon klar, aktuellt läsvärd TT-nyhet. Om så skulle ha skett hade vi gått in på stora redaktionen och protesterat hos nattredaktör Holmquist. Vi var inte ditsatta, på redaktionen, för att enbart lyda order, vi fick tänka själva. Får inte t ex SvD:s reportrar göra detta? Tänka själva? De håller i nationens samvete, om jag väljer att ta till stora ord. Men inte alltför stora.

”Hur tvingas en skock av samhällets betrodde att glömma sin heder och sitt vett?”

Midsommarafton 2010. Ibland tar jag fram de nio banden av ”PALME-nytt-boken” och konstaterar hur mycket jag har glömt bort – och hur mycket jag minns. Den 21 april 1993, då mitt nyhetsbrev just hade börjat publiceras, tillåts jag faktiskt framträda i ljudradions Obs/Kulturkvarten. Jag är mycket intensiv och mycket aggressiv här i detta stickprov på 90-talets Palmedebatt, och jag återger nu mitt Obs-inlägg i dess helhet. Stämningen då och stämningen nu – var jag bitskare den gången? Bedöm själva!

I sak har ju ytterst litet förändrats, egentligen ingenting. I texten finns inledningsvis ett nedslag i den Chamonix-affär, som den gången väckte stort uppseende. Jag låter texten tala för sig själv, utan inledande resumé. Bloggläsarna kommer snabbt in i det gamla outredda händelseförloppet. In i stämningen.

Då – eller nu? Hugget som stucket:

21 april 1993. Hur ska den person agera som vill lösa en gåta som är ett statsministermord? Leta, leta fakta, leta fakta… Eller göra tvärtom: försöka hitta den stora vagheten, den stora luddigheten – och någonstans bortom det vaga och det luddiga: de knivskarpa direktiven, de allomfattande direktiven. Så här är det, så här gör vi, fråga inte, håll käft! Jag har letat fakta, fortsätter att leta fakta. In absurdum, har några recensenter av min bok AFFÄREN CHAMONIX menat. I en affär med möjligen onda inslag kommer du till en viss punkt, Sven Anér, och inte längre. Ett ”faktum” kan alltid förklaras bort, om den onda viljan finns. Nya dokument kan läggas i lapptäcke över de gamla lögnerna, ord står mot ord och kan du inte ge dig nu? Och sanning? Vad är sanning?

Det skär i min själ att höra dessa argument. Vad är, vad vore all journalistik, värd namnet, om den inte byggde på fakta? Möjligen mänskligt skröpliga fakta, men ändå?

Men jag måste medge, jag tvingas medge, att ibland vittrar mina fakta i mina händer. Inte så att j a g inte tror på dem. Och inte så att mina motståndare inte tror på dem (det gör de ju sannerligen). Men de b l i r inte fakta förrän de spikats av en juristkommission eller en Edenman-kommission eller en Gun Hellsvik. Ibland undrar jag om fakta är det mest subjektiva som finns.

I USA står Warren-rapporteringen som Guds och en räcka presidenters ord om Kennedy-fallet, men alla kloka v e t att Warren och hans handgångna män ljög och fördolde i en gnistrande cover-up. Detta betyder att det i dagens USA (och i dagens värld) finns t v å sanningar, sida vid sida, välj vilken du vill tro, krist eller antikrist.

Samma sak med vår svenske Olof Palme. Etablissemanget, de välartade, hankar sig fram med sina usla små låtsassanningar och sina dubiösa dokument, och kommer att så göra tills någon från underjorden hämtar dem . Medan de andra, som kanske är lika många, som kanske är fler, ingen vet, skådar de krökta riddarnas spaljéer, genomskådar lögnen. Med rynkad näsa eller höttande näve, allt efter läggning.

Ska de då för all framtid stå mitt emot varandra, utan konfrontation? Den nakne kejsaren och hans hovmän, ställda mot de genomskådande, mot dem som har barnens oskuld ännu kvar?

Ofta får jag frågan: vad är det du ser bakom alla dina fakta som andra kallar, lögner? Vilken är din nyckel, vilket är ditt sesam öppna dig?

Det har känts förmätet att svara, men låt gå:

I hela Palmeutredningen, från månader före mordet den 28 februari 1986, har trådar löpt och trådar dragits, och det är de högsta i vårt samhälle som styrt.

I n g e n av våra högsta politiker, våra högsta ämbetsmän, våra högsta makthavare alla kategorier, har varit eller är okunnig om vad som verkligen skett; många har vetat vad som skulle ske, och det är i c k e – h ä n d e l s e r n a som visar att informationen inom detta höga etablissemang var så total, tystnaden så dov, lojaliteten så absolut.

Alla har inte vetat allt, i detalj. Men alla har förstått, från första stund och kanske från den stund som föregick den första stunden, att här gäller det att låtsasutreda och låtsassvara och låtsashäkta.

Och det är i denna Olof Palmes låtsasvärld vi lever nu, i dag.

I denna låtsasvärld finns naturligtvis ingen plats för en vrång person som mig; på honom sätter vi fantastens bjällermössa och så är vi av med den.

Olof Palme måste försvinna därför att han kom i kontrakurs med etablissemangets önskningar och intentioner, och allt var förberett, långt innan skottet föll vid Dekorima. Agatha Christie talar om ”Towards Zero”, mot noll. Noll är skottet, men det är dessförinnan som allt har hänt.

Mordet på Olof Palme krävde veckor, månader av förberedelser. En av det onda etablissemangets värsta stötestenar måste ha varit de båda topptrimmade mordkommissioner som, alltid under blixtjour, kunde komma att larmas medan skottet ännu ekade. Men chefen för Stockholms mordkommission blev aldrig uppringd i sin bostad, och riksmordkommissionens chef vädjade förgäves hos chefen för rikskriminalen: Nej, du behövs där uppe i Örnsköldsvik, stanna där du!

Om de båda kommissionerna hade larmats hade nästan alla fel och underlåtenhetssynder kunnat undvikas. Historien tycker inte om hypoteser, men tänk om någon råkat ringa hem till chefen för Stockholms mordkommission medan mordet och spåren ännu var färska!

Hur tvingas en hel skock av samhällets betrodde att glömma sin heder och sitt vett?

UD röjer viktiga dokument samtidigt som UD förklarar för mig att dessa dokument inte får röjas – någonstans här, någonstans här nere vid den absoluta dårskapen tror jag att Palmegåtan kommer att lösas, k a n s k e efter arbete utfört av en nytillsatt opartisk undersökningskommission.

Till dess får vi står där, öga mot öga med etablissemangets lismande hird, med klara ögon.

Vilka är då hirdens män? Det är alla de som tiger, all makt och alla media som tiger.

Fakta visar vägen. Men det är tigandet som kommer att visa skulden.

Sven Anér

Detta lästes i radio den 21 april 1993 och angav tonen för mitt nystartade nyhetsbrev PALME-nytt. Det kunde ha skrivits i dag, denna midsommarafton.

Samme Sven Anér. Sjutton år efteråt. I samma sump.

”EU följer upp Lundin Oil-misstankar”!

26.6.2010. Mediebevakningen av Bildt-Lundin-affären sker i omvärlden, glest på hemmaplan. Endast TV 4, Nyheterna och Text, gav på midsommarafton den här anmärkningsvärda informationen:

Också EU:s utsända vill nu granska utrikesminister Carl Bildt och Lundin Oils affärer i Sudan. Chefen för de 130 valobservatörerna reser på lördag /26.6/ till landet. Och gruppen som förberett resan ser mycket allvarligt på misstankarna om människorättsbrott.

- Det som sagts om Lundin Oil, Bildt och Sverige är så viktigt att det inte kan ignoreras, säger Richard Howitt, Europaparlamentet.

Samme Howitt var i ett långt intervjuuttalande för TV Nyheterna djupt undrande om Carl Bildts agerande i Sudan. TV 4:s larmsignal hade ännu på midsommardagen inte fångats upp av några andra medier, så vitt jag kunnat se. Carl Bildt tar hela saken med ro, enligt vad han försäkrar på sin blogg.

Jag tar time-out med familjen över midsommar, skriver han, med ett blekt försök att raljera. Raljera under galgen. SA.

Bildt till Gaza?

Israel gör en pudel och bjuder in en än så länge ospecificerad grupp av EU:s utrikesministrar till Gaza för självsyn. Åker Bildt dit och talar filantropiskt om människovärdets helgd? Det vet vi inte än, men tala kan ju Bildt.

Att EU via sina valobservatörer nu går till samlad attack mot den svenske utrikesministern är knappast något scoop i söndagens medier. TV 4 Nyheterna envisas förtjänstfullt med att låta sin notis i ämnet – som de är ensamma om! – ligga kvar på TV 4 Text, men det Bildt närstående Svenska Dagbladet håller sig för fint för sådana ovårdade texter.

Det är nu mindre än tre månader kvar till valet, och fortfarande vandrar Fredrik mot urnorna med Carl och Anti hand i hand.

Inviten från Israel sätter nu för första gången strålkastaren på Bildts och Sveriges ohållbara internationella situation. EU, Europas vänsterorganisation PES och Amnesty International ställer sig milt talat kritiska mot excellensen Bildt; kan han då föra Sveriges talan i Jerusalem?

Sverige står i dag med ny prins men med skadskjuten minister för sina utrikes ärenden. SA.

Var står Palmeärendet i dag?

21.6.2010.

Som svar på rubrikens fråga går ju att säga att för den vanlige medborgaren (som enligt förre Ericssonchefen ingår i ”the small people”) är läget oförändrat. Ingenting skrivs i stora och knappast heller i små medier, och det finns annat att tänka på.

Det Stora Bröllopet, till exempel. Jag såg en del av detta bröllop i TV och förundrades över omfånget, parat med den totala bristen på sund kritik, sund humor. Och ett par hädiska frågor tog form. Var detta så uppskjutna bröllopsdatum tajmat att passa en valsommar? Och var i så fall denna planering lyckad? Det får vi aldrig något svar på.

En annan, kanske något snårigare fråga: initierade det nya tronföljarparet en fräschare attityd till kunglighet och devot rojalism? Det får tiden utvisa, men kanske gick det bland siden och liljekonvaljer att ana en ungdomlig, rent av en uppkäftig inställning till århundradens kungliga regelverk? Och kan detta innebära att det unga paret nu aktivt engagerar sig i vad som händer inom det svenska rättssamhället? Engagerar sig i det mörka Palmemordet, rent av?

Det har sagts, och allmänt antagits, att kungliga personer inte får eller bör uttala sig i politiska eller socialt känsliga frågor. Jag slår då upp den mycket korta text i lagen som berör statschefens roll, regeringsformen 5 kap, men där nämns ingenting om sådan avhållsamhet. Kungens, och därmed tronföljarens, agerande finns över huvud taget inte nämnt eller reglerat. ”Konungen kan ej åtalas för sina gärningar”, meddelas det i sjunde paragrafen; det är allt.

Däremot bestämmer den första paragrafen, och det är nog viktigt, att ”statschefen skall hållas av statsministern underättad om rikets angelägenheter”.

Innebär detta att också kronprinsessam Victoria i dag av statsministern kan begära korrekta och kompletta besked rörande till exempel mordet på hans föregångare Olof Palme? Ja varför inte, om intresset och modet finns. Jag skulle kunna tänka mig att kronprinsessan Victoria har ett sådant mod. Detta är det land hon så småningom kan komma att symboliskt leda; är hon då intresserad av att sopa rent framför portarna på Haga??

För den som ägnat och ägnar stor kraft åt en hederlig upplösning av Palmemordet kändes det enorma PR-pådraget kring ett kungligt evenemang tämligen prövande. Här svävade alla svenskar som vita änglar på vita moln, ovanför en värld av grå vardag, svart ondska.

Jag skissade faktiskt på ett brev till det unga tronföljarparet, men avstod från att fullfölja det. ”Vad har Victoria och Daniel gjort för ont?” skulle bli reaktionen. Nej, de har inte gjort något ont i sammanhanget. Ondskan vilar på höga herrar, höga ämbetsmän, personer utan samvete.

Sven, du kan inte skuldbelägga en hel samhällsformation! Kanske inte, det är detta som är svårigheten. ”Det hade jag ingen aning om”, brukar det låta urskuldande, och ibland är detta förstås sant.

I dag inleder åklagare förundersökning kring Lundin Petroleums och excellensen Bildts eventuella folkmord. Hade Bildt inte en aning där han satt vid det lundinska styrelsebordet när helvetet bröt löst i Sudan? Inte en aning?

Ska du reformera hela världen,

Sven Anér?

21.6.2010.

Carl Bildt – den arroganta ondskans symbol

21.6.2010. I dag på eftermiddagen blev det känt att förundersökning har inletts mot Carl Bildt i Lundin/Sudan-ärendet, och sedan dess är Sverige inte sig likt.

Alliansen är ännu vid 18-tiden helt tyst, men oppositionen stormar. Thomas Bodström begär att Bildt ska ta time out, miljöpartiets Peter Eriksson vill veta om Bildt har Reinfeldts förtroende, medan vänsterpartiet rent ut begär Bildts omedelbara avgång. Bildts svar har hittills varit avfärdande, i högt tonläge.

Affären Bildt befinner sig i sfären av megabrott. Det är svårt att fatta vidden. En person som tidigare spelat världssamvete på Balkan sätter sig därefter i knät på oljemagnater och drar sig inte för att acceptera etnisk rensning för den lukrativa oljans skull; över hundratusen kan ha dött för Lundins och Bildts piskor och skjutande soldater och milismän. Några svarta fick inte stå i vägen för oljan.

Nästa inhopp, då många ögonbryn höjdes, var avancemanget 2006 till excellens på UD, där Bildt snart bloggat sig igenom fyra regeringsår, sedd med tveksamhet av personalen men aldrig med minsta misstro från Fredrik Reinfeldts sida: hur orderläget varit mellan dessa två torde kunna diskuteras.

Nu faller Carl Bildt. Han måste falla, minst halva Sverige begär detta. Och frågorna kommer att fortsätta ställas. Vilka var Carl Bildts meriter för Arvfurstens palats 2006? Hela Hårsfjärdsdebatten med spretande utstickare borde förstås ha misskrediterat honom för UD-posten, alla små miniubåtar som Bildt var ensam om att hitta, de pipande minkarna. Den helt outredda ESTONIA-katastrofen, där Bildt, sista dagen som borgerlig statsminister, satte in en aktion över Östersjön som fram till i dag ställer hans uppriktighet och heder i tvivelsmål. Millennieskiftets penningsnikna oljeaffärer, i Sudan och i Sovjet, leder fram till dagens oerhörda anklagelse: etnisk rensning, folkmord? Att en kammaråklagare dock faktiskt fick gå till förundersökning kan möjligen, möjligen innebära att det svenska rättssamhället fortfarande rör sig, andas.

Men värre än så här kan ingenting bli. Vad säger regeringsformen, som väl ändå ska bestämma över de höge? ”Den offentliga makten utövas under lagarna” – det borde kanske Carl Bildt ha tänkt på. RF 1:2:

”Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.”

Här svider tårarna. Tjugo ord, tjugo lagens ord, där Carl Bildt har lyckats bryta mot varje enskilt lagens ord. Placera de tjugo orden i verklighetens, i dödens Sudan, och effekten blir kvävande, kväljande: respekt, lika värde, den enskilda människans frihet och värdighet. Ut på tippen rök de fina orden, in kom arméer och milisens mördarskvadroner. RF 1:2,slutet:

”Etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör främjas.”

Tårarna rinner. Etniska minoriteter, Carl Bildt, brydde du dig inte en sekund?

Hur kommer en rättegång att te sig? Ett generellt förnekande, från Carl Bildts sida? Och hur rättvist hårda kommer svenska åklagare att vara? Råg i ryggen eller bugande vete?

Jag och Lena var aktiva under den stora kärnkraftskampanjen. Vi marscherade i Bohuslän och Stockholm och Skåne, ”vad ska väck? Barsebäck!” och det var en lust att leva. Denna tid av engagerande demonstrationer måste nu komma tillbaka: ”Vem skjuter vilt? Calle Bildt!”

Den store UD-mannen har själv inte använt vare sig silkesvantar eller sanningar till överlopp. Han bör mötas med de hederliga kantiga ordens sanningar, med demonstration på gator och torg.

Sven Anér

Carl Bildt – som NE har sett honom

Jag har slagit upp Carl Bildt, i Nationalencyklopedins originalutgåva och i supplementet. Det handlar om två utomordentligt eleganta porträtt av den store politikern, vilken enligt NE aldrig har gjort något fel utan alltid lyckats i sina filantropiska expeditioner. Fula ord som Hårsfjärden eller ubåtskommissioner nämns över huvud taget inte, och NE lyckas totalt undgå att berätta om Lundin-äventyret, som var känt då supplementet utkom, vilket i dag känns ofattbart. Men läs hyllningstexterna! Först NE 1990:

Bildt, Carl, f 1949, politiker, ordförande i moderata samlingspartiet sedan 1986 /samma år som Olof Palme mördades/ och riksdagsledamot sedan 1979; jfr släktartikel. B. studerade vid Stockholms universitet och var ordförande i Fria moderata studentförbundet 1973-74 och politisk sekreterare i Moderata samlingspartiet 1973-76. Åren 1976-78 var han sakkunnig i Ekonomidepartementet och 1979-81 statssekreterare i det moderata samordningskansliet. Efter Ulf Adelsohns avgång 1986 valdes B. till partiets ordförande. Han har som partiledare tonat ned sin tidigare skarpa profil i främst säkerhetspolitiken och framstått som mer allmänborgerligt inriktad.

Så långt den första delen av runan. Nu supplementet från år 2000:

Bildt, Carl, f. 1949, politiker (moderat): Som partiledare (till 1999) befäste B. moderaternas ställning som största borgerliga parti, och 1991 bildade han regering tillsammans med Centerpartiet, Folkpartiet och KdS. Den ekonomiska krisen skapade svåra problem för regeringen, och han avgick som statsminister efter det borgerliga nederlaget i valet 1994. B. verkade energiskt för svensk anslutning till EU, och hans utrikespolitiska kunnande har senare lett till prestigefyllda internationella uppdrag. I juni 1995 utsågs han sålunda till EU:s medlare i jugoslaviska kriget, och efter Daytonavtalet på hösten samma år fick han av ett femtiotal länder och organisationer i uppdrag att som High Representative för det internationella samfundet leda den civila återuppbyggnaden i Bosnien. Under Kosovokriget 1999 utsågs B. till speciellt sändebud för FN:s generalsekreterare i Balkanregionen. Efter att han misslyckats med att i och med 1998 års val åter bli statsminister lämnade B partiledarskapet 1999. B. har utgivit bl a Hallänning, svensk, europé (1991) och Uppdrag fred, (1997).

The rest is history. Frånsett oljeengagemangen i Sudan och Ryssland, med en massa hopsamlade pengar som ledde till visst krångel då Bildt skulle bli utrikesminister 2006, har han inte förekommit lika flitigt på den utrikespolitiska kartan. Inträdet i regeringen 2006 väckte viss undran och visst uppseende, och Bildts verksamhet som svensk utrikesminister, med Reinfeldts totala förtroende i bakfickan, har fått godkänt, knappast mer.

Det här skrivs alltså måndagskvällen den 21 juni, när skandalen har hunnit bli cirka fem timmar gammal. Vad Sverige nu väntar på är framför allt Reinfeldts ställningstagande. Om han inte går ut nu i kväll har han en mardrömsnatt framför sig: vad ska han säga? Ger han Bildt fortsatt förtroende närmar sig kanske, trots den parlamentariska övervikten för alliansen, tanken på ett misstroendevotum, och drar Reinfeldt tillbaka sitt förtroende för Bildt står givetvis moderater och de tre hjälppartierna på ytterst lösan grund. En utrikesminister står inför en kanske flera månader lång förundersökning och fortsatt lagföring inför ett riksdagsval (!) kan inte vara en önskesits för Reinfeldt, som, i likhet med Bildt, kastas direkt från prins Daniels middagstal ut i en obarmhärtig politisk verklighet.

Är Sverige ett annat Sverige i kväll?

Kan Kjell-Olof Feldt gå in i debatten?

9.6.2010. Kjell-Olof Feldt – Jag hoppas att din hälsa är tillfredsställande. Varför jag vågar störa dig med ett aldrig tidigare publicerat material kring Palmeutredningen, vilken jag mycket intensivt följer just nu.

Till att börja med ger jag dig min bloggadress, där du, om du har lust, hittar allt väsentligt jag publicerar i ämnet. Adressen är

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

Vidare bifogar jag två artiklar, båda från 1993.

Den första heter ”Den osynliga handen – och den vita” och är skriven av professor Ola Tunander vid fredsforskningsinstitutet PRIO i Oslo. Jag talade i dag i telefon med Tunander, som ingalunda tar avstånd från denna artikel, vilken aldrig egentligen torde ha publicerats. Ett utdrag finns på bloggen.

Den andra heter ”Minnesanteckningar rörande Palmemordet” och är skriven av säkerhetsmannen, tidvis statsanställde Ulf Lingärde, nu avliden. Denna PM är heller aldrig publicerad förrän den i går, av en bloggbesökare, lagts ut som kommentar på min ovanstående blogg.

Jag arbetar alltså i dag mycket enträget med denna materia, men det är närmast omöjligt att väcka mediers intresse. Kunde du läsa, och kanske engageras? Ingen enda av mina eller Tunanders eller Lingärdes uppgifter har någonsin dementerats.

Mycket allvarligt är, enligt min mening, det förhållandet att varken förundersökningsledaren, vice RÅ Kerstin Skarp, eller rikskriminalens Palmeutredare tagit eller tar minsta hänsyn till dessa båda brännheta artiklar, trots att dessa legat på rikskrims hylla sedan 1993. Jag har anmält Kerstin Skarp till RÅ.

Som sagt: kan du titta? Detta är ju ödestext.

Din tillgivne

Sven Anér. Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

Struntade granskningskommissionen i Lingärde och Tunander?

10.6.2010. Till Justitie Ombudsmannen Hans-Gunnar Axberger.

Hans-Gunnar Axberger – du var huvudsekreterare i granskningskommissionen avseende Palmemordet. Jag frågar dig nu:

Tog du, under denna granskning, fram de båda centrala promemorior, som av två fristående experter/forskare under 1993 ingavs till rikskriminalpolisens Palmeenhet, nämligen

Ai. 318-93 93-03-30: Ulf Lingärde: ”Minnesanteckningar rörande Palmemordet”, samt

Ai. 448-93 93-05-10 Ola Tunander: ”Den osynliga handen – och den vita”?

Jag har efter noggrann genomläsning av kommissionens slutrapport ej kunnat finna något som skulle kunna tyda på att du har läst någon av dessa promemorior, och jag anmodar dig nu att, jämlikt Förvaltningslagen 4 par, redovisa din handläggning, som kommissionssekreterare, av dessa enligt min mening skakande dokument, vilka i sjutton år funnits i en pärm hos rikskriminalpolisen. Har rikskriminalpolisen aldrig visat dessa dokument för kommissionen/dig, eller har du sett dem men inte fäst något avseende?

Jag önskar ditt snara svar. Detta brev läggs, i likhet med alla centrala dokument i Palmeärendet, ut på min blogg,

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

Till Justitiedepartementet med skrivelse i anknytning till ovanstående skrivelse till Axberger, samt med anmodan att departementet måtte sända skrivelsen vidare till Lars Eric Ericsson, Inga-Britt Ahlenius, Gun-Britt Mårtensson samt Håkan Winberg, i den utsträckning dessa fortfarande är vid liv:

Har Ericsson, Ahlenius, Mårtensson eller Winberg granskat eller över huvud taget sett de dokument jag nämner i mitt brev till Axberger? Har så inte skett har kommissionen inte tagit del av de absolut avgörande väsentliga och relevanta dokumenten i hela Palmeärendet. Jag önskar snara svar från departementet samt de fyra adressaterna – i en ödesfråga!

Vänligen ordna detta viktiga utskick, justitie!

11.6.2010.

Sigvard Marjasin

Stortorget 19 B

702 11 Örebro.

Sigvard Marjasin – Jag vill först uppriktigt be dig om ursäkt för min definitivt i överkant aggressiva bevakning av händelseförloppet vid din avgång från Palmekommissionen! Mina sakuppgifter var möjligen ofta i princip korrekta, men jag satte aldrig in dem i ett större sammanhang. Jag vill nu be dig om din hjälp att korrigera perspektivet som det framtonade den gången.

Vad som inte var känt 1996 var den hörning som du arrangerade året innan, 1995, till vilken du inbjöd säkerhetsexperten Ulf Lingärde. De mycket intressanta uppgifter, som genom ditt initiativ framkom vid denna hörning, blev inte allmänt kända förrän 1997, främst genom mina reportage i mitt dåvarande nyhetsbrev PALME-nytt.

När jag i dag går tillbaka till 1990-talet finner jag att den efterträdande granskningskommissionen, under Lars Eric Ericsson och med Hans-Gunnar Axberger som huvudsekreterare, inte på minsta sätt i sin rapportering från 1999 noterat ovanstående hörning eller den promemoria, författad av Lingärde, som låg bakom, något som jag nu påtalat hos såväl justitiedepartementet som Axberger.

Och på min blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

ställer jag nu frågan huruvida det i själva verket var ditt Lingärde-initiativ som låg bakom frikopplingen av dig från Palmekomissionen.

Ansåg regeringen det ”farligt” att uppmärksamheten riktades mot Lingärde och bland annat de polis- och andra ytterst illavarslande myndighetsspår som Lingärde påtalade, med höga ämbetsmän involverade? Och befarade regeringen ytterligare avslöjanden i denna riktning? Var då de klippta kvittona en lämplig förevändning?

I den slutliga rapporten skriver granskningskommissionen, med Hans-Gunnar Axberger vid pennan (sidan 16 i min rapportversion), att de utfrågningar som förekommit på din tid ”lagts till grund för den nya kommissionens redovisning och bedömningar”. Detta påstående är inte sant i vad avser Lingärde-hörningen, vilken inte med ett ord har omnämnts av Axberger, vare sig hörningen eller Lingärdes underliggande rapport till Palmekommissionen.

Jag finner detta förhållande så mycket allvarligare som granskningskommissionens och Axbergers inställning, i den närmare tusen sidor långa rapporten, varit att Olof Palmes mördare vore Christer Pettersson. Axberger skriver avslutningsvis att ”misstankarna mot Christer Pettersson successivt stärkts”, ett skrämmande falskt påstående som knappast uppmärksammats i debatten. Christer Pettersson hade inte med Olof Palmes död att skaffa, han blev den svenska rättsstatens lägliga syndabock.

 Sigvard Marjasin – kunde du ta kontakt? Om det förhåller sig så, vilket jag kan misstänka, att den svenska rättsstaten önskade slippa undan en närgången granskning av Lingärdes promemoria och därför såg till att du försvann ur bilden, är situationen givetvis djupt allvarlig. Jag ber dig därför om en kontakt, per brev eller per telefon!

Vänlig, angelägen och oroad hälsning!

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

Allt står öppet, vad är sanning?

15.6.2010. I Palmemordet föreslår jag att dessa spår vore värda att följa:

Anti Avsan sköt Olof Palme vid Dekorima.

RÅ och polis arrangerade alla ”bevis” mot Christer Pettersson.

Mordet skedde inom en polisstruktur.

I mordets hierarki fanns höga svenska ämbetsmän.

Detta samlade spår har aldrig följts av den svenska rättsstaten:

Anti Avsan har aldrig lagförts.

RÅ, polis och granskare skyller fortfarande på Christer Pettersson.

Polisspåret har aldrig utretts i botten, endast försiktigt vidrörts.

Fyra klart utpekade höga ämbetsmän är aldrig hörda.

Slutsatserna ger sig själva.   SA.

Hör Vinge och Schuback!

11.6.2010.

Till Rikskriminalpolisen.

Palmeärendet, Ai. 318-93.

Undertecknad Sven Anér anmäler härmed till rikskriminalpolisen följande:

Som myndigheten redan känner innehåller rubr dokument Ai. 318-93 ett uttalande av säkerhetsexperten Ulf Lingärde där denne direkt utpekar förutvarande säkerhetschefen Per-Gunnar Vinge och marinchefen viceamiralen Bengt Schuback för delaktighet i mordet på statsminister Olof Palme.

Enligt Ai. 899-97 var i varje fall 1997-11-05 ovanstående personer ej hörda av rikskriminalpolisen i detta eller något annat ärende.

Jag anmodar nu rikskriminalpolisen att, efter samråd med åklagare, föranstalta om förundersökning beträffande Vinge och Schuback, och jag önskar omedelbart besked rörande dnr och handläggare av detta av mig anhängiggjorda ärende.

Jag behöver ej närmare för rikskriminalpolisen understryka vikten av att detta yttterst centrala, aldrig undersökta ärende inom Palmeutredningen verkligen utreds.

 Är Lingärdes uppgifter korrekta är Palmemordet löst.

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

Marjasin: så här gick det till, men det visste vi inte då…

12.6.2010. Till riksåklagaren och rikskriminalpolisen. Jag anmodar mina adressater att ta ställning till nedanstående kalendarium, aldrig tidigare presenterat i denna form. Hittar ni några fel i min framställning? Svara enligt Förvaltningslagen 4 par!

Vilken var bakgrunden till Marjasinaffären, och vad var det som faktiskt hände?

2.5.1995. Ulf Lingärdes dramatiska skrivelse, med noggrann beskrivning av hur mordet på Olof Palme gick till, anländer till den dåvarande Palmekommissionen och inregistreras under beteckningen 95-103. Men denna helt avgörande skrivelse blir inte utåt känd förrän två år senare.

14.6.1995. Den likaså avgörande ”hörningen” med Ulf Lingärde, baserad på brevet 95-103, arrangeras i största hemlighet av Palmekommissionen. Om brevet och hörningen hade fått publicitet från början kunde händelseutvecklingen i Palmeärendet ha blivit diametralt annorlunda.

Senhösten 1995. Inga-Britt Ahlenius, som då är både ledamot av den dåvarande Palmekommissionen och chef och generaldirektör för riksrevisionsverket, fastställer generalplanen för riksrevisionens verksamhet under 1996 och bestämmer att just Sigvard Marjasins representationskostnader ska specialgranskas.. Detta beslut av Ahlenius kom att bli startskottet för hela Marjasinaffären och ledde till att Sigvard Marjasin petades som kommissionsordförande. I praktiken var det alltså Marjasins underställda kommissionsledamot Inga-Britt Ahlenius som petade honom.

14.2.96. Den beramade kvittoklippningen avslöjas genom ett större reportage i Dagens Nyheter. Allt går nu på räls.

27.3.1996. Ahlenius skriver ett mycket kritiskt brev till Marjasin, där hon kritiserar Palmekommissionens dittillsvarande verksamhet. Hon nämner inte kvittona i detta brev, men Marjasin är nu ändå klämd från två håll, själva kommissionsverksamheten och kvittona. Dessa sorglustiga kvitton var kända för Rosenbad alltsedan Marjasin börjat arbeta som landshövding sex år (!) tidigare, men hade aldrig lett till någon anmärkning från justitiedepartementet i Rosenbad.

30.5.1996. Marjasin avgår, utan att rättegången avvaktas. Kommissionen döps om till granskningskommissionen, Lars Eric Ericsson, ännu en landshövding, tillträder som ordförande med mycket låg profil. Prägel sätter i stället den tidigare ledamoten Hans-Gunnar Axberger som nu också blir huvudsekreterare och i praktiken helt ansvarig för granskningskommissionens slutrapport 1999, där Axberger håller fast vid Christer Pettersson-linjen: ”misstankarna mot Christer Pettersson har successivt stärkts”, skrev Axberger och kommissionen i övrigt teg och samtyckte. En oerhörd interiör.

27.10.1997. Ulf Lingärdes promemoria blir känd, för första gången via mitt nyhetsbrev PALME-nytt detta datum, och delar av innehållet publiceras.

17.11.1997. Först nu är kedjan sluten, från Ahlenius ”generalplan” 2.5.1995 till publiceringen hösten 1997 av Lingärdebrevet och hörningen. Under mellantiden har det önskade resultatet uppnåtts: Marjasins avsked.

Det ligger i sakens natur att min slutsats inte kan beläggas med dokument och handlingar. Men, medan jag på nytt arbetar med detta material, blir jag mer och mer övertygad om att brevet från Lingärde i juni 1995 var den direkta anledningen till att RRV-chefen Ahlenius bestämde sig för att på hösten 1995 pricka sin kommissionschef Marjasin. ”Bestämde sig” – naturligtvis fanns det en mycket bestämd ordergång i Rosenbad.

Så går det till i krig. Marjasin hade blivit farlig sedan han fått Lingärdes brev och släppt fram Lingärde till egen separat hörning inför kommissionen. Marjasin måste bort, och representationskvitton kunde vara ett aptitligt redskap. Jag fångades själv av dessa kvitton, som inte alls var bagatellartade men heller inte så extremt graverande som jag och andra beskrev dem medan debatten gick hög.

Marjasin friades, med Leif Silberskys hjälp, hösten 1996, men då var skadan skedd, Lingärde utmönstrad och tills vidare under lock, Axberger i praktiken vid ratten, manegen krattad., ingen risk för några krutdurkar längre.

Hans-Gunnar Axberger är i dag den svenska riksdagens justitie ombudsman.

Det här är inte vårt bröllopsljuva Sverige. Det är vårt vanliga skitiga vardags-Sverige. Som RÅ och rikskrim så väl känner. Svara nu!

Sven Anér, Öster Edinge 271. 740 10 Almunge. 0174-500 66.

Vad händer med mina brev till RÅ?

13.6.2010.

Till Registrator vid Riksåklagarämbetet.

Detta är en formell begäran om kopior av samtliga skrivelser som jag under år 2010 sänt till RÅ samt av skrivelser som jag erhållit från RÅ.

Eftersom jag aldrig får besked om diarienummer eller handläggare och eftersom jag, i strid med förvaltningslagens fjärde paragraf, nästan aldrig får något svar från ämbetet över huvud taget, kan jag i princip inte veta om mina brev är mottagna, om de är handlagda på något sätt, om de är registrerade och diarieförda. Så sänd mig, är du snäll, begärda kopior!

Jag ber dig även till vice RÅ Kerstin Skarp – som förbjudit mig att söka telefonkontakt! – framföra att Sven Anér i dag, i brist på annan information, nu utgår från att samtlig av honom till RÅ lämnad information är helt korrekt samt att Sven Anér i fortsättningen kommer att arbeta från denna utgångspunkt.

Med mycket vänlig hälsning till Registrator vid RÅ-ämbetet!

Sven Anér, journalist och författare, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66 (dit det faktiskt även går att faxa, om t ex vice RÅ Kerstin Skarp skulle känna sig manad).

Svenska mediers skam och nesa

14.6.2010. I denna sommarmånads overklighet av vuvuzula, kungligt bröllop och allt solkigare valkampanj finns mordet på en statsminister med i marginalen. Dvs inte i Svenska Dagbladets Marginalen. Svenska Dagbladet anger visserligen tonen i den publicistiska Palmebevakningen, men den tonen har slutat låta.

Svenska Dagbladet, det klassiska högerfästet, är i dag rikslikare för landets nyhetsförmedling. Varje morgon, någon gång avlöst av Dagens Nyheter, presenterar SVT Text SvD:s förstanyhet som den stora och oemotsagda pangnyheten; tonen är anslagen, och få eller inga andra media, praktiskt taget oavsett partikulör, vågar gå utanför det uppdragna kritstrecket, i varje fall inte då det gäller det stora tabuämnet, mordet på en socialdemokratisk statsminister.

Detta är svenska mediers skam och nesa. Denna måndag finns i de tidningar jag läst och de nyhetssändningar jag lyssnat till, namnet Palme över huvud taget inte nämnt. Men kanske, säger någon, kanske delar inte alla publicister din syn på detta mord, med dess än mer skrämmande garnityr i händelseutvecklingen? Kanske tror chefredaktörer från Haparanda till Ystad, Bladet resp Allehanda, att Olof Palme faktiskt sköts av Christer Pettersson och att det bara är sorgligt ointelligenta domstolar som inte insett detta faktum? Kanske det är så enkelt?

Svar nej. Ingen läs- och skrivkunnig journalist i detta land tror, i sin eventuellt gråmelerade själ, att Christer Pettersson var gärningsmannen. Men det går ju bra att hålla masken. För statsnyttans skull.

Jag har givetvis genom åren talat med mängder av yrkeskolleger, men ingen har någonsin, utan att darra på hand eller manschett, klart ut sagt att det är Christer Pettersson. Ingen. Det har mumlats, men utan övertygelse, kring bohemen från promillebänken i Sollentuna, men han har hela tiden fått förbli det uppenbara svepskälet.

Naturligtvis är mina kolleger inte dumma. Naturligtvis vet de att hela biografen Grand-scenariot är ett enda, inte ens särskilt raffinerat scenario, där lögner staplats på lögner tills korthuset raskt rasat till golvet. Det är inte bara jag som skrivit detta, först i ”Fyra nycklar” 1991. Samma sak har Borgnäs, bröderna Poutiainen, Kanger, Minell och andra skrivit. Varför har då inte den åsksvarta Christer Pettersson- skrönan kunnat förpassas till det Klintberg där den hör hemma?

Därför att, i varje fall på senare tid, det egentligen bara är jag själv som attackerat skrönan – och varför har jag då fått vara ensam? Därför att svenska chefredaktörer, svenska utredande reportrar vägrar, inte att utreda för det utredandet är redan gjort, utan vägrar att presentera den på alla redaktioner kända sanningen: polisspåret med dess överbyggnad av makabert högt placerade höjdare i detta samhälle; så när skrev jag rättssamhälle.

Det är inte sanningen som söks. Det är den farliga sanningen som stoppas.

Hur? Hur stoppas en hel, i utgångsläget hederlig kår av chefredaktörer, nyhetschefer och inte minst självtänkande professionella journalister på fältet? Jag tror att Aftonbladet ger svaret i dag. Stora tidningar, med Svenska Dagbladet definitivt i täten, berättar på ledar- och nyhetsplats inte i första hand för den prenumererande och lösnummerköpande allmänheten vad den ska tänka och tro och tycka. Nej, sägs det i Aftonbladet, budskapet från SvD riktar sig framför allt till de andra tidningarnas chefredaktörer, som i SvD: spalter får lära sig att veta hut.

Inget svammel om Palmemördare! Håll tyst! Kan det gå till så? En nyutkommen dokumentärbok redogör för hur SvD:s överste ledarskribent PJ Anders Linder drar upp riktlinjerna för hur den alltmer populära mp-stjärnan Maria Wetterstrand ska stoppas och ger i sina spalter vägledning i ämnet till sina chefredaktörskolleger. Tala om pressfrihet! Maria Wetterstrands miljöparti och Sven Anérs Palmeengagemang, båda lika farliga hot mot den rättsstat som vi inte längre har kvar.

Halvfarliga händelser kan granskas lite halvnoga, men aldrig i botten: ESTONIA, Hårsfjärden, Quick, Ströberg? Kanske. Men mordet på en statsminister, med alla dess otroliga, makabra ingredienser, får förbli helt orört. Som Expressens dåvarande chefredaktör en gång lät hälsa mig, sedan tidningen under ett par veckor av egen drift varit eld och lågor, att ”grejen inte var tillräckligt nyhetsmässig”. Efter att ha levt i nyheter de senaste 63 åren hade jag svårt att tro mina öron. ”Skjut en statsminister, det blir ändå inte tillräckligt nyhetsmässigt…”

Som sagt: det är inte utredning som behövs. Utredningen är gjord. Det är något mycket svårare som ska till. Ett par skäppor råg i ryggen, Inte ett ljus under en skäppa.  Ena skäppo, om ni vill.  Sven Anér

”Och Anti Avsan. RÅ?” ”Vi kommenterar inga namn! Tyst, Sven Anér!” Till Riksåklagaren.

 

7.6.2010. Jag anmäler härmed

Vice RÅ Kerstin Skarp

för brott mot bl a bestämmelserna angående förundersökning, RB 23 kap.

Vice RÅ Kerstin leder i dag förundersökningen avseende mordet på Olof Palme.  RB 23:4 stadgar:

Vid förundersökningen skola ej blott de omständigheter, som tala emot den misstänkte, utan även de som äro gynnsamma för honom beaktas och bevis, som är till hans förmån, tillvaratagas.

Jag hävdar att Skarp ej tagit minsta hänsyn till, alternativt aldrig tagit del, av de två mycket centrala forskarrapporter som sedan lång tid tillbaka ingått och ingår i polisens aktmaterial, nämligen:

Ai. 189-93 93-02-26, av rikskriminalpolisen dessutom ytterligare en gång ankomstregistrerad, i något annorlunda utförande, som

Ai 318-93, 93-03-30, båda de i praktiken identiska versionerna författade av säkerhetsexperten Ulf Lingärde, samt

Ai. 448-93, 93-05-10, författad av professor Ola Tunander.

Jag anmodar RÅ att begära fram de tre dokumenten och bedöma deras innehåll. Båda dokumenten ger resuméer av vad som faktiskt hände före, under och efter mordet på statsminister Olof Palme den 28 februari 1986.

Ytterligare information i båda ärendena återfinns på min blogg,

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

dit jag hänvisar RÅ.

Skarps underlåtenhet att ej ta minsta hänsyn till de två mest genomgripande, utifrån kommande rapporter som torde finnas i detta ärende innebär, enligt min bestämda mening, ett grovt brott mot gällande förundersökningsbestämmelser, varför jag påtalar detta förhållande för RÅ:s angelägna åtgärd. Sänd mig besked om dnr och handläggare.

De två avgörande centrala promemoriorna kring mordet, Lingärdes och Tunanders, har bara tagits upp av mig, aldrig av polis eller RÅ!

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

JK vill få tyst på Sven Anér!

ÅKLAGARMYNDIGHETEN

Riksåklagarens kansli

Rättsavdelningen

Tf chefsåklagaren Peter Lundkvist       2010-06-15   ÅM 2010/0043

Angående din skrivelse

Du har inkommit med en skrivelse daterad den 7 juni 2010 där du gör gällande att vice riksåklagaren har begått brott i tjänsten.

Dina anmälningsuppgifter är så allmänt hållna att de inte kan läggas till grund för en prövning av förutsättningarna för att inleda förundersökning. Jag vidtar därför inte någon åtgärd med anledning av skrivelsen.

Frågor om brott i tjänst som vice riksåklagare prövas av Justitiekanslern. Det innebär att det är Justitiekanslern som kan besluta att inleda förundersökning för utredning av sådant brott. Den som med fog anser att vice riksåklagaren kan misstänkas för brott i tjänsten kan därför anmäla saken till Justitiekanslern.

Du informeras nu om att ytterligare skrivelser av likartat innehåll som den du nu har inkommit med i fortsättningen kan komma att lämnas utan någon åtgärd utan att du underrättas om detta.

På riksåklagarens vägnar

Peter Lundkvist

En form av hot…

17.6.2010.

Sveriges Författarförbund, Juristerna: Palmemordet.

I anslutning till tidigare korrespondens i ärendet närsluter jag nu kopior av mitt brev 7.6.2010 till riksåklagaren samt RÅ:s svar 16.6.

Jag ber nu SFF:s jurister hjälpa mig. Min egen första reaktion är denna: Jag anser att det är en form av hot som RÅ riktar emot mig när ämbetet meddelar att eventuella kommande skrivelser från mig ”av likartat innehåll” kan komma att ”lämnas utan någon åtgärd utan att du underrättas om detta”.

Jag kan inte tolka TF 1:1 4 mom /rätten att alltid kunna vända sig till myndighet/ på annat sätt än att RÅ:s dekret strider mot detta moment, och dessutom strider enligt min mening brevets hela avslutande stycke mot förvaltningslagens serviceparagraf, 4 par.

Saken blir givetvis så mycket allvarligare som det underliggande ärendet är det formellt ouppklarade mordet på Olof Palme vars förundersökningsledare är vice RÅ Kerstin Skarp.

Jag kommer nu att lägga ut RÅ:s skrivelse till mig på min blogg samt på bloggen tills vidare endast meddela att jag vänt mig till mitt fack, SFF, för att få närmare upplysningar och kommentarer. Tacksam för en kontakt.

Engagerad, oroad hälsning!

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge

Så långt mitt brev till SFF. Det har gått några timmar, och jag försöker smälta RÅ:s tämligen otroliga brev till mig. Som jag nämnt tidigare beslöt denna vice RÅ Kerstin Skarp för ett par månader sedan att hon från och med nu vägrar att ta emot telefonsamtal från mig. (Jag har aldrig sökt henne per telefon, vare sig förr eller senare).

Nu kommer ett kompletterande meddelande från en av hennes kolleger med innebörd att nya skrivelser från mig inte kommer att behandlas av RÅ.

Som sagt, otroligt. RÅ verkar inte fatta, eller struntar i, att jag är professionell journalist och författare och att jag genom JO:s dubbla åtgärd fråntas möjligheten att på ett korrekt och komplett sätt utöva mitt yrke.

Jag överlämnar nu ärendet till facklig juridisk bedömning. SA.

17.6.2010.

Sveriges Författarförbund, Juristerna: Palmemordet.

I anslutning till tidigare korrespondens i ärendet närsluter jag nu kopior av mitt brev 7.6.2010 till riksåklagaren samt RÅ:s svar 16.6.

Jag ber nu SFF:s jurister hjälpa mig. Min egen första reaktion är denna: Jag anser att det är en form av hot som RÅ riktar emot mig när ämbetet meddelar att eventuella kommande skrivelser från mig ”av likartat innehåll” kan komma att ”lämnas utan någon åtgärd utan att du underrättas om detta”.

Jag kan inte tolka TF 1:1 4 mom på annat sätt än att RÅ:s dekret strider mot detta moment, och dessutom strider enligt min mening brevets hela avslutande stycke mot förvaltningslagens serviceparagraf, 4 par.

Saken blir givetvis så mycket allvarligare som det underliggande ärendet är det formellt ouppklarade mordet på Olof Palme vars förundersökningsledare är vice RÅ Kerstin Skarp.

Jag kommer nu att lägga ut RÅ:s skrivelse till mig på min blogg samt på bloggen tills vidare endast meddela att jag vänt mig till mitt fack, SFF, för att få närmare upplysningar och kommentarer. Tacksam för en kontakt.

Engagerad, oroad hälsning!

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge

Palmemordet och media – en vädjan!

2.6.2010.

Till Chefredaktörerna och Nyhetscheferna för:

Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Expressen (även för Karl Johan Karlsson), Göteborgs-Posten samt Sydsvenskan.

Sedan hösten 2006, via min bok ”Palmemordet: Affären Anti Avsan”, och sedan senaste årsskifte via min blogg

www.svenanerpalmemordet:blogspot.com

behandlar jag mordet på Olof Palme ur en speciell synvinkel. Jag anklagar dåvarande polismannen, i dag rådmannen vid Stockholms tingsrätt och moderate ledamoten av riksdagen

Anti Avsan

för detta statsministermord. Någon som helst dementi av mina uppgifter har ingenstans framlagts. Inte av ansvariga myndigheter, alltså inte av riksåklagaren, som är förundersökningsledare, och inte av media, vilka endast i mycket liten utsträckning behandlat denna sak över huvud taget.

Vad som sedan i går ligger ute på denna blogg torde kunna betecknas som sensationellt. Jag har sålunda från rikskriminalpolisen begärt ut, och erhållit, en promemoria skriven av en tidigare, nu avliden, statlig säkerhetsexpert, där bl a utomordentligt allvarliga anklagelser riktas mot fyra höga svenska ämbetsmän som ansvariga för den aktuella mordplaneringen.

Skrivelsen i fråga har beteckningen Ai. 318-93 och kan av mina adressater rekvireras från rikskriminalpolisen, Palmeenheten, varefter handlingen översänds kostnadsfritt. Jag föreslår att mina adressater införskaffar Ai. 318-93 samt går in på min blogg, som i dag är praktiskt taget enda mediaorgan som behandlar det efter över 24 år formellt olösta mordet på Olof Palme och som fortlöpande förmedlar hittills odementerad information. Tidningen Expressen tog för flera år tillbaka ett eget initiativ till noggrann granskning och bevakning av detta ärende, men fullföljde inte initiativet, enligt besked till mig därför att saken enligt dåvarande chefredaktören ”saknade nyhetsvärde”. Ai. 318-93 har tydligen aldrig, före mig, granskats av vare sig RÅ eller rikskrim, utan lämnats orörd i nära ett kvartssekel i en av rikskrims brandgula pärmar.

I själva verket är förstås nyhetsvärdet enormt, oavsett om mina uppgifter bekräftas eller hålls öppna. Besökarantalet till bloggen stiger snabbt, och några negativa kommentarer kommer inte in; i stället en kollektiv önskan om att jag fortsätter mitt arbete i samma riktning. Stora nyheter brukar vara välkomna hos stora tidningar. I fallet mordet på Olof Palme, en vinterkväll vid Dekorima, har förhållandet varit det radikalt motsatta.

Kollegial, engagerad och djupt oroad hälsning, med önskan om svar!

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

Gå in i saken med egna professionella redaktionella resurser!

Lingärdes PM – en krutdurk

2.6.2010. Jag går på nytt tillbaka till Lingärdes mycket spännande PM, och jag utgår från att några av mina bloggbesökare nu har rekvirerat den fullständiga texten och själva har börjat bilda sig en uppfattning om denna krutdurk.

Så vitt jag kan förstå har promemorian , genom Olle Alséns förmedling, den 30 mars 1993 hamnat i rikskriminalpolisens arkiv, men jag finner inte tillstymmelse till tecken på att rikskrim eller någon annan instans verkligen granskat detta material i botten.

Som jag tidigare berättat har den statliga granskningskommissionen från 1999 definitivt inte behandlat den 7-sidiga texten viket ger en närmast otrolig interiör. Här har den svenska polisen, alltsedan Palmemordet 1986, uppmanat allmänheten att inkomma med tips på gärningsmän, men när en uppseendeväckande dramatisk redogörelse inkommer från en tidigare statlig säkerhetsexpert (!) placeras denna redogörelse på en avlägsen hylla, att glömmas bort.

Bloggbesökarna kanske undrar varför jag inte lägger ut hela Lingärdes promemoria på bloggen. Mitt svar blir att jag inte kan helt svara för den samlade sannfärdigheten i det sprängstoff Lingärde erbjuder, varför en tryckfrihetsrättslig fråga kan uppstå. Att promemorian visserligen utgör en i högsta grad allmän och offentlig handling innebär kanske inte fritt fram för den totala publiceringen; i sådana frågor är det svårt att få ett juridiskt hållbart förhandsbesked.

Otroligt angeläget (jag använder många värdeord) är förstås, vore förstås, att den rättsstat som väl trots allt existerar i Sverige tog sig an Lingärde-texterna; detta är ju ett vitboksdokument, så det visslar om det, ett i över 17 år nonchalerat vitboksdokument.

Men RÅ, för att ta den närmast liggande instansen, verkar få skrämselhicka vid blotta tanken på en allt avslöjande vitbok. I denna vitbok skulle i så fall allt relevant, verkligen relevant, tvingas bli publicerat, kanske framför allt den otroligt lögnaktiga och cyniska behandlingen av Christer Pettersson.

Jag träffade här om dagen en akademiker, vid besök på ett datorföretag. Vi kom att tala om Palmemordet. Akademikern, som var i 60-årsåldern och biolog, blev förvånad:

Det var väl Christer Pettersson, eller hur?

RÅ:s höga ansvar

5.6.2010. Detta är det höga svenska riksåklagarämbetets höga ansvar, att ha lurat nästan hela svenska folket. Christer Pettersson blev i tio år lagförd och djupt trakasserad, han friades – men detta har aldrig fått spela någon större roll, tydligen. Kunnigt och vettigt folk tror ändå: det var nog Christer.

Åklagarens ansvar är totalt, finalt. Domaren fäster sig föga vid polisens förundersökning, och om åklagare och polis varit i maskopi, som i Palmeärendet, kommer domaren aldrig in på banan. Jag har, under åren, försökt få igång en diskussion med de trerättsinstanserna i dessa frågor men i princip endast fått till svar; ”Vad då, skulle vi inte lita på åklagarna? Hur skulle det se ut?”

Vi har i dag framför oss två skrämmande åskådningsexempel: RÅ Kerstin Skarp och Quick-åklagaren Christer van der Kwast; verkligen skrämmande. Palme- och Quick-målen går nu i expressfart mot upplösning, sedan obotliga skador tillfogats rättsstaten.

En rättsstat vilar på ämbetsmännens rättrådighet. Vad då, rättrådighet? Vi jobbar som det passar statsnyttan! Honnörsorden från Reinfeldt och andra i Israelkonflikten vill fastna i halsen.

Jag slår i lagboken upp ”Konvention (den 4 nov 1950) angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna”. Hur många rättigheter och friheter hade Christer Pettersson under sina tio år av lagföring? Jag går igenom sidorna, från XLV och framåt i min edition:

Avd 1 art 3: Ingen må utsättas för förnedrande behandling

Art 5: Envar har rätt till frihet och personlig säkerhet.

Art 6: …vara berättigad till opartisk rättegång…

Art 11: Envar skall äga rätt till frihet att deltaga i fredliga sammankomster…

Art 13: Envar, vars i denna konvention angivna fri- och rättigheter kränkts, skall äga effektiv möjlighet att tala härå /här svider det/ inför inhemsk myndighet och detta även i det fall att kränkningen förövats av ämbetsmän i tjänsteutövning /Helin, Ölvebro är några namn/.

Art 17: /Och nu svider det igen/ Intet i denna konvention må tolkas såsom medförande rätt för någon stat, grupp eller person att ägna sig åt någon verksamhet eller utföra handling som syftar till att tillintetgöra någon av de fri- och rättigheter, som angivits i konventionen eller till att inskränka dem i större utsträckning än som däri medgivits.

Art 18: De inskränkningar, som i denna konvention medgivits beträffande de däri upptagna fri- och rättigheterna, må icke vidtagas annat än i de syften, med hänsyn till vilka de tillåtits. /Mina ögon tåras och svider/.

Artiklarna 13 och 17 hamrar in självklarheter, vilket inte hindrat de högsta svenska juridiska instanserna från att totalt nonchalera dessa självklarheter. Som elefanter i porslinsbutiken har de från hyllorna rivit ner allt vad lagar och honnörsord heter.

Till slut insåg Svea hovrätt, och i förlängningen Högsta domstolen, att något var fel i hela Christer Pettersson-konceptet, men ingen av dessa instanser gick till botten i dyn och brännmärkte åklagarna för deras lögner, högst och flitigast bland lögnarna riksåklagaren. Det var inte det nedgångna åklageriets förtjänst att Christer Pettersson fick några år i frihet. Åklageriet sörjde över att Christer Pettersson inte slutligt dömdes. Sörjer än i dag. SA

Ge besked om Bengt Schuback!

4.6.2010. Till Försvarsmakten

Enligt rikskriminalpolisens öppna och officiella handling Ai. 318-93 låg dåvarande marinchefen Bengt Schuback bakom planerna på mordet på Olof Palme. Uppgifterna kommer från förre statlige säkerhetsexperten Ulf Lingärde, nu avliden, och de har på intet sätt dementerats av rikskriminalpolisen. Däremot har dessa uppgifter sedan 1993 legat av allt att döma obehandlade i rikskriminalpolisens arkiv.

Uppgifterna är sensationella, men det är först nu som de blivit allmänt kända, sedan rikskriminalpolisen sänt mig dokumentationen och sedan jag lagt ut uppgifterna på min blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com.

Jag uppmanar nu Försvarsmakten att ta fram handlingen, vari även ingår fristående förteckning med 15 personnamn. Dessa namn, bl a Schubacks, är dock sekretesstrukna, varför Försvarsmakten, för kontroll av Schubacks namn, bör begära frisläppande av denna sekretess samt därefter, enligt min bestämda mening, utreda sakförhållandet.

Jag behöver inte närmare för Försvarsmakten utveckla vikten av dessa uppgifter. Jag önskar Försvarsmaktens snara kommentar.

Oroad hälsning

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

Sparkades Marjasin när han var sanningen på spåren?

Palmemordets sanning kan vara otrolig

4.6.2010. Vilken var Sigvard Marjasins roll i den ursprungliga Palmekommissionen? Var han den något slarvige kvittoklipparen? Eller hade han kommit Palmemordets sanning på spåren? Fick han sparken för sina kvaliteter, inte för sina tillkortakommanden?

Jag ska försöka redovisa, analysera, med utgångspunkt från det lilla material som den svenska rättsstaten så stingsligt och så falskt ställer till mitt förfogande. Jag kommer att komprimera, men jag tar inte bort något viktigt i sak.

En kronologi, så nära den har gått att fastställa:

(1985) – 1986: Den tidigare statliga säkerhetsutredaren Ulf Lingärde får under sin tjänstgöring redan före mordet på Olof Palme informationer som pekar på ett planerat attentat, framför allt uppgiften om att fyra mycket höga ämbetsmän planerade mord på Sveriges statsminister. Dessa är, som jag tidigare redovisat på bloggen: chefen för den svenska marinen, Bengt Schuback, förutvarande chefen för SÄPO Per-Gunnar Vinge, samt de efter varandra tjänstgörande cheferna för Försvarets radioanstalt, FRA, Lars Ljunggren resp Bengt Wallroth.

1986, 28.2: Olof Palme skjuts vid Dekorima.

1992 (enligt riksarkivets uppskattning): Lingärde skriver sin underrättelserapport, 6 + 1 sida.

1993: Lingärde hittar först ingen angelägen mottagare, varför han sänder sin (odaterade) promemoria till den utredande journalisten Olle Alsén, tidigare vid DN. Alsén får den separata listan med 15 centrala personer noterade med kodnamn, F1 – F 15, vilka Alsén för hand skriver till på det maskinskrivna dokument Lingärde tidigare sänt honom.

1993, 30.3: Alsén går med promemorian personligen upp till rikskriminalpolisen på Polhemsgatan på Kungsholmen i Stockholm, där den sekretessansvarige kriminalkommissarien på Palmeenheten, Åke Röst, diarieför och registrerar Lingärdes PM under beteckningen Ai. 318-93. Nu ligger denna PM fullt åtkomlig och icke hemligstämplad, ordentligt inlagd i förundersökningen rörande mordet på Olof Palme, men ingen utomstående mer än Lingärde och Alsén känner till dess existens; de avvaktar att något ska hända. Ingenting händer. Ingenting har ännu hänt.

1995, 2.5: Lingärde sänder samma promemoria, som han tidigare överlämnat till Olle Alsén, till den av Marjasin ledda Palmekommissionen. Hur promemorian handlagts av Palmekommissionen under de följande sex veckorna är inte utrett, men är naturligtvis avgörande viktigt om denna mörka sak ska utredas. Drömde Palmekommissionen? Kan jag ha rätt att fråga.

1995, 14.6: Marjasin går till handling och inbjuder Ulf Lingärde till separat ”hörning” i kommissionens lokaler Drottninggatan 2 i Stockholm. Hörningen tas upp på band som låses in, och hörningen blir inte känd vid detta tillfälle. Utskriften vidarebefordras av allt att döma ingenstans, men det är ju mycket troligt att uppgifter om dess existens sprider sig i Rosenbad; innehållet är ju eldfängt, milt talat.

1996. 30.5: Sigvard Marjasin avgår från den höga posten som ordförande för Palme-kommissionen. Tvingad eller ej, det får vi inte veta. Tingsrätten i Örebro friar på alla åtalspunkter.

Den stora frågan: var det i själva verket händelserna under 1995 som blev anledningen till Marjasins fall? Var det ett hederligt engagemang som blev hans fall, inte kvittona?

1997, 10.11: Undertecknad Sven Anér begär i brev till regeringen ut ”den promemoria, till största delen författad av Lingärde, som under diarienummer 95-103 den 2 maj registrerades hos kommissionen” samt utskriften av hörningen.

1997, 11.11: Redan påföljande dag får jag, inte promemorian men väl hörningsutskriften, kostnad 62 kronor, tack. Denna utskrift publiceras tämligen omedelbart i mitt nyhetsbrev PALME-nytt nr 11 för 1997. Det är en lång, delvis mycket intressant, delvis skakande text, som jag kanske kan återkomma till på bloggen. Utskriften sänds från den numera tillsatta granskningskommissionen, som övertagit Palmekommissionens arkiv.

2010, maj: Olle Alsén sänder mig en utskrift av sin Lingärde-kopia, med små egna anteckningar. Jag börjar lägga ut ärendet på min blogg. Jag har i början av maj begärt ut kopior av allt det omfattande material som Alsén genom åren har ingett till rikskriminalen.

Till min stora förvåning blir jag efter ett par veckor, mot slutet av maj, bönhörd, närmast över hövan. Mycket av materialet är redan känt för mig, men promemorian 318-93, som legat och sovit i en av rikskriminalens pärmar, har jag inte haft i min ägo tidigare. Rikskriminalen ger mig inte kodnamnen tillhörande F1 – F15, men jag får namnen av Olle Alsén, som på sin tid hade antecknat dem sedan Lingärde läst upp dem i telefon.

2010. 1.6. Riksarkivet sänder mig, på min förfrågan, en kraftigt, nära nog totalt, sekretesstruken version av Lingärdes PM; uppenbarligen har texten ansetts för farlig. Jag kritiserar inte riksarkivet, som hänvisar till Offentlighets- och sekretesslagen 18 kap 2 par samt 42 kap 2 par och 10 par. Uppenbarligen har riksarkivet tagit Lingärdes PM på stort allvar.

Resten är historia. Eller borde kunna bli historia. Måste få bli historia. Medan jag gjort upp detta kalendarium hisnar jag. En enligt ordalydelsen i särklass avgörande dramatisk skildring från Palmemordets okända interiörer kastas som en lekboll mellan höga rättsliga instanser, ingen vill hålla bollen kvar. Som ett makabert ”dunk” går leken: du har den, du har den!

Vad tyder detta på? Det måste, menar jag, tyda på att rättsstatens höjdare från första början känt till mordets hela konception och förlopp och bara blivit besvärade, naturligtvis bävande besvärade, av att bollen, som de trodde hade hamnat i Riddarfjärden, inte vill försvinna: du har den, du har den…

Ja, vem har bollen? Vem vill hålla bollen fast? Den svenska rättsstaten?

O nej. EU? FN? Ett världssamvete? Var finns det?

Sven Anér

Vad har vilka gjort i denna sak?

Statsministern: Aggressivt ingenting Justitieministern: dito Rikskriminalen: Tagit emot promemorian, punkt och slut Riksåklagaren (som är förundersökningsledare!): Definitivt, absolut ingenting Hans-Gunnar Axberger: Har enbart arbetat med att skylla allt på Christer Pettersson, har ljugit om Anti Avsan, har fördolt Lingärdes PM Sigvard Marjasin: Tog det avgörande initiativet och fick sparken JO, JK: Nej, ingenting Sven Anér: Slår dagens larm Ulf Lingärde: Slog det avgörande första larmet Olle Alsén: Har skaffat info, har informerat berörda myndigheter, har följt upp!

RÅ – har ämbetet granskat säkerhetsexperten Ulf Lingärdes promemoria Ai. 318-93?

3.6.2010. Till förundersökningsledaren i Palmeärendet, vice RÅ Kerstin Skarp.

Jag skriver med stöd av RF 1:2, TF 1:1, 4 st samt FörvL 4 par.

Jag önskar omgående besked betr rubrikens PM Ai. 318-93. Jag erhöll under maj månad i år denna PM i kopia från rikskriminalpolisen. Jag hade inte specifikt begärt detta dokument, men det följde tydligen med de dokument från Olle Alsén som jag begärt fram. Ai. 318-93 hade visserligen den 30 mars 1993 inlämnats till rikskriminalpolisen, Åke Röst, men denna PM hade ju författats av den statlige säkerhetsexperten Ulf Lingärde.

Jag vill nu veta om denna PM över huvud taget har granskats, från 1993 och framåt, inom ramen för den ännu ej avslutade förundersökningen avseende mordet på Olof Palme. Har så varit fallet önskar jag i kopia de kommentarer kring promemorian som kan ha genererats inom förundersökningen, RÅ och/eller rikskriminalpolisen.

Promemorians innehåll är centralt, sensationellt. Bland annat utpekar Lingärde, som vice RÅ rimligen måste veta, dåvarande chefen för marinen, dåvarande säkerhetschefen samt två – numera avlidna – FRA-chefer för vad som i praktiken kan rubriceras som högförräderi enligt BrB 19:1. En rimlig reaktion från den svenska rättsstatens sida hade redan under 1993 bort vara inledande av förundersökning avseende de fyra nämnda personerna samt också ev förundersökning avseende Ulf Lingärde, jag anger ingen tentativ brottsparagraf.

Så vitt jag kunnat finna har några sådana åtgärder ej vidtagits. Ulf Lingärde har själv, före sin död, omtalat att han aldrig blivit polisförhörd i detta ärende, och de fyra personerna som skulle kunna komma i fråga för högförräderi har, enligt meddelande till mig från rikskriminalen 2.11.1997, heller aldrig polisförhörts.

Jag gav då, i november 1997, rikskriminalpolisen en lista över 20 personer som jag förmodade hade hörts. På denna lista fanns de fyra namnen med. Men rikskriminalpolisen svarade att de nämnda fyra personerna ej hade hörts. Det hade däremot sju andra personer på listan, nämligen Carl G Holm, Alf Enerström, Jan Guillou, Ture Utriainen, Alf Karlsson, Tommy Lindström samt Bernt Carlsson.

Av det sagda, menar jag, framgår att rikskriminalpolisen eller RÅ kanske inte granskat eller kanske inte ens rört vid den aktuella promemorian, där bland annat fyra mycket höga statliga ämbetsmän beskylls för planering av mordet på Olof Palme. Jag vill nu sålunda omedelbart veta om någon granskning av den aktuella promemorian företagits under de över sjutton år som gått, och jag vill att RÅ sänder mig rättsstatens kommentarer och genomgångar, om sådana skulle finnas.

Vice RÅ Kerstin Skarp! Den statliga granskningskommissionen anger på sidan V (i den första rapportversionen) en hel sida med cirka 40 tänkbara motivgrupperingar bakom Palmemordet. Listan inleds med ”CIA”, ”Sydafrika”, ”Iran/Irak”, ”Mellanöstern inkl Israel”, ”EAP” osv, men den promemoria som redovisar fyra höga svenska ämbetsmäns högförräderiplaner tas aldrig upp av granskningskommissionen!

”WACL”, ”NRP”, ”BSS”, ”Sveriges Nationella Förbund” osv – allt tänkbart finns med, dock inte de fyra höga ämbetsmännens påstådda specificerade mordplaner. Och att märka är att Ai. 318-93 aldrig tycks ha hamnat i säkerhetstjänstens gömmor utan direkt registrerats och diarieförts hos den öppna polisen, hos rikskriminalpolisen.

Svara nu omedelbart, Kerstin Skarp, i en ödesfråga!

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66

Samma visa: toppviktig dokumentation tas inte upp!

7.6.2010. Vice RÅ Kerstin Skarp. I den dokumentsamling, som journalisten Olle Alsén 1992-93 överlämnade till Palmeutredningens sekretessansvarige, kriminalkommissarien Åke Röst, ingår, läser jag i dag den oerhört intressanta redovisningen ”Den osynliga handen – och den vita”, författad av den internationellt ansedde forskaren och professorn Ola Tunander, baserad i Oslo vid PRIO-institutet där.

Den 11-sidiga uppsatsen – eller närmast den komprimerade avhandlingen - har av rikskriminalpolisen instämplats som Ai. 448-93 , 93-05-10, och har alltså funnits tillgänglig för riksåklagaren och rikskriminalchefen allt sedan dess, liksom den i högsta grad funnits tillgänglig för Sigvard Marjasins Palmekommission och Lars Eric Ericssons – och inte minst Hans-Gunnar Axbergers (!) – granskningskommission under dessas fleråriga arbete med denna sak.

Låt mig då först konstatera. Det är självfallet i det närmaste omöjligt att konstatera vad som är sanning eller ej i påståendena kring och utredningen av detta spretande statsministermord. Påståendena kan te sig mer eller mindre hårresande, men beträffande utredningen går det åtminstone ofta att ta reda på vilka påståenden som åtminstone tagit upp av de officiella undersökningsorganen.

Granskningskommissionens rapport, från 1999, har därmed en särställning. Kommissionen hade möjlighet, och sannerligen skyldighet, att gå ut över hela detta snåriga fält för att så nära som möjligt nalkas sanningen. Jag har tidigare på denna blogg visat hur kusligt lätt kommissionen tagit på denna sin uppgift .

Nu visar det sig att kommissionens underlåtenhetssynder är mångfalt allvarligare. Tunanders rapport fanns sålunda tillgänglig både för Marjasins Palmekommission, från 1994, och för den slutliga granskningskommissionen, från 1996, framlagd som på en bricka av rikskriminalpolisens Palmeenhet. Eller fördold av polisen? Jag tror inte det.

Tunanders redovisning omfattar hela mordhistoriken, och genom att den är så välstrukturerad och faktaspäckad är den svår att sammanfatta; det finns inget löst gods. Titeln, ”Den osynliga handen – och den vita” anger, enligt Tunander, det stora, hisnande perspektivet, där den ”osynliga” handen är ”marknaden”, medan den ”vita” handen är den internationella politiken. I slutändan samarbetar de båda händerna i dödlig riktning. Tunander ägnar sidor åt att beskriva ”händernas” samverkan; den fullständiga definitionen av hans spännande teori låter sig svårligen komprimera på några få rader.

Men, jag håller fast vid min poäng, nämligen att viktig, avgörande viktig information och dokumentation har lämnats till åklagare och polis och undersökande kommissioner men på ett brottsligt sätt nonchalerats. I det aktuella fallet är det World Anti-Communist League, WACL, som står i centrum och som beskrivs som de kanske viktigaste aktörerna i statsministermordets fond.

Alltså: vi har en både svenskt och internationellt erkänd forskare som efter år av arbete presenterar en synopsis för Palmemordets bakgrund och utförande - hur tar granskningskommissionen upp detta dokument, som den har fått lagt framför sig på en bricka?

Egentligen inte alls. WACL nämns på ett par sidor, men endast i förbindelse med några svenska personers kontakter med detta förbund, utan att på en rad nämna Ola Tunanders artikel eller något av de däri förekommande namnen; ”Gelli” och ”Guarino” är några, i den internationella sfären.

Jag återkommer: hur sanna är Tunanders uppgifter. Det kan jag själv sannerligen inte avgöra, men det finns andra som vet hur nära Tunander kommer sanningen. Dessa andra har dock, tydligen med skrämd avsmak, låtit denna 11-sidiga uppsats-avhandling bli liggande. Olle Alsén, som blev förmedlaren mellan Tunander och Åke Röst vid rikskrims Palmeenhet, tror inte att denna text har publicerats tidigare – eller ens blivit känd, inte förrän ovannämnda Palmeenhet i maj i år sände mig nära nog allt som Olle Alsén, i hopp om öppenhet, offentlighet, för sjutton, arton år sedan överlämnat till det svenska rättssamhället. Öppenhet, offentlighet?

Jag anser mig inte utan vidare ha rätt att återge långa avsnitt av ”Den osynliga handen – och den vita”. Avhandlingen är så till vida offentlig som den hos rikskriminalen är allmän handling (med mycket få strykningar) men om detta innebär fritt fram för publicering vet jag inte. Varje sida är märkt, diagonat över texten: Utkast 4 januari 1993.

Jag återger här ett avsnitt som befinner sig någorlunda i periferin av avhandlingens huvudämne (men onekligen med klara beröringspunkter): det handlar om mordets upptakt:

Under mordnatten var Alf Karlsson ansvarig för Olof Palmes livvaktsstyrka och följaktligen en av de få som visste och kunde meddela att Olof Palme inte var bevakad. För ett professionellt ”hit team” var detta en helt central information. En del personer menar att Alf Karlsson tagit för lätt på bevakningen av Olof Palme. Att han var fixerad vid det kurdiska PKK, och att han nonchalerade högerextremistiska hot. Under hösten 1985 var han den förste som pekade på ett kurdiskt hot mot Olof Palme. Andra misstänker att Alf Karlsson ingick i en konspiration, som lade kurdspåret som ett skenspår månaderna innan mordet, mörklade information om en internationell högerextremistisk operation för att sedan ge grönt ljus genom att bekräfta att Olof Palme saknade livvakter den aktuella natten. Hösten 1986 avgick Alf Karlsson från SÄK, och han började strax därefter att arbeta hos Per-Gunnar Vinge, som nu bildat en privat säkerhetstjänst, VIP, efter att ha arbetat som chef för Industriförbundets säkerhetstjänst i femton år. Enligt en källa på SÄK ska Alf Karlsson ha sagt: ”Näringslivet tar hand om de sina”, m.a.o valet var kanske inte helt frivilligt. Till Vinges företag slöt sig också en helt annan – och som vi senare ska se – kanske inte helt ointressant person: den tidigare säkerhetschefen för försäkringsaktiebolaget Skandia, Per Häggström. Per-Gunnar Vinge var fram till 1970 chef för SÄK, men Olof Palme tvingade honom att avgå, därför att han, enligt uppgift, skulle ha sagt att Olof Palme var en säkerhetsrisk.

Ja, hur har iskallt analyserande forskartext som denna ha kunnat skamligt döljas i nära tjugo år? Naturligtvis för att den varit och är en krutdurk, precis som Ulf Lingärdes promemoria. Fristående skribenter av Gunnar Walls och bröderna Poutiainens kvalificerade sort har ”rättssamhället” kunnat nödtorftigt tolerera utan att direkt ge dem något frejdebetyg, men etablerade forskare? Nej, in med sådana besvärliga herrar i bortersta hyllan!

Vad händer nu? Jag sitter i junivärmen på Hjelmbergstorpet, med en spänningshuvudvärk som alltid försvinner då jag sätter mig vid ordbehandlaren; en upp och nedvänd värld. Och jag frågar mig sålunda, ibland uppgivet men oftast energiskt: vad händer nu? Det som borde hända vore att den totalt oengagerade förundersökningsledaren vice RÅ Kerstin Skarp begärde fram Ai. 448-93 samt upptäckte att fan vore lös. Upptäckte att just de helt avgörande dokumenten aldrig har granskats, samtidigt som tusentals mantimmar ägnats åt en dagdrivare, Christer Pettersson, som inte visste ett ljud om WACL eller Gelli eller Alf Karlsson eller Guarino.

Sven Anér

Till Riksåklagaren.

7.6.2010. Jag anmäler härmed

Vice RÅ Kerstin Skarp

för brott mot bl a bestämmelserna angående förundersökning, RB 23 kap.

Vice RÅ Kerstin leder i dag förundersökningen avseende mordet på Olof Palme. RB 23:4 stadgar:

Vid förundersökningen skola ej blott de omständigheter, som tala emot den misstänkte, utan även de som äro gynnsamma för honom beaktas och bevis, som är till hans förmån, tillvaratagas.

Jag hävdar att Skarp ej tagit minsta hänsyn till, alternativt aldrig tagit del, av de två mycket centrala forskarrapporter som sedan lång tid tillbaka ingått och ingår i polisens aktmaterial, nämligen:

Ai. 189-93 93-02-26, av rikskriminalpolisen dessutom ytterligare en gång ankomstregistrerad, i något annorlunda utförande, som

Ai 318-93, 93-03-30, båda de i praktiken identiska versionerna författade av säkerhetsexperten Ulf Lingärde, samt

Ai. 448-93, 93-05-10, författad av professor Ola Tunander.

Jag anmodar RÅ att begära fram de tre dokumenten och bedöma deras innehåll. Båda dokumenten ger resuméer av vad som faktiskt hände före, under och efter mordet på statsminister Olof Palme den 28 februari 1986.

Ytterligare information i båda ärendena återfinns på min blogg,

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

dit jag hänvisar RÅ.

Skarps underlåtenhet att ej ta minsta hänsyn till de två mest genomgripande, utifrån kommande rapporter som torde finnas i detta ärende innebär, enligt min bestämda mening, ett grovt brott mot gällande förundersökningsbestämmelser, varför jag påtalar detta förhållande för RÅ:s angelägna åtgärd. Sänd mig besked om dnr och handläggare.

De två avgörande centrala promemoriorna kring mordet, Lingärdes och Tunanders, har bara tagits upp av mig, aldrig av polis eller RÅ!

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

Granskningskommissionen granskade aldrig vitala dokument!

7.6.2010. Till Justitieministern.

Hans-Gunnar Axberger, i dag JO, var som huvudsekreterare i Granskningskommissionen 1996-99 huvudansvarig för den rapport som kommissionen avgav. Han borde därvid, som en av sina uppgifter, enligt min mening den viktigaste, ha valt granskning av de båda till rikskriminalpolisen inkomna, registrerade och diarieförda dokumenten

Ai, 189-93, 93-02-26 och den nära nog likalydande Ai. 318-93, 93-03-30

samt Ai. 448-93-05-10.

Av granskningsrapporten kan inte utläsas att Axberger över huvud taget läst dokumenten, än mindre att han på minsta sätt refererat dem. Do4kumenten ger, i mångt och mycket parallella versioner av händelseförloppen före, under och efter mordet på statsminister Olof Palme, de är författade av fristående och opartiska professionella forskare, de finns direkt tillgängliga i den polisdokumentation som Axberger har framför sig, men de noteras inte med en rad av Axberger, vilket enligt min mening är häpnadsväckande.

Jag hänvisar även till i dag till Riksåklagaren gjord anmälan mot vice RÅ Kerstin Skarp samt till min blogg,

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

där hela detta ärende utförligt behandlas.

Jag önskar, med vändande post, dnr och namn på handläggare.

De två avgörande centrala promemoriorna kring mordet, Lingärdes och Tunanders, har bara tagits upp av mig, aldrig av polis eller RÅ.

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.