Stockholms Tingsrätt: snart får ni hem Anti Avsan från riksdagens justitieutskott!

16.10.2013.

Till Stockholms Tingsrätt, Presidiet: Affären Anti Avsan.

Mina tidigare skrivelser till Tingsrätten har inte gett något resultat, men jag försöker igen, medan Affären Anti Avsan spetsas till.

Det var jag som förde Avsans namn till offentligheten, när jag, 2008 och framför allt 2009, i tryckt skrift utpekade Avsan som statsminister Olof Palmes mördare. Bokens båda upplagor har nu placerats, med 2 000 exemplar, hos den svenska allmänheten, och debatten mullrar, framför allt på de bloggar som behandlar Palmeutredningens olika turer.

Det ständiga kravet är: ge oss sanningen i affären Anti Avsan! Men regering och myndigheter är tysta, trots att Anti Avsan i dag, genom sin partitillhörighet och sin höga riksdagsplacering, framstår som regeringens betrodde och som myndigheters främste rådgivare i juridiska frågor. Avsan kan i dag uppfattas som Sveriges ledande juridiske expert och lagstiftare.

Jag har i detta ärende uppvaktat såväl regering som riksdag, men gensvaret har varit klent. Jag har bl a sett på denna affär som ett personalärende: skulle inte hans dubbla placering vid tingsrätten och vid riksdagen utgöra grund för en extra personkontroll. Har jag frågat.

Riksdagen har dock berättat för mig att den inte utgör Avsans arbetsgivare och alltså inte kan ingripa – hur gärna den än ville, verkar det.

Nå, för Stockholms Tingsrätt är läget så mycket klarare. Tingsrätten har klar skyldighet hålla god kontroll över sin personals vandel; det är en självklarhet. Men Tingsrätten har alltså, fram till i dag, absolut ingenting gjort för att överblicka den kontroversiella situationen – vad som kan ha tänkts och sagts utanför protokollet kan jag ju inte veta.

Numera, sedan några månader tillbaka, föreligger dock ett aldrig dementerat uttalande från Anti Avsan själv, vilket presenterar frågan i helt ny dager. Som jag vid flera tillfällen, bl a på min blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

redovisat, har Avsan vid en lunchsammankomst i år med en tidigare poliskollega, på den raka frågan huruvida det var han, Avsan, som sköt Olof Palme, svarat:

”Nä nä, vi har sån uppbackning att ni kan aldrig ta oss”,

ett uttalande som enligt min bedömning i praktiken utgör Avsans medgivande av hans koppling till Palmemordet.

Jag föreslår nu att Stockholms Tingsrätt kallar in sin rådman Avsan och ber honom förklara sig. Vilka är ”vi” och vilka är ”ni”? Vilka skulle ha någon anledning att ”ta” Avsan och, tydligen, hans kamrater?

Och en följdfråga kunde bli: Varför anmäler inte Anti Avsan den angivande författaren Sven Anér för förtal?

Kompletterande frågor kan Tingsrätten säkert koncipiera.

Avsan har sålunda aldrig med någon kraft försökt ställa undertecknad Anér mot väggen, men har, i en mailserie på nätet vilken jag i delar återger i min bok, i grova ordalag bl a påstått att jag har kommunistisk koppling till meningsfränder och förbrytare i Lettland mm. En argumentation av detta slag tycks passa illa till en rådmans penna, men Stockholms Tingsrätt har uppenbarligen inte reagerat. Eller på minsta sätt agerat.

Så: vad tänker Tingsrätten göra om den i september nästa år får sin rådman tillbaka, ständigt fläckad av i bok tryckta, aldrig bemötta eller dementerade anklagelser? Blir det ett vänligt ”välkommen åter”, varefter Avsan, utan ceremonier, får återgå till sina turer på rådmännens vaktlistor?

Det kommer i så fall att handla om en ledande svensk domstol i grymt förfall.

Jag önskar nu någon form av aktion, av aktivitet från Tingsrättens sida. Ett klargörande svar på denna skrivelse, naturligtvis, kanske också någon form av juridisk åtgärd, riktad mot mig för mina exempellösa anklagelser mot en av Tingsrättens domare? Ja, ”exempellösa”, eftersom det inte finns några andra exempel i den svenska historien på rådmän som mördat sina statsministrar på öppen gata.

Jag raljerar sannerligen inte. Jag ser med djupaste olust och harm på den rådande situationen. Skulle Tingsrätten finna att jag i och med denna skrivelse på något sätt har överträtt lagen välkomnar jag en aktion från Tingsrättens sida.

Jag skulle även uppskatta om Tingsrätten övertalade Anti Avsan att anmäla mig för förtal, om Tingsrätten inte ser någon möjlighet att med egna resurser vidta en sådan åtgärd.

Vanligt folk, Stockholms Tingsrätt, som beskylls för mord, tar inte stillatigande emot en sådan anklagelse. Men Anti Avsan, per definition en av de absolut lagklokaste i detta land, med uppdrag och mandat att hålla uppsikt över svensk lagstiftning, gör ingenting, trots att inte bara han själv, utan i förlängningen alla de rättsvårdare han kommer i beröring med, tungt belastas av detta skrämmande samröre.

Jag kan, avslutningsvis, nämna att i den seriösa debatten uttalats att Avsan inte vill anmäla mig för förtal, eftersom han i så fall riskerade att bli utsatt för kvällspressens attacker. Det skulle en hederlig rådman vika sig för?

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Jag önskar svar med vändande post enligt förvaltningslagen, omfattande dnr samt namn på handläggare.

PS: Jämför med vad jag också berättar kring Domstolsverket, som skyndar bort med ”inte mitt bord” på hopknipna läppar.

Begäran om utfående av allmänna handlingar

8.10.2013. Till RPS.

Jag önskar omedelbart utfå det grunddirektiv rörande speciell behandling av ”kringresande gärningsmän”, om vilka polismannen Thomas Agnevik talar i artikel i dag i Norrköpings Tidningar.

Skulle min begäran mot förmodan ej beviljas begär jag myndighetsbeslut som kan överklagas.

Bifoga faktura, sänd ej mot postförskott!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

15.10.2013, svar från RPS: Rikspolisstyrelsen sänder mig, utan kostnad, den handling som reglerar ovanstående ämne, Polisens underrättelsemodell, PUM, 22 sidor. Från 2005.

PUM omfattar idel självklarheter; jag hittar ingenting i denna ordergivning som överraskar.

Underrättelseledd polisverksamhet kan beskrivas som en modell för ledning och styrning av planlagd operativ polisverksamhet där beslut om inriktning, prioritering och genomförande baseras på underrättelser och annan relevant kunskap –

som sagt knappast överraskande. PUM understryker dock på flera ställen att underrättelsearbete ska rapporteras uppåt inom polishierarkin; bland annat där har det sålunda uppenbart brustit beträffande det antagligen olagliga romregistret nere i Malmö.

Brottsregister får endast bygga på rapportering om begångna brott, framgår det knappast överraskande. Eller, i rikspolisstyrelsens formulering i sitt missivbrev till mig:

… då det inte finns ”något grunddirektiv rörande speciell behandling av kringresande gärningsmän”.

”Kringresande gärningsmän” är en egendomlig formulering. Det är ju just kringresande gärningsmän, beslagna med brott, som naturligtvis får och ska registreras, oavsett etnisk tillhörighet!

PUM innehåller inget explicit förbud mot etnisk registrering, så långt har polisens debattör Thomas Agnevik rätt. Men det är ju aldrig fel att tänka själv. Eller att fråga RPC Bengt Svenson: ”Får vi djävlas med romer?” Svensons svar borde då ha blivit ett nej, men han fick nog aldrig frågan. SA.

Gunnar Wall om den förhörde ”Johan”

11.10.2013.

Gunnar Wall berör i ganska försiktiga ordalag den eventuella omsvängning hos utredande polis som kan ha inträffat i och med förhöret av en polisman i den ”Johan”-affär som Wall presenterade för ett tag sen.

Ja, inte lätt att någonsin veta hur polisers agerande i Palmehärvan ska tolkas, i synnerhet som grundtipset ju måste vara att dessa poliser, från högsta toppen och neråt, i själva verket mycket noga vet vad denna mörka Palmesak handlar om. Wall drar ingalunda några säkra växlar rörande Johan-affärens hållfasthet eller om polisförhörets betydelse.

Wall och jag arbetar lite olika, jag uttalar mig inte om vilken metod som är bäst. Jag ryter till, medan Gunnar oftast nyttjar mindre bokstäver, gärna med ironin som inslag, valet kan vara en läggningssak. När Palmemordet visas för öppen ridå inom en mycket snar framtid kommer Gunnar och jag att stå jämsides som två av de viktigare avslöjarna.

Palmeutredarna markerar tills vidare föga av fortsatt arbete. Jag brukar skriva ”knapp styrfart”, ett omdöme som jag menar fortfarande håller. Tydligen har i tysthet ett skifte på Palmeenhetens topp ägt rum. Krkom Dag Andersson, som för några månader sen med visst dunder och brak presenterades som enda nya sopkvast i spaningsledningen, har nu tydligen överflyglats av en annan krkom, Hans Melander, som i korta korrespondenser med mig håller mig just kort. Vad gör Dag Andersson idag?

Har han fått som specialjobb att granska hela den alltid lika kusliga Christer Pettersson-affären? Där rikskrim och RÅ i tio års tid bet av skammen i stora tuggor, den sista tuggad vid utflykten till HD, med intill stoft pulvriserade så kallade vittnesmål. Kan Dag Andersson fixa någon äreräddning här?

Hur känner sig poliser över huvud taget när de tvingas rota i gammal kjökkenmödding?

”Arbete befordrar hälsa och välstånd och förhindrar många tillfällen till synd” syddes det tappert på gamla bonader. Detta kan dock knappast gälla om själva arbetet är djup synd.

Lycka till med din nya thriller, Gunnar! Blir det om Dekorima? Sven.

Obduktionen noggrant beskriven i litteraturen – varför får vi då inte se hela obduktionsprotokollet?

10.10.2013.

Högsta Förvaltningsdomstolen ÖVERKLAGANDE

Mål nr 5667-13.

Jag överklagar Kammarrättens beslut samt anför:

Obduktionsprotokollet avseende Olof Palme blev synnerligen noggrant refererat och kommenterat av obducenten Kari Ormstad inför ”Marjasinkommissionen”, officiell beteckning: Palmekommissionen, datum ej angivet, enligt bifogade fotostatkopior, hämtade från ”PALME-nytt-BOKEN” 1999: nr 11, sidorna 13-16), finns hos universitetsbiblioteken. Den fullständiga versionen av Ormstads redogörelse återfinns i nr 12 av PALME-nytt-BOKEN, sidorna 7-13, där Högsta Förvaltningsdomstolen alltså kan läsa denna. Här ett slumpmässigt gjort utdrag:

Närmare bild på ryggskadan. Här ser vi att det finns blodbesudling. Det finns svart, finkornigt stoft som syns i randzonen här och som har följt med lite inåt i mjukdelarna. Vi ser också vad som kallas kontusionering…

Och så vidare, sida för sida.

Min korta fråga, i detta överklagande, blir sålunda:

Vilka hemliga uppgifter är i dag oredovisade? Varför kan inte obduktionsprotokollet lämnas ut sedan Ormstad gett detta långa öppna referat jämte kommentarer? Tillfrågades de anhöriga innan Ormstads kompletta version (här i komprimerat skick) delgavs mig som redaktör av PALME-nytt?

YRKANDE: I denna situation önskar jag sålunda att Högsta Förvaltningsdomstolen måtte häva Stockholms Kammarrätts beslut och beordra att det kompletta, ostrukna obduktionsprotokollet omedelbart tillställs mig.

Avslutningsvis: det ter sig svårförståeligt att inte den svenska allmänheten får ta del av det kompletta protokollet. Frågan har riktats till mig: vad är hemligt? (Inlagetexten här något kompletterad).

Jag anhåller om snar handläggning.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79. 

Domstolsverket/RÅ!

8.10.2013. Till Domstolsverket, 551 81 Jönköping.

Ett meddelande rörande Domstolsverket/RÅ, som i mitt fall snabbt flimrade förbi i en TV-sändning, uppvisade en latent konflikt: ska RÅ, som är regeringens man i olika juridiska sammanhang, finnas med även som självständigt dömande och tyckande expert?

Jag översänder nu till Domstolsverket tre handlingar som anlände med posten i dag, och jag sätter värde på om verket tar fram de handlingar som hör till de tre ärendena.

Jag konstaterar att JK, i de båda fall som berör ämbetet, anser sig kunna fria engagerade ämbets- och tjänstemän från av mig påtalade och påstådda felaktigheter, riktade i princip mot regeringen, trots att JK, som nämnt, borde vara jävig i sin egenskap av regeringens företrädare. Det rör sig, menar jag, om ett kusligt i lagen invävt jäv. Jag jämför detta förhållande med riksdagens/justitieutskottets klara besked att de är förbjudna att agera i ärenden som rör rättsskipning. I det aktuella fallet utredningen rörande mordet på Olof Palme.

Alltså: JK tar ställning för regeringen, ej oväntat eftersom han är regeringens mest framstående juridiske företrädare, och hans beslut sägs inte kunna överklagas, medan en hel mångfasetterad, förtroendevald ojävig riksdag inte anser sig våga sig på något beslut över huvud taget i en brännande fråga, utredningen rörande Olof Palme.

Utanför de fall som jag anför står Sveriges domstolar, som betraktar hänskjutna ärenden på helt andra och stabilare grunder än såväl JK som riksdagen, med trestegsavgöranden som känns klart säkrare än JK:s enmansdekret; riksdagen ställer sig inte på någon grund alls utan nöjer sig med att konstatera att den ”inte får fullgöra någon rättsskipningsåtgärd”.

Men vem övervakar myndigheterna? En gammal tung romersk rättsfråga.

Lagen förutsätter att varje ”custos” är hederligheten själv, men så ser vår värld inte ut, i synnerhet inte Sverige i dag, då Palmeärendets mörka åskmoln vägrar att blåsa bort, tvärtom tätnar. Lagen är inte skriven för den svenska dagssituationen.

Låt mig ta ett konkret exempel, nämligen Christer Pettersson-affären i Palmeärendet. Här höll domstolarna måttet. Åklagare och poliser gillrade falska fällor och utsåg Pettersson till sin egen falska syndabock, men hovrätt och högsta domstol rättade till lekmannautslaget i första instans och såg till att domstolsväsendet – och Domstolsverket! – till slut kom oskaddda ur denna grymma affär: Christer Pettersson fälldes inte!

RÅ och RPS är idag desto värre skadskjutna, med Chr P-affären som en ständig börda i ryggsäcken. Händelser kommer inom en snar framtid att skaka Sverige, när hela Palmefallet, från samhällskonspirationen inför skottet (under beteckningen MOP86, dvs ”Föreningen mordet på Olof Palme”, under vilkens polisiära auspicier mordet skedde) och fram till dagens administrativa och juridiska förfall, öppnas inför en skakad svensk allmänhet, narrad sedan den 28 februari1986.

Men åklagare och poliser inom förundersökningen berättar ogärna för domstolarna. Är Domstolsverket förhindrat att begära fram den fullständiga dokumentationen?

Jag prisar inte, ograverad, den svenska domstolsinstitutionen. I Palmeärendet fanns inget stand-by som kunde leda till fingranskning av åklagares och polisers heder och hederlighet, men jag kan förstå om ohederlighet på den kanten i början aldrig ifrågasattes.

Tyvärr gick domstolarna aldrig in i noggrann läsning av förundersökningsrapporterna. Det brukar tydligen ofta räcka med åklagarens föredragning, men den räckte sannerligen inte här. Ett exempel:

Huvudvittnet på biografen Grand, Roger Östlund, pekade falskeligen ut Chr P, trots att denne Roger bevisligen inte kom tlll Grand förrän efter mordet! Här hade Stockholms tingsrätt, efter en rask titt i förundersökningen, ögonblickligen kunnat skicka tillbaka ärendet till förundersökarna med bakläxa, men så skedde inte. Jag tror inte att tingsrätten någonsin upptäckte saken; den hade med ett penndrag kunnat stoppa hela den just inledda processen mot Chr P, varefter Sverige hade varit ett annat.

”Vad då? Ska vi inte kunna lita på åklagarna”? kan rätten ha frågat sig.

Nej, Det kunde ni inte. Inte i fallet Palme.

Domstolarna är ändå samhällets sista utpost. Hovrätt och HD hann rättta till.

Så låt i fortsättningen domstolar avgöra, i de svåra, oväntade, prejudikatlösa fallen, fallen som lagstiftaren aldrig snuddar vid. Där polis och åklagare sviker sin heder. Sin plikt.

Jag sätter sålunda värde på om Domstolsverket begär fram underlaget till denna skrivelse, och jag motser en kommentar till denna skrivelse.

Engagerad hälsning,

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Bil.

Obs! Samtliga mina uppgifter, t ex om MOP86, kan begäras fram hos rikskriminalpolisens ansvariga. MOP86 omnämns bl a i min bok ”Palmemordet: Affären Anti Avsan”, båda upplagorna, vilken förvaras hos rikskrim och RÅ, Skarp, och även innehåller utförlig dokumentation om den av allt att döma med MOP86 samfungerande statsunderstödda ”Stockholms Försvarsskytteförening”, båda föreningarna med rådman Anti Avsan i rullorna.

Jag har aldrig blivit dementerad eller ens ifrågasatt, endast bortviftad, och rådman Avsan anmäler mig inte för förtal. SA.

17.10.2013. Domstolsverket svarar att det inte har med något dömande att skaffa, endast med administrativa sysslor. Frågan blir då: är kontrollen av en domstolsmedarbetares vandel ett ärende för domstolsverket? Det kunde jag tycka.

Men i Palmeärendet kryper myndigheter så nära sitt formella mandat som möjligt och gör ingenting i onödan. Domare utpekad som mördare? Inte vårt bord…

Vems bord då? I dag ingens.

Anti Avsan hördes av Palmeutredarna den 14 april 1994, tog sin jur kand-examen 1995 samt antogs som tingsnotarie vid Stockholms Tingsrätt samma år, 1995; jag har inte datum. Att Stockholms Tingsrätt aldrig granskade Avsans meritlista innan de släppte in honom på domarbanan är och förblir anmärkningsvärt. Hans koppling till Palmeutredningen kan inte ha varit okänd för tingsrätten.

Efter entrén som tingsnotarie var manegen krattad. Lagman nästa?

Sven Anér 

Jag går omkring med ont samvete – behöver jag det?

6.10.2013. Bör stora, mörka, för samhället oavvisligt viktiga frågor döljas av stora medier, vilka alla är fullt medvetna om att frågorna finns, att frågorna lever? Mitt eget svar ligger förstås i frågeställningen: nej.

Jag sitter vid min ordbehandlare i Uppsalas Sommarro, dit hösten redan har kommit, och jag känner det vaga onda samvetet komma. Vad då ont samvete? Ska jag ha ont samvete för att jag aldrig släpper vårt svenska nationaltrauma efter skottet vid Dekorima för över 27 år sedan? Har jag gjort något fel? Har jag publicerat osanningar, har jag riktat obestyrkta anklagelser? Nej.

Men ett ont samvete är irrationellt. Det kan vara partiskt, det kan slira i sakfrågorna, det kan vara grymt subjektivt, helt oavsett den samvetsondes egen strikta logik,

I min journalistik kring Palmemordet står personen Anti A, så förkortad hos den sista (?) granskningskommissionen från 1999, den som först, under Sigvard Marjasin, fick heta Palmekommissionen. 1999 års granskare lät det mesta av Marjasins texter försvinna ut till Kungsholmens insprängda riksarkiv, varefter de nya granskarna, inklusive den prisade Inga-Britt Ahlenius, slapp ägna tid åt en statlig säkerhetsexperts utförliga avslöjanden inför Sigvard och Inga-Britt. Var Marjasin obekväm, inte så mycket för de klippta kvittona, utan därför att han var Palmemordets sanning i hasorna?

Jag undrar, och jag prövar mitt onda samvete. Borde jag ha skrivit böcker och bloggat? Borde jag i stället aldrig ha stört alla dessa tysta chefredaktörer med appeller och propåer? ”Du skriver för många brev”, sa en gång Expressens chefredaktör Thorsell.

Han kanske hade rätt, i varje fall tycks samvetet mena det. Fast snarare förhåller det sig väl så här: Den som inte vill höra hör inte, och den som inte vill se ser inte, och upprepningar förseglar öron och blick. Situationen bättras inte av att jag aldrig, bokstavligen aldrig, får höra att jag narras eller är ute och cyklar. Jag läggs oläst till handlingarna.

Borde jag då ha tigit från första stund? Borde jag inte 1987-88 ha skrivit den bok Palmemordet: Polisspåret, som då för första gången riktade misstankarna åt det håll dit de fortfarande riktas, inte bara av mig utan, envist upprepat, av den store Leif GW, identifierbar utan efternamn, som på 1990-talet i TV och radio berättade för mig hur urbota korkad jag var som sköt in mig på poliser; han hade då aldrig hört på maken.

I dag anslår GW (han går att förkorta ytterligare) en något mildare ton mot mig, men inte överdrivet, och han upprepar i dag ogärna sina dramatiska deklarationer från den 28 februari 2011 och 2012, då ”en komplott med poliser, militärer och säkerhetspersoner” nådde miljontals TV-antenner.

Jag tycker själv i min enkelhet, att när polisens expert hors concours omtalar att Palmemordet tillkom inom en poliskomplott, så borde saken vara klar och mogen för att slututredas ner till botten. Men GW har uppenbart fått order snett uppifrån att ligga lågt.

Samvetet. Till exempel GW:s samvete. Jag tror inte att han är särskilt bekajad. Det han gör är alltid rätt eftersom det är han själv som bestämmer. Onda samveten kan veklingar som Anér hålla sig med.

Vad borde jag ha gjort? Inte skrivit så många böcker? Kanske. Men mina böckers sanningar är envetna, och jag får nära nog dagligen tecken på att dsanningarna har lästs. Och läses.

Känner du inga bra journalister?” brukar jag tillspörjas. Jo. Men denna kunskap har aldrig hjälpt mig i Palmeärendet. Har någon av mina kolleger svarat eller tagit en kontakt så har det närmast varit för att beklaga att en så pass skaplig journalist som signaturen Svan en gång i världen, i DN, ska ha gått och dekat ner sig i denna affär. Inte sällan med tillägget att ”det vet du väl för fan att det var Christer”.

Efter sådana kontakter känns livet tungt, hur mycket solen än lyser över Sommarro.

Alltså, jag summerar:

En svensk statsminister skjuts till döds på öppen gata. Fram till någon minut före skottet samtalar, enligt två av granskningskommissionen i princip betrodda vittnen, mördaren i walkie-talkie med mordets osynlige arrangör, på finska, men Anti A – för jag använder kommissionens identitet – konfronteras aldrig med de båda vittnena, och han hörs endast upplysningsvis, dessutom av samma poliser som har hand om den påstådda Palmeutredningen, inte av särskilda påbjudna internutredare – ett osannolikt brott mot gällande förordning.

Därmed är saken solklar över Dekorima. Anti A har inget ont gjort, han behöver inte höras – mer än en gång till intet förpliktande upplysningsvis – och Sven Anér kan prata bäst han vill, men det är inte Ant…

Nej, det sägs aldrig. Det sägs aldrig att Anti A inte var skytten, för här råder, enligt RÅ och rikspolisstyrelsen, förundersökningssekretess, ett av dessa instanser nyuppfunnet begrepp.

Ja, där kan jag och mitt onda samvete säga att saken just nu står. Anti A har avancerat till Stockholms tingsrätts betrodde rådman och domare, han har tillsammans med sin maka – som gav honom sitt hustrualibi en gång i världen - blivit ledande politikerpar i den moderata Huddinge kommun, och han har, som moderat ledamot av Sveriges riksdag och dess imposanta justitieutskott, en position i dag inom det officiella Sverige som förefaller orubblig.

Och det var ju det som var meningen.

Jag glömmer mitt onda samvete.

Sven Anér

PS: En tydligen nära god vän till paret Avsan ringer mig och undrar, tämligen skarpt, om jag inte kan dra tillbaka mina beskyllningar mot Anti Avsan. Det är svårt för familjen…

Jo,, det kan jag förstå. Men det finns ett mycket effektivt botemedel, sa jag till den uppringande, nämligen en anmälan mot mig för förtal, efter att jag i tryckt skrift har kallat Avsan för mördare.

Men jag blir inte förtalsanmäld, tydligen. När jag lagt på luren undrade jag ett ögonblick om inte denna telefonpropå vore övergrepp i rättssak? Men det kunde ju juristen Anti Avsan svara på, om han ville. DS

Christer Pettersson skulle snärjas

Christer Pettersson

skulle snärjas av (1) Roger Ö och av (2) det falska

telefonavlyssningsprotokollet.

Men rikskrim snärjdes själv av

(3) Roger C och av (4) sina egna fem

trovärdiga vittnen!

Sedan rikskrim och Thure Nässén så grundligt avslöjats finns ingenting kvar av den svenska rättsstatens heder!

Till riksdagens justitieutskott och konstitutionsutskott! För angelägen kännedom, att utförligt besvaras: Justitiedepartementet, RÅ, RPS.

Eftersom jag anklagar den svenska rättsstatens högsta instanser för grova grundlagsbrott utgår jag från att jag kommer att åtalas, under förutsättning att mina adressater anser att jag har begått brott.

Sven Anér

Mina anklagelser specificeras utförligt här nedan:

Uppsala den 1 oktober 2013.

Till Riksdagens justitieutskott och konstitutionsutskott samt till RÅ och rikskriminalpolisen.

Min grundtanke med denna skrivelse är att visa, att det av rikskriminalpolisen och RÅ gemensamt iscensatta försöket att falskeligen binda Christer Pettersson vid mordet på statsminister Olof Palme den 28 februari 1986 för all framtid dömer dessa båda statliga myndigheter för de grova brott som därmed begicks och som ännu kastar sin mörka skugga över svensk rättsskipning, över hela den svenska rättsstaten.

A Roger Östlund.

Sjukpensionären Roger Östlund kom, mot sin vilja, att fungera som falsk angivare av Christer Pettersson för delaktighet i mordet på Olof Palme. Det var kriminalinspektören Thure Nässén som utnyttjade det förhållandet att Roger Östlund bevisligen befunnit sig i biografen Grands lobby under mordkvällen, dock inte före utan efter mordet, ett faktum som Nässén noga dolde.

Roger Östlund skulle, enligt Nässén, rikskrim och RÅ, ha inkommit i lobbyn ca kl 23.10 mordkvällen samt under ett påstått telefonsamtal från lobbyns fasta telefon, 23.15-23.21 till knarklangaren Sigge Cedergrens fasta telefon, ha sett Christer Pettersson vid lobbyn, utanför på trottoaren.

B Telefonavlyssningsprotokollet

(återges här nedan i valda delar).

Originalbandet, som utgörs av ett komprimerat referat av ett avlyssnat band, uppges ha förstörts på klar order från dåvarande Palmeåklagaren Solveig Riberdahl. Exakt vad som menas med ”originalband” är svårt att definiera, eftersom det band, som två olika poliser fick i uppdrag att referera och analysera, utan att lyckas finna några diskrepanser, uppenbarligen är ett ”samlingsband”, dvs ett avancerat hopklipp från olika perioder av Sigge Cedergrens ständigt pågående avlyssning.

Se TK-protokollet! Som nu följer!

Läs protokollet som pdf

Här måste först sägas att Sigge Cedergren vid ett stort antal förhör, hållna först av polis som ej var kopplad till Palmemordet och därefter framför allt av krinsp Thure Nässén, hela tiden förnekat att han, Sigge, skulle ha varit i sin bostad under angivna tiden 23.02-53.

Gå nu till TK:ns marginalsiffror 4, 5 etc. Siffrorna är mina.

Enligt Sigge har samtalen nr 4-6 aldrig ägt rum, medan han är något oviss beträffande nr 7. Han bekräftar däremot utförligt nr 8, vilket också innehållsmässigt stämmer med angivet klockslag: påbörjat 0.15, ovisst när det ska hetas vara avslutat, eftersom det går att välja mellan 50.24 (?) och 00.23.

Min slutsats: Ur den äkta löpande inspelningen under mordkvällen har borttagits befintliga markeringar (enbart ”Ej svar”) och ersatts med gamla inspelningar, hämtade från andra band, ej nödvändigtvis från en och samma kväll (dag).

Jag noterar att innehållen i samtalstexterna 4-6 inte förefaller ha någon koppling till den aktuella sena kvällen eller till någon sen kväll över huvud taget. Varför skulle Janne vilja spela kort med Sigge på Oxen kl 23.02 när Sigge just har lämnat Oxen? Och nr 5, ”okk”=okänd kvinna, förvånar.

Och, givetvis förvånar framför allt, nr 6, den påstådda Roger-texten. Mitt klara intryck är att detta inte är ett samtal som förs mellan en knarklangare och en av hans många snabba kunder. Knappast troligt att Roger på detta sätt mitt i natten öppnar sitt liv för Sigge, och Sigge skulle knappast ha lagt ner energi på att rycka upp Roger Ö ur hans dystra och komplicerade liv. Det här verkar vara ett samtal mellan närstående. Se nästa avsnitt, C. Och märk hela tiden väl att Sigge aldrig sagt att han varit hemma under den kritiska tiden 23.02-0.15, möjligtvis 23.49 (23.53?). Polisen har aldrig haft annan grund för Sigges påstådda hemmavaro än just det falska ”samlingsbandets” påståenden.

C Roger Cedergren

Jag återger här, i dess helhet, krinsp Thure Nässéns förhör ”870403 11.20”, nu med en annan Roger, nämligen Sigge Cedergrens yngre bror (sedermera avlidne) Roger Cedergren!

Läs protokollet som pdf

Nässén sitter under detta förhör uppenbarligen med den redan fabricerade TK:n framför sig på bordet, och han låtsas vid detta tillfälle vara klart övertygad om att rätt Roger är Roger Cedergren. Roger Östkund finns vid detta tillfälle inte med i bilden, Roger Ö dyker upp först hösten påföljande år. Avsikten med detta tidiga förhör är oviss.

Vill Nässén göra Sigge C till Olof Palmes mördare? Eller vill han, med ledning av ev nya frampressade uppgifter från Sigge, kunna peka ut andra personer som inblandade?

Det kan få bli en strid om påvens skägg, dels eftersom Nässén, inklusive rikskrim och RÅ, redan vet vem som är Olof Palmes faktiske mördare, dels genom att Nässén, efter över 1 ½ år, överger konceptet Roger C och i stället, med stor frenesi, ägnar sig åt konceptet Roger Ö!!

Jag börjar med att notera att egentligen ingen mer än jag själv understrukit denne Roger C:s synnerligen viktiga roll i detta mörka sammanhang, i varje fall har aldrig stor debatt uppstått. Nässén sätter sig alltså år 1987 ner med Sigge C, till synes i god tro: det är Roger C som mordkvällen ringer Sigge. Är det det?

Nej, Roger C ringer inte under Palmes mordkväll. Men det är säkerligen Roger C, som på ett helt annat och rimligen tidigare band berättar om sina närliggande bekymmer, lillebror beklagar sig hos storebror! Då blir texten logisk och begriplig.

Men att Nässén faktiskt en gång har hört Sigge om hans lillebror, det förtränger Nässén när han nu griper sig an Roger Ö – och tydligen hoppas att ingen ska komma ihåg eller leta efter ett gammalt förhör med Roger C. Detta är förstås mycket underligt, eftersom Palmeregistret redan från början var väl strukturerat och lätt att utnyttja; en enkel slagning hade visat att Roger C redan varit i förhör i samma ärende som nu Roger Ö.

Men skam den som ger sig. Thure Nässén hade insett att hans överordnade behövde en syndabock omedelbart, efter snart tre års påstått fruktlös spaning. Varför Roger Ö togs fram till vädring, oavsett risken med upptäckt av det gamla Roger C-förhöret.

Det som jag här skildrar har aldrig noterats av rikskriminalpolisen, annat än med det enda förhöret rörande Roger C, aldrig framtaget för visning – är jag den som ursprungligen påträffade detta avslöjande förhör? Det är möjligt men inte viktigt; viktigt är att affärerna Roger C och Roger Ö nu presenteras för den svenska allmänheten i stora mörka bokstäver!

D De fem vittnena

De flesta av nedanstående fem vittnen har lämnat sina uppgifter inte bara inför polis utan under ed inför tingsrätt/hovrätt.

Så här: Nedanstående fem synnerligen trovärdiga och klart nyktra vittnen (anställda på biografen Grand, besökare vid 21-föreställningen resp hämtare av anförvanter) har samtliga, mycket samstämmigt i sina formella vittnesmål angivit

att Roger Östlund visst kommit till biografen Grands lobby denna fredagskväll, men ingalunda kl 23.10 eller däromkring, utan kl 23.30, eller senare.

550414-0293 Bertil Lantz, 530215-0031 Peter Olofsson, 591106-0255 Jonas Wängestam, 600707-0231 Lars-Eric Eriksson, samt 610821-0300 Pia Engström.

Roger Östlund kom inte till biografen Grand förrän kl 23.30. Då var Olof Palme sedan åtskilliga minuter redan skjuten till döds. Christer Pettersson kom aldrig till biografen Grand, men skulle han ha gjort det hade hans uppdykande efter mordet självfallet ha utgjort ett grundfast alibi.

Mina adressater: detta är inte första gången som jag redovisar affären Roger & Roger, men jag har knappast gjort detta så utförligt och så explicit som i denna inlaga till den svenska rättsstaten.

Med ledmotivet: Att Christer Pettersson till slut inte kunde fällas räddar ingalunda den svenska rättsstaten från ett uns av hård kritik. Tvärtom: en åtgärd som RÅ:s att i grevens timme, 1998, envist uppvakta högsta domstolen med en påse skröpliga ”vittnesmål”, när RÅ vet att den dubbla affären Roger är deras eget falska påfund samt att mördaren är att söka på annat håll, är så skrämmande oerhörd att ordbehandlarens tangenter vill vägra i vändningen.

En avslutande men sannerligen inte oväsentlig fråga: Vilka rättsliga åtgärder följer mot de ansvariga, högt i topp? Preskription? Knappast. Mordet är inte preskriberat, och alla de som ljugit om mordet är så direkt kopplade till denna ogärning att talet om preskription inte finge bli aktuell.

Det få vara nog med lögner, riktade mot den svenska allmänhet som av den svenska rättsstaten narrats sedan den 28 februari 1986.

Mina adressater: agera!

Denna skrivelse, inklusive bilagor, anhängiggörs nu hos riksdagens justitieutskott och konstitutionsutskott, samt för åtgärd, efter över 27 år, hos RÅ och rikskriminalpolisen.

Jag önskar, med vändande post, besked om dnr och handläggare.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Inkl bilagor.