Statsrådet Göran Hägglund – ANGELÄGET!

14.6.2013,

Göran, jag noterar ett svarsbrev från Alexandra Mossberg, vilket visade sig enbart vara ett kvitto på mina skrivelser; tyvärr mycket påvert som svar.

Vid en korrespondens nyligen (se min blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com)

med Per Gahrton menade denne närmast att enskilda händelser och företeelser inom Palmeärendet var för sig kan ha tillkommit av en slump, utan biavsikter. Och alltså inte utgör en samlad information att säkert bygga på. Bäst att ”vila på hanen” (som en gång var en DN-redaktörs favorituttryck, ibland till unga ledarskribenters harm och förtvivlan), vila på hanen tills flera och säkrare data kommer fram.

Frågeställningen är givetvis central och borde i högsta grad intressera en socialminister. Mycket av händelseförloppet kring Dekorima handlar ju om sjukvård, i vid bemärkelse.

Jag tar här fyra exempel ur dagsdebatten: Lisbeth Palmes påstådda beskjutning, Lisbeth Palmes övergivande av Olofs ambulans, förfalskningen av Olofs patientjournal samt walkie-talkie-dialogen vid Dekorima. Allt sjukvård, händelser som krävde sjukvård.

Till att börja med: händelserna och företeelserna, som jag i flera omgångar har presenterat dem, har aldrig dementerats.

Rättsstaten vidhåller säkert i princip att Lisbeth Palme blev påskjuten, men mina upprepade konstateranden av motsatsen har aldrig lett till dementier i sak.

Att Lisbeth Palme övergav Olofs ambulans har aldrig ens antytts i den officiella rapporteringen, men mina egna, mycket klara dementier har å andra sidan aldrig motsagts.

Och då socialstyrelsen och Filippa Reinfeldt i landstinget fick min begäran om förklaring till den förfalskade patientjournalen svarade de båda instanserna på ett par helt andra detaljer och lät min grundfråga bli obesvarad.

”Precis som det går till i politiken”, sa en gammal kollega. ”Bara du svarar på nånting, strunt samma vad, så har du fått ditt svar och kan inte gnälla vidare. Det här är knäsatt rutin.” God dag yxskaft.

Och till sist, den här gången, Ankis och Annelis vittnesmål från Dekorima, aldrig dementerade.

Nr 1: Påskjutningen av Lisbeth Palme. Kommissionen sidan 119:

Den som skjutit avlossade ännu ett skott som gick in och ut genom ryggen på Lisbeth Palmes kappa och orsakade en längsgående skråma på hennes rygg.

En utförligare beskrivning följer strax nedanför på sidan 119:

Lisbeth Palme träffades av det andra skottet. Det avlossades på 10-100 cm avstånd. Det gick in genom hennes mockakappa, på vänstra delen av ryggsidan, ungefär i skulderbladshöjd, slet upp de kläder hon bar under och orsakade en skråma längs med hennes rygg samt gick ut genom mockakappans högra ryggsida.

Inte i någondera av dessa beskrivningar uttalas någon som helst reservation i förhållande till det påstådda händelseförloppet.

Däremot följer, på sidan 120, en tämligen utförlig och rent av syrlig kommentar från granskningskommissionens sida:

Lisbeth Palmes skador har aldrig konstaterats rättsmedicinskt. Uppgiften om hennes skador kommer från en rättsläkare, som i sin tur fått dem vid ett samtal med ett sjukvårdsbiträde ca 10 månader efter mordet. Sjukvårdsbiträdet, som mordkvällen arbetade på Sabbatsbergs sjukhus, skall ha hjälpt Lisbeth Palme av med kläderna och då konstaterat en skada mellan skulderbladen som ”påminde om en brännskada, piskrapp”.

Skadebeskrivningen presenteras knappast med någon större säkerhet. Den är dessutom klart ologisk. Den påstådda skadan kan inte rimligen lokaliseras till ”mellan skulderbladen”, eftersom den påstådda kulan framför allt måste ha skadat de båda utskjutande skulderbladen, inte området däremellan. Detta framgår också tydligt av den – arrangerade – bilden av Lisbeth Palmes T-shirt (hon bar i själva verket en vit blus!), där de kraftigaste missfärgningarna kan noteras inom områdena för skulderbladen. Men granskningskommissionen tar ingenting tillbaka, och nämner heller inte, så vitt jag kunnat se, den statliga juristkommissionens mycket starka tvivel på denna påskjutning över huvud taget, där juristkommissionen låter tveksamheten mynna ut i tveksamhet till rapporteringen även avseende mordet på Olof Palme.

Vid en realistisk granskning av denna påstådda episod återstår absolut ingenting av fakticitet, däremot blir alla bortförklaringar och kompletterande förklaringar tydliga.

Lisbeth Palme lät sig, i väntrummet på Sabb, ”baddas på en lätt rodnad” av en professionell hudläkare, exakt på den plats, vänstra skulderbladet, där en livsfarlig kula sägs ha snuddat.

Ingen skada på Lisbeth Palmes rygg, ingen lagligt föreskriven anmälan av skottskada, inget rättsintyg upprättat – slump? Nej, ett genomfört narrspel för att cementera den solklara lögnen att Lisbeth skulle ha blivit påskjuten.

Nr 2: Att Lisbeth övergav Olofs ambulans, en otrolig åtgärd, har varken dementerats eller omnämnts av denna märkligt fungerande rättsstat. Här låg givetvis lång eftertanke bakom engagerandet av en poliskommissarie som i sin tjänstebil plockade upp Lisbeth, medan Olof, då död eller levande, försenad kunde fortsätta mot Sabbatsberg. Stoppa och sinka en ambulans under utryckning med skottskadad person – för mig känns detta som ett klart lagbrott, även om jag inte kan precisera lagrum.

Arrangemanget med ambulansen och den tillstötande kommissariebilen har varit komplicerat, eftersom så många personer måste ha förhandsinformerats:

Lisbeth Palme, Sollentunaambulansen, 2 personer, avbeställning av Sabbatsbergsambulansen, 2 personer, den tillstötande kommissariebilen, 2 personer, dvs sammanlagt sju personer. Saken finns inte så mycket som antydd i den officiella dokumentationen och har, så vitt jag vet, noterats endast av mig. En anledning, av många, varför detta inte har kunnat nämnas öppet är förstås att detta arrangemang omöjligt hade kunnat sjösättas av en ensam Christer Pettersson.

Nr 3. Patientjournalen. Socialstyrelsen och landstinget hade den klara möjligheten att gå i närkamp och för mig förklara att jag hade fel beträffande patientjournalens förfalskning, men aktade sig för att ta vara på denna möjlighet, varför faktum kvarstår: journalen blev förfalskad, av personer som ville sudda i faktiska tidsuppgifter nära Dekorima. Jag är inte motsagd, annat än av landstinget, som försäkrar att ingenting hänt med Olof Palmes patientjournal sedan den lämnats in till landstingets arkiv 1996.

Nej, det vet jag också. Det här var en förfalskning som 1989 eller tidigare hade ordnats i dåvarande, sedermera entledigade rikskriminalchefen Tommy Lindströms regi, och som detta år avslöjades i två Palmeengagerade publikationer: tidningen Internationalen över en hel förstasida resp mitt nyhetsbrev PALME-nytt. Båda versionerna har självfallet varit tillgängliga för granskningskommissionen, som begärde in klippen men nonchalerade dem..

Nr 4: Ankis och Annelis vittnesmål. Här har den dåvarande – och även den nuvarande – förundersökningsledningen presterat ett kraftprov då det gällt mygel och nonchalerande av dokumenterade uppgifter.

Att notera är dock att granskningskommissionen inte kunnat undvika att ge en någorlunda, om än avtrubbad, skildring av det inträffade, utan rent av säger att

Det finns dock knappast något skäl att anta annat än att en händelse som gett upphov till tipset ägt rum –

Detta snåla medgivande kommer från en kommission som dels vet exakt hur mordet på Olof Palme gick till, dels, mot slutet av rapporten, skyndar sig att påstå att

Misstankarna mot Christer Pettersson successivt skärpts –

Dvs ett blodigt, ett blödande hyckleri.

Jag försöker summera granskningskommissionens skötsel av sitt fögderi:

Kommissionen kan inte undgå att nämna påskjutningen av Lisbeth Palme resp Anki-Anneli-händelsen, men gör detta med lama reservationer som inte är avsedda att slå igenom vid läsningen.

De djupt skrämmande mordinslagen med ambulanserna resp den förfalskade patientjournalen har granskningskommissionen inte velat ta i med tång, trots att de omnämnts i den mediedebatt, som kommissionen – i och för sig - aldrig velat studera.

Detta, om inte allt annat, dömer granskningskommissionen.

Och detta, Göran Hägglund, är stor svart svensk historia. europeisk historia. Du har, som partiledare, ett tufft valår framför dig. Kunde du då inte kosta på dig en något skarpare profil i detta oerhörda Palmeärende? Ärendet är inte alliansvänligt, sannerligen inte, med en allierad riksdagsledamot misstänkt för själva mordet, men du är inte för tid och evighet försvuren åt alliansen.

Palmeärendet är tung sakpolitik, Göran Hägglund. Och betrakta inte mig, vilket Mossbergs skrivelse tycks förmedla, som en apart figur i periferin som inte förtjänar någon uppmärksamhet.

Det pyr bland allmogen, kan jag försäkra dig, Göran! Ta dig en halvtimma och gå in på bloggen! Vore jag något yngre kunde jag möjligen agera än kraftfullare, men kanske bleve en sådan förstärkt aktion kontraproduktiv.

Det här är inget lätt jobb, det kan jag försäkra dig, och under vargtimmarna bestämmer jag mig ibland för att strunta i alltsammans och låta Sverige fortsätta sin kurs mot Hel och Ginnungagap. Så får jag en kopp kaffe och ofta en påringning från den stora fans-gruppen, och så fortsätter jag igen.

Detta brev, med idel aldrig dementerade inslag, hamnar nu på ditt statsrådsbord. Det kräver åtgärd! Från ett litet partis företrädare, med råg i ryggen!

Engagerad hälsning – kommentera själv med eget brev!

Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

PS: Varför inte också se på instituten internutredning resp. riksenheterna för polismål?

Jag är inte säker, men jag har fått intrycket att internutredning just inte längre tillämpas – är det så? Jag fick ett mycket gott intryck av Stockholms internutredare kring 1990. De arbetade självständigt i förhållande till vanliga poliser, hade helt avskilda kontorslokaler bl a. Är de borta nu?

Av riksenheterna för polismål – bl a de i Stockholm, Göteborg och Malmö - har jag ett tveksamt intryck. De tycks vara nära kompisar med de åklagare de ska granska, finns i samma lokaler, och dömer aldrig några poliser till tidsbestämda straff – det är i varje fall min uppfattning.

Minst tre fall pågår nu: den som sköt en massa skott mot ett gym, turligt nog utan att skada någon, de som lät öppna Hjulstabron, varvid två unga män dog, samt den som körde flera km med en demonstrant på motorhuven (den sistnämnde fick villkorligt och böter).

Risken är att vi i dag i Sverige har en poliskår som skrämt dem som borde få bestämma över dem. Det är lätt att bli hemmablind, men kan Palmeärendet ha spelat roll?

Anti Avsan återkommer flera gånger i sina akronymiserade hot mail till ”MOP86”, dvs ”Föreningen mordet på Olof Palme 1986”, observera ordalydelsen!! Denna förenings medlemmar framstår, i Avsans beskrivning, som en extra poliskår, vid sidan av lagen, med poliser som fanns med vid Dekorima, och som vid flera tillfällen efteråt ska ha hjälpt till att rädda Avsan och sig själva när det efter mordet brunnit i knutarna. Detta är samma poliser som av Holmér på sin tid rekryterades som ”livvakt”, som om Holmér skulle behövt en sådan. Det var en allmän uppfattning den gången att ”livvakterna” i praktiken själva hade gett sig jobbet: att se till att inte Holmér hoppade över skaklarna.

Har MOP86 anhängare försökt ta över ruljansen inom RPS? Så illa är det förmodligen inte, framför allt inte utanför storstäderna, men varför inte be riksdagens upplysningstjänst starta med att utreda frågan om dömda poliser och ev tidsbestämda straff?

Jag upprepar: du har ett speciellt ansvar som ledare för ett mindre parti, du måste hålla ett öga på de store på din kant! Ta fram min bok ”Palmemordet: Affären Anti Avsan”. (Har inlevererats till Rosenbad.) Det är enda skrift där konceptet ”MOP86” finns presenterat. ”Olovlig kårverksamhet” har jag ifrågasatt, men inte fått rättssamhällets gehör. DS.

Trakasseri?

14.6.Göran Hägglund – läs även nedanstående, är du hygglig – det är det liv jag lever:

Till Ledningen för Polismyndigheten i Stockholm – ANGELÄGET! 0201-K105642-13.

Jag översänder ett ärende och önskar klart besked.

Ungefär så här:

En polisassistent Susanne /inget namnförtydligande/ bestämmer sig för att den 7 juni i år gå in i en dator, ta fram ena sidan av ärende 0201-K105642-13, samt skicka denna sida till mig 2013-06-07 med påskrift på en Post-it-lapp, sin egen påskrift, inte inspektören Dan Holmbergs.

Hur blir Susanne verbalinspirerad att sända mig denna överspelade lapp? Holmberg vet ju sedan två månader tillbaka att han själv avstyrt förundersökning: skulle han skicka samma mess till mig två månader senare? Är det här Susannes egen idé?

När jag ringer Dan Holmberg på angivet 010-nummer hamnar jag hos en vänlig manlig polisman i Norrtälje (?) som inte känner till Susanne men som tror att Holmberg arbetar i Stockholm. Han tror att ”G” kan betyda ”gods” men är inte säker.

Rör det sig helt enkelt om ett grovt trakasserande skämt, med mig och med, i förlängningen, Olof Palme? Finns mina skrivelser till Polismyndigheterna i Uppsala och Stockholm framme för fri beskådan, där yngsta polisassistent kan gotta sig åt min journalistiska verksamhet?

Jag bilägger nu erhållet blad, varefter jag utgår från att Ledningen för Polismyndigheten gör en omedelbar utredning samt söker ursäkta detta märkliga trakasseri!

Jag begär omedelbart svar, varefter jag kan få anledning återkomma med preciserade frågor. Det är, Polismyndigheten i Stockholm, inte vi inom allmänheten som ska vara välstrukturerade och hitta i alla polisiära irrgångar; det är för polisväsendet som dessa kriterier är uppställda. Slarviga Post-it-lappar utan namnförtydliganden är inte den behandling vi förväntar oss, inte heller återuppståndna ärenden som tycks kippa efter andan ett ögonblick för att därefter dö igen.

Skulle Polismyndigheten anse att min verksamhet strider mot några polisiära bestämmelser kan ni ju göra en egen anmälan. Jag är onekligen, efter 27 år, mycket medveten om att affären Olof Palme/Anti Avsan ligger som en tung sten över svensk polisverksamhet, men därifrån till direkt trakasseri är steget skrämmande långt.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

./. Dokument

Något sådant hade vi aldrig tolererat över våra Haldor och LC Smith, det kan jag försäkra. Redaktionsklubben (in på 50-talet omadministrerad till facklig journalistklubb) skulle ha reagerat. Vi skulle alla ha reagerat, agendaboken skulle ha proppats full med våra ilskna uppslag. Det kan jag försäkra, för jag var med.

Men i dag, och i Palmeärendet, kan vad som helst hända, eller rättare sagt inte hända. Trots att journalistyrkets nya teknikaliteter, med allt vad nätet har betytt, borde ha underlättat det ”grävande” som kåren gärna talar om men som sällan når ner till botten. ”Allmänna handlingar” kunde den gången inte tas fram bara genom en knapptryckning.

Så varför, som sagt: varför denna tystnad, en tystnad som sitter klistrad inte bara vid svenska medier utan vid världens medier. Om jag tar min egen blogg så finns denna ju tillgänglig runt klotet, eftersom nätet inte känner några territoriella gränser. Jag har även specialtestat. Jag har gått ut till danska, norska och finska nyhetsorgen, till ingen verkan. Och jag har, som synts här på bloggen, prövat den stora tyska SPIEGELS intresse: ett rutinsvar från en insändarredaktör, det blev allt.

En globalt cementerad tystnad – inget muntert perspektiv för en yrkesspridare av nyheter. Kan jag ändra? Kan jag och inte minst de parallella bloggar som dock finns? Jag vet inte. Men DE SAMMANSVURNA ger mig ändå ett hopp på sikt, när det en gång blir siktigt väder.

Obundna publicister, som om ett antal år sätter sig på sina sängkanter och bläddrar i denna min bok från 2011, måste väl reagera inför det budskap som bokstavligen hamras in på de många sidorna:

Jag begär: att Kammarrätten i Stockholm begär in hela aktmaterialet samt ställer Djurfeldt-papperen mot Avsan-papperen…

Vad är detta? Måste väl ändå någon sentida skribent börja fråga sig?

Om det svenska rättssamhället skulle anse att mina synnerligen allvarliga anklagelser mot Anti Avsan är oberättigade…

Denna handläggning av en anmäld polis i ett mordärende är,, som du ser, Dennis Töllborg, en skrämmande parodi på polisiär behandling av en polisanmäld polosman…

Så går det till i krig. Marjasin hade blivit farlig sedan han fått Lingärdes brev…

Detta, menar jag, går inte att bara slöläsa och lämna åt sitt öde. Det måste, av nya och oförvillade ögon, penetreras, granskas. Sker detta, innan jag själv närmar mig den vaga, suddiga värld som anses böra förunnas de åldrande?

”Den svenska administrationen snärjd i sina egna brott?” Jo visst. Sven Anér