27.4.2012. Till rikskriminalpolisen, Palmeenheten.
Enligt meddelande 10.4 kan jag vänta besked ”rörande Lisbeth Palmes kläder” med skyndsamhet.
Jag efterlyser nu detta besked. Möjligen är det avsänt från Palmeenheten, men min postgång är, som Palmeenheten vet, ingalunda tillförlitlig. Jag önskar nu ett svar.
2.5.2012. Jag erhåller ytterligare ett svar från kriminalinspektören Ann-Helene Gustafsson vari än en gång påstås att inga kommentarer lämnas till den pågående förundersökningen i Palmeärendet.
Detta svar är fortsatt förvirrande, eftersom det ju är kriminalinspektören Lennart Gustafsson som den 10 april i år meddelar mig att ”era frågor kommer att besvaras med skyndsamhet”.
Jag kan inte tolka nuläget i detta ärende på annat sätt än att Palmeenheten efter snart en månad har gett upp tanken på att förklara Lisbeth Palmes kappärende med tillhörande omständigheter.
Jag noterar sålunda att alla mina hittillsvarande uppgifter rörande detta kappbyte mm är och förblir helt korrekta och givetvis mycket illavarslande.
Jag kommer att vidta de åtgärder som är rimliga från min sida.
Sven Anér, Karlsrogatan 85, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
”Det är en indiciebevisning…”
25.4.2012. Jag läser på dagens SVT Text om mannen som varit fälld i första instans för mord, men som av hovrätten i praktiken frias. Mannens försvarsadvokat säger:
Åklagarens bevisning håller inte. Det är en indiciebevisning, det är inga bevis utan en kedja av indicier som man sedan lagt ihop för att försöka få en fällande dom.
Motsvarande tankegång kan appliceras på förundersökningens attityd till Lisbeth Palmes påstådda beskjutning. Ett antal mycket svaga indicier anförs som ”bevis” för denna beskjutning: en solkad T-shirt som Lisbeth Palme aldrig bar, ett andrahandsutlåtande från ett sjukvårdsbiträde tio månader efter mordet, knappast mer.
Mot detta kan ställas klara bevis: avsaknad av rättsintyg, fyra personers utsaga rörande oskadd vit blus i stället för skadad, solkad T-shirt. Samt det faktum att Lisbeth Palme på Sabbatsberg ej bär den påstått genomskjutna bruna mockapälsen utan en oskadad mörk tygkappa med slejf och kapuschong.
Vid en hederlig rättegång i dag skulle rätten konstatera att Lisbeth Palme aldrig besköts, endast ett par plagg, före eller efter själva mordet. SA.
Åklagarens bevisning håller inte. Det är en indiciebevisning, det är inga bevis utan en kedja av indicier som man sedan lagt ihop för att försöka få en fällande dom.
Motsvarande tankegång kan appliceras på förundersökningens attityd till Lisbeth Palmes påstådda beskjutning. Ett antal mycket svaga indicier anförs som ”bevis” för denna beskjutning: en solkad T-shirt som Lisbeth Palme aldrig bar, ett andrahandsutlåtande från ett sjukvårdsbiträde tio månader efter mordet, knappast mer.
Mot detta kan ställas klara bevis: avsaknad av rättsintyg, fyra personers utsaga rörande oskadd vit blus i stället för skadad, solkad T-shirt. Samt det faktum att Lisbeth Palme på Sabbatsberg ej bär den påstått genomskjutna bruna mockapälsen utan en oskadad mörk tygkappa med slejf och kapuschong.
Vid en hederlig rättegång i dag skulle rätten konstatera att Lisbeth Palme aldrig besköts, endast ett par plagg, före eller efter själva mordet. SA.
Rikskrim: informera – eller inte?
12.4.2012. Jag mottog i dag ett brev från rikskriminalpolisen, daterat 2012-04-10, med följande lydelse:
Er begäran gällande två frågor om Lisbeth Palmes kläder den 28 februari 1986.
Rikskriminalpolisens Palmeenhet har i dag den 10 april mottagit ett brev daterat den 7 april 2012.
Era frågor kommer att besvaras med skyndsamhet efter sedvanlig handläggning av utredare från Palmeenheten. Palmeenheten återkommer till er med svar brevledes.
Vänligen Lennart Gustafsson, kriminalinspektör.
19.4.2012. Detta brev har tidigare återgetts på min blogg. Nu kommer nya signaler. I förrgår, den 17 april, skriver rikskriminalpolisen till mig och meddelar beträffande
Er begäran om upplysningar ur Palmeutredningen
Palmeutredningen är en pågående förundersökning. Nu liksom tidigare kommenterar vi inte den pågående förundersökningen.
Ann-Helene Gustafsson.
Nehej – ja, det är ju den vanliga visan. Men läs då brevet ovan, också från rikskriminalpolisen, 10.4.2012, där det meddelas att Palmeenheten återkommer med svar rörande viktiga förundersökningsfrågor snarast.
En klar fråga från min sida blir då om rikskrim riktigt vet vad den just nu har för regler:
10.4: Ja, vi kommer att svara rörande förundersökningen.
17.4: Nej, vi kommenterar aldrig den pågående förundersökningen.
Mot denna förvirrande bakgrund riktar jag denna begäran
Till rikspolisstyrelsen:
19.4 2012. I anslutning till bifogade redovisning begär jag att rikspolisstyrelsens samtliga avslag på mina önskemål om kommentarer till den pågående förundersökningen i Palmeärendet, från 1.9.2009 och fram till i dag, omprövas samt att av mig begärda informationer, vid samtliga dessa tillfällen, ofördröjligen utlämnas till mig.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Motsvarande begäran hos RÅ inlämnas i dag, handlingen bifogas i kopia.
Er begäran gällande två frågor om Lisbeth Palmes kläder den 28 februari 1986.
Rikskriminalpolisens Palmeenhet har i dag den 10 april mottagit ett brev daterat den 7 april 2012.
Era frågor kommer att besvaras med skyndsamhet efter sedvanlig handläggning av utredare från Palmeenheten. Palmeenheten återkommer till er med svar brevledes.
Vänligen Lennart Gustafsson, kriminalinspektör.
19.4.2012. Detta brev har tidigare återgetts på min blogg. Nu kommer nya signaler. I förrgår, den 17 april, skriver rikskriminalpolisen till mig och meddelar beträffande
Er begäran om upplysningar ur Palmeutredningen
Palmeutredningen är en pågående förundersökning. Nu liksom tidigare kommenterar vi inte den pågående förundersökningen.
Ann-Helene Gustafsson.
Nehej – ja, det är ju den vanliga visan. Men läs då brevet ovan, också från rikskriminalpolisen, 10.4.2012, där det meddelas att Palmeenheten återkommer med svar rörande viktiga förundersökningsfrågor snarast.
En klar fråga från min sida blir då om rikskrim riktigt vet vad den just nu har för regler:
10.4: Ja, vi kommer att svara rörande förundersökningen.
17.4: Nej, vi kommenterar aldrig den pågående förundersökningen.
Mot denna förvirrande bakgrund riktar jag denna begäran
Till rikspolisstyrelsen:
19.4 2012. I anslutning till bifogade redovisning begär jag att rikspolisstyrelsens samtliga avslag på mina önskemål om kommentarer till den pågående förundersökningen i Palmeärendet, från 1.9.2009 och fram till i dag, omprövas samt att av mig begärda informationer, vid samtliga dessa tillfällen, ofördröjligen utlämnas till mig.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Motsvarande begäran hos RÅ inlämnas i dag, handlingen bifogas i kopia.
RÅ: Ge mig svar rörande förundersökningen!
19.4.2012. RÅ.
I anslutning till bifogad korrespondens med rikskriminalpolisen riktar jag samma begäran, med samma bakgrund, även till RÅ.
Sänd mig all den information rörande förundersökningen i Palmeärendet som förvägrats mig sedan 1.9.2009!
Som typexempel på vägrad info anger jag brev från RÅ 2012-03-14, vari det sägs att
Jag /Skarp/ kan endast ånyo uppge att jag inte kommenterar synpunkter gällande förundersökningen.
Jag önskar omedelbar handläggning!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Sverige då och Sverige nu
21.4.2012. Jag följer någorlunda noggrant SVTs förnämliga Strindbergsrepris. Jag har tidigare knappast varit någon Thommy Berggren-fan, men här kan jag, vid varje scen, varje tagning, acceptera honom som Strindberg; det är Strindberg jag ser. Och den förnämliga Stina Ekblad som Siri.
Sverige den gången frystes till stillbild under Giftas-processen. Kyrka, stat och borgerlighet stod med dragna vapen mot arbetarklass och socialdemokrati. Och anarki. Hur utfallet påverkade positionerna och åsiktsbildningen har diskuterats: Strindberg vann, men de yvigaste stridsplanerna fick läggas på hyllan. Ett nödvändigt status quo menade Oscar II, som inte var någon Strindbergfan.
Sverige i dag är formellt borgerlighet mot vänster, men ibland är det svårt att urskilja den frontställningen. I Palmeaffären har det i över 26 år rått en beklämmande borgfred, med alla partiyxor nedgrävda och parollen på allas fanor: Rör inte Palmeärendet!
Men när en yngre medelålders man ringer och beställer en bok (han är 37 år gammal, säger han) vill han framföra som sin bestämda mening att ungdomen svänger, ungdomen kring 20. De ser saken som svensk historia, och de vill gärna veta allt om svensk historia. Någonting ditåt har jag själv tänkt, det är de unga jag talar mest med i telefon, det är de ungas kommentarer som möter mig på bloggen, där de oftast tyvärr är anonyma, men där deras ungdom går att ana.
Svensk historia, jaha. Och riktigt inkapslat i den svenska historien vill inte detta mörka brott riktigt bli, inte riktigt hanterbart, förrän vi har facit i hand. De är nog så de unga menar. Ett ungdomligt TV-team kommer hit, ett gäng unga studenter har beställt alla mina böcker för att gå in i rejäl grundforskning. Ett par andra unga tidningsmedarbetare har också beställt böcker – ”för att skriva i tidningen?” ”O nej, där kommer vi inte in men vi kan ju jobba på vår fritid”.
Droppar i detta hav, som fortfarande ligger i åskstiltje, men jag gläds ändå. Little is more.
Jag märker att jag är beroende av denna typ av uppmuntran. Som motvikt mot det madrasserade motstånd som är min vardag. En tidnings annonsavdelning svarar mig inte då jag hör mig om en eventuell annons för ”Mörkrets dunkel”. Inget svar till Sven Anér, som ställt sig utanför samhället, honom tar vi inte i med tång – känns det som. Det är kanske lätt att överdriva den negativa aspekten.
Vargen är ganska envis om nätterna.
”Om du inte får alla böcker sålda, vad händer då?”
Ja, det händer ingenting särskilt, mer än att det givetvis blir en påfrestning på min sannerligen inte outsinliga kassa. Utan denna kassa hade det inte gått att skriva alla mina böcker, det är en självklarhet. Andlig support får jag från bloggen i blandad dosering, men någon ekonomisk support ska vi inte tala om. Supporten har i stället varit mycket negativ: post som försvinner och förstörs, ingen organisation som vill gå in och stödja och stötta mig; jag har lagt ut ett par trevare.
Bibliotekstjänst har fått sina traditionella två exemplar till bedömning för kommunbibliotekens inköpare, en mycket viktig bedömning. Tidigare har BTJ varit hyggliga mot mig, få se hur det går den här gången. Sen brukar jag skriva till Statens kulturråd och undra om de har någon krona över, men det har de aldrig. Skulle bara fattas.
Där har ni dagsnoteringen för Anér, Sven, mest röda siffror. Men än så länge fortsatt rödglödgad energi.
Köp boken, så ger du mig och saken ett handtag! Pg 75 05,55-5.
Sven Anér, blottande sitt hjärta.
Sverige den gången frystes till stillbild under Giftas-processen. Kyrka, stat och borgerlighet stod med dragna vapen mot arbetarklass och socialdemokrati. Och anarki. Hur utfallet påverkade positionerna och åsiktsbildningen har diskuterats: Strindberg vann, men de yvigaste stridsplanerna fick läggas på hyllan. Ett nödvändigt status quo menade Oscar II, som inte var någon Strindbergfan.
Sverige i dag är formellt borgerlighet mot vänster, men ibland är det svårt att urskilja den frontställningen. I Palmeaffären har det i över 26 år rått en beklämmande borgfred, med alla partiyxor nedgrävda och parollen på allas fanor: Rör inte Palmeärendet!
Men när en yngre medelålders man ringer och beställer en bok (han är 37 år gammal, säger han) vill han framföra som sin bestämda mening att ungdomen svänger, ungdomen kring 20. De ser saken som svensk historia, och de vill gärna veta allt om svensk historia. Någonting ditåt har jag själv tänkt, det är de unga jag talar mest med i telefon, det är de ungas kommentarer som möter mig på bloggen, där de oftast tyvärr är anonyma, men där deras ungdom går att ana.
Svensk historia, jaha. Och riktigt inkapslat i den svenska historien vill inte detta mörka brott riktigt bli, inte riktigt hanterbart, förrän vi har facit i hand. De är nog så de unga menar. Ett ungdomligt TV-team kommer hit, ett gäng unga studenter har beställt alla mina böcker för att gå in i rejäl grundforskning. Ett par andra unga tidningsmedarbetare har också beställt böcker – ”för att skriva i tidningen?” ”O nej, där kommer vi inte in men vi kan ju jobba på vår fritid”.
Droppar i detta hav, som fortfarande ligger i åskstiltje, men jag gläds ändå. Little is more.
Jag märker att jag är beroende av denna typ av uppmuntran. Som motvikt mot det madrasserade motstånd som är min vardag. En tidnings annonsavdelning svarar mig inte då jag hör mig om en eventuell annons för ”Mörkrets dunkel”. Inget svar till Sven Anér, som ställt sig utanför samhället, honom tar vi inte i med tång – känns det som. Det är kanske lätt att överdriva den negativa aspekten.
Vargen är ganska envis om nätterna.
”Om du inte får alla böcker sålda, vad händer då?”
Ja, det händer ingenting särskilt, mer än att det givetvis blir en påfrestning på min sannerligen inte outsinliga kassa. Utan denna kassa hade det inte gått att skriva alla mina böcker, det är en självklarhet. Andlig support får jag från bloggen i blandad dosering, men någon ekonomisk support ska vi inte tala om. Supporten har i stället varit mycket negativ: post som försvinner och förstörs, ingen organisation som vill gå in och stödja och stötta mig; jag har lagt ut ett par trevare.
Bibliotekstjänst har fått sina traditionella två exemplar till bedömning för kommunbibliotekens inköpare, en mycket viktig bedömning. Tidigare har BTJ varit hyggliga mot mig, få se hur det går den här gången. Sen brukar jag skriva till Statens kulturråd och undra om de har någon krona över, men det har de aldrig. Skulle bara fattas.
Där har ni dagsnoteringen för Anér, Sven, mest röda siffror. Men än så länge fortsatt rödglödgad energi.
Köp boken, så ger du mig och saken ett handtag! Pg 75 05,55-5.
Sven Anér, blottande sitt hjärta.
Varför går inte larmet fram?
20.4.2012. Det har slagit mig, medan verkningarna av Tuna-mötet och av min senaste bok gör sig kända, att reaktionerna från intresserade personer genomgående är positiva, i brev och på bloggen, men att det stora aktiva engagemanget dröjer.
Varför detta dröjsmål? Det närmast till hands liggande svaret torde vara att mina mycket specifika anklagelser är alltför drastiska och dramatiska för att vanliga hyggliga personer ska kunna hantera dem i sin vanliga vardagsvärld. Skulle Lisbeth Palme? Men ofta stannar det där. Frågan får inte gå vidare, in i den reella ondskan.
En begriplig icke-reaktion från den allmänhet som under 26 år sett Palmedramat spelas upp, komplett med lögner och ett fåtal sanningar. Trötthet och leda har spridit sig:” Ja ja, Palmemordet, det är något skumt där, men jag orkar inte med eländet…”
Detta måste vara en klar uträkning från arrangörernas sida, att klara sig undan med denna utmattningsteknik. De inte särskilt pålästa betraktarna utifrån kan inte förmå sig till att bli djupt upprörda utan nöjer sig med konstaterandet att ”jag har alltid vetat att det var något skumt med den här utredningen”, varvid saken får bero. Den berör inte sinnena på djupet.
Jag har under de senaste åren, på bloggen, inte gjort någon hemlighet av att jag naturligtvis är tacksam för all support men att jag saknar det stora genomslaget. När och hur kommer detta genomslag att presentera sig? Detta sker sedan stora medier gått i bräschen. Det är de stora medierna som kommer att ge legitimitet åt vad som tidigare endast varit skarpa ord från en free lance forskare och författare.
Men det gäller att överleva i den här kampen. Ger jag upp? O nej. Jag har gett en beskrivning av läget och fortsätter härifrån.
Sven Anér
Varför detta dröjsmål? Det närmast till hands liggande svaret torde vara att mina mycket specifika anklagelser är alltför drastiska och dramatiska för att vanliga hyggliga personer ska kunna hantera dem i sin vanliga vardagsvärld. Skulle Lisbeth Palme? Men ofta stannar det där. Frågan får inte gå vidare, in i den reella ondskan.
En begriplig icke-reaktion från den allmänhet som under 26 år sett Palmedramat spelas upp, komplett med lögner och ett fåtal sanningar. Trötthet och leda har spridit sig:” Ja ja, Palmemordet, det är något skumt där, men jag orkar inte med eländet…”
Detta måste vara en klar uträkning från arrangörernas sida, att klara sig undan med denna utmattningsteknik. De inte särskilt pålästa betraktarna utifrån kan inte förmå sig till att bli djupt upprörda utan nöjer sig med konstaterandet att ”jag har alltid vetat att det var något skumt med den här utredningen”, varvid saken får bero. Den berör inte sinnena på djupet.
Jag har under de senaste åren, på bloggen, inte gjort någon hemlighet av att jag naturligtvis är tacksam för all support men att jag saknar det stora genomslaget. När och hur kommer detta genomslag att presentera sig? Detta sker sedan stora medier gått i bräschen. Det är de stora medierna som kommer att ge legitimitet åt vad som tidigare endast varit skarpa ord från en free lance forskare och författare.
Men det gäller att överleva i den här kampen. Ger jag upp? O nej. Jag har gett en beskrivning av läget och fortsätter härifrån.
Sven Anér
Var Anti Avsan engagerad och organiserad Palmehatare?
Rikskriminalpolisen, Palmeenheten:
Jag vill ställa en fråga där jag har bristfälliga kunskaper men en mycket klar önskan om klarhet:
Var Anti Avsan inte bara en allmänt våldsbenägen baseball/piketpolis, eller hade han direkta personliga kontakter med kretsar, organisationer som hyste väl utvecklade planer på att mörda Palme?
Jag syftar bl a på informationer som kom från en man ute på högerkanten, Anders Larsson. Jag citerar ur PALME-nytt 9/96:13, ett Striptease-program i SVT, med Tomas Bresky och Lars borgnäs (LB);
Tio dagar före mordet lämnade en i högerextrema kretsar känd man, Anders Larsson, in en varning till UD och till Rosenbad om att Palmes liv var i fara. Informationen sade han sig senare ha fått av en vän med kontakter inom Säpo.
Anders Larsson: Då någon gång i februari månad /1986/ nämner han, säger han till mig någonting så här: - Du, dom… jag har hört från Säpo att dom tänker skjuta Palme i samband med Moskvaresan, eller före Moskvaresan, och jag uppfattade det som att han ville att jag skulle varna för något, eller informera…
LB: Sa han uttryckligen att han hade hört det från Säpo?
Dom ska skjuta Palme…
Ja, han nämner Säpo eller från någon med anknytning till Säpo: dom ska skjuta Palme i samband med eller före Moskvaresan - då kan ju ”dom” syfta antingen på Säpo eller på någon annan. Jag har tolkat det som att det kom från Säpo och att det här var farligt – har man sådan kunskap så måste man ju göra vad man kan. Men så tänkte jag som så att Palme måste ju ha dubbla livvakter – jag har gjort mitt!
LB: Anders Larssons varning kom aldrig att utredas.
Jag har i dag konkreta informationer som säger att Anders Larsson och Anti Avsan stod i nära förbindelse under tiden närmast före mordet på Olof Palme, men jag understryker att jag behöver dessa uppgifter bekräftade.
Min konkreta fråga blir då:
Har dessa tydligen aldrig dementerade informationer följts upp fram till i dag, eller har Palmeutredarna ansett att de kunnat avfärdas och avföras?
Jag önskar svar till
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Jag vill ställa en fråga där jag har bristfälliga kunskaper men en mycket klar önskan om klarhet:
Var Anti Avsan inte bara en allmänt våldsbenägen baseball/piketpolis, eller hade han direkta personliga kontakter med kretsar, organisationer som hyste väl utvecklade planer på att mörda Palme?
Jag syftar bl a på informationer som kom från en man ute på högerkanten, Anders Larsson. Jag citerar ur PALME-nytt 9/96:13, ett Striptease-program i SVT, med Tomas Bresky och Lars borgnäs (LB);
Tio dagar före mordet lämnade en i högerextrema kretsar känd man, Anders Larsson, in en varning till UD och till Rosenbad om att Palmes liv var i fara. Informationen sade han sig senare ha fått av en vän med kontakter inom Säpo.
Anders Larsson: Då någon gång i februari månad /1986/ nämner han, säger han till mig någonting så här: - Du, dom… jag har hört från Säpo att dom tänker skjuta Palme i samband med Moskvaresan, eller före Moskvaresan, och jag uppfattade det som att han ville att jag skulle varna för något, eller informera…
LB: Sa han uttryckligen att han hade hört det från Säpo?
Dom ska skjuta Palme…
Ja, han nämner Säpo eller från någon med anknytning till Säpo: dom ska skjuta Palme i samband med eller före Moskvaresan - då kan ju ”dom” syfta antingen på Säpo eller på någon annan. Jag har tolkat det som att det kom från Säpo och att det här var farligt – har man sådan kunskap så måste man ju göra vad man kan. Men så tänkte jag som så att Palme måste ju ha dubbla livvakter – jag har gjort mitt!
LB: Anders Larssons varning kom aldrig att utredas.
Jag har i dag konkreta informationer som säger att Anders Larsson och Anti Avsan stod i nära förbindelse under tiden närmast före mordet på Olof Palme, men jag understryker att jag behöver dessa uppgifter bekräftade.
Min konkreta fråga blir då:
Har dessa tydligen aldrig dementerade informationer följts upp fram till i dag, eller har Palmeutredarna ansett att de kunnat avfärdas och avföras?
Jag önskar svar till
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Vad hände egentligen vid Dekorima?
18.4.2012.
Det finns flera beskrivningar av vad som hände då ambulansen stannade till vid Dekorima, flera varierande formuleringar. Jag tar upp några exempel, utan anspråk på fullständighet.
Juristkommissionen, den första rapporten:
En ambulans passerar brottsplatsen. Den stannar och tar hand om Olof Palme samt kör honom och Lisbeth Palme till Sabbatsbergs sjukhus.
Juristkommissionen, den andra rapporten:
Båda träffades. Olof Palme skadades dödligt medan Lisbeth Palme fick en ytlig skada på ryggen.
Granskningskommissionen:
Den som skjutit avlossade ännu ett skott, som gick in och ut genom ryggen på Lisbeth Palmes kappa och orsakade en längsgående skråma på hennes rygg. - - -
Lisbeth Palme träffades av det andra skottet. Det avlossades på 70-100 cm avstånd. Det gick in genom hennes mockakappa, på vänstra delen av ryggsidan, ungefär i skulderbladshöjd, slet upp de kläder hon bar under och orsakade en skråma längs med hennes rygg, samt gick åter ut genom mockakappans högra ryggsida.
Granskningskommission refererar inte ambulansfärden.
Det får räcka med dessa tre exempel. Genomgående uttalar sig de tre kommissionerna tvärsäkert, utan reservationer, trots att just denna del av mordutredningen ända från starten varit minerad med ovissheter. Skottet mot Lisbeth Palme ”slet upp de kläder hon bar under”, heter det kategoriskt. Men professorn i dermatologi Åke Nilzén hittade, när han ”baddade en liten rodnad på ena skuldran”, inga kläder som ”slitits upp”. Han vek upp en oskadad, ren, vit blus och fann endast en rodnad. Jag hittar inget förhör med Nilzén.
Men då jag går till andra delar av de tre kommissionsutlåtandena uppträder klara tveksamheter, dock fristående från själva brottsbeskrivningen från Dekorima.
Sålunda är juristkommissionen i sin andra rapport synnerligen kritisk mot handläggningen av Lisbeth Palmes påstådda skada och tar upp denna sak närmast så att uppgifterna om denna skada desavoueras.
Vad speciellt gäller ambulansfärden finns ingenstans i de citerade kommissionsrapporterna ens någon antydan om att inte Olof och Lisbeth Palme hade följts åt till Sabbatsberg. Detta förhållande gör att hela den brottsbeskrivning som kommissionerna presenterar måste betraktas med stort misstroende.
Uppenbarligen har ingen av kommissionerna haft tillgång till den centrala bild som jag presenterar i min senaste bok, vilken visar Lisbeth Palmes faktiska ankomst till Sabbatsberg, i polisbil och iförd mörk tygkappa med slejf och kapuschong.
Denna Ulf Karlssons bild fanns från strax efter midnatt natten till den 1 mars tillgänglig hos polisens spaningsledning, och den publicerades, med korrekt underskrift, i Göteborgs-Posten för den 2 mars.
Uppenbarligen har polisens spaningsledning på ett utomordentligt tidigt stadium insett att tidiga bilder från Sabbatsbergsakuten vore farliga, eftersom de skulle kunna förmedla obehagliga sanningar. Två kopior av kappbilden slapp ut ur nätet, till G-P och till Aktuell Rapport, men väckte ingen uppmärksamhet.
Jag skriver detta den 18 april, innan jag fått det besked om Lisbeths båda ytterplagg som ställts i utsikt av rikskriminalpolisen. Jag lever i spänning. Detta blir första gången på över 26 år som förundersökningsledningen går ut, direkt till mig, med en beskrivning av en viktig del av mordärendet. Tidigare har t ex Lisbeths varierande ytterplagg aldrig berörts av polis och åklagare.
Sven Anér
Janne Josefsson – jag är aldrig dementerad
26.4.2012.
Janne Josefsson, Uppdrag Granskning -
I min kamp för sanning och rättvisa i Palmeärendet med förgreningar har jag sedan 2008-9 skrivit tre böcker som bifogas: Palmemordet: Affären Anti Avsan, Palmemordet: DE SAMMANSVURNA, och Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme.
Ingen enda av mina små eller stora uppgifter har någonsin dementerats av vare sig regering, myndigheter eller media. Jag betraktas som luft, trots att jag har en välmeriterad bakgrund som dokumentär journalist och författare.
I min senaste bok tar jag upp Lisbeth Palmes roll, från min övertygelse att i en mordaffär inga nära knutna personer bör undgå granskning.
En separat skrivelse från 16.4 ger en sen uppföljning. Rikskrim har alltså sedan ett par veckor ställt i utsikt en officiell redogörelse för den aktuella diskussionen om Lisbeth Palmes tygkappa och/eller mockapäls; den redogörelsen har jag ännu inte fått. Jag skickar den till dig om och när den kommer.
En redogörelse av detta slag, direkt knuten till en fristående journalists arbete, är en nyhet inom Palmeärendet, och redan innan jag fått rikskrims besked kan jag ju uttrycka en undran: vad är det som kan sägas nu 2012 som inte kunde sägas 1986? Har något helt nytt framkommit?
Janne – jag menar att detta ärendes framtoning i dag motiverar ett Uppdrag Granskning. Att själva tystnaden motiverar ett Uppdrag Granskning.
Engagerad och kollegial hälsning!
Janne Josefsson, Uppdrag Granskning -
I min kamp för sanning och rättvisa i Palmeärendet med förgreningar har jag sedan 2008-9 skrivit tre böcker som bifogas: Palmemordet: Affären Anti Avsan, Palmemordet: DE SAMMANSVURNA, och Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme.
Ingen enda av mina små eller stora uppgifter har någonsin dementerats av vare sig regering, myndigheter eller media. Jag betraktas som luft, trots att jag har en välmeriterad bakgrund som dokumentär journalist och författare.
I min senaste bok tar jag upp Lisbeth Palmes roll, från min övertygelse att i en mordaffär inga nära knutna personer bör undgå granskning.
En separat skrivelse från 16.4 ger en sen uppföljning. Rikskrim har alltså sedan ett par veckor ställt i utsikt en officiell redogörelse för den aktuella diskussionen om Lisbeth Palmes tygkappa och/eller mockapäls; den redogörelsen har jag ännu inte fått. Jag skickar den till dig om och när den kommer.
En redogörelse av detta slag, direkt knuten till en fristående journalists arbete, är en nyhet inom Palmeärendet, och redan innan jag fått rikskrims besked kan jag ju uttrycka en undran: vad är det som kan sägas nu 2012 som inte kunde sägas 1986? Har något helt nytt framkommit?
Janne – jag menar att detta ärendes framtoning i dag motiverar ett Uppdrag Granskning. Att själva tystnaden motiverar ett Uppdrag Granskning.
Engagerad och kollegial hälsning!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
./. Redogörelse för det obefintliga rättsintyget
3 böcker enligt ovan
PS 15.12.12.
Janne Josefsson svarar mig inte. Han kommenterar ingenting, dementerar ingenting. SA.
Hur kommer det obefintliga rättsintyget att förklaras?
16.4.2012.
Som jag skrev tidigare på bloggen är det naturligtvis med stor nyfikenhet och spänning som jag motser den redovisning av kappornas problem som rikskriminalen har ställt i utsikt. Den
Jag går och gissar vilka frågor som polisen kommer att ta upp. Rättsintyget? Inte alls säkert. Det obefintliga rättsintyget måste vara oerhört känsligt för de rättsvårdande myndigheterna. Jag gissar att det inte får någon speciell tyngd i det dokument rikskrim förbereder – varför, i så fall?
Därför att frånvaron av ett rättsintyg i just detta ärende är så markant lagstridigt, varför det kan konstateras att någon avslöjande debatt kring Lisbeth Palmes påstådda skada aldrig kan föras från överhetens sida om inta förhållandena kring detta uteblivna rättsintyg först blir noggrant utredda.
Jag slår upp vad den genomgående slappa granskningskommissionen skriver. Det börjar med att kommissionen på sidan 119 i rapporten (ursprungliga versionen) som ett obestritt faktum konstaterar:
Lisbeth Palme träffades av det andra skottet. Det avlossades på 70-100 cm avstånd. Det gick in genom hennes mockakappa, på vänstra delen av ryggsidan. Ungefär i skulderbladshöjd, slet upp de kläder hon bar under, och orsakade en skråma längs med hennes rygg samt gick åter ut genom mockakappans högra ryggsida.
Inga tveksamheter från kommissionens sida, som synes. Så här gick det till, och skottet var rent av så verkningsfullt att det ”slet upp de kläder hon bar under”, dvs ett mycket tydligt resultat av en faktisk påskjutning, menar kommissionen.
Men då jag kommer till den följande sidan, nr 120, försvinner allt av kommissionens tillförsikt från föregående sida och ersätts av tvivel på alla diskuterade punkter. Kvar blir delvis anonyma vittnesutsagor, som inte ger någon som helst stadga åt tanken på ett påstått skott mot Lisbeth Palme. Jag citerar det aktuella stycket:
Lisbeth Palmes skador har aldrig konstaterats rättsmedicinskt. Uppgiften om hennes skador kommer från en rättsläkare som i sin tur fått dem vid ett samtal med ett sjukvårdsbiträde cirka 10 månader efter mordet. Sjukvårdsbiträdet, som mordkvällen arbetade på Sabbatsbergs sjukhus, skall ha hjälpt Lisbeth Palme av med kläderna och då konstaterat en skada mellan skulderbladen som ”påminde om en brännskada, piskrapp”.
Kommissionen hänvisar i en not till den i efterhand mycket omdiskuterade ”GMP”, gärningsmannaprofilen, och skriver:
Uppgiften hämtad från GMP (brottsanalysen, se kapitel 7) s 69. Det är oklart vem som lämnat den.
Noten är förvirrande. Det sägs ”uppgiften”, men eftersom det aktuella stycket i kommissionsrapporten tar upp ett antal uppgifter går det inte att veta vilken uppgift som avses. Den fullständiga GMP-rapporten har jag inte haft tillgänglig, och den passus som avses, ”s 69” går inte att lokalisera i kommissionens i övrigt mycket utförliga referat av GMP.
Vag och krånglig redovisning, sålunda. Vad som kan konstateras är dock att författarna av GMP-rapporten inte ett ögonblick tvekat om verklighetsbakgrunden till ett skott mot Lisbeth Palme. Tvärtom, denna verklighet slås fast, på punkt efter punkt. Kommissionen citerar GMP:
Gärningsmannen måste efter skottet mot Palme ha vridit sin hand mot höger för att kunna träffa Lisbeth Palme med det andra skottet…
Det är vår bedömning att han skjutit mot henne för att döda henne.
Sammantaget: någon utredning om skottet värd namnet har aldrig företagits. Vad som finns är en anonym (?) rättsläkares påstående (till vem?) att ett sjukvårdsbiträde (som måste vara Lena Östeman) vid samtal med den anonyme rättsläkaren (??) 10 månader efter mordet omtalat att hon sett vad som kan ha varit en ”brännskada, piskrapp”.
Detta är klen polisutredning, egentligen ingen utredning alls. Polisen borde ju ha lagt ner arbete på att förhöra Lena Östeman i botten, men detta har inte skett. I själva verket förtjänar Östemans uttalanden ingen tilltro.
Då jag själv 2011 talade med Lena Östeman i telefon och frågade henne hur hon kunnat konstatera en skottskada sade hon att ”mockakappan hängde ju där”, en uppgift som är direkt påhittad. Jag får ett klart intryck av att Lena Östeman varit ombedd att spela med i detta dunkla spel.
Även den anonyma rättsläkarens roll borde undersökas. Det finns ett 60-tal läkare i Sverige som fått speciell rättsläkarutbildning, och endast en sådan får utfärda rättsintyg. Den aktuella rättsläkaren var alltså en av dessa 60: varför slog han då inte larm och ställde den naturliga frågan:
”Varför blev jag inte ombedd att undersöka Lisbeth Palme? Jag fanns ju till hands på Sabbatsberg?”
Över huvud taget har polis och åklagare med mycket lätt hand ägnat sig åt händelseförloppet omedelbart efter mordet, på Sabbatsberg. Med reservation för att någon uppgift i den officiella dokumentationen skulle ha gått mig förbi, ifrågasätter jag om över huvud taget några ingående förhör någonsin hölls i denna fråga med hudläkaren professor Åke Nilzén, juristen Claës Palme, poliskommissarien Lars Christianson eller sjukvårdsbiträdet Lena Östeman, alla fyra tillhörande yrken där ämnet rättsintyg ingår som ett viktigt led i samtligas utbildning
Jag har dessutom ingen anteckning om att Lisbeth Palme själv uttryckligen sagt att hon blivit påskjuten. Jag har endast vaga noteringar om ”pisksnärt” eller liknande. Uppenbarligen har Lisbeth Palme till Åke Nilzén inte sagt ett ord om att hon kanske blivit påskjuten..
Det framstår som en avslöjande paradox att just det rättsintyg, som polis och åklagare så ivrigt måste ha eftertraktat, aldrig blev upprättat. Varför blev det aldrig upprättat? Helt enkelt därför att det inte fanns någon skottskada att redovisa. Om ett rättsintyg hade existerat borde det dessutom förstås ha skickats med som viktig kompletterande information till de fyra laboratorier som fick i uppdrag att granska skadad mockapäls och skadad T-shirt.
Att den statliga granskningskommissionen, i sitt utlåtande från 1999, lyckas med konststycket att samtidigt hårt kritisera påståendena kring Lisbeth Palmes skottskada resp uttryckligen godta dessa påståenden, framstår givetvis som märkligt. Men detta är kommissionstext, tillkommen enligt beställarens direktiv. Allvarliga brister tas upp på en sida, men på den andra sidan avfärdas dessa brister.
Så kan en slipsten också dras.
Till sist. Den i allmänhet tämligen försiktiga juristkommissionen från 1987 gör ett mycket kraftfullt uttalande rörande Lisbeth Palmes påstådda skottskada och det aldrig upprättade rättsintyget, där kommissionen konstaterar /SOU 1987:72/:
En fråga som bl.a. rättsläkarna har pekat på är att någon undersökning av Lisbeth Palmes skador aldrig gjordes. Detta är en grundläggande utredningsåtgärd som inte har genomförts. Förutsättningarna för att utreda det brott som Lisbeth Palme utsattes för har därigenom försämrats. I en framtida process saknas viktig bevisning. Det kan heller inte uteslutas att en sådan undersökning skulle ha gett underlag för ytterligare slutsatser om händelseförloppet vid skottlossningen /jag kursiverar/ och därmed också om mordet på Olof Palme.
Det uttalandet har knappast blivit observerat, trots att den underliggande innebörden är solklar: gör om hela Palmeutredningen med den nya förutsättningen att Lisbeth Palme aldrig ska ha blivit beskjuten!
Jag minns hur jag som pojke fick en liten trollerilåda i julklapp, det var på 20-talet. Vad som speciellt har fastnat i minnet är en flätad fingertuta. Det gick lätt att trä tutan på långfingret, men då jag försökte dra av den från fingret gick det inte med kraft, eftersom ju mer jag drog, desto hårdare satt tutan fast. Den fick lirkas av, då gick det.
Rättsstaten befinner sig i samma situation. Ju hårdare den beskylls, desto envisare vägrar den att lämna information, att medge falskt agerande i Palmeärendet. Kan informationen lirkas fram?
Som jag skrev tidigare på bloggen är det naturligtvis med stor nyfikenhet och spänning som jag motser den redovisning av kappornas problem som rikskriminalen har ställt i utsikt. Den
Jag går och gissar vilka frågor som polisen kommer att ta upp. Rättsintyget? Inte alls säkert. Det obefintliga rättsintyget måste vara oerhört känsligt för de rättsvårdande myndigheterna. Jag gissar att det inte får någon speciell tyngd i det dokument rikskrim förbereder – varför, i så fall?
Därför att frånvaron av ett rättsintyg i just detta ärende är så markant lagstridigt, varför det kan konstateras att någon avslöjande debatt kring Lisbeth Palmes påstådda skada aldrig kan föras från överhetens sida om inta förhållandena kring detta uteblivna rättsintyg först blir noggrant utredda.
Jag slår upp vad den genomgående slappa granskningskommissionen skriver. Det börjar med att kommissionen på sidan 119 i rapporten (ursprungliga versionen) som ett obestritt faktum konstaterar:
Lisbeth Palme träffades av det andra skottet. Det avlossades på 70-100 cm avstånd. Det gick in genom hennes mockakappa, på vänstra delen av ryggsidan. Ungefär i skulderbladshöjd, slet upp de kläder hon bar under, och orsakade en skråma längs med hennes rygg samt gick åter ut genom mockakappans högra ryggsida.
Inga tveksamheter från kommissionens sida, som synes. Så här gick det till, och skottet var rent av så verkningsfullt att det ”slet upp de kläder hon bar under”, dvs ett mycket tydligt resultat av en faktisk påskjutning, menar kommissionen.
Men då jag kommer till den följande sidan, nr 120, försvinner allt av kommissionens tillförsikt från föregående sida och ersätts av tvivel på alla diskuterade punkter. Kvar blir delvis anonyma vittnesutsagor, som inte ger någon som helst stadga åt tanken på ett påstått skott mot Lisbeth Palme. Jag citerar det aktuella stycket:
Lisbeth Palmes skador har aldrig konstaterats rättsmedicinskt. Uppgiften om hennes skador kommer från en rättsläkare som i sin tur fått dem vid ett samtal med ett sjukvårdsbiträde cirka 10 månader efter mordet. Sjukvårdsbiträdet, som mordkvällen arbetade på Sabbatsbergs sjukhus, skall ha hjälpt Lisbeth Palme av med kläderna och då konstaterat en skada mellan skulderbladen som ”påminde om en brännskada, piskrapp”.
Kommissionen hänvisar i en not till den i efterhand mycket omdiskuterade ”GMP”, gärningsmannaprofilen, och skriver:
Uppgiften hämtad från GMP (brottsanalysen, se kapitel 7) s 69. Det är oklart vem som lämnat den.
Noten är förvirrande. Det sägs ”uppgiften”, men eftersom det aktuella stycket i kommissionsrapporten tar upp ett antal uppgifter går det inte att veta vilken uppgift som avses. Den fullständiga GMP-rapporten har jag inte haft tillgänglig, och den passus som avses, ”s 69” går inte att lokalisera i kommissionens i övrigt mycket utförliga referat av GMP.
Vag och krånglig redovisning, sålunda. Vad som kan konstateras är dock att författarna av GMP-rapporten inte ett ögonblick tvekat om verklighetsbakgrunden till ett skott mot Lisbeth Palme. Tvärtom, denna verklighet slås fast, på punkt efter punkt. Kommissionen citerar GMP:
Gärningsmannen måste efter skottet mot Palme ha vridit sin hand mot höger för att kunna träffa Lisbeth Palme med det andra skottet…
Det är vår bedömning att han skjutit mot henne för att döda henne.
Sammantaget: någon utredning om skottet värd namnet har aldrig företagits. Vad som finns är en anonym (?) rättsläkares påstående (till vem?) att ett sjukvårdsbiträde (som måste vara Lena Östeman) vid samtal med den anonyme rättsläkaren (??) 10 månader efter mordet omtalat att hon sett vad som kan ha varit en ”brännskada, piskrapp”.
Detta är klen polisutredning, egentligen ingen utredning alls. Polisen borde ju ha lagt ner arbete på att förhöra Lena Östeman i botten, men detta har inte skett. I själva verket förtjänar Östemans uttalanden ingen tilltro.
Då jag själv 2011 talade med Lena Östeman i telefon och frågade henne hur hon kunnat konstatera en skottskada sade hon att ”mockakappan hängde ju där”, en uppgift som är direkt påhittad. Jag får ett klart intryck av att Lena Östeman varit ombedd att spela med i detta dunkla spel.
Även den anonyma rättsläkarens roll borde undersökas. Det finns ett 60-tal läkare i Sverige som fått speciell rättsläkarutbildning, och endast en sådan får utfärda rättsintyg. Den aktuella rättsläkaren var alltså en av dessa 60: varför slog han då inte larm och ställde den naturliga frågan:
”Varför blev jag inte ombedd att undersöka Lisbeth Palme? Jag fanns ju till hands på Sabbatsberg?”
Över huvud taget har polis och åklagare med mycket lätt hand ägnat sig åt händelseförloppet omedelbart efter mordet, på Sabbatsberg. Med reservation för att någon uppgift i den officiella dokumentationen skulle ha gått mig förbi, ifrågasätter jag om över huvud taget några ingående förhör någonsin hölls i denna fråga med hudläkaren professor Åke Nilzén, juristen Claës Palme, poliskommissarien Lars Christianson eller sjukvårdsbiträdet Lena Östeman, alla fyra tillhörande yrken där ämnet rättsintyg ingår som ett viktigt led i samtligas utbildning
Jag har dessutom ingen anteckning om att Lisbeth Palme själv uttryckligen sagt att hon blivit påskjuten. Jag har endast vaga noteringar om ”pisksnärt” eller liknande. Uppenbarligen har Lisbeth Palme till Åke Nilzén inte sagt ett ord om att hon kanske blivit påskjuten..
Det framstår som en avslöjande paradox att just det rättsintyg, som polis och åklagare så ivrigt måste ha eftertraktat, aldrig blev upprättat. Varför blev det aldrig upprättat? Helt enkelt därför att det inte fanns någon skottskada att redovisa. Om ett rättsintyg hade existerat borde det dessutom förstås ha skickats med som viktig kompletterande information till de fyra laboratorier som fick i uppdrag att granska skadad mockapäls och skadad T-shirt.
Att den statliga granskningskommissionen, i sitt utlåtande från 1999, lyckas med konststycket att samtidigt hårt kritisera påståendena kring Lisbeth Palmes skottskada resp uttryckligen godta dessa påståenden, framstår givetvis som märkligt. Men detta är kommissionstext, tillkommen enligt beställarens direktiv. Allvarliga brister tas upp på en sida, men på den andra sidan avfärdas dessa brister.
Så kan en slipsten också dras.
Till sist. Den i allmänhet tämligen försiktiga juristkommissionen från 1987 gör ett mycket kraftfullt uttalande rörande Lisbeth Palmes påstådda skottskada och det aldrig upprättade rättsintyget, där kommissionen konstaterar /SOU 1987:72/:
En fråga som bl.a. rättsläkarna har pekat på är att någon undersökning av Lisbeth Palmes skador aldrig gjordes. Detta är en grundläggande utredningsåtgärd som inte har genomförts. Förutsättningarna för att utreda det brott som Lisbeth Palme utsattes för har därigenom försämrats. I en framtida process saknas viktig bevisning. Det kan heller inte uteslutas att en sådan undersökning skulle ha gett underlag för ytterligare slutsatser om händelseförloppet vid skottlossningen /jag kursiverar/ och därmed också om mordet på Olof Palme.
Det uttalandet har knappast blivit observerat, trots att den underliggande innebörden är solklar: gör om hela Palmeutredningen med den nya förutsättningen att Lisbeth Palme aldrig ska ha blivit beskjuten!
Jag minns hur jag som pojke fick en liten trollerilåda i julklapp, det var på 20-talet. Vad som speciellt har fastnat i minnet är en flätad fingertuta. Det gick lätt att trä tutan på långfingret, men då jag försökte dra av den från fingret gick det inte med kraft, eftersom ju mer jag drog, desto hårdare satt tutan fast. Den fick lirkas av, då gick det.
Rättsstaten befinner sig i samma situation. Ju hårdare den beskylls, desto envisare vägrar den att lämna information, att medge falskt agerande i Palmeärendet. Kan informationen lirkas fram?
Göran Persson: ”Jag önskar sålunda din omedelbara kommentar”!
15.4.2012. Jag är fortfarande skakad av rikskriminalens besked ovan. Ska de börja se på kappärendet? Jag går tillbaka till PALME-nytt-boken för år 2000 och slår upp brev nr 7, sidan 2, ett tolv år gammalt men i dag hyperaktuellt dokument. Göran Persson svarade aldrig, vilket förstås är symptomatiskt och stilenligt.
Så här skrev jag:
PALME-nytt 25.5.2000
EXTRA! EXTRA!
LISBETH PALME övergav Olofs ambulans! Polisen hjälpte henne byta kappa i smyg! PALME-nytt har bildbeviset i storformat inuti tidningen!
Lisbeth Palme blev aldrig beskjuten – bara kappan! Nu MÅSTE mordet lösas!
Öppet brev till statsminister Göran Persson!
25.5.2000. Jag överlämnar nr 7 av PALME-nytt för år 2000, och jag anhåller om omedelbara kommentarer.
Jag påstår, i detta nummer,
att Lisbeth Palme aldrig blev beskjuten vid Dekorima kl 23.21 den 28 februari 1986,
att den ambulans med vilken paret Palme for från Dekorima någonstans i Vasastan, förmodligen utmed Odengatan, hejdades av en polisbil,
att Lisbeth Palme då övergav ambulansen, gick över till polisbilen, tog av sin mockakappa samt tog på en annan kappa av helt annat utseende (se den inlagda stora bilden i tidningen),
att Lisbeth Palme sålunda, i polisbilen och efter ambulansen, anlände till Sabbatsbergs akutintag.
Händelseförloppet strider bland annat mot parlamentarikerkommissionens officiella beskrivning (betänkandet sidan 36) där det sägs att ”omkring kl 23.30 lämnade ambulansen Sveavägen och for till Sabbatsbergs sjukhus. Lisbeth Palme följde med.” Jag förutsätter nu att statsministern i regeringen omedelbart låter utreda om det verkligen förhåller sig så som jag hävdar, nämligen att Lisbeth Palme, iförd sin mockakappa, aldrig besköts vid Dekorima, utan att i stället denna mockakappa i efterhand preparerades med ett pistolskott samt sändes till Bundeskriminalamt i Wiesbaden, som om Lisbeth Palme, iförd mockakappan, blivit beskjuten vid Dekorima.
De vidare konsekvenserna av vad jag nu anför i detta nummer 7/2000 av mitt nyhetsbrev PALME-nytt ter sig enorma. Bl a måste hela den under fjorton år pågående så kallade Palmeutredningen ha förlöpt under diametralt felaktiga premisser, varjämte förhandlingarna i Stockholms tingsrätt och Svea hovrätt fått ett totalt missvisande förlopp. Ärendet Christer Pettersson hade i detta läge aldrig aktualiserats.
Jag önskar sålunda din omedelbara kommentar.
Sven Anér, 740 10 Almunge.
Så långt mitt enligt min mening ytterst alarmerande brev till Göran Persson, statsminister.
Som så ofta: under utskriften av många år gamla debattinlägg häpnar jag över texter som hela tiden funnits, ingivna till den svenska överheten och arkiverade ad acta. utan någon som helst utredning.
Den skrivelse till Göran Persson, som jag nu återger, har ju den totala dramatiken, den totala relevansen för den svenska rättsstaten, men den blev aldrig behandlad av Rosenbad, inte av Rosenbads trogna livvakter bland svenska medier.
Jag kan berätta att jag denna söndag gått med en irriterande känsla av att felet i denna kappdebatt är mitt eget, inte regeringars eller åklagares eller polisers. Ett Norrmalmstorgssyndrom. Budbäraren blir den skyldige.
Som bloggbesökaren ser var detta brev till Göran Persson redan då det skrevs mycket relevant och nästan fullständigt; viktiga kompletteringar har tillkommit i ”Mordets dunkel tätnar”, men hela det ärendet finns där nedtecknat, spretande ut mot det svenska samhället, som jag med allt större tvekan vill kalla ett rättssamhälle.
Nu gäller det vad rikskriminalen kan hitta på för förmildrande omständigheter. Jag har ägnat detta veckoslut, med dess virvlande aprilväder, åt att på förhand söka räkna ut var den polisiära stöten kommer att sättas in mot den ickepolisiäre Sven Anér. Brevet till Göran Persson tar upp nära nog alla hårda och odementerade argument som finns med i debatten, inte minst efter min senaste bok – vad nytt kan finnas? Eller hittar rikskrim hittills okända händelser och vittnesmål, precis som polis och RÅ gjorde när de gick upp till Högsta domstolen med påstått nya, hopgnetade argument för syndabocken Christer Petterssons fällande?
Vi får se. Rikskriminalens initiativ denna vår är som sagt sensationellt, och det kan leda åt två diametralt skilda håll: in i den eviga tystnaden, eller in genom en bräsch i den kvartsekelgamla tystnadens mur. Framtiden, den förhoppningsvis ganska nära framtiden, får avgöra.
Var med mig då! Kommentera, debattera – i en ödesfråga!
Sven Anér
Så här skrev jag:
PALME-nytt 25.5.2000
EXTRA! EXTRA!
LISBETH PALME övergav Olofs ambulans! Polisen hjälpte henne byta kappa i smyg! PALME-nytt har bildbeviset i storformat inuti tidningen!
Lisbeth Palme blev aldrig beskjuten – bara kappan! Nu MÅSTE mordet lösas!
Öppet brev till statsminister Göran Persson!
25.5.2000. Jag överlämnar nr 7 av PALME-nytt för år 2000, och jag anhåller om omedelbara kommentarer.
Jag påstår, i detta nummer,
att Lisbeth Palme aldrig blev beskjuten vid Dekorima kl 23.21 den 28 februari 1986,
att den ambulans med vilken paret Palme for från Dekorima någonstans i Vasastan, förmodligen utmed Odengatan, hejdades av en polisbil,
att Lisbeth Palme då övergav ambulansen, gick över till polisbilen, tog av sin mockakappa samt tog på en annan kappa av helt annat utseende (se den inlagda stora bilden i tidningen),
att Lisbeth Palme sålunda, i polisbilen och efter ambulansen, anlände till Sabbatsbergs akutintag.
Händelseförloppet strider bland annat mot parlamentarikerkommissionens officiella beskrivning (betänkandet sidan 36) där det sägs att ”omkring kl 23.30 lämnade ambulansen Sveavägen och for till Sabbatsbergs sjukhus. Lisbeth Palme följde med.” Jag förutsätter nu att statsministern i regeringen omedelbart låter utreda om det verkligen förhåller sig så som jag hävdar, nämligen att Lisbeth Palme, iförd sin mockakappa, aldrig besköts vid Dekorima, utan att i stället denna mockakappa i efterhand preparerades med ett pistolskott samt sändes till Bundeskriminalamt i Wiesbaden, som om Lisbeth Palme, iförd mockakappan, blivit beskjuten vid Dekorima.
De vidare konsekvenserna av vad jag nu anför i detta nummer 7/2000 av mitt nyhetsbrev PALME-nytt ter sig enorma. Bl a måste hela den under fjorton år pågående så kallade Palmeutredningen ha förlöpt under diametralt felaktiga premisser, varjämte förhandlingarna i Stockholms tingsrätt och Svea hovrätt fått ett totalt missvisande förlopp. Ärendet Christer Pettersson hade i detta läge aldrig aktualiserats.
Jag önskar sålunda din omedelbara kommentar.
Sven Anér, 740 10 Almunge.
Så långt mitt enligt min mening ytterst alarmerande brev till Göran Persson, statsminister.
Som så ofta: under utskriften av många år gamla debattinlägg häpnar jag över texter som hela tiden funnits, ingivna till den svenska överheten och arkiverade ad acta. utan någon som helst utredning.
Den skrivelse till Göran Persson, som jag nu återger, har ju den totala dramatiken, den totala relevansen för den svenska rättsstaten, men den blev aldrig behandlad av Rosenbad, inte av Rosenbads trogna livvakter bland svenska medier.
Jag kan berätta att jag denna söndag gått med en irriterande känsla av att felet i denna kappdebatt är mitt eget, inte regeringars eller åklagares eller polisers. Ett Norrmalmstorgssyndrom. Budbäraren blir den skyldige.
Som bloggbesökaren ser var detta brev till Göran Persson redan då det skrevs mycket relevant och nästan fullständigt; viktiga kompletteringar har tillkommit i ”Mordets dunkel tätnar”, men hela det ärendet finns där nedtecknat, spretande ut mot det svenska samhället, som jag med allt större tvekan vill kalla ett rättssamhälle.
Nu gäller det vad rikskriminalen kan hitta på för förmildrande omständigheter. Jag har ägnat detta veckoslut, med dess virvlande aprilväder, åt att på förhand söka räkna ut var den polisiära stöten kommer att sättas in mot den ickepolisiäre Sven Anér. Brevet till Göran Persson tar upp nära nog alla hårda och odementerade argument som finns med i debatten, inte minst efter min senaste bok – vad nytt kan finnas? Eller hittar rikskrim hittills okända händelser och vittnesmål, precis som polis och RÅ gjorde när de gick upp till Högsta domstolen med påstått nya, hopgnetade argument för syndabocken Christer Petterssons fällande?
Vi får se. Rikskriminalens initiativ denna vår är som sagt sensationellt, och det kan leda åt två diametralt skilda håll: in i den eviga tystnaden, eller in genom en bräsch i den kvartsekelgamla tystnadens mur. Framtiden, den förhoppningsvis ganska nära framtiden, får avgöra.
Var med mig då! Kommentera, debattera – i en ödesfråga!
Sven Anér
Kan Göran Persson tvingas redovisa även Palmeärendet inför KU?
Folkpartisten Allan Widman meddelar i dag, 15.4, att han vill att två svenska statsråd från 2005, statministern Göran Persson och försvarsministern Leni Björklund, kallas till KU för att redovisa sitt handlande i Saudiaffären. Ärendet, säger Widman, har visserligen tidigare behandlats i KU, men redovisningen var då inte komplett varför klarare besked kan redovisas efter dagens omfattande Saudi-debatt.
Intressant, verkligen! Och unikt? Det vet jag inte, men i varje fall ovanligt. Och går det att hitta en parallell i Palmeärendet? Ja, sannerligen. År 2000 nonchalerade Göran Persson som statsminister dramatiska informationer i Palmeärendet. År 2012 har en ny debatt rivstartat, byggd på argument från såväl år 2000 som 2012. Argument för att kalla in Göran Persson även till detta ärende? Det känns som en frisk fläkt om statsråd inte utan vidare kan känna sig säkra i alla sina viktiga beslut eller underlåtelser samma dag de avgår. Sven Anér
SVD Annonsbeställning
16.4.2012. Jag beställer annons med nedanstående utseende, att införas på första kulturannonssidan måndagen den 23 april, med utseende ungefär som bifogat prov.
Jag önskar korrektur och prisuppgift som fax till
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala, fax/telefon 018 15 12 79.
Kollegial hälsning
Tar SvD min annons?
Mordets dunkel
tätnar kring
Lisbeth Palme –
ny avslöjande bok
av SVEN ANÉR
Pg 75 05 55-5, 139:-
Hoppas att annonsen går att placera! SA.
Bokförsäljningen tar fart!
14.4.2012.
Välkomna att handla. Tre böcker är aktuella och finns i lager: Palmemordet – Affären Anti Avsan, DE SAMMANSVURNA samt den senaste, Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme.
De här tre böckerna går ju att kombinera på ett antal olika sätt, så enklast är det om du ringer innan så kan vi komma överens om ett pris för varje försändelse. Grundpris är: Avsan 35:-, DE SAMMANSVURNA 79:- och Mordets dunkel 99:-; sedan kommer alltså ett varierande porto till.
Som jag skriver på annan plats tycks rikskriminalen vilja ge sig in i debatten och ge sin syn på Lisbeth Palmes kappärende. Den debatten kan komma att sätta hela mordfrågan i fokus, och jag välkomnar naturligtvis rikskriminalens initiativ, vart det nu kan leda.
Ett TV-framträdande ganska snart är aktuellt för min del, jag berättar närmare på bloggen. Det kommer att ske i viss anslutning till Jovan Birchans inlägg, också på Youtube.
Så det händer en del. Recensioner börjar också komma, antagligen i Miljömagasinet först. Men ett stort antal tidningar har fått boken för recension, så ring gärna era lokala nyhetsorgan och stöt på!
Er tillgivne Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Välkomna att handla. Tre böcker är aktuella och finns i lager: Palmemordet – Affären Anti Avsan, DE SAMMANSVURNA samt den senaste, Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme.
De här tre böckerna går ju att kombinera på ett antal olika sätt, så enklast är det om du ringer innan så kan vi komma överens om ett pris för varje försändelse. Grundpris är: Avsan 35:-, DE SAMMANSVURNA 79:- och Mordets dunkel 99:-; sedan kommer alltså ett varierande porto till.
Som jag skriver på annan plats tycks rikskriminalen vilja ge sig in i debatten och ge sin syn på Lisbeth Palmes kappärende. Den debatten kan komma att sätta hela mordfrågan i fokus, och jag välkomnar naturligtvis rikskriminalens initiativ, vart det nu kan leda.
Ett TV-framträdande ganska snart är aktuellt för min del, jag berättar närmare på bloggen. Det kommer att ske i viss anslutning till Jovan Birchans inlägg, också på Youtube.
Så det händer en del. Recensioner börjar också komma, antagligen i Miljömagasinet först. Men ett stort antal tidningar har fått boken för recension, så ring gärna era lokala nyhetsorgan och stöt på!
Er tillgivne Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
RÅ – er skuld till Christer Pettersson kan aldrig tvättas bort!
13.4.2012.
Till Regeringens Justitie Kansler!
När RÅ och RPS hösten 1988 tillsammans gav kriminalinspektören Thure Nässén order att arrangera en falsk mordanklagelse mot Christer Pettersson bet de båda myndigheterna huvudet av skammen, och ännu har ingen som helst ursäkt blivit synlig.
Varken RÅ eller RPS har någonsin gått i svaromål. Saken har fått genomgå den vanliga juridiska rutinen varefter ärendet, efter tio(!) år, visserligen helt ogillats av Högsta domstolen men aldrig på minsta sätt närmare undersökts. Inga ämbetsmän har lagförts, och RÅ och RPS får fortsätta att leda en så kallad förundersökning i ett ärende som de själva från allra första början avsiktligt vrängt och på kriminellt sätt vanskött.
Granskningskommissionen, som låtsades arbeta med förbundna ögon, hittade ingenting att anklaga de båda myndigheterna för, tvärtom: när kommissionen ska göra sin slutsummering konstaterar den med en tydlig suck av lättnad att ”misstankarna mot Christer Pettersson successivt har stärkts”. Med ett enda kort uttalande lyckade kommissionen dödförklara sig själv och begrava sitt treåriga arbete: det var Christer.
Men vanskötseln av Palmeärendet, från RÅ:s och RPS sida, stannar inte vid den kriminella handläggningen av Christer Pettersson. Denna vanskötsel har funnits med, från en tidpunkt före mordet fram till i dag. Den av mig aktualiserade stora och komplexa lögnen kring Lisbeth Palmes båda ytterplagg, med denna lögns alla förgreningar, är också signerad av de trogna parhästarna RÅ och RPS, som aldrig hoppar över skaklarna i lögnens tjänst.
RPS har i dagarna meddelat mig att frågan om Lisbeth Palmes båda kappor mm ska utredas och att jag kommer att få besked – det tackar jag förstås för. Skulle det visa sig att de kommande påståendena från RPS, givetvis åtminstone internt kontrasignerade av RÅ, skulle leda till beskyllningar mot mig för lögner i sammanhanget motser jag med tillfredsställelse den domstolsprocess som därav kan följa och som borde slå upp alla dörrar och fönster på vid gavel. Det får vara nog med lögner nu, JK!
Jag uppmanar JK att noga följa den händelseutveckling som är att vänta. Jag vet ju ännu inte vad RPS kommer att anföra, men jag vet att den förklaring till frånvaron av rättsintyg för Lisbeth Palmes påstådda skottskada som kan tänkas bli framförd måste granskas mycket noga, inte bara av mig som lekman utan av skickliga och ansvariga jurister.
Om en rättsprocess av detta slag skulle substantieras, kan jag förutse att även annat än den rena kappaffären tas upp, t ex ett sådant till synes perifert inslag i Palmeärendet som det faktum att det inte var tjallaren Roger Östlund som påstods vara avlyssnad i Christer Pettersson-affären utan i stället Roger Cedergren, knarkhandlaren Sigge Cedergrens yngre bror Roger. Denna lilla bagatell stoppade inte den flitige Thure Nässén, som för sakens skull snabbt döpte om Roger Cedergren, i ett protokoll från 1987, till den betydligt matnyttigare Roger Östlund i ett av Nässén snabbt fixat protokoll från 1998 – kontrollera mina sakuppgifter, JK!
Jag talar, JK, från min övertygelse att allt i detta stora svarta Palmeärende varit och är svart skoj från början till slut, från en tidpunkt före första början till slut, till den dag som i dag är.
Det är djupt kriminella personer som engagerats i regi av RÅ och RPS, på RÅ:s sida förmodat hederliga åklagare som Helin, Morath, Riberdahl, alla ohederligt inställda i denna sak med KG Svensson som enda självlysande undantag.
Anser JK att jag dömer för snabbt och över hela linjen? Ja, över hela linjen i varje fall. Med en enda rejält modig och hederlig person högt uppe hos RÅ eller RPS skulle Palmemordet ha varit löst innan det utförts, och långt innan rikskriminalpolisen hade behövt börja fylla sina hundratals orangeröda pärmar.
Tänk, JK, om en enda juridisk eller polisiär höjdare slagit näven i bordet och rutit till:
Varför sitter vi och ljuger kring ett mord där vi har lösningen? Där vi hela tiden har haft lösningen, eftersom det är vi själva som har lejt mördaren och arrangerat mordets falska infrastruktur!
Tänk, JK, om detta hade hänt!
När jag nu i engagerat klarspråk begär att JK utreder kan JK inte gärna,
När mordet var tämligen nytt ringde mig den möjligen allvetande RPS-mannen Leif GW Persson och meddelade, sedan jag just skrivit ”Affären Borlänge”, att ”det blev så fel med Holmér, han var ju aldrig i Borlänge mordnatten, han var i Stockholm”. Att Persson sedermera har förnekat samtalet är förstås stilenligt, liksom att han vid Olof Palmes dödsdagsminnesdagar, i år och i fjol, i TV-sändningar meddelat den möjligen häpna allmänheten att mordet ”arrangerades inom en konspiration av poliser, militärer och säkerhetsfolk”. Men ingen begär närmare besked från denne professor med fri lejd att påstå vad som helst i en tutti frutti av sanning och lögn.
Så ta en titt på Palmeärendet, JK! Och ta gärna en titt på
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Och läs ”Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme”!
Jag har varit engagerad i Palmeutredningen sedan hösten 1986, men jag är aldrig i någon väsentlig sakfråga dementerad av regering eller myndighet.
Till Regeringens Justitie Kansler!
När RÅ och RPS hösten 1988 tillsammans gav kriminalinspektören Thure Nässén order att arrangera en falsk mordanklagelse mot Christer Pettersson bet de båda myndigheterna huvudet av skammen, och ännu har ingen som helst ursäkt blivit synlig.
Varken RÅ eller RPS har någonsin gått i svaromål. Saken har fått genomgå den vanliga juridiska rutinen varefter ärendet, efter tio(!) år, visserligen helt ogillats av Högsta domstolen men aldrig på minsta sätt närmare undersökts. Inga ämbetsmän har lagförts, och RÅ och RPS får fortsätta att leda en så kallad förundersökning i ett ärende som de själva från allra första början avsiktligt vrängt och på kriminellt sätt vanskött.
Granskningskommissionen, som låtsades arbeta med förbundna ögon, hittade ingenting att anklaga de båda myndigheterna för, tvärtom: när kommissionen ska göra sin slutsummering konstaterar den med en tydlig suck av lättnad att ”misstankarna mot Christer Pettersson successivt har stärkts”. Med ett enda kort uttalande lyckade kommissionen dödförklara sig själv och begrava sitt treåriga arbete: det var Christer.
Men vanskötseln av Palmeärendet, från RÅ:s och RPS sida, stannar inte vid den kriminella handläggningen av Christer Pettersson. Denna vanskötsel har funnits med, från en tidpunkt före mordet fram till i dag. Den av mig aktualiserade stora och komplexa lögnen kring Lisbeth Palmes båda ytterplagg, med denna lögns alla förgreningar, är också signerad av de trogna parhästarna RÅ och RPS, som aldrig hoppar över skaklarna i lögnens tjänst.
RPS har i dagarna meddelat mig att frågan om Lisbeth Palmes båda kappor mm ska utredas och att jag kommer att få besked – det tackar jag förstås för. Skulle det visa sig att de kommande påståendena från RPS, givetvis åtminstone internt kontrasignerade av RÅ, skulle leda till beskyllningar mot mig för lögner i sammanhanget motser jag med tillfredsställelse den domstolsprocess som därav kan följa och som borde slå upp alla dörrar och fönster på vid gavel. Det får vara nog med lögner nu, JK!
Jag uppmanar JK att noga följa den händelseutveckling som är att vänta. Jag vet ju ännu inte vad RPS kommer att anföra, men jag vet att den förklaring till frånvaron av rättsintyg för Lisbeth Palmes påstådda skottskada som kan tänkas bli framförd måste granskas mycket noga, inte bara av mig som lekman utan av skickliga och ansvariga jurister.
Om en rättsprocess av detta slag skulle substantieras, kan jag förutse att även annat än den rena kappaffären tas upp, t ex ett sådant till synes perifert inslag i Palmeärendet som det faktum att det inte var tjallaren Roger Östlund som påstods vara avlyssnad i Christer Pettersson-affären utan i stället Roger Cedergren, knarkhandlaren Sigge Cedergrens yngre bror Roger. Denna lilla bagatell stoppade inte den flitige Thure Nässén, som för sakens skull snabbt döpte om Roger Cedergren, i ett protokoll från 1987, till den betydligt matnyttigare Roger Östlund i ett av Nässén snabbt fixat protokoll från 1998 – kontrollera mina sakuppgifter, JK!
Jag talar, JK, från min övertygelse att allt i detta stora svarta Palmeärende varit och är svart skoj från början till slut, från en tidpunkt före första början till slut, till den dag som i dag är.
Det är djupt kriminella personer som engagerats i regi av RÅ och RPS, på RÅ:s sida förmodat hederliga åklagare som Helin, Morath, Riberdahl, alla ohederligt inställda i denna sak med KG Svensson som enda självlysande undantag.
Anser JK att jag dömer för snabbt och över hela linjen? Ja, över hela linjen i varje fall. Med en enda rejält modig och hederlig person högt uppe hos RÅ eller RPS skulle Palmemordet ha varit löst innan det utförts, och långt innan rikskriminalpolisen hade behövt börja fylla sina hundratals orangeröda pärmar.
Tänk, JK, om en enda juridisk eller polisiär höjdare slagit näven i bordet och rutit till:
Varför sitter vi och ljuger kring ett mord där vi har lösningen? Där vi hela tiden har haft lösningen, eftersom det är vi själva som har lejt mördaren och arrangerat mordets falska infrastruktur!
Tänk, JK, om detta hade hänt!
När jag nu i engagerat klarspråk begär att JK utreder kan JK inte gärna,
När mordet var tämligen nytt ringde mig den möjligen allvetande RPS-mannen Leif GW Persson och meddelade, sedan jag just skrivit ”Affären Borlänge”, att ”det blev så fel med Holmér, han var ju aldrig i Borlänge mordnatten, han var i Stockholm”. Att Persson sedermera har förnekat samtalet är förstås stilenligt, liksom att han vid Olof Palmes dödsdagsminnesdagar, i år och i fjol, i TV-sändningar meddelat den möjligen häpna allmänheten att mordet ”arrangerades inom en konspiration av poliser, militärer och säkerhetsfolk”. Men ingen begär närmare besked från denne professor med fri lejd att påstå vad som helst i en tutti frutti av sanning och lögn.
Så ta en titt på Palmeärendet, JK! Och ta gärna en titt på
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Och läs ”Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme”!
Jag har varit engagerad i Palmeutredningen sedan hösten 1986, men jag är aldrig i någon väsentlig sakfråga dementerad av regering eller myndighet.
”Era frågor kommer att besvaras” – minsann!
12.4.2012. Jag mottog i dag ett brev från rikskriminalpolisen, daterat 2012-04-10, med följande lydelse:
Er begäran gällande två frågor om Lisbeth Palmes kläder den 28 februari 1986.
Rikskriminalpolisens Palmeenhet har i dag den 10 april mottagit ett brev daterat den 7 april 2012.
Era frågor kommer att besvaras med skyndsamhet efter sedvanlig handläggning av utredare från Palmeenheten. Palmeenheten återkommer till er med svar brevledes.
Vänligen Lennart Gustafsson, kriminalinspektör.
I avvaktan på det andra och fullständiga svaret från rikskrim nöjer jag mig tills vidare med att konstatera att denna begynnande korrespondens skulle kunna innebära den första verkliga öppningen i Palmeärendet sedan skottet föll vid Dekorima!
En öppning som skulle kunna leda till att saken i dess nuvarande form togs upp i domstol! Men jag ska inte väcka vare sig mina egna eller mina bloggbesökares förhoppningar, ännu.
Fortsättning följer!
Sven Anér
Er begäran gällande två frågor om Lisbeth Palmes kläder den 28 februari 1986.
Rikskriminalpolisens Palmeenhet har i dag den 10 april mottagit ett brev daterat den 7 april 2012.
Era frågor kommer att besvaras med skyndsamhet efter sedvanlig handläggning av utredare från Palmeenheten. Palmeenheten återkommer till er med svar brevledes.
Vänligen Lennart Gustafsson, kriminalinspektör.
I avvaktan på det andra och fullständiga svaret från rikskrim nöjer jag mig tills vidare med att konstatera att denna begynnande korrespondens skulle kunna innebära den första verkliga öppningen i Palmeärendet sedan skottet föll vid Dekorima!
En öppning som skulle kunna leda till att saken i dess nuvarande form togs upp i domstol! Men jag ska inte väcka vare sig mina egna eller mina bloggbesökares förhoppningar, ännu.
Fortsättning följer!
Sven Anér
RÅ: Utred Anti Avsans ”Heil!”
12.4.2012.
Till RÅ:
Jag anhåller att RÅ snarast måtte granska det mail, med Anti Avsan som avsändare, som återges på sidorna 83-85 i min nyutkomna bok ”Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme”, i boken rubricerad med ”Anti Avsan: Heil”.
Jag understryker att rådmannen vid Stockholms Tingsrätt, moderate riksdagsmannen Anti Avsan, aldrig har förnekat att han författat detta mail, sedan det först tillställdes bland andra poliskommissarien Gösta Söderström vid årsskiftet 2007 – 2008, inte heller nu i samband med den aktuella bokpubliceringen. Avsan måste sålunda stå som mailets författare.
Eftersom Anti Avsan av mig i bl a boken ”Palmemordet: Affären Anti Avsan”(2008-09) direkt utpekas som Olof Palmes mördare, och eftersom detta mord ännu ej är preskriberat, måste detta mail anses vara direkt kopplat till detta mord.
Jag anhåller nu att RÅ snarast måtte utreda huruvida Avsan medger författarskapet till mailet. Skulle han inte göra detta kan ju RÅ i så fall konstatera att han ej, genom åren, avsagt sig författarskapet till detta enligt min bestämda mening ytterst osmakliga och direkt till mordet på statsminister Olof Palme kopplade mail. Jag anhåller att RÅ måtte fästa speciellt avseende vid användandet av uttrycket ”Heil!”.
Jag vill nämna för RÅ att en kör av personer, som redan tagit kontakt med mig efter bokutgivningen, uttalat sin avsky för detta mail samt utgått från att mailet i någon form kommer att påtalas.
Jag begär omedelbar handläggning.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Den aktuella boken finns ingiven till RÅ.
Till RÅ:
Jag anhåller att RÅ snarast måtte granska det mail, med Anti Avsan som avsändare, som återges på sidorna 83-85 i min nyutkomna bok ”Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme”, i boken rubricerad med ”Anti Avsan: Heil”.
Jag understryker att rådmannen vid Stockholms Tingsrätt, moderate riksdagsmannen Anti Avsan, aldrig har förnekat att han författat detta mail, sedan det först tillställdes bland andra poliskommissarien Gösta Söderström vid årsskiftet 2007 – 2008, inte heller nu i samband med den aktuella bokpubliceringen. Avsan måste sålunda stå som mailets författare.
Eftersom Anti Avsan av mig i bl a boken ”Palmemordet: Affären Anti Avsan”(2008-09) direkt utpekas som Olof Palmes mördare, och eftersom detta mord ännu ej är preskriberat, måste detta mail anses vara direkt kopplat till detta mord.
Jag anhåller nu att RÅ snarast måtte utreda huruvida Avsan medger författarskapet till mailet. Skulle han inte göra detta kan ju RÅ i så fall konstatera att han ej, genom åren, avsagt sig författarskapet till detta enligt min bestämda mening ytterst osmakliga och direkt till mordet på statsminister Olof Palme kopplade mail. Jag anhåller att RÅ måtte fästa speciellt avseende vid användandet av uttrycket ”Heil!”.
Jag vill nämna för RÅ att en kör av personer, som redan tagit kontakt med mig efter bokutgivningen, uttalat sin avsky för detta mail samt utgått från att mailet i någon form kommer att påtalas.
Jag begär omedelbar handläggning.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Den aktuella boken finns ingiven till RÅ.
Varför måste Palmeärendet diskuteras?
11.4.2012.
Det har nu gått ett dygn sedan mina utsända böcker nått sina adressater, och kommentarer börjar komma in.
Bland andra ringer en ung kvinnlig jurist och konstaterar att ”det var väldigt vad du var produktiv”, men därvid stannar också alla positiva reaktioner. Anna – jag kallar henne så – anser i klartext att min bok är direkt onödig, eftersom den inte kommer att väcka någon debatt och eftersom myndigheterna sannerligen inte har någon anledning att diskutera detta lilla ärende.
Jag frågar om inte sådant som rättskänsla och samvete kan tänkas komma in i bilden, men jag får till svar: nej. Rättsstaten lever vidare i högönsklig välmåga. ”Shit happens”, men sånt här blåser över.
Jag frågar om det inte är intressant att inga av mina uppgifter blir dementerade, men det tycker inte Anna. Hon menar att myndigheter inte har någon generell debattplikt, de har annat att syssla med.. Anna menar att den svenska rättsstaten på intet sätt äe skakad eller skadad av det som inträffat och som fortfarande inträffar på det juridiska och samhälleliga planet, och jag uppmanas se framåt och inte gräva ner mig i gamla påstådda missföhållanden.
Påstådda? OK då, kanske verkliga missförhållanden, men ointressanta. En ganska onödig bok, säger Anna och återgår till att döma sina svenska undersåtar.
Jag tror inte att jag någonsin känt en sådan iskall mur mellan mig själv och en enligt definitionen klok och ansvarsfull statsideologi, och motståndet inspirerar mig, som vanligt. Jag känner att min, om jag får använda ett så fint ord, världsbild inte är särskilt krånglig. Den innebär att vi lever i en förmodat laglig värld samt att allvarliga överträdelser måste beivras – nej, inte särskilt krångligt
En annan bokmottagare ringer och berättar att han hittills framför allt fäst sig vid mitt porträtt i helfigur av överåklagare Björn Ericson, tack för det. Jag har kanske själv då och då och tyckt att jag gett Tunaincidenten med de saboterade dvd-skivorna alltför stort utrymme i boken, men tydligen blir avsnittet läst – och viss hänger det nära samman med den ormgrop där hela detta klibbiga ärende återfinns.
Sven Anér
Det har nu gått ett dygn sedan mina utsända böcker nått sina adressater, och kommentarer börjar komma in.
Bland andra ringer en ung kvinnlig jurist och konstaterar att ”det var väldigt vad du var produktiv”, men därvid stannar också alla positiva reaktioner. Anna – jag kallar henne så – anser i klartext att min bok är direkt onödig, eftersom den inte kommer att väcka någon debatt och eftersom myndigheterna sannerligen inte har någon anledning att diskutera detta lilla ärende.
Jag frågar om inte sådant som rättskänsla och samvete kan tänkas komma in i bilden, men jag får till svar: nej. Rättsstaten lever vidare i högönsklig välmåga. ”Shit happens”, men sånt här blåser över.
Jag frågar om det inte är intressant att inga av mina uppgifter blir dementerade, men det tycker inte Anna. Hon menar att myndigheter inte har någon generell debattplikt, de har annat att syssla med.. Anna menar att den svenska rättsstaten på intet sätt äe skakad eller skadad av det som inträffat och som fortfarande inträffar på det juridiska och samhälleliga planet, och jag uppmanas se framåt och inte gräva ner mig i gamla påstådda missföhållanden.
Påstådda? OK då, kanske verkliga missförhållanden, men ointressanta. En ganska onödig bok, säger Anna och återgår till att döma sina svenska undersåtar.
Jag tror inte att jag någonsin känt en sådan iskall mur mellan mig själv och en enligt definitionen klok och ansvarsfull statsideologi, och motståndet inspirerar mig, som vanligt. Jag känner att min, om jag får använda ett så fint ord, världsbild inte är särskilt krånglig. Den innebär att vi lever i en förmodat laglig värld samt att allvarliga överträdelser måste beivras – nej, inte särskilt krångligt
En annan bokmottagare ringer och berättar att han hittills framför allt fäst sig vid mitt porträtt i helfigur av överåklagare Björn Ericson, tack för det. Jag har kanske själv då och då och tyckt att jag gett Tunaincidenten med de saboterade dvd-skivorna alltför stort utrymme i boken, men tydligen blir avsnittet läst – och viss hänger det nära samman med den ormgrop där hela detta klibbiga ärende återfinns.
Sven Anér
Kapporna, kan de springa ifrån kapporna?
9.4.2012, annandag påsk.
I morgon förmiddag nås långt över hundra adressater av min senaste bok, och tankarna spelar och trängs.
Jag ser framför mig en debatt, ett ordbyte, men kanske blir det tyst? Kommer äntligen en debatt ska åtminstone jag göra ett försök att låta denna debatt kretsa kring de båda kapporna.
Låt se. En brun mockapäls, påstått genomskjuten medan Lisbeth Palme bar den vid Dekorima, sänd med svensk ilkurir till Wiesbaden. Enda vittne som sett mockapälsen på stan är Alf Lundin, enligt polisprotokollet. Men Alf Lundin var aldrig ute på stan denna kalla fredagskväll. Ingen har på riktigt sett Lisbeth Palme bära mockapälsen.
En mörk tygkappa med slejf och kapuschong. Bevisligen buren av Lisbeth Palme kl 23.42 vid Sabbatsbergs akutmottagning. Hon finns även fotograferad iförd denna kappa vid minst två senare tillfällen på Sabbatsberg: Tillsammans med sönerna i en korrridor samt tillsammans med en av sönerna i bilen hem. Samma kappa.
Situationen och händelseförloppet förvånar. upprör. Vilken nära sörjande krånglar med ett kappbyte under den mest dramatiska händelsen i livet, i livet och döden? Konkret form tar mockapälsen först nere i Wiesbaden, där den noggrant avfotograferas av de västtyska experterna.
Är därmed detta narrspel ett faktum? Ja, det hävdar jag. Jag kan i dag, denna annandag påsk, inte se någon möjlighet för mordets utredare och arrangörer att komma undan med någon kompletterande lögn. Men det är några timmar kvar.
Tankarna spelar vidare. Blir detta det stora, definitiva avslöjandet, som sveper lögner och ljugande rättsstat med sig, ner med skammens lavin, in i kaos? Jag är inte säker. Palmeärendet har hittills, i över 26 år, visat sig praktiskt taget oemottagligt för envis, hederlig granskning från ett tiotal journalister som varit på det rätta spåret. Polisspåret.
Lisbeth Palme blev inte en av portalfigurerna förrän i och med mitt möte på Tuna bygdegård i fjol. Kommer Lisbeth Palme att förbli portalfigur?
Frågor. Och tankar som trängs. Blir morgondagen avgörande? Sven Anér
10.4.2012.
Nåja, klockan är inte mer än 13 denna första vardag efter de många helgdagarna, så jag kan förstås ännu inte begära någon reaktion på min bok, vilken för mig står i centrum, men som för de flesta naturligtvis endast betraktas som ännu en bok
Kanske säger ändå själva tystnaden något. Makt och media har år efter år känt sig bekväma – denna underliga konstruktion – med tystnaden kring vårt största och svartaste mord och tillsammans, i god enighet, bestämt sig för att varje ny information i ärendet per definition är osann, överdriven, partisk och därmed ointressant, för rättsstaten och för det så kallade fria ordet.
Vad sen om Sven Anér, änu inte avsomnad tydligen, samlar ihop sina tankar och fäster dem på pränt? Ointressant. Jag har naturligtvis blivit präglad av detta mord, under de 26 år de utgjort min huvudsakliga syssla, och jag har placerat det på en piedestal som det måhända inte förtjänar, en skammens piedestal.
Men det är på den här punkten jag, som jag ser det i dag, aldrig kommer att ge med mig. Om vi ska betrakta det nesligaste mordet i svensk historia som en liten överspelad händelse, ja då är jag inte med. Inte med min journalistiska bakgrund, sedan 1948, inte med min själ, om gamla journalister tillåts ha en själ.
Jag märker att detta låter dystert i överkant. Jag flyter nog upp till ytan vad det lider. Kanske blir det Jovan Birchans senaste intervju för Youtube som tänder en avgörande gnista.
I morgon förmiddag nås långt över hundra adressater av min senaste bok, och tankarna spelar och trängs.
Jag ser framför mig en debatt, ett ordbyte, men kanske blir det tyst? Kommer äntligen en debatt ska åtminstone jag göra ett försök att låta denna debatt kretsa kring de båda kapporna.
Låt se. En brun mockapäls, påstått genomskjuten medan Lisbeth Palme bar den vid Dekorima, sänd med svensk ilkurir till Wiesbaden. Enda vittne som sett mockapälsen på stan är Alf Lundin, enligt polisprotokollet. Men Alf Lundin var aldrig ute på stan denna kalla fredagskväll. Ingen har på riktigt sett Lisbeth Palme bära mockapälsen.
En mörk tygkappa med slejf och kapuschong. Bevisligen buren av Lisbeth Palme kl 23.42 vid Sabbatsbergs akutmottagning. Hon finns även fotograferad iförd denna kappa vid minst två senare tillfällen på Sabbatsberg: Tillsammans med sönerna i en korrridor samt tillsammans med en av sönerna i bilen hem. Samma kappa.
Situationen och händelseförloppet förvånar. upprör. Vilken nära sörjande krånglar med ett kappbyte under den mest dramatiska händelsen i livet, i livet och döden? Konkret form tar mockapälsen först nere i Wiesbaden, där den noggrant avfotograferas av de västtyska experterna.
Är därmed detta narrspel ett faktum? Ja, det hävdar jag. Jag kan i dag, denna annandag påsk, inte se någon möjlighet för mordets utredare och arrangörer att komma undan med någon kompletterande lögn. Men det är några timmar kvar.
Tankarna spelar vidare. Blir detta det stora, definitiva avslöjandet, som sveper lögner och ljugande rättsstat med sig, ner med skammens lavin, in i kaos? Jag är inte säker. Palmeärendet har hittills, i över 26 år, visat sig praktiskt taget oemottagligt för envis, hederlig granskning från ett tiotal journalister som varit på det rätta spåret. Polisspåret.
Lisbeth Palme blev inte en av portalfigurerna förrän i och med mitt möte på Tuna bygdegård i fjol. Kommer Lisbeth Palme att förbli portalfigur?
Frågor. Och tankar som trängs. Blir morgondagen avgörande? Sven Anér
10.4.2012.
Nåja, klockan är inte mer än 13 denna första vardag efter de många helgdagarna, så jag kan förstås ännu inte begära någon reaktion på min bok, vilken för mig står i centrum, men som för de flesta naturligtvis endast betraktas som ännu en bok
Kanske säger ändå själva tystnaden något. Makt och media har år efter år känt sig bekväma – denna underliga konstruktion – med tystnaden kring vårt största och svartaste mord och tillsammans, i god enighet, bestämt sig för att varje ny information i ärendet per definition är osann, överdriven, partisk och därmed ointressant, för rättsstaten och för det så kallade fria ordet.
Vad sen om Sven Anér, änu inte avsomnad tydligen, samlar ihop sina tankar och fäster dem på pränt? Ointressant. Jag har naturligtvis blivit präglad av detta mord, under de 26 år de utgjort min huvudsakliga syssla, och jag har placerat det på en piedestal som det måhända inte förtjänar, en skammens piedestal.
Men det är på den här punkten jag, som jag ser det i dag, aldrig kommer att ge med mig. Om vi ska betrakta det nesligaste mordet i svensk historia som en liten överspelad händelse, ja då är jag inte med. Inte med min journalistiska bakgrund, sedan 1948, inte med min själ, om gamla journalister tillåts ha en själ.
Jag märker att detta låter dystert i överkant. Jag flyter nog upp till ytan vad det lider. Kanske blir det Jovan Birchans senaste intervju för Youtube som tänder en avgörande gnista.
Formell begäran om besked från RÅ och RPS
7.4.2012. Till RÅ och RPS.
Jag önskar mina adressaters klara besked i nedanstående frågor:
Nr 1: Övre bilden på bifogat dokument sägs föreställa en påskjuten T-shirt, buren vid Dekorima av Lisbeth Palme.
Påståendet motsägs av klara besked från Lars Christianson, Lena Östeman, Åke Nilzén och Claës Palme, vilka samtliga hävdar att Lisbeth Palme på Sabbatsberg bar en hel, oskadad, ren vit blus.
Hur kan denna diskrepans förklaras?
Nr 2: Undre bilden visar en mockapäls som påstås vid samma tillfälle ha genomskjutits vid Dekorima. Men eftersom Lisbeth Palme vid ankomsten i polisbil till Sabbatsberg bevisligen, på Ulf Karlssons bild från kl 23.42 mordnatten, högra bilden, försåld till mig av rikskriminalpolisen, bär en mörk tygkappa med slejf och kapuschong, frågar jag när, hur och varför ett byte av ytterplagg har ägt rum?
Hur kan denna diskrepans förklaras?
Jag begär nu ett konkret svar i sak, och jag kan inte acceptera ett påstående om ”förundersökningssekretess”. Dylik sekretess måste i så fall etableras jämlikt SekrL 5 kap 1§: i vilken utsträckning det kan antas att
syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas om uppgiften röjs.
Någon sådan precisering har ej lämnats i det aktuella fallet, varför jag begär rak och fullständig information, i båda fallen, 1 och 2.
Skulle mina adressater mena att mina synpunkter i denna sak på något sätt utgör brottslig handling utgår jag från att frågan om åtal gentemot mig blir aktuell. Som jag tidigare vid flera tillfällen sagt skulle jag med tillfredsställelse se att saken avgörs i domstol.
Jag önskar sålunda svar omedelbart!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
./. Bilddokument
Jag önskar mina adressaters klara besked i nedanstående frågor:
Nr 1: Övre bilden på bifogat dokument sägs föreställa en påskjuten T-shirt, buren vid Dekorima av Lisbeth Palme.
Påståendet motsägs av klara besked från Lars Christianson, Lena Östeman, Åke Nilzén och Claës Palme, vilka samtliga hävdar att Lisbeth Palme på Sabbatsberg bar en hel, oskadad, ren vit blus.
Hur kan denna diskrepans förklaras?
Nr 2: Undre bilden visar en mockapäls som påstås vid samma tillfälle ha genomskjutits vid Dekorima. Men eftersom Lisbeth Palme vid ankomsten i polisbil till Sabbatsberg bevisligen, på Ulf Karlssons bild från kl 23.42 mordnatten, högra bilden, försåld till mig av rikskriminalpolisen, bär en mörk tygkappa med slejf och kapuschong, frågar jag när, hur och varför ett byte av ytterplagg har ägt rum?
Hur kan denna diskrepans förklaras?
Jag begär nu ett konkret svar i sak, och jag kan inte acceptera ett påstående om ”förundersökningssekretess”. Dylik sekretess måste i så fall etableras jämlikt SekrL 5 kap 1§: i vilken utsträckning det kan antas att
syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas om uppgiften röjs.
Någon sådan precisering har ej lämnats i det aktuella fallet, varför jag begär rak och fullständig information, i båda fallen, 1 och 2.
Skulle mina adressater mena att mina synpunkter i denna sak på något sätt utgör brottslig handling utgår jag från att frågan om åtal gentemot mig blir aktuell. Som jag tidigare vid flera tillfällen sagt skulle jag med tillfredsställelse se att saken avgörs i domstol.
Jag önskar sålunda svar omedelbart!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
./. Bilddokument
Svensk rättsröta – åklagarnas fel?
7.4.2012.
Aftonbladets Erik Wiman riktar i dag hård kritik, stenhård kritik, mot såväl poliser som åklagare i Quick-ärendet, en parallell på många sätt till Palmeärendet. Parallell? I Quickärendet frias numera den självutnämnde mördaren, medan i Palmeärendet den verklige mördaren tillåts huka sig, år efter år – blir det en parallell?
Ja, menar jag. Framför allt då det gäller åklagarnas roll, därför att ingenting kan hända i ett mordärende mot åklagarens vilja. Enskilda poliser kan sakna gålust, och de kan vara partiskt inställda, men de kan i princip aldrig gå emot åklagarnas vilja och huvudinriktning.
I Quick-fallet har åklagaren, van der Kwast, från första början gjort klart att han ansett Quick misstänkt, starkt misstänkt, för alla de aktuella åtta morden. I detta läge hade det varit svårt för att inte säga omöjligt for utredande poliser att gå tvärt emot van der Kwasts uppenbara önskningar. Som det ser ut i dag skulle en polisman med en sådan inställning säkerligen raskt ha kopplats bort från hela utredningen.
Nu blev det i stället polismannen Seppo Penttinen som fick agera helt i linje med van der Kwasts intentioner och fick vänliga åklagarklappar på kuppen – den svartaste kriminalkupp på hög rättsnivå som någonsin genomförts, i megaskala.
Det svenska åklageriet kännetecknas av ett skråtänkande som skär lodrätt genom den rättsliga hierarkin, från den i dag osannolikt nerdekade RÅ ner till minsta unga kammaråklagare som ligger i startblocken för en givande karriär, med mössan i handen.
I fallet Quick skulle åklagarna, framför allt van der Kwast, ha kunnat vrida rättvisan rätt om intresse funnits. Penttinen hade kunnat flyttas till cykelgaraget, enligt polisjargongen, och nya poliser hade fått finna sig i att lyssna till vettiga direktiv.
Det framgår av de pågående efarenheterna från Palmeaffären att inblandade (enligt Leif GW Persson) poliser har gjort vad de blivit tillsagda, utan att snegla på lagparagrafer. Vem har givit ordern? Respektive låtit bli att ge någon order? Åklagare Morath, Riberdahl, Helin, Almblad osv , med KG Svensson som enda hederligt undantag.
Här ligger parallellen: hederligt åklageri hade rett ut båda affärerna: Anti Avsan, skyldig, och Quick, oskyldig. Men svenska åklagare har i båda fallen agerat mot bättre vetande, mot lagen, mot sina egna etiska regler.
Det förkrossande nederlaget kännetecknas i dag av den totala oviljan att låta förundersöka Anti Avsan respektive att ge Thomas Quick en ”fair trial”; ingenting i dessa båda affärer har varit fair. I stället unfairness över hela linjen.
Det närmast otroliga exemplet inträffar då RÅ, den högste svenska åklagaren och per definition Sveriges hederligaste person och ämbete, placerar in Christer Pettersson på uppfunna premisser som RÅ:s egen syndabock, fastnaglad på den svenska allmänhetens näthinnor som en lämplig statsministermördare.
Quick-affär, Palme-affär. Hur ska det svenska rättssamhället – om beteckningen fortfarande håller – kunna fortleva i samma kapprock? Åklagare som utan att blinka skickar falskt bevismaterial till fyra välrenommerade laboratorier i ett narrspel så cyniskt att dess like inte kan påträffas i Sverige, kanske inte ute i världen.
Min senaste bok, Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme, har två huvudteman: den grundfalska officiella beskrivningen av hur ett statsministermord gick till och om vad som hände sedan, samt svenska åklagares aktiva nonchalerande av brott mot min kollega Bo Alvbergers och min egen telefonfrid och postfrid, vår allmänna frid helt enkelt.
Och vilka står vid rodret och bestämmer kursen, i båda fallen? Det gör åklagare, på alla plan, från yngste kammaråklagare till högste riksåklagare.
Alla kan de dansa ringdans med Krister van der Kwast, medan den svenska rättens begravningsmarsch intoneras. Jag har tidigare talat om min gode vän uppe i Norrland, jurist och frondör. Här om dagen sa han till mig:
”Jag mötte en åklagare som jag känner väl. Men han vände bort ansiktet då han såg mig. Naturligtvis är jag rädd för min egen hälsa, något annat vore orealistiskt.”
Svensk rätt.
Sven Anér, en påskafton, medan solen lyser över onda och goda.
Aftonbladets Erik Wiman riktar i dag hård kritik, stenhård kritik, mot såväl poliser som åklagare i Quick-ärendet, en parallell på många sätt till Palmeärendet. Parallell? I Quickärendet frias numera den självutnämnde mördaren, medan i Palmeärendet den verklige mördaren tillåts huka sig, år efter år – blir det en parallell?
Ja, menar jag. Framför allt då det gäller åklagarnas roll, därför att ingenting kan hända i ett mordärende mot åklagarens vilja. Enskilda poliser kan sakna gålust, och de kan vara partiskt inställda, men de kan i princip aldrig gå emot åklagarnas vilja och huvudinriktning.
I Quick-fallet har åklagaren, van der Kwast, från första början gjort klart att han ansett Quick misstänkt, starkt misstänkt, för alla de aktuella åtta morden. I detta läge hade det varit svårt för att inte säga omöjligt for utredande poliser att gå tvärt emot van der Kwasts uppenbara önskningar. Som det ser ut i dag skulle en polisman med en sådan inställning säkerligen raskt ha kopplats bort från hela utredningen.
Nu blev det i stället polismannen Seppo Penttinen som fick agera helt i linje med van der Kwasts intentioner och fick vänliga åklagarklappar på kuppen – den svartaste kriminalkupp på hög rättsnivå som någonsin genomförts, i megaskala.
Det svenska åklageriet kännetecknas av ett skråtänkande som skär lodrätt genom den rättsliga hierarkin, från den i dag osannolikt nerdekade RÅ ner till minsta unga kammaråklagare som ligger i startblocken för en givande karriär, med mössan i handen.
I fallet Quick skulle åklagarna, framför allt van der Kwast, ha kunnat vrida rättvisan rätt om intresse funnits. Penttinen hade kunnat flyttas till cykelgaraget, enligt polisjargongen, och nya poliser hade fått finna sig i att lyssna till vettiga direktiv.
Det framgår av de pågående efarenheterna från Palmeaffären att inblandade (enligt Leif GW Persson) poliser har gjort vad de blivit tillsagda, utan att snegla på lagparagrafer. Vem har givit ordern? Respektive låtit bli att ge någon order? Åklagare Morath, Riberdahl, Helin, Almblad osv , med KG Svensson som enda hederligt undantag.
Här ligger parallellen: hederligt åklageri hade rett ut båda affärerna: Anti Avsan, skyldig, och Quick, oskyldig. Men svenska åklagare har i båda fallen agerat mot bättre vetande, mot lagen, mot sina egna etiska regler.
Det förkrossande nederlaget kännetecknas i dag av den totala oviljan att låta förundersöka Anti Avsan respektive att ge Thomas Quick en ”fair trial”; ingenting i dessa båda affärer har varit fair. I stället unfairness över hela linjen.
Det närmast otroliga exemplet inträffar då RÅ, den högste svenska åklagaren och per definition Sveriges hederligaste person och ämbete, placerar in Christer Pettersson på uppfunna premisser som RÅ:s egen syndabock, fastnaglad på den svenska allmänhetens näthinnor som en lämplig statsministermördare.
Quick-affär, Palme-affär. Hur ska det svenska rättssamhället – om beteckningen fortfarande håller – kunna fortleva i samma kapprock? Åklagare som utan att blinka skickar falskt bevismaterial till fyra välrenommerade laboratorier i ett narrspel så cyniskt att dess like inte kan påträffas i Sverige, kanske inte ute i världen.
Min senaste bok, Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme, har två huvudteman: den grundfalska officiella beskrivningen av hur ett statsministermord gick till och om vad som hände sedan, samt svenska åklagares aktiva nonchalerande av brott mot min kollega Bo Alvbergers och min egen telefonfrid och postfrid, vår allmänna frid helt enkelt.
Och vilka står vid rodret och bestämmer kursen, i båda fallen? Det gör åklagare, på alla plan, från yngste kammaråklagare till högste riksåklagare.
Alla kan de dansa ringdans med Krister van der Kwast, medan den svenska rättens begravningsmarsch intoneras. Jag har tidigare talat om min gode vän uppe i Norrland, jurist och frondör. Här om dagen sa han till mig:
”Jag mötte en åklagare som jag känner väl. Men han vände bort ansiktet då han såg mig. Naturligtvis är jag rädd för min egen hälsa, något annat vore orealistiskt.”
Svensk rätt.
Sven Anér, en påskafton, medan solen lyser över onda och goda.
Riksrevisionen – gå in i Palmeärendet!
6.4.2012.
Riksrevisionen. Under hänvisning till min i förrgår tryckta bok
Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme
föreslår jag att Riksrevisionen, oberoende och med egna resurser, går in i Palmeärendet. Jag kan redan nu specifikt hänvisa till illustrationen på bokens sida 58.
Jag hävdar sålunda att varken T-shirt eller mockapäls bars av Lisbeth Palme under mordkvällen och natten. Men plaggen sändes till fyra renommerade laboratorier vilka falskeligen narrades tro att det var beskjutna plagg de fick till granskning, inte i hemlighet och elakt syfte preparerade plagg.
Jag har framför allt sedan i fjol höstas sökt en förklaring från RÅ och RPS, men endast fått en hänvisning till påstådd förundersökningssekretess; mina påståenden i ämnet har aldrig dementerats.
Detta specifika avslöjande visar, tillsammans med ett stort antal liknande händelser och företeelser, att hela den Palmeutredning som bedrivits sedan den 28 februari 1986 har tillkommit under falska och vilseledande premisser, i syfte att dölja mordets faktiska tillvägagångssätt och bakgrund.
Min journalistiska verksamhet har skett i stor öppenhet, framför allt på min blogg
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com,
sedan över två år tillbaka, varför inga av mina anklagelser har varit hemliga för RÅ eller RPS.
Detta är den stora svarta svenska skandalen.
Sven Anér, FK DHS. Journalist DN 1948-62, Sveriges Radio-TV 1963-71, därefter frilans undersökande journalist och författare, 19 böcker i Palmeärendet, aldrig på någon väsentlig punkt genom åren dementerad, endast skjuten åt sidan.
210814-5075.
Oroad och engagerad hälsning,
Riksrevisionen. Under hänvisning till min i förrgår tryckta bok
Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme
föreslår jag att Riksrevisionen, oberoende och med egna resurser, går in i Palmeärendet. Jag kan redan nu specifikt hänvisa till illustrationen på bokens sida 58.
Jag hävdar sålunda att varken T-shirt eller mockapäls bars av Lisbeth Palme under mordkvällen och natten. Men plaggen sändes till fyra renommerade laboratorier vilka falskeligen narrades tro att det var beskjutna plagg de fick till granskning, inte i hemlighet och elakt syfte preparerade plagg.
Jag har framför allt sedan i fjol höstas sökt en förklaring från RÅ och RPS, men endast fått en hänvisning till påstådd förundersökningssekretess; mina påståenden i ämnet har aldrig dementerats.
Detta specifika avslöjande visar, tillsammans med ett stort antal liknande händelser och företeelser, att hela den Palmeutredning som bedrivits sedan den 28 februari 1986 har tillkommit under falska och vilseledande premisser, i syfte att dölja mordets faktiska tillvägagångssätt och bakgrund.
Min journalistiska verksamhet har skett i stor öppenhet, framför allt på min blogg
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com,
sedan över två år tillbaka, varför inga av mina anklagelser har varit hemliga för RÅ eller RPS.
Detta är den stora svarta svenska skandalen.
Sven Anér, FK DHS. Journalist DN 1948-62, Sveriges Radio-TV 1963-71, därefter frilans undersökande journalist och författare, 19 böcker i Palmeärendet, aldrig på någon väsentlig punkt genom åren dementerad, endast skjuten åt sidan.
210814-5075.
Oroad och engagerad hälsning,
Till ARN med önskad komplettering
6.4.2012.
ARN, ärendenr 2012.01794 MG
Som svar på er önskan om komplettering i rubr ärende anför jag:
POSTENS och TELIAS gemensamma ingrepp i min dokumentära författarverksamhet har på många sätt vållat mig skada.
Sålinda har till att börja med de inträffade händelserna medfört omfattande skador för mig som yrkesman av typ samtal, brevskrivning, telefonsamtal mm samt därmed förknippade kostnader som porto och telefonavgifter.
Att precisera detta i kronor är svårt. Den rena kontantförlusten kan uppgå till 500 kronor, medan den tidsbetingade förlusten blir närmast hisnande om timmar och timkostnader ska räknas. 100 timmar à 200 kronor ger t ex 20 000 kronor.
Till detta kommer förstås, som avgörande viktig, den ideella delen. För en professionell journalist och författare innebär förlust av postförsändelser samt telefonavlyssning ett allvarligt avbräck. Ovisshet, oro, rädsla. Dessa ärenden finns redovisade i svensk lag:
Olovligt uttagande från postbefordringsföretag BrB 4:8, 9
Brytande av telehemlighet BrB 4:8, samt
Europakonventionen, artiklarna 8 och 10.
Det kan sägas att ett lands demokrati vilar på dessa lagar, men som framgår av min bok har den svenska rättsstaten i mitt ärende inte uträttat någonting i sak.
Jag bipackar och inger min bok i ärendet, Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme, 2012, där det aktuella ärendet behandlas på sidorna 102 ff .
Engagerad och oroad hälsning,
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 (sic!) Uppsala. 018-15 12 79.
ARN, ärendenr 2012.01794 MG
Som svar på er önskan om komplettering i rubr ärende anför jag:
POSTENS och TELIAS gemensamma ingrepp i min dokumentära författarverksamhet har på många sätt vållat mig skada.
Sålinda har till att börja med de inträffade händelserna medfört omfattande skador för mig som yrkesman av typ samtal, brevskrivning, telefonsamtal mm samt därmed förknippade kostnader som porto och telefonavgifter.
Att precisera detta i kronor är svårt. Den rena kontantförlusten kan uppgå till 500 kronor, medan den tidsbetingade förlusten blir närmast hisnande om timmar och timkostnader ska räknas. 100 timmar à 200 kronor ger t ex 20 000 kronor.
Till detta kommer förstås, som avgörande viktig, den ideella delen. För en professionell journalist och författare innebär förlust av postförsändelser samt telefonavlyssning ett allvarligt avbräck. Ovisshet, oro, rädsla. Dessa ärenden finns redovisade i svensk lag:
Olovligt uttagande från postbefordringsföretag BrB 4:8, 9
Brytande av telehemlighet BrB 4:8, samt
Europakonventionen, artiklarna 8 och 10.
Det kan sägas att ett lands demokrati vilar på dessa lagar, men som framgår av min bok har den svenska rättsstaten i mitt ärende inte uträttat någonting i sak.
Jag bipackar och inger min bok i ärendet, Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme, 2012, där det aktuella ärendet behandlas på sidorna 102 ff .
Engagerad och oroad hälsning,
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 (sic!) Uppsala. 018-15 12 79.
./. bok.
Det falska skottet raserar korthuset
3.4.2012. Då Lisbeth Palme klockan 23.42 på mordkvällen i polisbil hade anlänt till Sabbatsberg togs hon under den första tiden på sjukhuset om hand av den anställda sjukvårdskunniga Lena Östeman och av poliskommissarien Lars Christianson.
Båda dessa har för polis uppgivit att de på Lisbeth Palmes rygg sett tydliga spår av beskjutning, ”längsgående fåror” och liknande. Men varken Östeman eller Christianson reagerar. Ingen av dem ser till att ”skadorna” blir omsedda eller att ett rättsintyg arrangeras.
Därmed har korthuset raserats. Det är helt otänkbart att dessa båda tjänstemän i ett normalfall skulle ha negligerat en klar skottskada, vilken alltid måste följas av ett rättsintyg. Det har aldrig funnits någon skottskada. Här visas det helt orimliga i myten om Lisbeth Palmes påstådda påskjutning, varefter hela den falska mordaffären kan rullas upp.
Det handlar inte om att detta skott ut i luften ”glömdes bort”, det handlar om yrkesfolk i genomtänkt, förberedd maskopi.
Sven Anér
Båda dessa har för polis uppgivit att de på Lisbeth Palmes rygg sett tydliga spår av beskjutning, ”längsgående fåror” och liknande. Men varken Östeman eller Christianson reagerar. Ingen av dem ser till att ”skadorna” blir omsedda eller att ett rättsintyg arrangeras.
Därmed har korthuset raserats. Det är helt otänkbart att dessa båda tjänstemän i ett normalfall skulle ha negligerat en klar skottskada, vilken alltid måste följas av ett rättsintyg. Det har aldrig funnits någon skottskada. Här visas det helt orimliga i myten om Lisbeth Palmes påstådda påskjutning, varefter hela den falska mordaffären kan rullas upp.
Det handlar inte om att detta skott ut i luften ”glömdes bort”, det handlar om yrkesfolk i genomtänkt, förberedd maskopi.
Sven Anér
Allt handlar om kappan
2.4.2012.
Ett stickprov bland de många kommentarerna till bloggen visar att de som delar min uppfattning resp de som inte tror att Lisbeth Palme kan ha varit inblandad är ungefär 50-50.
De som finner hela kappärendet gåtfullt pekar bl a på att det är insidan på kappan som vore den intressanta att få titta på, att det är märkligt att Lisbeth Palme inte begär vård och efterföljande rättsintyg samt att hela karusellen med två kappor är oförklarlig. Ja, detta menar också jag.
Att såväl en socialt etablerad kvinna som Lisbeth Palme som hennes svåger hudläkaren professor Äke Nilzén tycks nonchalera en eventuell skada – ja detta måste bero på dels att Lisbeth Palme aldrig ordentligt anmälde nägon skottskada, dels på att Nilzén uppenbarligen aldrig blev informerad. Ett rättsintyg hade ju inneburit en snabbhjälp till hans svägerska, varför skulle han ha stoppat den hjälpen? Naturligtvis inte.
Frånvaron av rättsintyg måste tyda på att Lisbeth Palme aldrig blev påskjuten, nägon annan förklaring finns inte.
Den utredande polisen har från början varit ointresserad av vad som hände på Sabbatsberg efter mordet, det är tydligt.
Ja, insidan av kappan är givetvis i högsta grad värd att undersöka, men om detta nämner inget av de undersökande laboratorierna ett ljud i den öppna delen av utredningen. Är denna innersida oskadad, vilket jag tror, utgör ju detta ett indicium för att mockapälsen – på förhand eller i efterhand – preparerats dubbelvikt.
Jag vet inte var mockapälsen förvaras.
Det egendomliga bytet av kappor – eller icke-bytet – påpekas av många kommentatorer, och här tätnar verkligen dunklet. Jag tror i dag att Lisbeth Palme bar sin mörka tygkappa med slejf och kapuschong under hela mordnatten. Skulle hon ha burit mockapäls fram till Dekorima och därefter bytt till kappa uppstår andra frågor. Var kom i så fall tygkappan från, den som hon bär på Ulf Karlssons bild? Och när ägnar sig någonsin en nära sörjande åt något så banalt som ett kappbyte? Och varför överger Lisbeth Palme Olofs ambulans?
En röst i debatten menar att instämplingen på Olof Palmes patientkort på Sabbatsberg först skulle ha gett ”23.38”, vilket därefter ändrats till 23.35.
Här har jag faktiskt förstahandsinformation. Jg har själv granskat patientkortet och funnit ett ovedersägligt ”23.35”, inga ändringar av siffrorna. Däemot kan ju själva inringningen från ambulansen ha skett vid detta klockslag men ambulansen inte ha anlänt förrän säg 23.36. Men ambulansen kan inte ha inkommit 23.38.
Som en av många otroliga detaljer kan nämnas att rikskrim inte har hittat detta centrala patientkort; det tycks vara försvunnet. Därför har det hittills gått för polisen att i förundersökningsprotokollet höfta till ett ”23.31.40”, ett fejkat klockslag med bortåt fem minuter!
Sven Anér
Ett stickprov bland de många kommentarerna till bloggen visar att de som delar min uppfattning resp de som inte tror att Lisbeth Palme kan ha varit inblandad är ungefär 50-50.
De som finner hela kappärendet gåtfullt pekar bl a på att det är insidan på kappan som vore den intressanta att få titta på, att det är märkligt att Lisbeth Palme inte begär vård och efterföljande rättsintyg samt att hela karusellen med två kappor är oförklarlig. Ja, detta menar också jag.
Att såväl en socialt etablerad kvinna som Lisbeth Palme som hennes svåger hudläkaren professor Äke Nilzén tycks nonchalera en eventuell skada – ja detta måste bero på dels att Lisbeth Palme aldrig ordentligt anmälde nägon skottskada, dels på att Nilzén uppenbarligen aldrig blev informerad. Ett rättsintyg hade ju inneburit en snabbhjälp till hans svägerska, varför skulle han ha stoppat den hjälpen? Naturligtvis inte.
Frånvaron av rättsintyg måste tyda på att Lisbeth Palme aldrig blev påskjuten, nägon annan förklaring finns inte.
Den utredande polisen har från början varit ointresserad av vad som hände på Sabbatsberg efter mordet, det är tydligt.
Ja, insidan av kappan är givetvis i högsta grad värd att undersöka, men om detta nämner inget av de undersökande laboratorierna ett ljud i den öppna delen av utredningen. Är denna innersida oskadad, vilket jag tror, utgör ju detta ett indicium för att mockapälsen – på förhand eller i efterhand – preparerats dubbelvikt.
Jag vet inte var mockapälsen förvaras.
Det egendomliga bytet av kappor – eller icke-bytet – påpekas av många kommentatorer, och här tätnar verkligen dunklet. Jag tror i dag att Lisbeth Palme bar sin mörka tygkappa med slejf och kapuschong under hela mordnatten. Skulle hon ha burit mockapäls fram till Dekorima och därefter bytt till kappa uppstår andra frågor. Var kom i så fall tygkappan från, den som hon bär på Ulf Karlssons bild? Och när ägnar sig någonsin en nära sörjande åt något så banalt som ett kappbyte? Och varför överger Lisbeth Palme Olofs ambulans?
En röst i debatten menar att instämplingen på Olof Palmes patientkort på Sabbatsberg först skulle ha gett ”23.38”, vilket därefter ändrats till 23.35.
Här har jag faktiskt förstahandsinformation. Jg har själv granskat patientkortet och funnit ett ovedersägligt ”23.35”, inga ändringar av siffrorna. Däemot kan ju själva inringningen från ambulansen ha skett vid detta klockslag men ambulansen inte ha anlänt förrän säg 23.36. Men ambulansen kan inte ha inkommit 23.38.
Som en av många otroliga detaljer kan nämnas att rikskrim inte har hittat detta centrala patientkort; det tycks vara försvunnet. Därför har det hittills gått för polisen att i förundersökningsprotokollet höfta till ett ”23.31.40”, ett fejkat klockslag med bortåt fem minuter!
Sven Anér
”Att registreras och diarieföras…
2.4.2012. Min bok ”Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme” går nu till ett antal regeringsinstanser och myndigheter, där den kommer att registreras och diarieföras. Det rör sig alltså inte om någon utgivning i smyg. De officiella instanserna kan inte nonchalera boken utan måste låta den hamna inom av lagen definierade nätverk. Den kan inte trollas bort.
Mina adressater är dessa:
Statministern
Justitieministern
Riksåklagaren
Rikspolisstyrelsen
Boken går vidare till ett antal mer eller mindre officiella instanser, som dock inte har absolut registreringsplikt:
De åtta riksdagskanslierna
Stefan Löfven
TT
Ekot, Rapport/Aktuellt
TV4 Nyheterna
Bibliotekstjänst, som har avgörande inflytande över kommunbibliotekens beställningar
24 tidningar och andra nyhetsorgan, däribland Helsingin Sanomat i Finland, Klassekampen i Norge samt Politiken i Danmark
Mats Knutson, Margit Silberstein /SVT – SR/ och Lena Mellin, Aftonbladet.
Av tidningarna är 16 landsortstidningar, som inte regelbundet torde få recensionsexemplar av nyutkommen litteratur. Mina föregående böcker har blivit mycket glest anmälda, som enligt en tyst överenskommelse medier emellan. Denna gång borde situationen vara en annan, inför ödesdagar för den svenska rättsstaten.
Köp ”Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme”! Sven Anér
Mina adressater är dessa:
Statministern
Justitieministern
Riksåklagaren
Rikspolisstyrelsen
Boken går vidare till ett antal mer eller mindre officiella instanser, som dock inte har absolut registreringsplikt:
De åtta riksdagskanslierna
Stefan Löfven
TT
Ekot, Rapport/Aktuellt
TV4 Nyheterna
Bibliotekstjänst, som har avgörande inflytande över kommunbibliotekens beställningar
24 tidningar och andra nyhetsorgan, däribland Helsingin Sanomat i Finland, Klassekampen i Norge samt Politiken i Danmark
Mats Knutson, Margit Silberstein /SVT – SR/ och Lena Mellin, Aftonbladet.
Av tidningarna är 16 landsortstidningar, som inte regelbundet torde få recensionsexemplar av nyutkommen litteratur. Mina föregående böcker har blivit mycket glest anmälda, som enligt en tyst överenskommelse medier emellan. Denna gång borde situationen vara en annan, inför ödesdagar för den svenska rättsstaten.
Köp ”Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme”! Sven Anér
Det påstådda skottet mot Lisbeth Palme rymmer hela gåtan
Går det att komprimera hela Palmegåtan till en enkel sats, ett enkelt påstående? Går det att komprimera tiotusentals utredningssidor? Ja, det går, om all undervegetation rensas undan och de avgörande viktiga händelserna får stå fram som frilagda milstolpar.
OK, from sounds to things:
Den påstådda beskjutningen av Lisbeth Palme är en sådan avgörande viktig ingrediens. Om det kan visas att Lisbeth Palme aldrig blev påskjuten vid Dekorima, ja då är gärdet upprivet. I så fall är blir bl a de fyra laboratoriernas granskningar skrämmande falska spel för galleriet.
Vad säger att Lisbeth Palme skulle ha blivit påskjuten? Ja, det enda konkreta är de båda uppvisade skadade plaggen, mockapälsen och T-shirten, men om dessa plagg inte kan kopplas till Dekorima så har de förstås inget värde, eller rättare sagt ett tungt negativt värde.
Det finns andrahandsuppgifter från kommissarie Lars Christianson och sjukvårdskunniga Lena Östeman om att obetydliga spår var synliga på Lisbeth Palmes rygg, men mot dessa uppgifter står dermatologen Åke Nilzéns undersökning och baddning av Lisbeths rygg, bevittnad och bekräftad av advokaten Claës:Palme: ingen skada påträffades, och ”T-shirten” visade sig vara en ren vit oskadad blus.
Viktigt är också att konstatera att Lisbeth Palme själv ingenting nämnde om eventuell skottskada; hade så skett skulle Nilzén givetvis ha föranstaltat om rättsintyg.
Till detta kommer problemet: kappa eller päls. Har kappan burits under hela kvällen och natten blir påskjutningen ett rent påhitt av polisutredarna, och har ett kapp-/pälsbyte faktiskt ägt rum blir detta byte synnerligen anmärkningsvärt; jag behöver inte förklara närmare. Ulf Karlssons dramatiska och avslöjande kappbild går inte att bortförklara.
Sammantaget: Lisbeth Palme blev aldrig påskjuten vid Dekorima, hela den otroligt cyniska rundgången mellan fyra välmeriterade laboratorier blir till en enda lång falsk cynism. Den påstådda påskjutningen skulle visa att Olof Palme sköts av en okänd ensam gärningsman, men påståendet blev i stället en bumerang mot falskspelande poliser och åklagare. Och annan överhet.
Det mörka skojet med påskjuten päls och T-shirt blir en kuslig sammanfattning av hela detta grymt arrangerade mord. Sven Anér
OK, from sounds to things:
Den påstådda beskjutningen av Lisbeth Palme är en sådan avgörande viktig ingrediens. Om det kan visas att Lisbeth Palme aldrig blev påskjuten vid Dekorima, ja då är gärdet upprivet. I så fall är blir bl a de fyra laboratoriernas granskningar skrämmande falska spel för galleriet.
Vad säger att Lisbeth Palme skulle ha blivit påskjuten? Ja, det enda konkreta är de båda uppvisade skadade plaggen, mockapälsen och T-shirten, men om dessa plagg inte kan kopplas till Dekorima så har de förstås inget värde, eller rättare sagt ett tungt negativt värde.
Det finns andrahandsuppgifter från kommissarie Lars Christianson och sjukvårdskunniga Lena Östeman om att obetydliga spår var synliga på Lisbeth Palmes rygg, men mot dessa uppgifter står dermatologen Åke Nilzéns undersökning och baddning av Lisbeths rygg, bevittnad och bekräftad av advokaten Claës:Palme: ingen skada påträffades, och ”T-shirten” visade sig vara en ren vit oskadad blus.
Viktigt är också att konstatera att Lisbeth Palme själv ingenting nämnde om eventuell skottskada; hade så skett skulle Nilzén givetvis ha föranstaltat om rättsintyg.
Till detta kommer problemet: kappa eller päls. Har kappan burits under hela kvällen och natten blir påskjutningen ett rent påhitt av polisutredarna, och har ett kapp-/pälsbyte faktiskt ägt rum blir detta byte synnerligen anmärkningsvärt; jag behöver inte förklara närmare. Ulf Karlssons dramatiska och avslöjande kappbild går inte att bortförklara.
Sammantaget: Lisbeth Palme blev aldrig påskjuten vid Dekorima, hela den otroligt cyniska rundgången mellan fyra välmeriterade laboratorier blir till en enda lång falsk cynism. Den påstådda påskjutningen skulle visa att Olof Palme sköts av en okänd ensam gärningsman, men påståendet blev i stället en bumerang mot falskspelande poliser och åklagare. Och annan överhet.
Det mörka skojet med påskjuten päls och T-shirt blir en kuslig sammanfattning av hela detta grymt arrangerade mord. Sven Anér
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)