Hur kommer det obefintliga rättsintyget att förklaras?

16.4.2012.
Som jag skrev tidigare på bloggen är det naturligtvis med stor nyfikenhet och spänning som jag motser den redovisning av kappornas problem som rikskriminalen har ställt i utsikt. Den 
Jag går och gissar vilka frågor som polisen kommer att ta upp. Rättsintyget? Inte alls säkert. Det obefintliga rättsintyget måste vara oerhört känsligt för de rättsvårdande myndigheterna. Jag gissar att det inte får någon speciell tyngd i det dokument rikskrim förbereder – varför, i så fall?
Därför att frånvaron av ett rättsintyg i just detta ärende är så markant lagstridigt, varför det kan konstateras att någon avslöjande debatt kring Lisbeth Palmes påstådda skada aldrig kan föras från överhetens sida om inta  förhållandena kring detta uteblivna rättsintyg först blir noggrant utredda.
Jag slår upp vad den genomgående slappa granskningskommissionen skriver. Det börjar med att kommissionen på sidan 119 i rapporten (ursprungliga versionen) som ett obestritt faktum konstaterar:
Lisbeth Palme träffades av det andra skottet. Det avlossades på 70-100 cm avstånd. Det gick in genom hennes mockakappa, på vänstra delen av ryggsidan. Ungefär i skulderbladshöjd, slet upp de kläder hon bar under, och orsakade en skråma längs med hennes rygg samt gick åter ut genom mockakappans högra ryggsida.
Inga tveksamheter från kommissionens sida, som synes. Så här gick det till, och skottet var rent av så verkningsfullt att det ”slet upp de kläder hon bar under”, dvs ett mycket tydligt resultat av en faktisk påskjutning, menar kommissionen.
Men då jag kommer till den följande sidan, nr 120, försvinner allt av kommissionens tillförsikt från föregående sida och ersätts av tvivel på alla diskuterade punkter. Kvar blir delvis anonyma vittnesutsagor, som inte ger någon som helst stadga åt tanken på ett påstått skott mot Lisbeth Palme. Jag citerar det aktuella stycket:
Lisbeth Palmes skador har aldrig konstaterats rättsmedicinskt. Uppgiften om hennes skador kommer från en rättsläkare som i sin tur fått dem vid ett samtal med ett sjukvårdsbiträde cirka 10 månader efter mordet. Sjukvårdsbiträdet, som mordkvällen arbetade på Sabbatsbergs sjukhus, skall ha hjälpt Lisbeth Palme av med kläderna och då konstaterat en skada mellan skulderbladen som ”påminde om en brännskada, piskrapp”.
Kommissionen hänvisar i en not till den i efterhand mycket omdiskuterade ”GMP”, gärningsmannaprofilen, och skriver:
Uppgiften hämtad från GMP (brottsanalysen, se kapitel 7) s 69. Det är oklart vem som lämnat den.
Noten är förvirrande. Det sägs ”uppgiften”, men eftersom det aktuella stycket i kommissionsrapporten tar upp ett antal uppgifter går det inte att veta vilken uppgift som avses. Den fullständiga GMP-rapporten har jag inte haft tillgänglig, och den passus som avses, ”s 69” går inte att lokalisera i kommissionens i övrigt mycket utförliga referat av GMP.
Vag och krånglig redovisning, sålunda. Vad som kan konstateras är dock att författarna av GMP-rapporten inte ett ögonblick tvekat om verklighetsbakgrunden till ett skott mot Lisbeth Palme. Tvärtom, denna verklighet slås fast, på punkt efter punkt. Kommissionen citerar GMP:
Gärningsmannen måste efter skottet mot Palme ha vridit sin hand mot höger för att kunna träffa Lisbeth Palme med det andra skottet…
Det är vår bedömning att han skjutit mot henne för att döda henne.
Sammantaget: någon utredning om skottet värd namnet har aldrig företagits. Vad som finns är en anonym (?) rättsläkares påstående (till vem?) att ett sjukvårdsbiträde (som måste vara Lena Östeman) vid samtal med den anonyme rättsläkaren (??) 10 månader efter mordet omtalat att hon sett vad som kan ha varit en ”brännskada, piskrapp”.
Detta är klen polisutredning, egentligen ingen utredning alls. Polisen borde ju ha lagt ner arbete på att förhöra Lena Östeman i botten, men detta har inte skett. I själva verket förtjänar Östemans uttalanden ingen tilltro.
Då jag själv 2011 talade med Lena Östeman i telefon och frågade henne hur hon kunnat konstatera en skottskada sade hon att ”mockakappan hängde ju där”, en uppgift som är direkt påhittad. Jag får ett klart intryck av att Lena Östeman varit ombedd att spela med i detta dunkla spel.
Även den anonyma rättsläkarens roll borde undersökas. Det finns ett 60-tal läkare i Sverige som fått speciell rättsläkarutbildning, och endast en sådan  får utfärda rättsintyg. Den aktuella rättsläkaren var alltså en av dessa 60: varför slog han då inte larm och ställde den naturliga frågan:
”Varför blev jag inte ombedd att undersöka Lisbeth Palme? Jag fanns ju till hands på Sabbatsberg?”
Över huvud taget har polis och åklagare med mycket lätt hand ägnat sig åt händelseförloppet omedelbart efter mordet, på Sabbatsberg. Med reservation för att någon uppgift i den officiella dokumentationen skulle ha gått mig förbi, ifrågasätter jag om över huvud taget några ingående förhör någonsin hölls i denna fråga med hudläkaren professor Åke Nilzén, juristen Claës Palme, poliskommissarien Lars Christianson eller sjukvårdsbiträdet Lena Östeman, alla fyra tillhörande yrken där ämnet rättsintyg ingår som ett viktigt led i samtligas utbildning
Jag har dessutom ingen anteckning om att Lisbeth Palme själv uttryckligen sagt att hon blivit påskjuten. Jag har endast vaga noteringar om ”pisksnärt” eller liknande. Uppenbarligen har Lisbeth Palme till Åke Nilzén inte sagt ett ord om att hon kanske blivit påskjuten..
Det framstår som en avslöjande paradox att just det rättsintyg, som polis och åklagare så ivrigt måste ha eftertraktat, aldrig blev upprättat. Varför blev det aldrig upprättat? Helt enkelt därför att det inte fanns någon skottskada att redovisa. Om ett rättsintyg hade existerat borde det dessutom förstås ha skickats med som viktig kompletterande information till de fyra laboratorier som fick i uppdrag att granska skadad mockapäls och skadad T-shirt.
Att den statliga granskningskommissionen, i sitt utlåtande från 1999, lyckas med konststycket att samtidigt hårt kritisera påståendena kring Lisbeth Palmes skottskada resp uttryckligen godta dessa påståenden, framstår givetvis som märkligt. Men detta är kommissionstext, tillkommen enligt beställarens direktiv. Allvarliga brister tas upp på en sida, men på den andra sidan avfärdas dessa brister.
Så kan en slipsten också dras.
Till sist. Den i allmänhet tämligen försiktiga juristkommissionen från 1987 gör ett mycket kraftfullt uttalande rörande Lisbeth Palmes påstådda skottskada och det aldrig upprättade rättsintyget, där kommissionen konstaterar /SOU 1987:72/:
En fråga som bl.a. rättsläkarna har pekat på är att någon undersökning av Lisbeth Palmes skador aldrig gjordes. Detta är en grundläggande utredningsåtgärd som inte har genomförts. Förutsättningarna för att utreda det brott som Lisbeth Palme utsattes för har därigenom försämrats. I en framtida process saknas viktig bevisning. Det kan heller inte uteslutas att en sådan undersökning skulle ha gett underlag för ytterligare slutsatser om händelseförloppet vid skottlossningen /jag kursiverar/ och därmed också om mordet på Olof Palme.
Det uttalandet har knappast blivit observerat, trots att den underliggande innebörden är solklar: gör om hela Palmeutredningen med den nya förutsättningen att Lisbeth Palme aldrig ska ha blivit beskjuten!
Jag minns hur jag som pojke fick en liten trollerilåda i julklapp, det var på 20-talet. Vad som speciellt har fastnat i minnet är en flätad fingertuta. Det gick lätt att trä tutan på långfingret, men då jag försökte dra av den från fingret gick det inte med kraft, eftersom ju mer jag drog, desto hårdare satt tutan fast. Den fick lirkas av, då gick det.
Rättsstaten befinner sig i samma situation. Ju hårdare den beskylls, desto envisare vägrar den att lämna information, att medge falskt agerande i Palmeärendet. Kan informationen lirkas fram?