Varför går inte larmet fram?

20.4.2012. Det har slagit mig, medan verkningarna av Tuna-mötet och av min senaste bok gör sig kända, att reaktionerna från intresserade personer genomgående är positiva, i brev och på bloggen, men att det stora aktiva engagemanget dröjer.
Varför detta dröjsmål? Det närmast till hands liggande svaret torde vara att mina mycket specifika anklagelser är alltför drastiska och dramatiska för att vanliga hyggliga personer ska kunna hantera dem i sin vanliga vardagsvärld. Skulle Lisbeth Palme? Men ofta stannar det där. Frågan får inte gå vidare, in i den reella ondskan.
En begriplig icke-reaktion från den allmänhet som under 26 år sett Palmedramat spelas upp, komplett med lögner och ett fåtal sanningar. Trötthet och leda har spridit sig:” Ja ja, Palmemordet, det är något skumt där, men jag orkar inte med eländet…”
Detta måste vara en klar uträkning från arrangörernas sida, att klara sig undan med denna utmattningsteknik. De inte särskilt pålästa betraktarna utifrån kan inte förmå sig till att bli djupt upprörda utan nöjer sig med konstaterandet att ”jag har alltid vetat att det var något skumt med den här utredningen”, varvid saken får bero. Den berör inte sinnena på djupet.
Jag har under de senaste åren, på bloggen, inte gjort någon hemlighet av att jag naturligtvis är tacksam för all support men att jag saknar det stora genomslaget. När och hur kommer detta genomslag att presentera sig? Detta sker sedan stora medier gått i bräschen. Det är de stora medierna som kommer att ge legitimitet åt vad som tidigare endast varit skarpa ord från en free lance forskare och författare.
Men det gäller att överleva i den här kampen. Ger jag upp? O nej. Jag har gett en beskrivning av läget och fortsätter härifrån.
Sven Anér