Sverige då och Sverige nu

21.4.2012. Jag följer någorlunda noggrant SVTs förnämliga Strindbergsrepris. Jag har tidigare knappast varit någon Thommy Berggren-fan, men här kan jag, vid varje scen, varje tagning, acceptera honom som Strindberg; det är Strindberg jag ser. Och den förnämliga Stina Ekblad som Siri.
Sverige den gången frystes till stillbild under Giftas-processen. Kyrka, stat och borgerlighet stod med dragna vapen mot arbetarklass och socialdemokrati. Och anarki. Hur utfallet påverkade positionerna och åsiktsbildningen har diskuterats: Strindberg vann, men de yvigaste stridsplanerna fick läggas på hyllan. Ett nödvändigt status quo menade Oscar II, som inte var någon Strindbergfan.
Sverige i dag är formellt borgerlighet mot vänster, men ibland är det svårt att urskilja den frontställningen. I Palmeaffären har det i över 26 år rått en beklämmande borgfred, med alla partiyxor nedgrävda och parollen på allas fanor: Rör inte Palmeärendet!
Men när en yngre medelålders man ringer och beställer en bok (han är 37 år gammal, säger han) vill han framföra som sin bestämda mening att ungdomen svänger, ungdomen kring 20. De ser saken som svensk historia, och de vill gärna veta allt om svensk historia. Någonting ditåt har jag själv tänkt, det är de unga jag talar mest med i telefon, det är de ungas kommentarer som möter mig på bloggen, där de oftast tyvärr är anonyma, men där deras ungdom går att ana.
Svensk historia, jaha. Och riktigt inkapslat i den svenska historien vill inte detta mörka brott riktigt bli, inte riktigt hanterbart, förrän vi har facit i hand. De är nog så de unga menar. Ett ungdomligt TV-team kommer hit, ett gäng unga studenter har beställt alla mina böcker för att gå in i rejäl grundforskning. Ett par andra unga tidningsmedarbetare har också beställt böcker – ”för att skriva i tidningen?” ”O nej, där kommer vi inte in men vi kan ju jobba på vår fritid”.
Droppar i detta hav, som fortfarande ligger i åskstiltje, men jag gläds ändå. Little is more.
Jag märker att jag är beroende av denna typ av uppmuntran. Som motvikt mot det madrasserade motstånd som är min vardag. En tidnings annonsavdelning svarar mig inte då jag hör mig om en eventuell annons för  ”Mörkrets dunkel”. Inget svar till Sven Anér, som ställt sig utanför samhället, honom tar vi inte i med tång – känns det som. Det är kanske lätt att överdriva den negativa aspekten.
Vargen är ganska envis om nätterna.
”Om du inte får alla böcker sålda, vad händer då?”
Ja, det händer ingenting särskilt, mer än att det givetvis blir en påfrestning på min sannerligen inte outsinliga kassa. Utan denna kassa hade det inte gått att skriva alla mina böcker, det är en självklarhet. Andlig support får jag från bloggen i blandad dosering, men någon ekonomisk support ska vi inte tala om. Supporten har i stället varit mycket negativ: post som försvinner och förstörs, ingen organisation som vill gå in och stödja och stötta mig; jag har lagt ut ett par trevare.
Bibliotekstjänst har fått sina traditionella två exemplar till bedömning för kommunbibliotekens inköpare, en mycket viktig bedömning. Tidigare har BTJ varit hyggliga mot mig, få se hur det går den här gången. Sen brukar jag skriva till Statens kulturråd och undra om de har någon krona över, men det har de aldrig. Skulle bara fattas.
Där har ni dagsnoteringen för Anér, Sven, mest röda siffror. Men än så länge fortsatt rödglödgad energi.
Köp boken, så ger du mig och saken ett handtag! Pg 75 05,55-5.
Sven Anér, blottande sitt hjärta.