Kapporna, kan de springa ifrån kapporna?

9.4.2012, annandag påsk.

I morgon förmiddag nås långt över hundra adressater av min senaste bok, och tankarna spelar och trängs.

Jag ser framför mig en debatt, ett ordbyte, men kanske blir det tyst? Kommer äntligen en debatt ska åtminstone jag göra ett försök att låta denna debatt kretsa kring de båda kapporna.

Låt se. En brun mockapäls, påstått genomskjuten medan Lisbeth Palme bar den vid Dekorima, sänd med svensk ilkurir till Wiesbaden. Enda vittne som sett mockapälsen på stan är Alf Lundin, enligt polisprotokollet. Men Alf Lundin var aldrig ute på stan denna kalla fredagskväll. Ingen har på riktigt sett Lisbeth Palme bära mockapälsen.

En mörk tygkappa med slejf och kapuschong. Bevisligen buren av Lisbeth Palme kl 23.42 vid Sabbatsbergs akutmottagning. Hon finns även fotograferad iförd denna kappa vid minst två senare tillfällen på Sabbatsberg: Tillsammans med sönerna i en korrridor samt tillsammans med en av sönerna i bilen hem. Samma kappa.

Situationen och händelseförloppet förvånar. upprör. Vilken nära sörjande krånglar med ett kappbyte under den mest dramatiska händelsen i livet, i livet och döden? Konkret form tar mockapälsen först nere i Wiesbaden, där den noggrant avfotograferas av de västtyska experterna.

Är därmed detta narrspel ett faktum? Ja, det hävdar jag. Jag kan i dag, denna annandag påsk, inte se någon möjlighet för mordets utredare och arrangörer att komma undan med någon kompletterande lögn. Men det är några timmar kvar.

Tankarna spelar vidare. Blir detta det stora, definitiva avslöjandet, som sveper lögner och ljugande rättsstat med sig, ner med skammens lavin, in i kaos? Jag är inte säker. Palmeärendet har hittills, i över 26 år, visat sig praktiskt taget oemottagligt för envis, hederlig granskning från ett tiotal journalister som varit på det rätta spåret. Polisspåret.

Lisbeth Palme blev inte en av portalfigurerna förrän i och med mitt möte på Tuna bygdegård i fjol. Kommer Lisbeth Palme att förbli portalfigur?

Frågor. Och tankar som trängs. Blir morgondagen avgörande?  Sven Anér
10.4.2012.

Nåja, klockan är inte mer än 13 denna första vardag efter de många helgdagarna, så jag kan förstås ännu inte begära någon reaktion på min bok, vilken för mig står i centrum, men som för de flesta naturligtvis endast betraktas som ännu en bok

Kanske säger ändå själva tystnaden något. Makt och media har år efter år känt sig bekväma – denna underliga konstruktion – med tystnaden kring vårt största och svartaste mord och tillsammans, i god enighet, bestämt sig för att varje ny information i ärendet per definition är osann, överdriven, partisk och därmed ointressant, för rättsstaten och för det så kallade fria ordet.

Vad sen om Sven Anér, änu inte avsomnad tydligen, samlar ihop sina tankar och fäster dem på pränt? Ointressant. Jag har naturligtvis blivit präglad av detta mord, under de 26 år de utgjort min huvudsakliga syssla, och jag har placerat det på en piedestal som det måhända inte förtjänar, en skammens piedestal.

Men det är på den här punkten jag, som jag ser det i dag, aldrig kommer att ge med mig. Om vi ska betrakta det nesligaste mordet i svensk historia som en liten överspelad händelse, ja då är jag inte med. Inte med min journalistiska bakgrund, sedan 1948, inte med min själ, om gamla journalister tillåts ha en själ.

Jag märker att detta låter dystert i överkant. Jag flyter nog upp till ytan vad det lider. Kanske blir det Jovan Birchans senaste intervju för Youtube som tänder en avgörande gnista.