11.4.2012.
Det har nu gått ett dygn sedan mina utsända böcker nått sina adressater, och kommentarer börjar komma in.
Bland andra ringer en ung kvinnlig jurist och konstaterar att ”det var väldigt vad du var produktiv”, men därvid stannar också alla positiva reaktioner. Anna – jag kallar henne så – anser i klartext att min bok är direkt onödig, eftersom den inte kommer att väcka någon debatt och eftersom myndigheterna sannerligen inte har någon anledning att diskutera detta lilla ärende.
Jag frågar om inte sådant som rättskänsla och samvete kan tänkas komma in i bilden, men jag får till svar: nej. Rättsstaten lever vidare i högönsklig välmåga. ”Shit happens”, men sånt här blåser över.
Jag frågar om det inte är intressant att inga av mina uppgifter blir dementerade, men det tycker inte Anna. Hon menar att myndigheter inte har någon generell debattplikt, de har annat att syssla med.. Anna menar att den svenska rättsstaten på intet sätt äe skakad eller skadad av det som inträffat och som fortfarande inträffar på det juridiska och samhälleliga planet, och jag uppmanas se framåt och inte gräva ner mig i gamla påstådda missföhållanden.
Påstådda? OK då, kanske verkliga missförhållanden, men ointressanta. En ganska onödig bok, säger Anna och återgår till att döma sina svenska undersåtar.
Jag tror inte att jag någonsin känt en sådan iskall mur mellan mig själv och en enligt definitionen klok och ansvarsfull statsideologi, och motståndet inspirerar mig, som vanligt. Jag känner att min, om jag får använda ett så fint ord, världsbild inte är särskilt krånglig. Den innebär att vi lever i en förmodat laglig värld samt att allvarliga överträdelser måste beivras – nej, inte särskilt krångligt
En annan bokmottagare ringer och berättar att han hittills framför allt fäst sig vid mitt porträtt i helfigur av överåklagare Björn Ericson, tack för det. Jag har kanske själv då och då och tyckt att jag gett Tunaincidenten med de saboterade dvd-skivorna alltför stort utrymme i boken, men tydligen blir avsnittet läst – och viss hänger det nära samman med den ormgrop där hela detta klibbiga ärende återfinns.
Sven Anér
Hur kan någon kalla Palmemordet för "detta lilla ärende". Måste varit en Moderat, kanske mördaren själv som tyckte han gjort en välgärning som mördat S-partiledare och Sveriges Statsminister. Ungefär som Breivik i Norge tycker om det han gjort. Jag förstår att den som skrivit detta ej anser att vi människor har samma värde.
SvaraRadera