Svensk rättsröta – åklagarnas fel?

7.4.2012.

Aftonbladets Erik Wiman riktar i dag hård kritik, stenhård kritik, mot såväl poliser som åklagare i Quick-ärendet, en parallell på många sätt till Palmeärendet. Parallell? I Quickärendet frias numera den självutnämnde mördaren, medan i Palmeärendet den verklige mördaren tillåts huka sig, år efter år – blir det en parallell?

Ja, menar jag. Framför allt då det gäller åklagarnas roll, därför att ingenting kan hända i ett mordärende mot åklagarens vilja. Enskilda poliser kan sakna gålust, och de kan vara partiskt inställda, men de kan i princip aldrig gå emot åklagarnas vilja och huvudinriktning.

I Quick-fallet har åklagaren, van der Kwast, från första början gjort klart att han ansett Quick misstänkt, starkt misstänkt, för alla de aktuella åtta morden. I detta läge hade det varit svårt för att inte säga omöjligt for utredande poliser att gå tvärt emot van der Kwasts uppenbara önskningar. Som det ser ut i dag skulle en polisman med en sådan inställning säkerligen raskt ha kopplats bort från hela utredningen.

Nu blev det i stället polismannen Seppo Penttinen som fick agera helt i linje med van der Kwasts intentioner och fick vänliga åklagarklappar på kuppen – den svartaste kriminalkupp på hög rättsnivå som någonsin genomförts, i megaskala.

Det svenska åklageriet kännetecknas av ett skråtänkande som skär lodrätt genom den rättsliga hierarkin, från den i dag osannolikt nerdekade RÅ ner till minsta unga kammaråklagare som ligger i startblocken för en givande karriär, med mössan i handen.

I fallet Quick skulle åklagarna, framför allt van der Kwast, ha kunnat vrida rättvisan rätt om intresse funnits. Penttinen hade kunnat flyttas till cykelgaraget, enligt polisjargongen, och nya poliser hade fått finna sig i att lyssna till vettiga direktiv.

Det framgår av de pågående efarenheterna från Palmeaffären att inblandade (enligt Leif GW Persson) poliser har gjort vad de blivit tillsagda, utan att snegla på lagparagrafer. Vem har givit ordern? Respektive låtit bli att ge någon order? Åklagare Morath, Riberdahl, Helin, Almblad osv , med KG Svensson som enda hederligt undantag.

Här ligger parallellen: hederligt åklageri hade rett ut båda affärerna: Anti Avsan, skyldig, och Quick, oskyldig. Men svenska åklagare har i båda fallen agerat mot bättre vetande, mot lagen, mot sina egna etiska regler.

Det förkrossande nederlaget kännetecknas i dag av den totala oviljan att låta förundersöka Anti Avsan respektive att ge Thomas Quick en ”fair trial”; ingenting i dessa båda affärer har varit fair. I stället unfairness över hela linjen.

Det närmast otroliga exemplet inträffar då RÅ, den högste svenska åklagaren och per definition Sveriges hederligaste person och ämbete, placerar in Christer Pettersson på uppfunna premisser som RÅ:s egen syndabock, fastnaglad på den svenska allmänhetens näthinnor som en lämplig statsministermördare.

Quick-affär, Palme-affär. Hur ska det svenska rättssamhället – om beteckningen fortfarande håller – kunna fortleva i samma kapprock? Åklagare som utan att blinka skickar falskt bevismaterial till fyra välrenommerade laboratorier i ett narrspel så cyniskt att dess like inte kan påträffas i Sverige, kanske inte ute i världen.

Min senaste bok, Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme, har två huvudteman: den grundfalska officiella beskrivningen av hur ett statsministermord gick till och om vad som hände sedan, samt svenska åklagares aktiva nonchalerande av brott mot min kollega Bo Alvbergers och min egen telefonfrid och postfrid, vår allmänna frid helt enkelt.

Och vilka står vid rodret och bestämmer kursen, i båda fallen? Det gör åklagare, på alla plan, från yngste kammaråklagare till högste riksåklagare.

Alla kan de dansa ringdans med Krister van der Kwast, medan den svenska rättens begravningsmarsch intoneras. Jag har tidigare talat om min gode vän uppe i Norrland, jurist och frondör. Här om dagen sa han till mig:

”Jag mötte en åklagare som jag känner väl. Men han vände bort ansiktet då han såg mig. Naturligtvis är jag rädd för min egen hälsa, något annat vore orealistiskt.”

Svensk rätt.

Sven Anér, en påskafton, medan solen lyser över onda och goda.


 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Läs sidan "Om kommentarer"