Konspiration – med hur många?

När Leif GW Persson för en månad sedan gick ut med sitt ganska medgivande om en konspiration i Palme’rendet kanske inte alla satte sig in i vad medgivandet innebar. Och innebär. Konspiration – det mest förbudna ordet, ordet som har fått brännmäka enskilda utredare i Palme-sfären i över 25 år nu. Konspiration – alltid klassat som lögn, skitsnack av journalister som vill vinna ett Pulitzer-pris. Konspiration? Otänkbart.

Men låt oss då förutsätta att mycket av sanning ligger i Leif GW-uttalandet: vad innebär det då? Hur mycket folk går åt? Det får förstås bli en gissning. En som nog skulle komma närmast vid en dylik gissning vore antagligen författarduon Kari och Pertti Poutiainen, om in till namngivande utpekat vilka var ute och snurrade på olika poster och i olika befattningar före mordet, under mordet, efter mordet…

Tre direktinvolverade polispiketer brukar noteras, det blir ca 25 man – jag stannar där ett ögonblick. Om vi förutsätter att dessa hade sina inrutade jobb i det stor mordsammanhanget – har då alla vetet vad som var på gång? Det brukar dras jämförelser med kommunistiska celler: varje medverkance vet bara vad som händer inom den egna cellen, och kanske knappt det. Går det att tänka sig en piket där egentligen bara befälhavren känner planerna, medan de andra följer med som kokllin? Jag tror inte det.

Poliser är väöutbildade skärpta personer som inte kan skyfflas runt hur som helst. De är vana vid korrekt och konkret ordergivning före varje insats.Skulle de kunna bara följa med? Och aldrig misstänka något ovanligt?

Fallet Palme vore ju den viktigast ordern att informera piketmännen om vikten av att hjälpa gärningsmannen att fly. Detta måste ha varit det viktigaste, som hela insatsen gick ut på: hjälpa gärningsmannen att fly, hindra andra från att hejda den flyende. Och en sådan barock order skulle naturligtvis inte bli åtlydd om inte varje man i de tre piketerna finge besked om vad denna nattövning egentligen rörde sig om.

Alltså alla tre piketbesättningar informerade, instruerade. På motsvarande sätt har männen i sambandscentralen, såväl chefer som operatörer, varit involverade, ambulanspersonal, många radiobilsbesättningar. Och det går att utöka deltagandet i koncentriska cirklar: nedåt till den vanliga ordningspolisen, uppåt till dem jag brukar kalla för de kritstreckrandiga, det höga befälet – hur många av dessa? Alla topphöjdarna, från och med Holmér. När jag gör denna försöksanalys märker jag hur svårt det blir att helt utesluta någon kategori. Patrullerande polisman på Södermalm? Inte säkert. Han kan hamna i en oberäknad flyktsituation, måste veta hur han ska bete sig. Och så vidare.

När Leif GW Persson drog till med sin konspiration (och anslöt sig till ett 25 år gammalt polisspår, uppfunnet, sa han, av folk som i likhet med den blinda hönan kanske hittat ett korn; en oförsynthet i megaklass) drog han i praktiken med en stor, kanske mycket stor del av Stockholmspolisens personal och infrastruktur. Har jag rätt? Jag hisnar själv inför de slutsatser jag försöksvis kommer fram till. För om jag har rätt har Stockholms poliskår under hela tiden kring mordet, varit infiltrerad av ond planering för ond bråd död.

Ser jag på detta kusliga getingbo ur den aktive undersökande journalistens perspektiv kan jag nog få det mesta att stämma. Den undersökande journalist som var med från början märkte , först som en dov magkänsla, att något var snett. I linje med den ensamt ståndaktige polismannen Gösta Söderström som aldrig fick sina egna noterade klockslag att stämma med de hemgjorda klockslag som tvingades på honom av hans överordnade: Du har fel, Gösta, ta det lugnt, Gösta, du har fel…

Göstas klockslag blev grunden till min första bok i detta dova ämne: Polisspåret. Men senare samma år om boken kom ut, 1988, var det dags för den danse macabre som påtvingades Christer Pettersson, och när väl ”den ensamme alkoholisten och narkomanen” var etablerad i nästan allt folkets sinnen kunde Gösta Söderström och Sven Anér och Gunnar Wall och bröderna Poutiainen och Lars Borgnäs gråta vilka tårar som helst över allt som uppenbarligen gått snett: ingen hörde dem och ingen torkade deras tårar.

Ändå var det så uppenbart. Christer Pettersson saknade allt som en gärningsman av detta slag behövde: rapp hjärna, perfekt vapenkunnande, snabbhet i benen. Han hade inget av detta och var på väg till Centralen och tåget till Rotebro när allt började pyra och pysa i den häxkittel som Stockholms city skulle utvecklas till.

Men det här var nytt, för Stockholms och Sveriges vanliga, fina men kanske lite tröga allmänhet. Vi var inte vana, vi är inte vana i dag, vid att poliser i grupper, utför precis det som de inte får utföra, går tvårtemot vad polishögskolan (men den kanske hette polisskolan då) hade lärt dem.

Leif GW har, långt långt efter oss andra, tryckt på knappen: konspiration!  Men sensationen blev inte gammal, tre dagar kanske. Sen kallades Persson till Bengt Svensson och stora hemligstämpeln togs fram.Men ni dödar inte en konspiration med sekretesstämpel, Persson och Svensson! Kanske har ni Ingensläppt in frisk luft i stället! Sven Anér

Ingen polis frågar efter Dekorimamannens namn

28.3.2011. Det är med samma spänning jag varje gång slår upp det första förhöret med Anneli, alltså det förhör lsom Olle Alsén fick polisens tillstånd att banda när han deltog som officiellt förhörsvittne. Här kommer jag nära händelsernas centrum, officiellt, offentligt.

Det är en känd sak att inget är så svåt som att hittasaker och företeelser som inte finns. Att upptäcka att vad som borde finnas inte finns. I den detektiva världen: det spännande var att hunden inte skällde.

Jag läser nu om detta förhör med Anneli från den 21 januari 1993 och noterar nu, faktiskt för första gången, att förhörsledaren – som jag inte vet namnet på: kanske var de två – ingenstans på de fyra sidorna, kanske ett tjugo minuter långt förhör, ställer frågan:

”Anneli, vat du vad mannen heter?”

Allt annat efterfrågas, längd, hårfärg, ålder, alla signalementskännetecknen, men inte det både basala och banala, nämligen: vad heter han?

Kan Anneli ha vetat namnet? Antagligen inte själva namnet, men hon har haft uppgifter kring namnet, och hon ger konkreta hänvisningar till vad Anki har vetat.

Dessa informationer bör rimligen ha funnits på bordet framför förhörsledaren, men denne är sålunda totalt ointresserad av vad Dekorimamannen kan tänkas heta. ”Två korta namn…”, nej, det känns tydligen ointressant för denne polisman som, så vitt jag kan se det, måste ha varit tillsagd att inte gå in på namnfrågan.

Polisen besökte sedan vid flera tillfällen gymmet på Smedbyskolan (hur många gånger får vi veta när samtliga spaningsuppslag släpps fria), men dessa besök tycks huvudsakligen ha syftat till att förneka existensen av  någon ”bråkande och tjafsande” gymbesökare över huvud taget.

Och vad tyder detta på, i sin tur? Mitt eget intryck blir, mycket starkt och sannerligen inte för första gången inne i denna affär, att alla inom förundersökningen, från, på sin tid, Hans Ölvebro ned till samtliga förhörsledare hade noggranna medskick: ”Hitta inte Avsan, peka inte ut Avsan, ta inte fram namnet Avsan, dölj Avsan”!

Samma attityd har, genomgående, granskningskommissionen, som ser som sin uppgift att lögnförklara Alséns utpekande av Avsan, via ett uppvisat passfoto. Kommissionen skriver:

Det fanns fl a en person som sade sig känna igen Anti A. Denne person hade då Olle A hördes redan förhörts en gång. Det framgår av det förhöret att vederbörande måste ha misstagit sig, bl a uppgav han att mannen på fotot var finländare och inte talade bra svenska, något som inte uppgetts stämma beträffande Anti A.

Med denna näst intill verklighetsförfalskning lyckas kommissionen och huvudsekrteraren Hans-Gunnar Axberger spräcka Alséns hela identifieringskedja: Avsan talar bra svenska alltså kan han inte ha varit på gymmet!

Vad polisen i stället bort göra vore att intervjua flera gym-bersökare; Avsan måste ha blivit sedd av flera under den ganska långa tid han frekvengterade gymet. Men, åtminstone tt döma av granskningskommissionens kortfattade version har några sådana ytterligare förhör med gymbesökare aldrig arrangerats. Så går det till i krig! Anti A avaförd.

Flera gymbesökare och andra intresserade har hört av sig till mig och påpekat just att affären Anti Avsan faller på dålig identifikation. Det gör den ju inte alls. Idnetifikationen är perfekt, det är kommissionens tolkning som är en allvarlig, avsiktlig misstolkning. Som vanligt är dessutom svårt att veta när en reflexion i kommissionstexten görs av utredande polis eller kommissionen själv, vilket ofta blir förvirrande.

För att summeera – om nu denna affär någonsin kan summeras:

Då Olle Alsén i slutet av novembe 1992r lämnade sitt ursprungliga tips om den då ännu ej identifierade Dekorimamannen kände utredarna redan hela sanningen, och deras jobb blev därefter, och fram till i dag, att dölja all kunskap och all information för att slippa ta in Avsan för eskarpa förhör. De startade med att aldrig efgterfråga Delorimamannens namn.

Ovänd kriminalistik, sålunda. Bakvänd. Avsiktligt felvänd.

Sven Anér

"… men att den ena hade pratat med gärningsmannen…"

27.3.2011. Jag har framför mig på skrivbordet ett antal maskinskrivna (gammal skrivmaskin) sidor, som journalisten Olle Alsén, Avsan-spårets upptäckare, skrev ut den 11 december 1992 och den 14 december 1992 lämnade över till rikskrims Palmeutredare. Dokumenten är diarieförda under beteckningen Ai. 1087-92 och är offentligt tillgängliga.

Detta material har egentligen aldrig blivit systematiskt genomgånget av utomstående granskare; huruvida rikskrim systematiskt gått igenom det är svårt att veta.

Dessa dokument ger anledning till reflexioner. Nämligen: det var den 24 november 1992 som rikskrim från Alsén fick in ett handskrivet meddelande där hela Avsan-affären för första gången öppnades. Namnet Avsan var då inte känt. De öppnande raderna lyder:

Han var civilklädd och talade i en walkie-talkie. Han meddelade att han var igenkänd, men fick order att fortsätta projektet. Väninnan /Anki/ noterade att han var beväpnad. /Anneli/ och väninnan /Anki/ gick mot Sergels Torg och strax efter hörde de ett skott. De sprang så till T-banan och fick höra morgonen därpå att Palme var skjuten.

Här börjar det alltså. Polisen innehar, i och med dessa rader, en ovanligt fyllig och konkret redogörelse för händelserna praktiskt taget ända fram till ett fullbordat mord, men det finns inga kända handlingar som visar att Palmeutredarna rivit i gång någon specialspaning, och det förefaller som heller just ingenting gjorts den 11 och 14 december 1992, då en serie av rapporter om samtal med Anneli, också gjorda av Olle Alsén, inkommer till rikskrim och, som nämnt, får diariebeteckningen 1087-92; mycket dramatiska texter.

Men polisen ligger av allt att döma lågt, mycket lågt. När jag skriver ”av allt att döma” och liknande reservationer sammanhänger detta förstås med att fortfarande djup sekretess råder kring dessa inledande Avsan-dokument, enligt samstämmiga beslut av rikskrim, kammarrätten i Stockholm och Regeringsrätten, i dag omdöpt till Högsta förvaltningsdomstolen.

Det uppstår en mycket märklig kontrast mellan total sekretess rörande polisens egna åtgärder å ena sidan och total öppenhet rörande tipslämnaren Olle Alséns ordagranna utskrifter av samtal med Anneli. Tydligen anser sig rikskrim inte kunna hemligstämpla utifrån till polisen inkommande skrivelser.

Jag återger nu delar av vad Alsén skriver, uppenbarligen efter en bandning, antingen direktbandning eller i samband med telefonsamtal; jag vet inte vilket. De delar jag återger kommer här oavkortade:

(Inledande prat för att lugna henne.)

Anneli: Men du måste förstå mej. Om jag har berättat nånting så har jag berättat det i förtroende. För det andra – det som jag har berättat har inte jag fått tillstånd av – hon som kanske vet lite mera än vad jag vet /=Anki/, och hon kommer att slå ihjäl mej om hon får veta om det här.

Alsén: Men hon behöver väl inte få veta ngt om det. Och jag har inget intresse av att få veta vem hon är, utan det är bara själva grundhistorien…

Anneli: Finns det nånstans i vittnesförhören att det var en raggarbil som körde förbi där?

Alsén: Nej.

Anneli: Nä, för det var precis, i så fall, om det är intressant… Ja, på andra sidan, dom åkte inte mot stan utan åt andra hållet.

Alsén: Men varför var dom intessanta?

Anneli: För dom måste ha sett händelsen.

Alsén: Var det en väldigt skräpig…

Anneli: Nej, en fin, om den var vit eller blå kommer jag inte ihåg.

Alsén: Jaså, en sån där stor vräkig sak… Du vet inte vad det var för märke?

Anneli: Nej, jag kan ju ingenting om bilar. Det kan hända min kompis /Anki/ skulle komma ihåg det, för hon har varit mycket med raggare, så hon vet mycket om bilar.

Alsén: Men det var väl intressantare vad ni såg än vad raggarbilen såg, för dom får man ju ändå inte tag i…

Anneli: Men förstår du inte, kommer det här ut kommer vi att bli dödade…

Alsén: Om du t ex skulle berätta för polisen eller så är det svårare för då kan… man…

Anneli: Jag skulle aldrig gå till polisen, då bättre för en journalist för att – jag litar inte på poliserna om den här saken.

Alsén: Du litar inte på poliserna?

Anneli: Nej, för jag tycker det är lustigt att inte dom har fått tag på honom.

Alsén: På mördaren?

Anneli: Ja.

Alsén: Du tror att den där mannen ni såg var mördaren då,, eller det kan ha varit någon annan i nån grupp…

(Jag frågar om en del detaljer, walkie-talkie etc)

Anneli: Hm, han /den ursprunglige tipslämnaren från Finlandsbåten/ har verkligen berättat ingående om det här. Nu säger jag inte varken bu eller bä, förstår du?

Saamtalet fortsätter:

Anneli: Om jag nu skulle ha någon uppgift så är det ingen garanti att det är så. Vi var ju inte på platsen när det hände… stunden efter…

Alsén: Jag har ju läst alla vittnesmålen och jag försöker hitta nån plats för två kvinnor som går förbi, om det var på samma sida gatan, men jag kan inte hitta

Anneli: Alltså men det står nånstans i vittnesmålen om det?

Alsén: Nä. (Jag berättar om Morelius, visste då inte att han tydligen (Kanger) har talat om att två eller tre flickor gick förbi kort före Palme.)

Anneli: Alltså, vad jag minns så var den ju väldigt tom den där gatan

Alsén: Han såg en man som stod där?--- Du tycker att alla dom andra spåren är bullshit, det var inte dåligt.

Anneli: Nej, men jag kan ju inte säga något så där va… Det enda är ju, jag går nu efter vad jag har upplevt, jag tror det här är något mera internt (syftar på maffian, har hon senare sagt), det har inte med det andra att göra. Sen vet inte jag vem hans uppdragsgivare är.

Alsén: Men du tror helt enkelt att det var han som ni såg fär?

Anneli: Ja. Vad min kompis /Anki/ har berättat så är han skum ändå, det är en massa andra saker som han har gjort, som han har berättat om. Och han går ju helt fri på gatan, fast inte i samma by…

Så långt Olle Alséns utskrift från den 11 december 1992. En mycket spontan text, som borde ha innehållit mycket av värde för Palmeutresarna, av värde för uppföljning vid förhören med Anneli. Men uppenbarligen händer ingenting över jul och nyår; Anneli hörs först en bra bit in i januari 1993, och Anki lyckas polisen inte lokalisera förrän ytterligare någon månad senare, vilket kan te sig underligt.

Det går inte att frigöra sig från intrycket att hela denna affär ”Dekorimamannen” inte har välkomnats av utredande poliser, som vid denna tid arbetade för fullt med Christer Pettersson och skulle så göra i ytterligare sex år. Dekorimamannen störde ritningarna.

Nu gör jag så här: jag lägger den här utskriften bredvid granskningskommissionens referat och försöker se vad som fick komma med av detta förstahandsmaterial från mordplatsen? Det visar sig då att det enda som går att direkt relatera till Anneli är:

Granskningskommissionen, avsnittet ”Dekorimamannen”: Olle A hade själv kontakt med kvinnan som hette Anneli. Hennes väninna som tilltalat och känt igen Dekorimamannen, heter Anki. Anneli hördes upprepade gånger ingående. Även Anki hördes.

Det är allt. Granskningskommissionens huvudsekreterare Hans-Gunnar Axberger, i dag JO, har alltså suttit med allt polisens material framför sig på skrivbordet, men av allt att döma inte kastat så mycket som en blick på detta samtal Alsén-Anneli, vilket innehåller sådana hittills okända uppgifter som den om den uppdykande raggarbilen! Men den uppgiften har inte passat kommissionen, som genomgående håller en sträv attityd gentemot ”informationer från allmänheten”, men litar på varje ord från den utredande polis som den är satt att granska, granska i botten.

Samtidigt smälls sekretesstämpeln på hela polisdokumentationen rörande Dekorimamannen, varför kvar blir endast kommissionens kortfattade och tillrättalagda version.

Att detta är den svenska rättsstatens sätt att behandla morddramat kring en mördad statsminister känns symptomatiskt och signifikativt.

Vid ett senare tillfälle, den 21 december 1992, återupptar Olle Alsén samtalen med Anneli. Alsén refererar:

/Anneli berättar att/  Anki känner igen honom /Dekorimamannen/ från träning på gym vid Smedbyskolan i Upplands-Väsby. Han namngavs för henne åtminstone en gång av annan finne som hon brukade gymma med. Mannen kom då inspringande, bråkade eller ”tjafsade” med några killar där, försvann ut igen – hon fäste sig vid att han inte stannade och tränade. Har förmodligen sett honom flera gånger där. Detta var under tiden före mordet, 84-85, möjligen också efter. Anki sägs eller säger sig numera, enligt väninnan /Anneli/ ha glömt mannens namn (kan vara gardering, livrädd historien ska komma ut, har inte ens berättat för sambon om mötet vid Dekorima, annat än att de var i centrum den kvällen). Anki känner igen honom om hon ser honom igen, och påstås vara säker på att hennes dåvarande gym-kompis vet namnet.

Återigen; önskeinformation för en kriminalinspektör att sätta tänderna i, sovra, överarbeta. Har polisen gjort det? Tveksamt. Har granskningskommissionen noterat texten? Nej.

Olle Alsén gav åt Palmeutredarna affären Dekorimamannen på en bricka, på en tidig bricka, men han blev snålt bemött,  I inledningen till min bok ”Affären Anti Avsan” ger dåvarande utredningschefen Hans Ölvebro ideliga exempel på hur han misstror Olle Alsén och inte minst Anneli och Anki, som han tycks ha behandlat tämligen känslolöst mellan de många förhören (som han nog aldrig ledde själv, men det går inte att veta förrän vi får se förhören).

Jag tror att handläggningen av ärendet Dekorimamannen kunde tas som övningsexempel till polishögskolan: ”Så här, aspiranter, ska en mordutredning inte bedrivas!”

Jag ställer i boken den avgörande frågan: känner Ölvebro till Dekorimamannens roll? Jag citerar några rader:

Jag ställer en konkret fråga, till mig själv. Är det möjligt för Hans Ölvebro att inta en så rigid, en så järnhård attityd gentemot hela ärendet Dekorimamannen, om han inte samtidigt känner att han lugnt och bekvämt kan lita på att Christer Petterssons påstådda gärningsmannaskap aldrig i realiteten kommer att ifrågasättas, och om han inte – här blir det kusligt – i själva verket är övertygad om Dekorimamannens delaktighet?

I dag, med ytterligare ett par års distans till detta explosiva ämne, är jag beredd att besvara min fråga: Nej, det är inte möjligt!

En relativt ung kriminalkommissarie, fortfarande mitt i karriären, skulle ha hoppat högt av glädje och inspiration när Olle Alsén kom med sitt första tips, men Hans Ölvebro reagerar extremt surmulet, extremt negativt. Han slår ifrån sig till höger och vänster: det går inte att identifiera Dekorimamannen, flickorna har inte sett mördaren, antagligen är de kriminella själva. Sådana rent befängda uttalanden kan endast den göra sig skyldig till som vet att just Dekorimamannen borde vara den hårdast misstänkte.

Jag kan se Hans Ölvebro framför mig, i minnet från de ganska många gånger jag samtalade med honom (jo, det gick faktiskt då, på 90-talet). Han var i princip ganska hygglig att tala med, var inte direkt hatisk mot envisa journalister. Men han satt liksom tillbakalutad i sin förvissning att Christer Pettersson kommit för att stanna, stanna inte minst inne i stora delar av den svenska opinionen samt att intresset för Dekorimamannen skulle blåsa över. Var Hans Ölvebro direkt tillsatt, med en hemlig agenda som han fick behålla för sig själv: glöm aldrig att det är Christer, om du skulle få överväldigande bevis för att det ligger sanningar i Annelis och Ankis berättelse och i Olle Alséns forskningar, så ska du inte låta dig störas. Sanningen är inte nödvändigtvis den faktiska sanningen utan den önskvärda sanningen, glöm inte det, Hans!

Jag märker att min egen övertygelse i denna affär, nämligen att Christer var syndabock, att Anti Avsan är mördaren samt att all så kallad utredning allt sedan den 28 februari 1986 varit på låtsas, beklämmande kusligt på låtsas, att den övertygelsen har varit den fortlöpande anledningen till att jag aldrig fallit för Ölvebros eller andras locktoner.

Det är och har hela tiden varit – ja, jag kan citera Leif GW Persson, ”en konspiration av polis, militär, säkerhetspersoner”.  Är jag samhällets fiende nummer ett som säger detta? Det verkar inte vara så. Jag blir inte tilltalad juridiskt i denna svarta affär, jag blir inte ens hörd upplysningsvis. Jag ska sitta som en nolla och skämmas, är det meningen.

Skämmas? Nej, sannerligen inte. Nej, jobba vidare. Så länge inspiration och incitament inte sinar, och så länge kroppen håller hjärnan vid liv. Vid gott liv.

Sven Anér.

Vad gör talmannen åt Anti Avsan?

27.3.2011.

Till Riksdagens Talman!

Vid förra månadsskiftet skakades det svenska rättssamhället av den statsanställde kriminologen Leif GW Perssons meddelande, i tidning och TV, att mordet på Olof Palme förövades ”inom en konspiration av polis, militär och säkerhetspersoner”.

Rikspolischefen blev uppenbarligen bestört och kallade snabbt Persson till förhör. Vad som hände vid sammanträdet, och vilka konsekvenserna blev av detta unika sammanträde, har vi inte fått veta. Jag har begärt besked från båda parter, men svaren har blivit desamma: djupaste sekretess. Sammanträdet uppges ha ägt rum utan att minsta tjänsteanteckning gjordes; sammanträdet går in i dimman.

Talmannen! Vad jag här kort har refererat framtonar som en skamfläck på svensk byråkrati, svensk rättskänsla. Skulle inte den svenska allmänheten ha rätt att ta del av föreliggande information i en ödesfråga?

Persson nämnde inte explicit namnet på någon av de sammansvurna, som han ser vid mordet, men det enda namn som i dag nämns, och som aldrig någonsin har dementerats på ansvarigt håll, är, som Talmannen vet,

den moderate ledamoten av Sveriges riksdag, rådmannen vid Stockholms tingsrätt Anti Avsan.

Jag bifogar en skrivelse som jag sänt till Anti Avsans uppdragsgivare, Stockholms Tingsrätt, och jag anmodar Talmannen att utreda. Jag är medveten om att Talmannen inte i vanlig mening är Avsans andre uppdragsgivare, men ansvaret måste ändå vila tungt: är Anti Avsan Olof Palmes mördare?

Vad Talmannen omedelbart kan göra är att begära in all den i dag hemliga dokumentationen kring ärendet ”Dekorimamannen” (så benämnt av den statliga granskningskommissionen från 1999) och skapa sig en bild av vad som faktiskt hände under slutminuterna vid Dekorima. Det känns orimligt att tänka sig att inte Riksdagens Talman skulle få komplett information kring mordet på en svensk statsminister.

Gör så, Talmannen! Och se sedan vilka konsekvenser som måste dras!

Jag hänvisar till bifogad skrivelse, med engagerad och oroad hälsning,

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Dekorimamannen!

25.3.2011.  Till Åklagarmyndigheten i Stockholm.

Anmälan mot rådmannen vid Stockholms tingsrätt, moderate ledamoten av Sveriges riksdag

Anti Harald Avsan

för mord på statsminister Olof Palme 28.2.1986.

Vad som talar mot Avsan i detta ärende:

De båda huvudvittnena, ”Anki” och ”Anneli”, har vid sammanlagt åtta förhör inför rikskriminalpolisen omtalat att de ca två minuter före mordet på Olof Palme vid den s k Dekorimahörnan samtalade, på finska, med en person som Anki kände igen från ett gym i Upplands Väsby.

Samtidigt inleddes ett samtal, likaledes på finska, över walkie-talkie mellan ”Dekorimamannen” och en anonym w/t-röst:

w/t-rösten; ”Nu kommer dom!”

Dekorimamannen: ”Jag är upptäckt! Vad ska jag göra?”

w/t: ”Skit i det och gör som du ska!”

Anki och Anneli avlägsnade sig då från platsen och hörde någon minut senare pistolskott.

Anneli hade ursprungligen vänt sig till Dekorimamannen och på finska frågat vad klockan var. Anneli visste sålunda att mannen var finsktalande.

Händelsen blev inte utåt känd förrän mot slutet av november 1992, via DN-journalisten Olle Alsén, som genom uppvisning av ett passfotografi föreställande Avsan av Per Alfredsson vid gymet fick bekräftat att fotografiet föreställde Avsan, varefter han omedelbart informerade utredande polis.

Om åklagare och polis härvid direkt hade beslutat konfrontera Avsan med Anki och Anneli hade ärendet kunnat vara på väg att klaras upp redan i januari 1993, men någon sådan konfrontation arrangerades inte och har ännu i dag inte arrangerats.

Det bör noteras att polisen uppenbarligen inte har påträffat någon annan finsktalande gymbesökare än Avsan som ifrågasatts ha varit ”Dekorimamannen”. Om, sålunda, denna konfrontation utförs i dag kommer av allt att döma frågan att klarna, beroende på framkommande besked från Anki och Anneli, vilka finns omedelbart anträffbara.

Jag finner det uppseendeväckande att denna konfrontation, vare sig via uppvisade fotografier eller med Avsan själv närvarande, ej har ägt rum.

Vid mina egna kontakter i ärendet har jag fått intrycket – men jag kan ha misstagit mig – att både Anki och Anneli under resans gång från polisen fått höra att de borde ligga lågt med uttalanden och kontakter med utomstående i denna affär. Jag tar inte ställning till huruvida denna version är korrekt upplevd från min sida, men om versionen skulle vara den rätta ifrågasätter jag övergrepp i rättssak från vederbörande polismäns sida.

Åklagarmyndigheten i Stockholm: den statliga granskningskommissionen i Palmeärendet konstaterar 1999 i sin rapport till justitiedepartementet att ”en händelse som gett upphov till tipset ägt rum” men reserverar sig beträffande tidpunkten. Att Anki och Anneli skulle ha misstagit sig beträffande tidpunkten, dödsskottet mot Olof Palme, förefaller dock åtminstone mig otänkbart.

Nej, händelsen har förevarit och kan noggrant fastställas i sina detaljer om Åklagarmyndigheten i Stockholm begär fram de åtta förhören med Anki och Anneli. Åklagarmyndigheten kommer därvid att finna att det korta samtalet, ovan, mellan Dekorimamannen och den anonyma w/t-rösten, allt på finska, är mycket noggrant och konkret återgivet.

Granskningskommissionens version är däremot klart nedtonad:

”Han sa att han var igenkänd men fick svaret att han skulle fortsätta ändå.”

I frasen ”gör som du ska” ligger ju klart utsagt att Dekorimamannen skulle följa en tidigare uppgjord plan.

Tillåt mig göra en allmän reflexion. Om detta hade varit ett ”normalt” mord – om uttrycket kan godtas – är det svårt att tänka sig att utredande åklagarledd polis skulle ha agerat så långsamt och kraftlöst som skett i det aktuella fallet. Rimligen skulle, i det tänkta fallet, all energi omedelbart ha inriktats på denna mycket konkreta Dekorimarapportering, den misstänkte gärningsmannen skulle ha konfronterats med två trovärdiga vittnen, och lagföringen hade kunnat forceras.

I fallet Dekorima är inte minst tidsutdräkten markant. Polisen har fått det första, tämligen noggranna tipset mot slutet av november 1992, men först i mitten av juni 1993 kallas Anti Avsan till förhör, uppenbarligen endast upplysningsvis att döma av granskningskommissionens version.

Att en mordutredning, avseende en på öppen gata mördad statsminister, sinkas i nästan ett halvår och att någon konfrontation av den misstänkte ännu efter nästan tjugo år över huvud taget inte har företagits gör att jag måste ställa frågan huruvida åklagare och polis över huvud taget varit intresserade av att driva ärendet Anti Avsan.

Till saken kommer, att åklagare och polis med de rättsliga instansernas goda minne (!) hemligstämplar nära nog all dokumentation i ärendet ”Dekorimamannen”. Mina egna kompletterande uppgifter från förhören med Anki och Anneli härstammar från det enda förhör som trots hemligstämplingen blivit känt, nämligen det första förhöret, med Anneli, bandat av förhörsvittnet Olle Alsén samt ingivet till rikskriminalpolisen.

Vidare känns det ju mycket viktigt att understryka uttalanden för omkring en månad sedan, då rikspolisstyrelsens egen kriminologiske expert, Leif GW Persson, i såväl pappers- som etermedia utan minsta reservation förklarar att mordet på Olof Palme skedde ”inom en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner”. Persson specificerar ingen tänkbar gärningsman.

Ärendet har tystats ner på högsta ort, sedan Persson sammanträffat med rikspolischefen och belagts med yppandeförbud; någon tjänsteanteckning påstås inte finnas. Förfaringssättet är enligt min mening djupt otillfredsställande och har av mig hos bl a rikspolisstyrelsen påtalats.

Sammantaget: Jag begär nu att åklagarmyndigheten i Stockholm inleder en förutsättningslös utredning av detta Stockholmsmord, och jag önskar omgående besked från myndigheten i denna fråga.

Skulle Åklagarmyndigheten i Stockholm finna att jag i och med denna anmälan gör mig skyldig exempelvis till falsk angivelse jämlikt BrB 15:6 emotser jag myndighetens reaktion även på denna punkt.

Jag önskar vidare, med vändande post, besked rörande dnr och handläggare inom myndigheten samt myndighetens kommentar i en svensk ödesfråga.

Sven Anér, 210814-5075, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Överklaga handlingar som inte finns…

24.3.2011. När jag hos rikspolisstyrelsen begär att få ut handlingar från det famösa och sekreta mötet mellan rikspolischefen och Leif GW Persson och polismästaren Jarl Holmström den 1 mars, får jag ett meddelande från RPS jurister med innebörd att några sådana handligar inte finns men råds att överklaga hos Kammarrätten i Stockholm.

Detta är Kafka-text. Kammarrätten i Stockholm kan inte beordra fram handlingar som inte finns, men rikspolisstyrelsen kan ju alltid klä sin ovilja att berätta om detta möte i elegant kostym, möjligen kritstreckrandig.

Det är när grova försyndelser, grova underlåtenhetssynder oc,h, praktiskt taget, ett grovt mord presenteras som byråkratiskt korrekta som det blir extra prövande att arbeta med denna materia; att jag ska känna på det sättet är förstås en medveten önskan från alla höga instansers sida.

Så här ligger det till: rikspolischefen Bengt Svensson, Leif GW Persson samt bisittaren Jarl Holmström har tillgång till information som säger att Anti Avsan är Olof Palmes mördare. Men detta får de inte säga. Får inte säga för vem? Det är förstås kardinalfrågan. Får inte säga för Reinfelst? Jo, det är klart. Men för vem får inte Reinfeldt säga någonting?

Min blogg når förstås runt jorden, vilket jag inte alltid tänker på när jag sitter i den här ankdammen uppe i norr. I dag kom ett brev från en bloggbesökare i Sydney i Australien, väl insatt i mordets kringelkrokar. Vi har besökt Australien ett flertal gånger och skrivit ett par böcker, bl a om grovt utnyttjande av aboriginerna, urbefolkningen. I Sydney bor en släkting till Lena, som sänder oss vänliga hälsningar och berättar om australisk byråkrati.

Blogg runt jorden; kanske skulle jag skriva fler sammanfattningar på engelska:

Summary March 24, 2011.

The Head of the Swedish National Police, his aide, and Swedish Head Criminologist Leif GW Persson met March 1 to decide that no further info must ever transpire regarding Persson´s recent claim that Swedish Premier Olof Palme, in 1986, was killed by ”conspiring police and military and security people”. Persson has not withdrawn his statement, which lies as a black cloud over the proceedings, if proceedings they are, in this worst ever murder case in Swedish history.

I call the World!

One of the world´s most dastardly crimes was committed on the 28th of February, 1986, when internationally renowned Swedish Premier OLOF PALME was cowardly murdered by Police Officer ANTI AVSAN in the street of  Stockholm City. The Swedish authorities all know that Avsan is the assassin, and the leading State Criminologist has stated that the murder took place within a conspiration led by Stockholm police officers, military and security officials. But the Authorities refuse to admit Avsan´s guilt.

I invite my overseas blog correspondents to put the following question to the National Attorney of Sweden (Box 5553. S-114 85, Stockholm, Sweden):

Why do you allow Journalist and Author Sven Anér to voice these accusations and allegations against a Stockholm Police Officer, who has since become a Member of the Stockholm Court and also a Member (cons) of the Swedish Parliament?

International attention can officially solve this murder!

Sven Anér

Hotelser, hotelser!

23.3.2011.

Till Rikskriminalpolisen

Palmeenheten.

Som rikskrim vet har jag i ”Affären Anti Avsan”, båda upplagorna, publicerat ett mail, nr 14 i min egen nummerordning, daterat den 3 januari 2007, som lyder som följer:

Från Anita Svan till Lars Krantz, vidaresänt till bland andra Ivan Söderström.

Till Lars Krantz. Det gångna året har varit mycket lyckat. Jag är nöjd. /min kommentar: ”Jag” trots att brevet är undertecknat av tre, Anita, Tina och Asta./ Men för dej med ditt misslyckade privatspaneri har det varit mindra lyckat eller hur. Du går på blåsningar hela tiden och har inte kommit nån vart med ditt spår som ligger helt fel. Därför inbjuds du nu till en kryssning den 26-28 februari där allt ska ventileras.  Många har fått inbjudan. Inbjudningslistan nedan.  Hör av dej om du kan komma. Konferensen inställs endast om en kyrklig förrättning kommer emellan. Kostnaden för konferensen erläggs av föreningen MOP 86.

Gott nytt blåsningsår

Anita, Tina och Asta

Så långt av mail nr 14 har jag återgett i ”Affären Anti Avsan”, men jag har inte tidigare publicerat den långa namnlistan, vilket jag nu gör. Efter listan förklarar jag närmare.

Konferensinbjudna:

John Strömgren  Urban Persson  Bill Blomquist  Stefan Swedbom  Antony Wester  Erik Pettersson  Willy Palm  Lars Krantz  Stefan Lindahl  Maggan Holmgren  Kay Broman  Gunnar Breuer  Sven-Olof Sundberg  Fritz G Pettersson  Ulf Norlin  Tomas Krantz  Lennart Lindström  Isa Söderlund  Olle Alsén  Claes Djurfeldt  Torwald Arvidsson  Sven-Olof Hassel  Kjell Granholm  Anders Lindhagen  Ingvar Heimer  Gunnar Rådestad  Lars Bergman  Eric af Wetterstedt  Ivan Söderström  Gösta Söderström  Karl Nordlund  Nils Karlsson  Jan Nilsson  Sven Anér  Rolf Dahlgren  Lars Knudsen  Anita Sydholt  Christa Melin  Ronny Amberts  John Strömgren /hans namn återkommer/  Sixten Dahlin  Göte Degerman

Så långt inbjudningslistan till den konferens som aldrig blev av. Det var nog heller aldrig ”inbjudarnas” avsikt. Om jag nu försöker analysera namnen finner jag att jag kan placera ungefär hälften av de 42; några säkert, några mera nödtorftigt och vagt. Direkt polisanknytning har, så vitt jag kunnat se, fem namn, men säkert är ytterligare minst ett par namn polisers.

Övriga namn som jag känner igen? Ja, ca 15 som kan rubriceras som privata utredare, men anmärkningsvärt är kanske att endast jag och Lars Krantz finns med bland bokförfattare i Palmeärendet, inte t ex mina uppmärksammade kolleger Gunnar Wall, Thomas Kanger, bröderna Poutiainen, Lars Borgnäs, för att nämna de mera kända.

Detta blir ungefär hälften av namnen. Flera av de uppräknade var bortgångna då listan gjordes upp vid årsskiftet 2006-7, vilket snarare tyder på slarv än uträkning; ja, det är min gissning. De cirka 20 som återstår kan jag sålunda inte placera. Men min gissning (gissning, igen!) blir den här:

Kan denna lista vara uppgjord med ledning av något inom polisen befintligt personregister? Ett register över personer som hört av sig – och fortfarande hör av sig – till Palmeutredarna rörande det ouppklarade mordet? En av personerna på listan säger till mig att han var rätt aktiv i sammanhanget kring 1990, men att han sedan dess, fram till i år, legat lågt. Men hans namn har säkert funnits noterat.

En gammal lista, förd fram till 2007. Men varför finns poliser medtagna, av vilka några varit aktiva i Palmeärendet, som utpekade medhjälpare? Ja, det förstår jag inte riktigt. Anti Avsan själv är inte med – eftersom han är utsändare av konferensinbjudan? Men det är ju Anita (Svan), Tina (Navas) och Asta (Anna Vista?)?

Vad har syftet varit med denna inbjudan? Det ligger nära till hands att gissa på någon form av hot. Jag själv, flera av mina anförvanter, Gösta Söderström, Lars Krantz och flera andra har i denna osedvanligt kusliga mailserie utsatts för hot (även om en polis i Uppsala försäkrade mig att ”du är inte hotad, Sven!”). Jag kan försäkra att jag och mina närmaste har känt oss hotade, och att denna kryptiska mailtext har spätt på hotkänslan.

Så vad kommer jag fram till? Jo. en lista över personer som i en eller annan form har funnits tillgängliga inom polisens register, kanske under beteckningen ”privatspanare”, älskad av poliser. Vem har kunnat komma åt detta material? Ja, i första hand givetvis en polis. Och ”privatspanarna” har alltså blivit tillsagda att hålla sig borta – är det en tänkbar teori?

Vem har skrivit, då? Jag börjar mer och mer luta åt: Anti Avsan själv. Alternativet vore en person som uppträtt som ren bulvan åt Anti Avsan men som fått all den information som behövts för mailserien av – just Avsan.

I ett mail, nr 16, till Ivan Söderström, som falskeligen uppges vara sänt av Lars Krantz, räknas upp sex påståenden om Anti Avsan som sägs vara felaktiga: var aldrig på Sveavägen, bytte ej pass med kollega, har inte skickat mail i annat namn än sitt eget, hade inga anmälningar på sig när han jobbade på VD 1, har aldrig haft ett företag i Täby.

Så vitt jag kan förstå är samtliga dessa sex förnekanden osanna. Om någon annan än Avsan skrivit detta mail skulle detta förutsätta att vederbörande inte bara känt till att dylika anklagelser riktats mot Avsan utan också att alla dessa anklagelser påståtts vara felaktiga, vilket i praktiken vore en omöjlig situation: ingen kan ha haft denna samlade information till att börja med, och än mindre skulle någon annan sätta sig ner och förneka över hela linjen.

Nej, Avsan måste vara skribenten. Att någon annan satt sig vid en undanskymd dator och sänt dessa texter, sedan han fått dem i kladd från Avsan? Tänkbart, men knappast mer. Och Avsan förbleve ju ändå upphovsmannen.

Avsans ande svävar över dessa mail, även om det kan vara svårt att veta vilket syftet har varit, mer än hot. Att ”stalka” på nätet, att djävlas i största allmänhet. Plus – och det är nog viktigt – att med arrogans visa sin makt, sin oåtkomlighet. One of the Indestructibles.

Ska Anti Avsan förbli indestructible, oförstörbar? Bollen, den massiva bollen, ligger hos dem jag pepprat med skrivelser i detta mörkt sega ärende:

Reinfeldt, Ask, RÅ, RPS från rikspolischefen ner till rikskrim och Leif GW Persson (ja, inte minst!), Avsans uppdragsgivare, riksdagen och Stockholms tingsrätt. Alla våra riksdagsledamöter, alla våra chefredaktörer.

Vem är intresserad av att fånga bollen?

Det finns ett amerikanskt uttryck som lyder:

The buck stops here, dvs ärendet går inte längre, det stannar här. Kanske hos presidenten.

Var stannar ärendet i Sverige?

Sven Anér

Jag önskar Palmeenhetens svar. Detta brev läggs ut på

www.svenanerpalmenytt.blogspot.com

Är Avsan en lämplig rådman?

23.3.2011.

Till Ledningen för Stockholms Tingsrätt 

F k: Svea Hovrätt, för åtgärd i tillämpliga delar.

Ärendet Anti Avsan

Jag återkommer, med fortsatt djup oro och djupt engagemang, till ärendet Anti Avsan, rådman vid Stockholms Tingsrätt. Då jag tidigare approcherat Tingsrätten i detta ärende har Tingsrätten valt att inte fästa avseende vid mina informationer och yrkanden.

I dag är saken en helt annan. Rikspolisstyrelsens egen kriminologiske expert, Leif GW Persson, har i olika mediauttalanden konstaterat att Olof Palme mördades inom en ”konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner”, och eftersom någon annan polisman ej förekommit vid riksåklagarens och rikskriminalpolisens handläggning av Palmeärendet än  piket/baseball-polisen, sedermera rådmannen vid Stockholms Tingsrätt och moderate ledamoten av Sveriges riksdag Anti Avsan, måste rimligen Avsan, och endast Avsan finnas med i denna bild.

Jag har själv, sedan 1986, följt polisspåret i Palmeärendet, och när jag nu kan notera att även en representant för rikspolisstyrelsen följer detta spår, är givetvis situationen, inte minst för Stockholms Tingsrätt, allvarlig, prekär. Det var Stockholms Tingsrätt som 1989 fällde den i sammanhanget helt oskyldige Christer Pettersson för mordet på Olof Palme, och det är i dag Stockholms Tingsrätt som har anställt Olof Palmes faktiske mördare, Anti Avsan, som betrodd domare och rådman.

Kan jag säga detta?

Ja. Sedan jag i september 2007 genom hotfulla mail fått min uppmärksamhet riktad mot Anti Avsan, och sedan jag vid upprepade tillfällen anmodat bland andra Riksåklagaren att inleda förtalsprövning mot mig, har ingenting hänt. Jag blir inte åtalad, och då jag frågar RÅ om det var Anti Avsan som sköt Olof Palme får jag som enda svar att förundersökning i Palmeärendet pågår.

Ingen svensk myndighet har någonsin dementerat mina uppgifter, ingen svensk myndighet har någonsin förnekat att Anti Avsan mördade statsminister Olof Palme, en man som det varit hans uppgift att värna, inte mörda.

I detta Avsan-ärende, av granskningskommissionen 1999 benämnt ”Dekorimamannen”, ingår ett femtiotal handlingar (spaningsuppslag, vittnesförhör, rekonstruktioner mm), men samtliga dessa handlingar är av rikskriminalpolisen hemligstämplade, och mina återkommande försök att i domstol få sekretessen hävd har varit resultatlösa, vilket innebär att den absolut mest centrala informationen rörande Olof Palmes död undanhålls inte bara mig utan framför allt den svenska allmänheten.

I denna situation bör, menar jag mycket bestämt, Stockholms Tingsrätt agera. Skälen är många, bland andra detta:

Ärendet ”Dekorimamannen” kom officiellt inte upp till ytan förrän i november 1992, genom journalisten Olle Alséns information till rikskriminalpolisen, men om det förhåller sig så, som Leif GW Persson i dag vidhåller, att mordet på Olof Palme varit arrangerat på bl a hög polisiär nivå, så måste ärendet ”Dekorimamannen” ha varit känt för åtminstone delar av den svenska polisen redan då skottet föll vid Dekorima, redan innan skottet föll vid Dekorima.

Ärendet är därmed fört till en skrämmande hög nivå. Stockholms Tingsrätt har möjlighet att snabbt agera. Sedan jag på nytt framfört mina mycket allvarliga anklagelser mot Tingsrättens rådman Anti Avsan, kan Tingsrätten omedelbart begära fram de ca 50 handlingar som ingår i ärendet ”Dekorimamannen” och läsa de åtta samstämmiga förhören med ”Anneli” och ”Anki”, Palmemordets centrala huvudvittnen, och förhöret med Anti Avsan, heller aldrig publicerat.

Det måste rimligen ligga i Stockholms Tingsrätts absoluta intresse att vinna klarhet. Vid en genomgång av materialet kommer Tingsrätten att finna ett antal irreguljära förhållanden och fakta, bl a att Anti Avsan aldrig konfronterades, vare sig live eller via bildvisning, med Anneli eller Anki; visning, för Anki, av sex bilder företogs i april 1993, men ingen bild av Avsan var då inkluderad. Bilderna samt alla uppgifter kring den uteblivna konfrontationen ingår i det hemligstämplade materialet.

Granskningskommissionens referat av affären ”Dekorimamannen” är kortfattat och saken nedtonad. Sålunda säger den i sammanhanget förekommande mycket centrala, hittills anonyma walkie-talkie-rösten enligt kommissionen att Dekorimamannen, efter att han ertappats av framför allt Anki, ”att han skulle fortsätta ändå”. Enligt ett av förhören med Anneli, som lämnats ut av rikskriminalpolisen (trots hemligstämplingen!) uttrycker sig walkie-talkie-rösten mycket mera dramatiskt: ”Skit i det och gör vad du ska!” Det hänvisas alltså till ett uppdrag som måste utföras.

Ytterligare en nedtoning gör granskningskommissionen då det gäller den gym-besökare i Upplands-Väsby som för Olle Alsén identifierade Anti Avsan som en annan gym-besökare. Kommissionen säger närmast att Avsan aldrig blev identifiera som gymbesökare, något som är ren osanning.

Det grundläggande intrycket av granskningskommissionens version av ärendet ”Dekorimamannen” blir att kommissionen genomgående försöker släta över och vifta bort; kommissionen kan dock inte undgå att påpeka att ”en händelse som gett upphov till tipset ägt rum”.

Mitt allmänna intryck, efter att noga ha granskat detta ärende ”Dekorimamannen”, blir att såväl åklagare och polis som granskningskommissionen i själva verket hyser starka misstankar riktade mot Anti Avsan men avstår från att gå i närkamp; detta är uppenbarligen något som inte bör utredas. Det absoluta hemlighållandet av all information kring händelsen styrker mig i min uppfattning att ärendet är extra känsligt.

Det står självfallet Stockholms Tingsrätt fritt att vidta de rättsliga åtgärder gentemot mig som Tingsrätten kan finna lämpliga. Jag står för mina påståenden och är beredd att försvara dem inför domstol.

Sven Anér, utredande journalist och författare, utgivare av bloggen

www.svenanerpalmemordet,blogspot,com

Född 1921, fil kand, DHS, tidigare anställd vid Dagens Nyheter och Sveriges Radio-TV, därefter free lance TV-producent, journalist och författare.

Jag önskar Tingsrättens svar, med uppgift bl a om dnr och handläggare samt med en kommentar till detta synnerligen grannlaga ärende.