PALME-nytt – en gruva med skatter och avslöjad falskhet. En outtömlig gruva för en forskande framtid!



29.5.2014.
Det kommer att bli lite sommarglest på bloggen ett tag framåt, men jag ger först en klingande paussignal. Den består av PALME-nytt nr 4 för 1995, från sida 1 till sida 16, sådan som nära femhundra prenumeranter fick ta emot tidningen den 24 april 1995, sedan jag vandrat med ett antal Konsum-kassar till den dåvarande Posten vid Svartbäcksgatan i Uppsala, där de hjälpsamma tjänstemännen (nästan bara kvinnliga) blev mina vänner, en vänskap som består, även medan Posten försvinner för oss, och medan PALME-nytt i Uppsala lever ett stilla liv på Carolinas välsorterade hyllor.
PALME-nytt blev mitt liv, åren 1993-2001. Jag skrev all text, 16 sidor var fjärde vecka, Lena korrekturläste och hade sunda och fristående synpunkter på min enväldiga text, Tryck-Jouren, med Anders Skatt vid spakarna, tryckte, Posten fördelade till Pajala och Trelleborg.
Lena och jag talar om de här åren, och vi tycker nog att ett gott arbete blev gjort. En sak är säker: arbetet var unikt. Ingen konkurrent utförde motsvarande syssla, och de stora medierna (det hette helst ”media” den gången) var mina överlägsna konkurrenter, överlägsna inte minst i attityd.
Nu har de många åren gått, och när jag ibland låtit en av de nio årens ”PALME-Nytt-Böcker” ligga framme på nattduksbordet, finner jag utan falskt högmod att tidningen de där åren fyllde en roll. Informationen jag gav var nästan alltid unik och ”Palme-ny”. Min text citerades nästan aldrig, kommenterades nästan aldrig, dementerades aldrig, annat än någon gång med ilskna utfall från attackerad person eller instans, med påståenden som inte kunde beläggas.
De nio årens jobb hade baksidor. Jag kunde bli för självupptagen, det blev ”shop” dagar och nätter i ända. Jag hade svårt att följa mina meningsmotståndares synpunkter, och jag såg Palme-gåtan som Sveriges centrum och nav; kanske världens.
Jag var nog en vrång person; Lena kallade mig ibland för Sven Vrång. Min framsida var förstås att jag faktiskt fick något gjort, bland motigheterna. Tack vare stödet från den snabbt stabila prenumerantuppsättningen, tack vare ärendets vikt, som tvang mig att inte lägga av.
”Tvang?” sa Lena. ”Ingen tvingar dig.”
Jo, samvetet – för att nu ta till ett väldigt tungt och viktigt ord.
Själen, som jag brukade skriva ibland. Har journalister samvete, själ? Jo, minsann! Ibland överflyglade av yttre tryck, men visst har dessa egenskaper alltid funnits där. Skulden till tystnaden kring det stora svarta Palmeärendet är inte i första hand journalisternas, yrkesjournalisternas, utan deras uppdragsgivares. Chefredaktörernas, nyhetschefernas (som oftast hette redaktionschefer på den tiden). Politikernas, beslutsfattarnas. MAKTENS, vem nu han är. Eller hon? Känns de igen på stan? Knappast. De ser ut som vi vanliga, men de har sinnen av kallaste stål.

Till saken. Jag återger nu sålunda detta nr 4 av årgång 1995 av PALME-nytt. In extenso, oavkortat. Läs, kom in i stämningen. All text är original, eller redigerad enligt mina syften: att presentera sanningar och inte solkigt svammel.
De fyra rubrikerna på tidningens förstasida presenterar stora nyheter, sanna nyheter, som verklligen inte har falnat och dött. De finns kvar i dagens sinnevärld: inte så välkända, kanske, men etablerade inom vad som kommer att bli Palme-sfärens, Palme-tidens egna decennier:
Vart var Dahlsten på väg mordnatten?
Fråga till Rosenbad: Sverige obotligt solkat?
Lät ”socialdemokrater undanröja sin ledare”?
LIDBOMS falska alibi avslöjat i franska press!
Frågetecken, utropstecken - läs, ber jag er! Jag kan inte återge alla de nio årens alla texter, det skulle bli ett kostsamt mammutjobb. Detta nr 4 för 1995 får räcka ett tag. Det ger det stora, det fruktansvärda gapet mellan det svenska samhällets pimpinetta och småprydliga framtoning å ena sidan och verklighetens rosslande och rasslande ”det var vi som låg bakom, vi fina i kritstreckrandigt, det är vi som ligger bakom, alla våra undanflykter var bara prat och plankor att rädda oss undan på…”
Skriv inte mer nu, Sven. Låt dina läsare gå över till 4/95:1-16! Låt den nygamla texten tala! Och tala, strax och snart. ”You´re worth it”, försäkrar oss den elegant korkade kosmetiska reklamen. Jag säger till dig som läser:
”Du är värd att få läsa sanningen. Sträv. Sminkfri. Seg. Svensk. Storinternationell. Uppdrag Gransknings sanning? Inte så det stör.”
Sven Anér – och gå in på bloggen och kommentera!

1 kommentar:

  1. "Skulden till tystnaden kring det stora svarta Palmeärendet är inte i första hand journalisternas, yrkesjournalisternas, utan deras uppdragsgivares. Chefredaktörernas, nyhetschefernas (som oftast hette redaktionschefer på den tiden)."

    Jag tycker du litegrann försöker befria journalisterna från sitt ansvar här, Sven, och det ser verkligen inte bra ut. Uppenbarligen har det förekommit hot från chefredaktörer mot sina journalister, men journalisterna har ju visat sig vara extremt lättkorrumperade.

    SvaraRadera

Läs sidan "Om kommentarer"