6.5.2014.
Det växlar. Med dagarna, med stunderna, med ”humöret”, ett ord som med
sin falska glättighet döljer allt från allmän nyterhet till allmän dysterhet:
ospecificerat, kallt, ryckigt. Humöret.
När tystnaden från min ospecificerade dysterhet känns vag, seg,
ospecificerad, brukar jag ta till ett knep som ibland kan hjälpa. En bit. Jag
räknar upp ett antal punkter där jag bevisligen har det bättre än de flesta, än
de allra flesta. Materiellt, hur skulle jag kunna klaga? I alla viktiga
avseenden, vid varenda tuva som kunnat vara ett gungfly, kliver jag så säkert
som min halvt bortglömda stroke för sex sju år sen vill medge.
Närstående kan säga till mig att ”du har ingenting att klaga över. Sven”,
och de har så rätt så rätt. Det är bara det att deras nytra, nyktra synpunkter
sällan biter mot vad som en gång i världen hette mjältsjuka, för ett tag sen
alltid spleen, i dag depp, enkel men inte helt smärtfri depp.
Vad nu? Blåste alltsammans bort? Tegnérs sorger på sin kammare?
Mellankrigstidens spleen och den depp som var så envis? Jag tror det, faktiskt.
För en stund, framför min tåliga dator, alltid redo att ta emot mina bekymmer.
Iblaand kallar den på mig, och då är det bäst att komma.
Och, efter några första klick på qwertyu… så ljusnar vi, tangentbordet
och jag ihop. Det är förstås något väldigt specielt med det sisyfusslit jag
tagit på mig. En framgång, ett genombrott, tja? Mina egna förhoppningar,
knappast mer. Det är när jag ser hur alla mina yrkeskolleger, nästan alla, inte
bara tappat sugen utan slängt sitt normala mänskliga journalistiska vett på den
soptipp från vilken ingen återvinning sker, det är då jag undrar.
Journalistiska samveten? Bortlagda?
Alla glömmer vi de små och de många halvstora malörerna, hur vore våra
liv annars? Skosnöret som gick av när det var som mest bråttom, förnamnet på en
god vän, som bara försvann, namnet alltså. Mikron som stått på lågvärme och
endast bjöd på källarsval Dafgårds när jag tog ut formen från snurrskivan – ä,
malörer. Små malörer, som vi är byggda för att glömma.
”Glöm det!” brukade min halländske filmkollega Jan säga, när världen
var vrång mot oss ute i bushen, och den flygpolletterade kameran dröjde i
Pekings administrativa myller – ”glöm det!” Kameran kom förstås så småningom
fram på ett slingrande transportband, och hade den inte gjort det hade Jan fått
köpa ny kamera: förvisso ett stort avbräck, retfullt minst sagt, men inte i
kategorin stora kalamiteter, stora katastrofer.
Palmevärlden, omkring mig, har däremot sin ständiga katastrofstämpel
som inte går att tvätta bort. Varför? Därför att det värsta som kan drabba oss
människor som vankar där vi vankar, ovanpå en jord som gnisslar och knakar
under vår avsaknad av förstånd rörande vad en jord kan tåla, det värsta är
svek.
Svek mot oss själva, mot vår granne, mot våra grannar och deras stater.
För hur tvättar vi bort ett svek, ett svek som vi levat med i åratal, i
årtionden? Vi kan ta bort klottret från den vita gaveln, men inte helt. I vårt
sinne, när vi passserar förbi, säger vårt minne att det var här det stod, det
var här någon, i skamlös okänsla, skrev orden som bröt ljuset.
Ett svek kan vara totalt, men det kan också vara sammansatt. Palmeärendets
svek är sammansatt..
Mordet, som sådant. Lögnerna, före, under och efter. De omedelbart
ansvariga för dessa lögner. Ja, förstås. Men är kanske ändå inte de absolut
icke inblandades snåla attityder, ovilja att slå larm, ovilja att själva gå in
med dynggrepen, det segaste brottet?
Lilla jag? Vad skulle lilla
jag kunna göra? Och så förbannat illa, som du påstår Sven, kan ingenting vara.
Alla kan inte alltid ha ljugit… Väl?
Det är kanske här vattendelaren går. Mellan dem som kanske ser lite sot
men som inte ser svärtan. Det är när jag vankar, mellan den här datorn i mitt
arbetsrum och den blå soffan med balkongen ut mot Sommarros vårgräs, som jag
ständigt på nytt analyserar dem jag ser som mina motståndare: de liksom
självklart onda respektive de ljumma, de som har nära till en tröstande klapp
på axeln, ”duktiga Sven, alltså, men ta dig nu en rolig bok i stället…”
Det är kanske de ljumma som skrämmer mig mest. Dessa som, i sin i
princip bottenhederliga och ombonade värld, blir ondskans garanter. Detta är
det ständiga. Hur kunde ett Tyskland ragga krematorievakter? Jag behöver inte
fullfölja.
”Dans le royaume des aveugles, les borgnes sont rois” – i de blindas
rike är de enögda kungar. Måste vi kunna blunda för den djupaste ondskan om vi
vill överleva?
Någonstans här finns min mjältsjuka, min spleen, mitt depp (när denna
trio inte flyger bort). Paradiset finns inte, har aldrig funnits, Sven. Det
lönar sig inte att leta. Och hur skulle en paradisisk värld se ut? Idel mjäkiga
gnetar, sträck på dig i bänken, Sven!
Vore paradiset den mest odemokratiska av alla statsformer?
Demokrati? Visst, det är bland annat där det står. Och finns värre
odemokrati än när de svala får ta över, för att leda alla de andra svala?
Jag själv då, är jag så märkvärdig? Nej. Men jag kan kanske skriva
några rader, som inte förändrar världen men som släpper in en glimt av en önskad
sol i de liv vi för, tvingas föra.
Jag vet inte. Har jag någon gång hittat en solglimt att förmedla?
Världen måste kanske vara ond, men måste den härbärgera alla de svala? De
farligt, farligt svala?
Frågan är för hårt ställd, jag borde nyansera. Hade jag bort nyansera,
hela livet?
Sven Anér
7.5.2014. Ibland vill jag släppa och slippa hela Palmeärendet, men så
tar saken fart, av sig själv. Gå in bl a på Youtube!
Just i dag har jag bestämt mig för att tro att en ketchup-effekt är på
väg i detta 28-åriga ärende. Det kommer att lossna någonstans, sedan strömmar
alla sanningar på en gång. Överoptimistiskt? Vi får se.
Att Youtube, med olika supporterorganisationer, envist fortsätter måste
ses som ett gott tecken. Kerstin Skarp hos RÅ har lagerkransats av DN för sina
insatser. Vilka insatser? Hon lyfter, år efter år, en god lön för att vegetera
vid sitt skrivbord, att motarbeta sin egen stora uppgift, varje helgfri dag
från 9 till 17 – har Sverige upplevt något liknande?
Kring Kerstin Skarp blixtrar ljus- och ljudvågorna efter mitt
avslöjande om den stora Ulf Lingärde-affären, men i DN säger Skarp att hon
önskar s å att någonting börjar hända. Hon talar ett
annat språk.
Jag har genom åren begärt personliga sammanträffanden med fru Skarp men
blivit avsnäst, ”skulle inte tjäna något till”. Inte det?
Det är så här, som jag ser det:
Antingen löses en stor fråga i stor öppen debatt, där parter lyssnar på
varandra. Kanske inte ändrar uppfattning, men lyssnar. Ger synpunkter, tar
synpunkter.
Eller också? Ja, vad då? Egentligen ingenting. Vi får då i stället för
debatt några mycket bestämda och resoluta, ensidiga dekret från makten. Gärna
insmickrande, ”vi ska klara av det”, som Martin Ljung sjöng en gång, utan att
specificera hur detta skulle gå till – eller ens vad det är vi skulle klara av.
Efter den virriga kampsången stod allmänheten lämnad åt sitt öde,
möjligen i något slags vag entusiasm. Som vi står i dag, ungefär, där dagens
allmänhet, mycket vagt, tror sig kunna konstatera att ”så illa som några säger
kan det ändå inte vara! Vi bor ju i ett hederligt land…”
Tänk om någon i vår gråmelerade överhet någon gång hade lyft på en
telefonlur och undrat om vi kunde ses, hr Anér? Vilket steg framåt ett sådant
initiativ skulle ha inneburit!
Debatt är demokrati. Icke-debatt är icke-demokrati. Jag gör nu en paus
igen. Men följ bloggen och den viktiga debatt som fortsätter där, följ andra
medier framme i fronten, Youtube t ex, som nämnt.
Palmeaffären kom inte för att stanna. Den kom för att försvinna, med
unken luft som rensats ut.. Tack för att ni finns, alla supportrar!
Sven Anér
PS: Behöver inte Skarp och annan överhet ge ifrån sig någon form av rapportering
från sina eviga verksamheter? En gång om året till exempel? Vad har vi fått av
den varan?
Från Kerstin Skarp ingenting. Från kommissionerna? Viss info, i dag
skadskjuten, skjuten i sank.
Vad hände med den dubbla, den dubbelt sorgliga
Palme-Granskningskommissionen? Jo, det hände att allt fler av de blanka påståendena
har motbevisats, skjutits i sank. När Granskningskommissionen, med dess djupt
ohederlige primus motor, nuvarande JO H-G Axberger, ska slå igen sin
1000-sidesrapport hinner han först med att påstå sig kunna konstatera att
”misstankarna mot Christer Pettersson har successivt stärkts”, dvs en
smattrande lögn, rätt upp i ansiktet på svensk allmänhet. Det var denna lögn
som Axberger hade lejts att servera, och
han svek inte. Han svek inte sina uppdragsgivare i Rosenbad och annorstädes,
men sveket mot de faktiska uppdragsgivarna, den svenska allmänheten, blev
oerhört.
Tänk om Axberger, huvudsekreterare med huvudansvar, i stället hade
skrivit:
Christer Pettersson, som aldrig fälldes för mordet på Olof Palme, får
här svenska maktens oförbehållsamma ursäkt för alla våra grundfalska
beskyllningar!
Men den sortens text skrivs aldrig av de gråmelerade, på väg uppför
karriärstegen. Då bleve de aldrig justitie ombudsmän. Och när lögnerna väl är
satta på pränt suddas de inte ut. Vad då? Granskningskommissionen? Den har
gjort sitt jobb för länge sen. Finns ingen anledning att kommentera…
Och Kerstin Skarp behöver visst heller aldrig rapportera från sitt
unkna fögderi.
Sven Anér
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Läs sidan "Om kommentarer"