Axberger hittar bevis på bevis mot Christer Pettersson; en prestation i falskhet!

Till Riksdagens Ombudsmän. För kännedom och kommentar: LO och TCO

12.5.2014.

Jag har gått omkring några dagar denna just nu ganska svala vår och känt  ljudet av kulor som klirrar och krockar. Inte pistolkulor utan kulorna i de otaliga spelautomaterna längs Tokyos Ginza: klirr, klirr, strax vinner du…

Vem vinner i tankarnas lotteri kring Dekorima? Det stora starka svarta svenska samhället med dess personer i topp, vilka saknar samveten och empati?

Eller den allt bestämdare gruppen av vad vi brukar kalla ”vanliga” människor, gruppen där vi bedömer världen och dess händelser med vårt hittillsvarande vardagsliv som måttstock, ungefär så här:

Faller någon undersökt händelse långt utanför de gränser som vi vill kalla normala? Ja, då är en noggrann, aldrig sviktande undersökning nödvändig. Brådskande och nödvändig. För att finna ut vad som gått snett.

De officiella svenska undersökarna har i över 28 år betett sig alldeles tvärtom. De har hela tiden bestämt sig för att, på varje enskild Palme-punkt, antingen visa att vad som förekommit är helt normalt, eller, kanske lika ofta, att glömma bort dessa farliga enskilda punkter över huvud taget.

När så riksdag och regering kring 1993 bestämmer sig för sätta in den slutliga utredningen, visar det sig att just dessa, förmodat förutsättningsfria och fördomsfria herrar och damer, själva, samtliga, måste inrangeras i den senare, moraliskt så usla gruppen, den som inte fördömer aktiv ondska  utan smeker de onda medhårs, som 30-talets diktatorer smektes medhårs innan det sa stopp under påföljande decennium – ja, då har vi hunnit i kapp, och förbi, alla dessa som vi brukat kalla bananrepubliker genom åren.

Jag ser som den i sin egen särklass klarast utpekade av granskningskommissionens ledamöter nuvarande JO Hans-Gunnar Axberger, karriärjurist, lejd för att bibehålla Christer Pettersson som en fortfarande – ja, även efter döden – synnerligen suspekt figur, mot vilken ”misstankarna successivt har stärkts”, enligt Axbergers egen beskrivning i granskningskommissionens tusensidiga rapport från 1999.

Axberger ägnar, låt se, sidorna 635-767 i rapporten åt den av den svenska staten falskeligen anklagade och lagförde Christer Pettersson, dömd av Stockholms Tingsrätt (men aldrig av juristerna!), frikänd av Svea hovrätt, aldrig granskad av Högsta domstolen.

Kommissionsrapporten skriver, i inledningen till Christer Pettersson-avsnittet, och jag ser alltså Axberger som mannen bakom det slutliga utkastet:

(Sidan 636, överst, originalversionen; det finns en senare version, som dock uppges vara oförändrad.)

Polisens intresse riktades mot Christer Pettersson redan under den första tiden; han hördes den 28 maj 1986 om sina förehavanden på mordkvällen. Åtgärderna stannade dock vid detta förhör.

Endast en iskallt skärpt och snärtig karriärjurist, som å tjänstens vägnar haft fem år på sig att läsa in ett komplicerat ärende, kan introducera en frikänd person på detta sätt.

Det är sant att Christer Pettersson hördes av polis i maj 1986, men ingalunda därför att polisen haft något speciellt intresse för just Christer Pettersson; han togs med i det stora allmänna svepet över vissa våldsverkare, ingalunda med någon udd riktad just mot ”bajonettmannen” från Rotebro. Men Axberger startar med att snärta till.

”Åtgärderna stannade”, ja, så kan saken förstås också uttryckas. I själva verket ansåg polisen fallet Pettersson helt avklarat. Han hade hörts, inga misstankar hade väckts. Till handlingarna.

Vad som ”väckte polisens intresse” var i själva verket de av polisen själv falskeligen arrangerade falska ”bevisen” mot denne påhittade gärningsman; en kriminalinspektör hade berättat för vittnet Roger Östlund hur han borde vittna om ett fiktivt sammanträffande med sin gamle kamrat Christer Pettersson en kvart före mordet på Olof Palme, på biografen Grand.

Men allt gick så fel, vilket dock inte går att utläsa ur Axbergers magistrala redovisningar: Roger Östlund hade, enligt fem aldrig betvivlade vittnen, polisens egna vittnen, inte kommit till sitt påstådda sammanträffande förrän efter mordet vid Dekorima!

Detta förhållande borde Axberger givetvis ha noterat på rapportens sida 1 (av tusen), samtidigt som han borde ha konstaterat att ingenting binder Pettersson vid detta mord, över huvud taget, i synnerhet som polisens falska ”förstärkningsåtgärder”, ett hopljuget och felapplicerat telefonavlyssningsprotokoll respektive polisens eget bevis, från 1987, att den som fanns med i Roger Östlunds konstruerade samtal med knarklangaren Sigge Cedergren förvisso inte var Roger Östlund utan i stället Sigge Cedergrens yngre bror Roger (!) Cedergren. Det sistnämnda kan säkert stämma, eftersom samtalet med ”Roger”, enligt det uppgivna, någonstans ifrån hämtade avlyssningsprotokollet, skulle ha inneburit en lång moralisk upprustning från storebror Sigges sida. Sigge skulle säkerligen inte ha brytt sig det bittersta om Roger Östlunds handel och vandel (för att använda ett av Christer Petterssons egna favorituttryck).

Krångligt, fast många gånger beskrivet, framför allt av mig? Jo, men ett krångel med en mycket klar och tydlig framsida: det har rört sig om ett beställt krångel, en snirklig och kriminell lögn, låtsasaccepterad av kriminalare och av ett antal åklagare. Som kan ha hetat Nässén eller Helin.

Jag kan inte se att kommissionsrapporten nämner denna helt avgörande Roger-incident över huvud taget, den till synes lilla tuvan som borde ha fått välta hela lasset.

JO Hans-Gunnar Axberger skulle givetvis, om han hade något samvete att lätta, nu i dag kunna lyfta på en lur, förslagsvis till högsta förundersökningsledaren vice RÅ Kerstin Skarp:

”Hej, Kerstin, en sak i samband med mordet, bara: det blev lite fel med Roger, vittnet du minns. Det var fel Roger, och för resten hann han inte fram i tid. Och den ”Roger” dom trodde hade talat i telefon var ju Sigges lillebror – ja, jag ville gärna berätta för dig , om du kunde ändra? Kan du stryka allt med Roger, med båda Roger? Du gör som du vill, och Christer är ju död, så honom hjälper det ju ändå inte…”

Har jag spånat alltför elakt? Det tror jag inte. Det tycker jag inte. Mina uppgifter, inom den så avgörande dubbla Roger-tuvan, är ju ingalunda mina egna framfantiserade. De är polisens egna, satta på pränt i olika förundersökningsprotokoll. Bara att läsa. Men Axbergers kamrater, i landshövdingeklassen och neråt, har bara läst vad hr Axberger har visat upp och prickat för, en samling menlösa barn.

Har sittande justitieministrar läst, tro? Beställare av 1000-sidorsverket? Nej. Jag har frågat, det finns ingen notering på Rosenbad.

Men Axberger lejdes att utföra ett jobb, och han behövde inte ha några detaljerade besked om hur han skulle agera, han visste så väl hur knirkande slipstenar ska dras. White-washing på gång. Men svenska myndigheter strimlar ogärna dokumentation, även om den är komprometterande, så framtidens forskare får nu lite tuggmotstånd när de ska hugga in. Den första rejäla forskningen.

Jag talade inledningsvis om vad som ska betecknas som normalt. Ja, det går att undra över.  Har just på Text-TV sett att 10 000 personer, kanske 100 000 personer, kanske en miljon, vad vet jag, fått fel pengar från arbetsförmedlingen. De som fått för mycket blir inte krävda, så det kanske de tackar för, men de som fått för lite kanske egentligen borde få pengar tillbaka. Men myndigheterna avråder. Det blir bara krångligt. För båda parter.

Normalt. Är det meningen att vi vanliga, förhoppningsvis normala, människor ska fortsätta med att bete oss normalt, kanske betala våra räkningar och liknande? Medan vår allt mer luggslitna överhet kan göra lite som det passar sig? Det verkar som om våra myndigheter i dag har nått det uppgivna skrattstadiet, ungefär som då det ösregnar och du ändå inte kan bli blötare.

I en värld där ett oräknat och oberäkneligt otal människor får höra att deras myndigheter gett fel pengar eller inga alls, är det kanske inte så konstigt om en förmodat kvalificerad toppjurist tar emot ett JO-jobb som belöning för falsk redovisning av ett statsministermord. Finns ingen enstaka moral – o du slitna ord – ja då finns ingen moral någonstans. Statsråd räknar inte så noga med lagens krångliga sjukdagar, men rösta på dem ska vi utan att krångla.

Förr i världen tog drängen av sig vegamössan när patron kom klivande över gärdet – hur gör vi själva i dag? Finner oss i att en statsminister mördas på öppen gata? Finner oss i att detta mord mals sönder i papperskvarnar som totalt får nonchalera allt vad vett och sans och heder innebär?

Vad då? Var det kanske inte Christer? Ja, vi kan inte få allt…

Jag anhåller, Riksdagens Ombudsmän,, att denna skrivelse, som i kopia går även till Beatrice Ask och Kerstin Skarp, arkiveras, registreras och diarieförs hos Myndigheten samt kommenteras. Sänd mig besked rörande handläggare samt alla övriga upplysningar som kommer att föreligga.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

PS till Axberger: Varför tar du i granskningsrapporten inte upp Lingärdes PM, om de 15 som konspirerade mot Olof Palmes liv? Du har haft denna PM i din hand, vid flera tillfällen genom åren, men du har ingenting gjort. Gör något nu! DS.