PALME-nytt – en gruva med skatter och avslöjad falskhet. En outtömlig gruva för en forskande framtid!

29.5.2014.

Det kommer att bli lite sommarglest på bloggen ett tag framåt, men jag ger först en klingande paussignal. Den består av PALME-nytt nr 4 för 1995, från sida 1 till sida 16, sådan som nära femhundra prenumeranter fick ta emot tidningen den 24 april 1995, sedan jag vandrat med ett antal Konsum-kassar till den dåvarande Posten vid Svartbäcksgatan i Uppsala, där de hjälpsamma tjänstemännen (nästan bara kvinnliga) blev mina vänner, en vänskap som består, även medan Posten försvinner för oss, och medan PALME-nytt i Uppsala lever ett stilla liv på Carolinas välsorterade hyllor.

PALME-nytt blev mitt liv, åren 1993-2001. Jag skrev all text, 16 sidor var fjärde vecka, Lena korrekturläste och hade sunda och fristående synpunkter på min enväldiga text, Tryck-Jouren, med Anders Skatt vid spakarna, tryckte, Posten fördelade till Pajala och Trelleborg.

Lena och jag talar om de här åren, och vi tycker nog att ett gott arbete blev gjort. En sak är säker: arbetet var unikt. Ingen konkurrent utförde motsvarande syssla, och de stora medierna (det hette helst ”media” den gången) var mina överlägsna konkurrenter, överlägsna inte minst i attityd.

Nu har de många åren gått, och när jag ibland låtit en av de nio årens ”PALME-Nytt-Böcker” ligga framme på nattduksbordet, finner jag utan falskt högmod att tidningen de där åren fyllde en roll. Informationen jag gav var nästan alltid unik och ”Palme-ny”. Min text citerades nästan aldrig, kommenterades nästan aldrig, dementerades aldrig, annat än någon gång med ilskna utfall från attackerad person eller instans, med påståenden som inte kunde beläggas.

De nio årens jobb hade baksidor. Jag kunde bli för självupptagen, det blev ”shop” dagar och nätter i ända. Jag hade svårt att följa mina meningsmotståndares synpunkter, och jag såg Palme-gåtan som Sveriges centrum och nav; kanske världens.

Jag var nog en vrång person; Lena kallade mig ibland för Sven Vrång. Min framsida var förstås att jag faktiskt fick något gjort, bland motigheterna. Tack vare stödet från den snabbt stabila prenumerantuppsättningen, tack vare ärendets vikt, som tvang mig att inte lägga av.

”Tvang?” sa Lena. ”Ingen tvingar dig.”

Jo, samvetet – för att nu ta till ett väldigt tungt och viktigt ord.

Själen, som jag brukade skriva ibland. Har journalister samvete, själ? Jo, minsann! Ibland överflyglade av yttre tryck, men visst har dessa egenskaper alltid funnits där. Skulden till tystnaden kring det stora svarta Palmeärendet är inte i första hand journalisternas, yrkesjournalisternas, utan deras uppdragsgivares. Chefredaktörernas, nyhetschefernas (som oftast hette redaktionschefer på den tiden). Politikernas, beslutsfattarnas. MAKTENS, vem nu han är. Eller hon? Känns de igen på stan? Knappast. De ser ut som vi vanliga, men de har sinnen av kallaste stål.

Till saken. Jag återger nu sålunda detta nr 4 av årgång 1995 av PALME-nytt. In extenso, oavkortat. Läs, kom in i stämningen. All text är original, eller redigerad enligt mina syften: att presentera sanningar och inte solkigt svammel.

De fyra rubrikerna på tidningens förstasida presenterar stora nyheter, sanna nyheter, som verklligen inte har falnat och dött. De finns kvar i dagens sinnevärld: inte så välkända, kanske, men etablerade inom vad som kommer att bli Palme-sfärens, Palme-tidens egna decennier:

Vart var Dahlsten på väg mordnatten?

Fråga till Rosenbad: Sverige obotligt solkat?

Lät ”socialdemokrater undanröja sin ledare”?

LIDBOMS falska alibi avslöjat i franska press!

Frågetecken, utropstecken - läs, ber jag er! Jag kan inte återge alla de nio årens alla texter, det skulle bli ett kostsamt mammutjobb. Detta nr 4 för 1995 får räcka ett tag. Det ger det stora, det fruktansvärda gapet mellan det svenska samhällets pimpinetta och småprydliga framtoning å ena sidan och verklighetens rosslande och rasslande ”det var vi som låg bakom, vi fina i kritstreckrandigt, det är vi som ligger bakom, alla våra undanflykter var bara prat och plankor att rädda oss undan på…”

Skriv inte mer nu, Sven. Låt dina läsare gå över till 4/95:1-16! Låt den nygamla texten tala! Och tala, strax och snart. ”You´re worth it”, försäkrar oss den elegant korkade kosmetiska reklamen. Jag säger till dig som läser:

”Du är värd att få läsa sanningen. Sträv. Sminkfri. Seg. Svensk. Storinternationell. Uppdrag Gransknings sanning? Inte så det stör.”

Sven Anér – och gå in på bloggen och kommentera!

Länk till Palmenytt nr 4

90 miljarder hit och dit, tas från skattebetalarna, tas från de arbetslösa! LO slår larm, TCO slår larm - ge inte upp! Är detta kriminalitet i kapprock!

14.5.2014. Likalydande skrivelser till LO, TCO! Vad händer?

Min syster Kerstin, som var en ofta uppmärksammad ledamot av riksdagen (fp), sa en gång till mig, att

”det är ganska konstigt, Sven. Anslag till en hembygdsgård, på säg 50 000 kronor, kan vi diskutera halvtimmevis i riksdagen, men de stora anslagen, miljarderna som vi ska få känna av åratal framåt, klubbas på nolltid. Som enskild person i riksdagen känner jag mig ofta maktlös. Sitter jag här som något slags gisslan?”

Kerstins ord kom tillbaka till mig den här onsdagen, inför Europavalet den 25 maj, inför supervalet i september.

Visst. Är jag, och alla vi andra, också gisslan? I dag, då vi sitter hjälplösa medan de stora svepen far?

Det är mycket i dag, konstaterade Lorry – eller var det Yrrol – för ett par decennier sedan. Litet för mycket för att allt ska kännas riktigt bra innanför skjortknapparna. Inga 50 000 i dag minsann, nu heter mantrat 90 miljarder, rejäla slantar. Nuon ca 90 miljarder (jag tror inte att jag har sett någon ordentlig slutsumma), ca 90 miljarder i överskott (?) till staten på arbetslöshetsförsäkringen, pengar som onekligen borde ha gått till de arbetslösa.

Nu reagerar Metall i malmfälten, nu reagerar TCO. Bra, och stanna inte upp! Fram med förstoringsglaset, fram med luppen! Hur har det kunnat bli så här? Hur har t ex Maud Olofsson, med gammal centerframtoning från gödselstack och gärden, kunnat förvandlas till en penningsugen dam i märkeskläder? Utan samvete, utan, verkar det, styrsel? Utan empati?

Som av principiella skäl, trodde vi, vägrar att komma då KU kallar, men det var inte där det knep. ”Hur mycket får jag betalt om jag kommer?” Frågade Olofsson en närmast förstummad KU-ordförande Peter Eriksson (mp).

Men nu får vi inte stå förstummade längre. Inte mina båda ansvariga och ansvarsfulla adressater, inte vi vanliga, som bör lyfta från sofflocken. Jag ska tala klartext. I alla stora, svarta mångmiljardaffärer svirrar de små miljarderna runt, utan att kanske genast märkas. Men de kommer alltid fram, med inte alltför lång fördröjning.

Så granska nu, LO och TCO, dessa 2 x 90 miljarder. Är de, i så fall som ett rent undantag, rena som snö? Jag lägger inga anklagelser, men jag lägger ett användbart utredningstips. Därför att de enorma miljarderna bedövar dem som hanterar dem, bedövar oss i våra treor eller i knarkarkvartens dysterhet. Vi förstår inte, vi förstår inte all vidd och bredd och höjd. Det är som när vi börjar granska astronomiska avstånd; vid det första ljusåret ger vi upp.

Men 90 miljarder ligger ändå inte i ljusårsklassen. De kan fingranskas och lusgranskas. Persongranskas. Granskas, helt enkelt, med vanligt vett, vanlig sans. TV:s krabbfiskare i Berings hav får inte gå under det lilla standardmåttet för laglig krabba, då blir det höga böter.

Men de som på alla tänkbara sätt – och några till – virrar till och svirrar till den statliga svenska ekonomin, gamla näringsministrar eller arbetslöshetsansvariga, hotas aldrig av kännbara lagliga åtgärder. I dagens politiska debatt har det snarast kunnat kännas som att det är de mystiskt penningrullande personerna själva som är de enda det är synd om, Maud Olofsson som Jeanne d´Arc.

LO och mitt fack TCO: till barrikaderna, över barrikaderna! Och vilka som ska granska? Gör det själva! Jag säger inte att ni nödvändigtvis är felfria, men ni åtnjuter i vart fall större förtroende än dagens luggslitna departement och myndigheter. Har brott begåtts på någon kant, ute på något gärde? Ingrip då, begär att möjligen ovilliga åklagare agerar.

Kan personer specificeras, som rätteligen borde få del av arbetslöshetsmiljarderna?

Och i den tredje av de miljardbubblor som fladdrar över oss denna vår som börjar bli varm? Vad händer där? Bubblar det i miljardklassen här också? Se då till att det trycks på knappar, så att pengarna hamnar där de borde ha hamnat redan i går!

Går inte? Fick du för mycket, lille vän? Låt gå, vi vet ändå inte vem du är. Fick du för lite? Bråka inte med oss, då blir det bara värre. Djävlas ni med allmogen, fogdar och patroner? Kan ni räkna?

Och: hittar ni någon välekiperad före detta förtroendeperson som kan ha haft speciellt intresse av att den ena 90-bunten miljarder betalades ut från statskassan? Ja, dra då inte tillbaka tassarna! Tassa inte, över huvud taget, utan kliv med säkra kliv! Fram med grepen!

Det känns så otäckt, var befinner vi oss i dag? Befinner vi oss under en överhet som inte förtjänar vårt förtroende? För hårt och ilsket frågat? Tror jag inte. När Maud Olofsson begärde betalt för att komma till KU var det något som brast. Skulle hon ha betalt för nya scenkläder? Är det en mörk fars vi bevittnar, med kulissernas låtsasdörrar smällande?

SvD redovisar i dag en närmast spöklik lista över Maud Olofssons alla styrelseuppdrag. Bara att infinna sig vid varje styrelsemöte är förstås en ansträngning, inte minst en kroppsansträngning. När hinner det välskräddade styrelseproffset med den intellektuella styrelsebiten? Tankarna? Visionerna? Eller är arvode och traktamente viktigast, i en värld av stora, stora pengar – som inte luktar? Gör de inte? Luktar de inte? Känns inte oset från köttgrytorna?

Jag blir skrovlig i tonen, jag märker det. Därför att situationen är som den är. Inte helt ny, men det finns i dag en gradskillnad som är ny. Folkpensionärer, som jag själv, sneglar på inkomst och utkomst, och handväskan köps på Myrorna för 50 kronor, medan de finare märkena finns att inhandla på fina gatan, för det hundradubbla. För de hundra gånger rika.

Jag vill leva i en sann och sansad värld, bredvid en överhet med måttliga mantra. Jag vill leva i öppna landskap, inte i kontorslandskapets sekretess. Fråga Maud, fråga Fredrik – äsch, vi glömmer alltihop.

Vi vänder blad, va? Enligt högt föredöme. Eller…

Sven Anér, 210814-5075, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

PPS till Riksdagens Ombudsmän!

13.5.2014.

Detta händer nu, och det är i dag, nu, som lögner i Palmeärendet kan för all framtid avslöjas, sedan faktiska sanningar fått det spelrum de självfallet förtjänar inom en demokrati.

Läs den PM jag sänder, läs och kontrollera, gå i närkamp med påståenden, som kanske verkar oaptitliga men som dessvärre är helt korrekta: aldrig dementerade, aldrig avvisade!

Ställ er koillega Axberger mot väggen, och berätta för honom att bollen är hans. Ett klart och öppet erkännande från Axberger:

”Ja, jag ljög när jag var satt att utreda Palmeärendet!”,

skulle skaka landet men åtminstone inleda en rensning av luften.

Det självklara, sedan 28 år självklara alternativet, är givetvis att en stämningsansökan riktas mot undertecknad Sven Anér! Så stäm mig för förtal, eller stöd mig genom att med egna JO-resurser gå in i ärendet och, hävdar jag mycket bestämt, finn att jag avslöjar lögner samt påvisar sanningar!

Axberger utser till huvudvittne den man som kom för sent till plats, Axberger låtsas tro på ett falskeligen arrangerat telefonavlyssningsprotokoll, han slår inte larm om att fel vittne åberopas som huvudvittne! En toppjurist som inte låtsas se kapsejsad juridik framför sig, en toppjurist som skräms av farliga sanningar, en toppjurist som låter sig styras av påstådd ”statsnytta” i stället för av de faktiska sanningar som borde få göra staten nytta!

Riksdagen begärde en granskningskommission 1993/94. Den fick en kommission som under fem års tid, aktivt och falskeligen, väjde för sanningen kring det statsministermord som hela tiden legat och ligger nesligen kopplat till staten själv. Kopplat till regering, riksdag. Kopplat till Axberger.

Agera, Riksdagens Ombudsmän. Riksdagens ledamöter avvaktar era sanningar! Axberger bör snarast prövas under Brottsbalken, inklusive allt det soulagement som Granskningskommissionen för hans del medförde, i olika former.

Axberger hittar bevis på bevis mot Christer Pettersson; en prestation i falskhet!

Till Riksdagens Ombudsmän. För kännedom och kommentar: LO och TCO

12.5.2014.

Jag har gått omkring några dagar denna just nu ganska svala vår och känt  ljudet av kulor som klirrar och krockar. Inte pistolkulor utan kulorna i de otaliga spelautomaterna längs Tokyos Ginza: klirr, klirr, strax vinner du…

Vem vinner i tankarnas lotteri kring Dekorima? Det stora starka svarta svenska samhället med dess personer i topp, vilka saknar samveten och empati?

Eller den allt bestämdare gruppen av vad vi brukar kalla ”vanliga” människor, gruppen där vi bedömer världen och dess händelser med vårt hittillsvarande vardagsliv som måttstock, ungefär så här:

Faller någon undersökt händelse långt utanför de gränser som vi vill kalla normala? Ja, då är en noggrann, aldrig sviktande undersökning nödvändig. Brådskande och nödvändig. För att finna ut vad som gått snett.

De officiella svenska undersökarna har i över 28 år betett sig alldeles tvärtom. De har hela tiden bestämt sig för att, på varje enskild Palme-punkt, antingen visa att vad som förekommit är helt normalt, eller, kanske lika ofta, att glömma bort dessa farliga enskilda punkter över huvud taget.

När så riksdag och regering kring 1993 bestämmer sig för sätta in den slutliga utredningen, visar det sig att just dessa, förmodat förutsättningsfria och fördomsfria herrar och damer, själva, samtliga, måste inrangeras i den senare, moraliskt så usla gruppen, den som inte fördömer aktiv ondska  utan smeker de onda medhårs, som 30-talets diktatorer smektes medhårs innan det sa stopp under påföljande decennium – ja, då har vi hunnit i kapp, och förbi, alla dessa som vi brukat kalla bananrepubliker genom åren.

Jag ser som den i sin egen särklass klarast utpekade av granskningskommissionens ledamöter nuvarande JO Hans-Gunnar Axberger, karriärjurist, lejd för att bibehålla Christer Pettersson som en fortfarande – ja, även efter döden – synnerligen suspekt figur, mot vilken ”misstankarna successivt har stärkts”, enligt Axbergers egen beskrivning i granskningskommissionens tusensidiga rapport från 1999.

Axberger ägnar, låt se, sidorna 635-767 i rapporten åt den av den svenska staten falskeligen anklagade och lagförde Christer Pettersson, dömd av Stockholms Tingsrätt (men aldrig av juristerna!), frikänd av Svea hovrätt, aldrig granskad av Högsta domstolen.

Kommissionsrapporten skriver, i inledningen till Christer Pettersson-avsnittet, och jag ser alltså Axberger som mannen bakom det slutliga utkastet:

(Sidan 636, överst, originalversionen; det finns en senare version, som dock uppges vara oförändrad.)

Polisens intresse riktades mot Christer Pettersson redan under den första tiden; han hördes den 28 maj 1986 om sina förehavanden på mordkvällen. Åtgärderna stannade dock vid detta förhör.

Endast en iskallt skärpt och snärtig karriärjurist, som å tjänstens vägnar haft fem år på sig att läsa in ett komplicerat ärende, kan introducera en frikänd person på detta sätt.

Det är sant att Christer Pettersson hördes av polis i maj 1986, men ingalunda därför att polisen haft något speciellt intresse för just Christer Pettersson; han togs med i det stora allmänna svepet över vissa våldsverkare, ingalunda med någon udd riktad just mot ”bajonettmannen” från Rotebro. Men Axberger startar med att snärta till.

”Åtgärderna stannade”, ja, så kan saken förstås också uttryckas. I själva verket ansåg polisen fallet Pettersson helt avklarat. Han hade hörts, inga misstankar hade väckts. Till handlingarna.

Vad som ”väckte polisens intresse” var i själva verket de av polisen själv falskeligen arrangerade falska ”bevisen” mot denne påhittade gärningsman; en kriminalinspektör hade berättat för vittnet Roger Östlund hur han borde vittna om ett fiktivt sammanträffande med sin gamle kamrat Christer Pettersson en kvart före mordet på Olof Palme, på biografen Grand.

Men allt gick så fel, vilket dock inte går att utläsa ur Axbergers magistrala redovisningar: Roger Östlund hade, enligt fem aldrig betvivlade vittnen, polisens egna vittnen, inte kommit till sitt påstådda sammanträffande förrän efter mordet vid Dekorima!

Detta förhållande borde Axberger givetvis ha noterat på rapportens sida 1 (av tusen), samtidigt som han borde ha konstaterat att ingenting binder Pettersson vid detta mord, över huvud taget, i synnerhet som polisens falska ”förstärkningsåtgärder”, ett hopljuget och felapplicerat telefonavlyssningsprotokoll respektive polisens eget bevis, från 1987, att den som fanns med i Roger Östlunds konstruerade samtal med knarklangaren Sigge Cedergren förvisso inte var Roger Östlund utan i stället Sigge Cedergrens yngre bror Roger (!) Cedergren. Det sistnämnda kan säkert stämma, eftersom samtalet med ”Roger”, enligt det uppgivna, någonstans ifrån hämtade avlyssningsprotokollet, skulle ha inneburit en lång moralisk upprustning från storebror Sigges sida. Sigge skulle säkerligen inte ha brytt sig det bittersta om Roger Östlunds handel och vandel (för att använda ett av Christer Petterssons egna favorituttryck).

Krångligt, fast många gånger beskrivet, framför allt av mig? Jo, men ett krångel med en mycket klar och tydlig framsida: det har rört sig om ett beställt krångel, en snirklig och kriminell lögn, låtsasaccepterad av kriminalare och av ett antal åklagare. Som kan ha hetat Nässén eller Helin.

Jag kan inte se att kommissionsrapporten nämner denna helt avgörande Roger-incident över huvud taget, den till synes lilla tuvan som borde ha fått välta hela lasset.

JO Hans-Gunnar Axberger skulle givetvis, om han hade något samvete att lätta, nu i dag kunna lyfta på en lur, förslagsvis till högsta förundersökningsledaren vice RÅ Kerstin Skarp:

”Hej, Kerstin, en sak i samband med mordet, bara: det blev lite fel med Roger, vittnet du minns. Det var fel Roger, och för resten hann han inte fram i tid. Och den ”Roger” dom trodde hade talat i telefon var ju Sigges lillebror – ja, jag ville gärna berätta för dig , om du kunde ändra? Kan du stryka allt med Roger, med båda Roger? Du gör som du vill, och Christer är ju död, så honom hjälper det ju ändå inte…”

Har jag spånat alltför elakt? Det tror jag inte. Det tycker jag inte. Mina uppgifter, inom den så avgörande dubbla Roger-tuvan, är ju ingalunda mina egna framfantiserade. De är polisens egna, satta på pränt i olika förundersökningsprotokoll. Bara att läsa. Men Axbergers kamrater, i landshövdingeklassen och neråt, har bara läst vad hr Axberger har visat upp och prickat för, en samling menlösa barn.

Har sittande justitieministrar läst, tro? Beställare av 1000-sidorsverket? Nej. Jag har frågat, det finns ingen notering på Rosenbad.

Men Axberger lejdes att utföra ett jobb, och han behövde inte ha några detaljerade besked om hur han skulle agera, han visste så väl hur knirkande slipstenar ska dras. White-washing på gång. Men svenska myndigheter strimlar ogärna dokumentation, även om den är komprometterande, så framtidens forskare får nu lite tuggmotstånd när de ska hugga in. Den första rejäla forskningen.

Jag talade inledningsvis om vad som ska betecknas som normalt. Ja, det går att undra över.  Har just på Text-TV sett att 10 000 personer, kanske 100 000 personer, kanske en miljon, vad vet jag, fått fel pengar från arbetsförmedlingen. De som fått för mycket blir inte krävda, så det kanske de tackar för, men de som fått för lite kanske egentligen borde få pengar tillbaka. Men myndigheterna avråder. Det blir bara krångligt. För båda parter.

Normalt. Är det meningen att vi vanliga, förhoppningsvis normala, människor ska fortsätta med att bete oss normalt, kanske betala våra räkningar och liknande? Medan vår allt mer luggslitna överhet kan göra lite som det passar sig? Det verkar som om våra myndigheter i dag har nått det uppgivna skrattstadiet, ungefär som då det ösregnar och du ändå inte kan bli blötare.

I en värld där ett oräknat och oberäkneligt otal människor får höra att deras myndigheter gett fel pengar eller inga alls, är det kanske inte så konstigt om en förmodat kvalificerad toppjurist tar emot ett JO-jobb som belöning för falsk redovisning av ett statsministermord. Finns ingen enstaka moral – o du slitna ord – ja då finns ingen moral någonstans. Statsråd räknar inte så noga med lagens krångliga sjukdagar, men rösta på dem ska vi utan att krångla.

Förr i världen tog drängen av sig vegamössan när patron kom klivande över gärdet – hur gör vi själva i dag? Finner oss i att en statsminister mördas på öppen gata? Finner oss i att detta mord mals sönder i papperskvarnar som totalt får nonchalera allt vad vett och sans och heder innebär?

Vad då? Var det kanske inte Christer? Ja, vi kan inte få allt…

Jag anhåller, Riksdagens Ombudsmän,, att denna skrivelse, som i kopia går även till Beatrice Ask och Kerstin Skarp, arkiveras, registreras och diarieförs hos Myndigheten samt kommenteras. Sänd mig besked rörande handläggare samt alla övriga upplysningar som kommer att föreligga.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

PS till Axberger: Varför tar du i granskningsrapporten inte upp Lingärdes PM, om de 15 som konspirerade mot Olof Palmes liv? Du har haft denna PM i din hand, vid flera tillfällen genom åren, men du har ingenting gjort. Gör något nu! DS.