Vilka har jag slagits mot i nära 28 år?

17.12.2013.

Rubrikens fråga är sannerligen inte obefogad. Jag har, redan från den allra första tiden efter mordet på Olof Palme, sett dunkla makter, utanför eller kanske delvis innanför den svenska statsmakten, som legat och ligger bakom detta mord, Jag har, enligt normalt språkbruk, anat en konspiration – men mot vem?

Mot de goda makterna i Sverige? Har samhällsomstörtande makter satts in mot det ”goda” Sverige?

Ja, det har ju, länge och ofta, känts som en rimlig synopsis. Ondskans samhällsomstörtande synopsis. Men där finns något som inte stämmer. För om rättsstaten velat gå till botten, genast efter mordet och allt framgent, hade den, med sina underordnade organ, uppträtt på ett helt annat sätt. Rakryggat, logiskt, konsekvent. Modigt.

Vilken är då den bild vi fått se i snart ett tredjedels sekel? Jo, bilden över hela linjen, från Rosenbad (och Slottet, om så önskas)och ut till minsta polisstation ute i landet visar, stilla och harmoniskt, ett Sverige som tar detta statsministermord med upphöjt lugn. Möjligen har det kört ihop sig någon gång, men i princip har utredningen följt gällande regler, alla ämbetsmän och tjänstemän har gjort sin plikt, beskyllningar i Christer Pettersson-affären kom från okunniga upprorsmakare som sökte elände utan att kunna läsa rätt innantill.

Ingen reagerar, nästan ingen. Inte något stor parti, knappast ens något litet parti, ute på vänsterkanten. På bloggen går jag nu ut med personliga öppna brev till talespersonerna för de tre oppositionspartierna, men jag får inget svar.

Konspiration – utgående från vem? Från vilka? Från själva betongblocket STATEN själv? Konspirerar staten mot sig själv? I så fall på uppdrag av vem, av vilka? På uppdrag av personer eller instanser som till varje pris måste åtlydas? Frågan har ställts, och jag ställer den nu med än klarare emfas. Vem, i dag, på vår jord, har den stora makten att beordra mordet på en svensk statsminister samt att beordra total sekretess och tystnad?

Är det samma makt som Anti Avsan talar om när han i aldrig dementerat yttrande noterar att

Nä nä, vi har sån upp uppbackning att ni kan aldrig ta oss, ni kan aldrig ta oss…?

Anti Avsan har allt sedan mordet släppts vänligt fri och lös, att göra vad honom behagar, att släppa loss allt sitt munväder. För vi kan ändå aldrig ta honom…

Konspiration – vi har använt ordet utan semantik och logik. Om en hel rättsstat bestämmer sig för att spränga undan hela grunden för sin rättsliga existens, ja då är det inte en konspiration vi bevittnar utan en antidemokratisk konvulsion.

Går en sådan konvulsion över huvud taget att bekämpa? Inte inom gällande formella regelverk. Jag har prövat, och jag har börjat tröttna. Aldrig motsagda, beklämmande påståenden från min sida, inte minst i Christer Pettersson-affären (ljugande huvudvittne, felidentifierat huvudvittne, trippelt förfalskade telefonsamtal). Aldrig en möjlighet att få ställa ansvariga lydiga regeringsorgan mot väggen: ”men om han inte var på plats, hur kunde han då se…?”

Papper kan studsa genom debatten hur mycket och ofta som helst, men ett samtal mellan fyra ögon måste följa vissa regler om inte resultatet ska bli parodiskt. Jag har aldrig fått uppleva ett sådant samtal. Som kunde varit rensande.

Nej, jag försöker nu bestämma mig för att Rosenbad får sitta där ensamt med sin grammatiskt felkonstruerade konspiration, sitta där och se alla värden pulvriseras. Bloggen finns ju kvar i sinnevärlden, men det känns i dag ovisst när den nästa gång kommer att kompletteras av mig. Forskare kommer att uppsöka den, i en tid efter Ragnarök.

Sven Anér

Marjasinaffären

17.12,2013.

Sigvard Marjasin fick den stora publiciteten kring 1995, då de klippta kvittona avslöjades och blev nationell story. Parallellt med dessa kvitton och så småningom med rättegången mot Marjasin – där han helt friades - lade den tidigare statliga säkerhetsexperten Ulf Lingärde, i två etapper, fram för den av Marjasin ledda ”Palmekommissionen” skrämmande uppgifter om en 15-mannakomplott som skulle ha utmynnat i Olof Palmes död.

Men någon egentlig granskning av dessa sensationella uppgifter följde aldrig. I stället medförde kvittokritiken mot Marjasin att hans kommission helt sonika lades ner, trots att någon kritik mot själva kommissionsarbetet inte framkommit. Palmekommissionen förpuppades nu raskt, och det togs föga hänsyn till de utredningar kommissionen faktiskt utfört: ”knappast intressant” sa den blivande huvudsekreteraren för vad som nu skulle heta Granskningskommissionen, Hans-Gunnar Axberger, varefter Palmekommissionens handlingar förflyttades till Riksarkivet, där också bl a Lingärdes PM ”Palmekommissionen 95-103” hamnade.

Lingärde hade bidragit dels med närvaro vid en s k hörning med kommissionen, dels genom att översända sin promemoria. Så småningom började materialet sippra ut, och helhetsbilden blev djupt skrämmande – ansåg och anser i varje fall jag, medan däremot myndigheter och medier knappast reagerade alls, närmast under hänvisning till att nu skulle en ny och fräsch granskningskommission träda till och raskt överflygla Ulf Lingärdes aktiviteter.

Det går att säga att detta är sakens status ännu i dag, trots att promemorian alltså direkt utpekar två (!) tidigare generaldirektörer vid FRA, hyperaktuellt just nu för sina kontakter med amerikanska NSA, vilka tycks ha hållits öppna ända sedan 1954! (Läs bifogad PM in extenso!)

Det är märkligt att konstatera, som så ofta, att dramatiska händelser inom Palmesfären blir omvänt proportionella mot det aktuella sakläget: de stora sensationerna väcker föga intresse. Att i denna atmosfär försöka arbeta fristående och journalistiskt engagerat och korrekt är inte helt lätt. Genom att myndigheterna själva inte skapar något eko eller sorl kring händelseförlopp som de avsiktligt nonchalerar frågar sig allmänheten, med rätta, vad det är för konstigheter som t ex Sven Anér letar upp, okända för stora och förmodat seriösa medier.

En journalists uppgift borde vara att presentera stora, självklara nyheter, men i Palmeärendet tillkommer det speciella kravet att berätta för allmänheten varför nyheten är en nyhet. Ett segt sakernas tillstånd.

Jag har viss kontakt med min publicistiska omvärld, naturligtvis, men vart denna kontakt i dag leder vet jag inte. Kanske går Palmevärlden att bevaka endast av en helt fristående journalist med journalistiskt ansvar. När även andra hänsyn kommer till, ägaransvar, samhällshänsyn och liknande synpunkter, är det lätt för ett externt nyhetsflöde att stanna av – ”du med din Palme, Sven Anér”.

Till slut preciseras en kraftmätning av närmast surrealistisk karaktär, där jag möts av frestelser varje grå morgon: ska jag slita med text som ingen vill läsa, eller ska jag odla min gamla själ och min jämngamla lekamen med muntrare ingredienser: omläsning av bokhyllornas många bra böcker, en glad promenad med min röda rollator, något överraskande gott till middagen vid köksbordet Eller ens vet om om jag klarat dem? Det ingår i bilden att mina motståndare, rikskrim och RÅ, sällan eller aldrig berättar för mig om jag har rätt eller fel utan håller mig på en ständig sträckbänk, under tillrop som att ”handlingen kan ej frisläppas” eller ”den frågan besvarade vi år 1987”.

Sven Anér

RÅ: Inled förundersökning av hela FRA-affären!

13.12.2013. Till RÅ.

Undertecknad Sven Anér begär härmed att inträngande förundersökning upptas mot Försvarets Radioanstalt, FRA, av två anledningar:

Nr 1: De uppgifter som under gårdagskvällen i TV framkom rörande FRA:s sedan många år pågående, synnerligen nära ”säkerhets”-samarbete med USA:s NSA-organisation, innebärande aktiv signalspaning.

Nr 2: Granskning, för första gången inom den svenska statsförvaltningen, av promemoria ”Palmekommissionen 95-193”; promemorian är tidigare, jämte kommenterande skrivelse till ledningen för FRA, översänd till RÅ.

Den aktuella promemorian har en i alla avseenden officiell form och framtoning, den riktar våldsamma anklagelser, i Palmeärendet, mot 15 namngivna ämbets- och tjänstemän och specifikt mot FRA, men den har aldrig tagits upp till granskning av den myndighet som fått den på sitt bord, Palmekommissionen (även benämnd Marjasinkommissionen), eller av annan myndighet.

Frågeställningen beträffande PM 95103 bör bli: Är uppgifterna om de 15 påstått sammansvurna personerna korrekta?

Jag begär nu att RÅ:s arbete med denna förundersökning omedelbart igångsätts. Jag önskar besked rörande dnr och handläggare. Önskar RÅ kompletterande info kan kontakt tas med mig, per brev eller telefon.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

./. dokument, tidigare översända.

Samarbete USA-FRA redan från 1954!

13.12.2013.

Det är mycket som är egendomligt i denna uppblossande FRA-affär. Reaktionen efter Uppdrag Gransknings dramatiska avslöjanden blev alls inte så skarp som kunnat förväntas. De officiella kommentarerna går närmast ut på att ”vi har kontrollorgan, och vi utgår från att reglerna följs” – detta är det standardiserade byråkratspråket.

Direkta påståenden – som nu från Uppdrag Granskning – bemöts med att ”så illa kan det inte vara, vi har allt under kontroll”. Mot denna teflonpolemik studsar alla angrepp till marken: skulle vi inte lita på myndigheterna?

Och vad har gjorts med de verkligt tunga anklagelserna från 1996, med innebörd att FRA sedan mycket lång tid tilbaka, antagligen, enligt UG, sedan 1954 (!), bedrivit ett samarbete inte på normal internationell nivå utan direktanpassat – och ack så hemligt! – mellan myndigheter på ömse sidor av Atlanten.

Eftersom jag säkert aldrig får mina frågor besvarade, så får jag både fråga och svara själv.

Vad jag ser framför mig är ett för båda parter mycket bekvämt och smidigt sätt att bedriva informationssamarbete, inklusive aggressiv specialspaning utan att gängse diplomatiska kanaler störs i någon större utsträckning. Hur mycket har den svenska ambassaden i Washington DC behövt veta om? Kanske ingenting alls. Och UD vid Gustav Adolfs torg, som i varje fall aldrig varit intresserat av att informera om denna närmast otroliga info-nisch?

Om jag då ser tilbaka. 1954 var UG:s årtal för den första kontakten NSA-FRA. Om uppgifterna im de båda generaldirektörernas inblandning i den Palmemordsanknutna sammansvärjningen från 1970- och 80-talen är ens tillnärmelsevis korrekta, så har det välsmorda samarbetet FRA-NSA funnis klart och parat att på 1980-talet träda i funktion med superhemlig toppdiplomati, med Olof Palme på dödslistan!

Nej stopp ett tag! Jag hänvisar till en tidigare statlig säkerhetsexperts uppgifter, hur vet jag att de är sanna? Det ligger i sakens natur att bevis är svårfunna, jag får gå till de kringliggande omständigheterna. Och den viktigaste och allvarligaste av dessa omständigheter är denna:

Den svenska regeringen och samtliga svenska myndigheter har gjort allt för att den aktuella säkerhetspromemorian döljs, låses in, nonchaleras, skrinläggs, och detta är förstås sensationellt. Går det att tänka sig en mera formellt uppseendeväckande PM än denna, där en statlig granskningskommission kring ett ouppklarat mord på landets statsminister till öågående plenarmöten fårutförlig muntlig och skriftlig information i ett politiskt toppärende?

Nej, knappast. Hur såtts det sekreta sigillet på en handling av det här slaget? Jo, allvarliga offentliga beskyllningar snedriktas mot den aktuella kommissionens ordförande, Sigvard Marjasin, varpå Marjasin sparkas från sitt ordförandeskap och, samtidigt, den aktuella promemorian försvinner ur hanteringen, ut till Riksarkivets bergrum och inte in i den uppsnyggade granskningskommissionens formella 1000-sidiga rapport!

Så ska en slipsten dras! Gör om en sittande kommission, och dölj därmed alla obehagliga papper! Jag påstår inte att promemorian varit oåtkomlig, men det har krävt en del arbete att hitta den i gammal överspelad byråkrati, och ingen mer än jag själv har ägnat PM ”Palmekommissionen 95-193” något som helst intresse. Inte 1995, inte 2013.

Jag kan erkänna att jag denna Luciamorgon vaknade, inte av några tunga fjät men av tung spänningshuvudvärk. Allt ville kännas så meningslöst, ingen bryr sig om mig – ja ni vet hur vi kan känna oss en grå morgon. Men jag sätter mig nu vid den trogna ordbehandlaren och berättar hur jag ser på problemet, som ju sannerligen inte bara är mitt utan är hela Sveriges spänningshuvudvärk. Min egen börjar släppa.

Jag har i dessa dagar ett än så länge ensidigt samarbete med Wilhelm Agrell, som jag alltid har uppskattat och som i dag går ut i media och än så länge är försiktig: ”det ser egendomligt ut, men jag kan inte säga hur ärendet kommer att stå sig inför domstol…”.

Jag har någon gång nämnt att ett nyhetsmedium i försiktiga ordalag sagt sig vara intresserat av mitt arbete i Palmeärendet, och när dysterheten sätter in brukar det kunna hjälpa att minnas detta än så länge mycket diskreta medium. Få se vad som händer.

Anti Avsans uttalande, så ofta citerat av mig:

Nä nä, vi har sån uppbackning att ni kan aldrig ta oss

klingar återigen.

Kanske har Avsan rätt. Kanske är uppbackningen, mot alla odds, så stark att Avsan och hans apostroferade kompisar inom MOP86, mordets kampförening, i dag är oåtkomliga. Men naturligtvis inte i längden oåtkomliga för skarp forskning, skarp lagföring. Om jag räknar rätt är det om drygt 42 år aom mordets nesliga dokument släpps fria för allmän insyn. Då blir det Elnas och Lyras och Felix jobb att granska och berätta för det nya Sverige om den skitiga värld som gammelfarfar tvangs att leva i.

Kommer någon att bry sig om vad de uträttar, barnbarnsbarnen?

Ja. Det tror jag. Sanning, skalpellvass sanning, skär med tung och stålblank kraft genom gammal murken ondska, gammal lögn, gammal dårskap. De avslöjande texterna kommer att läsas och begrundas, av 2050-talets människor, från 2050-talets super-app.

Sven Anér

Till Gustav Fridolin (mp), Stefan Löfven (s) samt Jonas Sjöstedt (v).

11.12.2013. I anslutning till härmed översänd dokumentation.

Är de skakande uppgifterna om de båda FRA-cheferna korrekta? Detta är, enligt min bestämda mening, oppositionens sak att utreda. Vad vet vi i dag?

Jo, att materialet lämnades över till den s k Marjasinkommissionen 1995-96 dels vid en muntlig föredragning av säkerhetsexperten Ulf Lingärde, dels i form av den skriftliga promemoria som närslutes.

Där upphör all formell undersökning av detta dramatiska ärende. Promemorian placerades, med Palmekommissionens registreringsnummer 95-103, hos Riksarkivet, och därifrån har det därefter inte begärts fram av vare sig regering eller myndighet.

Det finns sålunda inget formellt uttalande – eller något uttalande över huvud taget -, som bekräftar att uppgifterna om de båda generaldirektörerna vid FRA är osanna – eller sanna.

Jag riktar mig nu till ledarna för de tre oppositionspartierna med förslaget att konstitutionsutskottet omedelbart inkopplas så att klarhet kan vinnas beträffande Lingärdes promemoria, Palmekommissionen 95-103.

Det måste i allra högsta grad ligga även i den nuvarande FRA-ledningens intresse att Uppdrag Gransknings pågående kontroll av FRA:s i dag bedrivna verksamhet följs upp på denna avgörande viktiga punkt.

Jag sätter värde på svar, uppgift om dnr och handläggare, samt åtgärd.

Djupt oroad och engagerad hälsning,

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

./. bil.

9.12.2013.

Wilhelm Agrell, Lyngby 713, 247 91 Genarp.

Detta är den största svenska skandalen, alla kategorier.

I en skammens komplott skulle Olof Palme röjas undan.

Slå upp dörrarna till de unkna slutna rummen, släpp in den friska luften, släpp in sanningen!

Du har förtroende.

Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

./. Promemoria, skrivelse till FRA, Generaldirektören.

Hjälper Bildt Sverige? Eller stjälper?

10.12.2013.

Det är en vanlig grå decemberförmiddag, så dystra känslor kommer tassande. I TV:s Sydafrika öser regnet ner, och några tusen har tydligen skrämts bort. Sveper mera ära in över Nelson Mandelas minne? Kanske. Men är det de höga dignitärerna som i så fall sprider glansen? Nej, knappast alls. Däremot de nära hundratusen ur hans folk som kommit till stadion i Johannesburg.

Vår kronprinsessa finns på plats och går en meter bakom Reinfeldt, plikttrogen som alltid. Reinfeldt får inte tala, Sverige är för litet, sägs det, vi har inga märkvärdiga handelsförbindelser just nu. Dessutom lär den svenske statsministern knappast åtnjuta toppbetyg där nere; här hemma mullras det mot högern, efter apartheid-åren.

Bildt är naturligtvis inte på plats, med sin politiskt tveksamma gamla ryggsäck. Hans dagsfärska svenska renommé är heller knappast lysande, snarare skrämmande. Hns uttalande här om veckan nerifrån Ukraina att ”ryssarna inte är arga, de har nog knappast noterat FRA-affären” står i dag i bjärt kontrast mot uppgiften om ryska spaningsattacker mot FRA och Lovön i påskas. Om dagens opinionsläge står sig till valet har Carl Bildt gjort sitt, knappast saknad ens av det inbitna högerfolket.

Dagens – och gårdagens – FRA-situation tillspetsas med varje dag som går, inte minst mot bakgrund av det skakande FRA-dokument som jag nu lägger ut på bloggen – läs! Kommentera!

Carl Bildt har från 70-talet och framåt varit USA:s vänligaste och mest aktive förespråkare i Rosenbad. När Hårsfjärden var blixtaktuell flög Bildt personligen över till Washington och rapporterade, med en följsamhet och lydighet som förvånade den gången och som kanske får sin förklaring i dag: var FRA från början skräddarsytt av USA för Bildt och för det Sverige som så ofta gick i Bildts ledband?

Jag ställer den givetvis naiva frågan: Vem inom Sveriges allmänhet har velat se Sverige i rollen som betald spion mot Ryssland för USA:s räkning? Vem utöver Bildt och dem som följt hans doktrin? Hade du velat ha det oss påtvingade FRA snokande mot Ryssland , för amerikanska dollar? Hade jag?

Som vanligt, efter varje table ras, lir vi tvungna att göra det bästa av en sorglig situation. Allianstrogna medier försöker intala oss att ”det här är väl inte så farligt?” (när ryska MIG attackspanar mot Drottningholm och Lovön?), medan medier och människor med annan politisk inriktning ställer sitt hopp till septembervalet.

För att gå närmare mig själv är jag förstås mycket spänd på utfallet av mina återuppväckta uppgifter om de båda (!) FRA-generaldirektörerna som ställde upp med heligt löfte att röja Olof Palme ur vägen.

Gjorde de verkligen? Kan vi veta det? Ett svar på den frågan kan bli: det kan i dag ingen säkert veta, eftersom saken aldrig över huvud taget blivit utredd.

Så fort denna promemoria, med viss pompa blivit skriftligen och muntligen presenterad för en svensk statlig granskningskommission (då under namnet ”Palmekommissionen” eller i folkmun ”Marjasinkommissionen”), skickades dossiern utan vidare kontroll till riksarkivet, sedan Sigvard Marjasin petats bort med skammen att ha fifflat med kvitton. Det hade han egentligen inte, enligt domstolsbesked så småningom, han hade i stället bort förtjäna heder och ära för att han lät sin kommission avslöja ett helt otroligt skumraskspel (”Palme ska röjas undan, vid Gud!).

Uppdrag Granskning gör i dessa dagar ett gott grävarbete beträffande FRA:s allt mer utbredda spioneri. Kompletterat med mina än så länge oemotsagda allvarliga beskyllningar mot hrr generaldirektörer Ljunggren och Wallroth borde denna samlade attack mot FRA:s krypskytte snart kunna leda till räfst och rättarting – allt medan människor här i landet börjar undra om Sverige i någon konkret mening fortfarande finns till.

Berätta på bloggen vad du tycker! Det är viktigt att en opinion blir synlig. Em opinion riktad mot Carl Bildt, men inte bara mot honom utan mot dessa kompanier och skvadroner av medlöpare som alltid finns till hands och bäddar för herrar som herr Bildt!

Sven Anér

Till Försvarets Radioanstalt, Generaldirektören. ANGELÄGET!

För omedelbar kännedom och åtgärd: Justitieministern, RÅ, RPS.

Undertecknad Sven Anér anmäler härmed, för FRA;s omedelbara och angelägna granskning,

PM 1993-04-04, med markeringen: Strängt konfidentiellt – får ej kopieras.

Denna PM, som närslutes, har en förhistoria och en förklarande bakgrund som utförligt framgår ur själva denna promemoria, vilken år 1995 presenterades för vad som då kallades ”Palmekommissionen” eller ”Marjasinkommissionen”, föregångare till den ”Granskningskommission”, som sommaren 1999 avlämnade sin rapport rörande mordet på Olof Palme.

I och med anhängiggörandet av promemorian registrerades den inom Palmekommissionen som Palmekommissionen, ink 1995-05-02, Dnr 95-103. Ordalydelsen är den fullständiga, oförändrade, enligt promemorians original, vilket under ovanstående registernummer förvaras hos Riksarkivet och kan därifrån i kopia rekvireras.

Det för FRA centrala avsnittet är nedanstående stycke på sidan (här markerad) 85:

De i samhället högt uppsatta personerna Per-Gunnar Vinge, Bengt Schuback, Lars Ljunggren (F 7, enllgt en avkodifieringslista) och Bengt Wallroth (F 8) tog ett historiskt beslut inför Gud och fosterlandet (varför utlämnade /skall stå ”utelämnade”/ man kungen?) att Palme måste bort, röjas ur vägen. Lars Ljunggren var generaldirektör för FRA 1972-1985.. Bengt Wallroth var hemlig chef för SSI 1982-1984 och chef för internationella enheten vid försvarsdepartementet 1984-1985. Sedan 1985 har han varit generaldirektör för FRA. Med tanke på fortsättningen är det ett intressant faktum att Per Kettis, mannen som var FRA:s generaldirektör mellan Lars Ljunggren och Bengt Wallroth, är Sveriges ambassadör i Indien sedan 1909 /fel årtal. Skall, enligt Vem är det, vara 1989/.

Jag ställer nu ett antal frågor till dagens generaldirektör för FRA:

Nr 1 Känner dagens GD till den av mig översända promemorian?

Låt mig understryka att dess autenticitet eller sannfärdighet aldrig har officiellt betvivlats. PM har uppenbarligen utan kommentar deponerats på Riksarkivet, och promemorian togs aldrig upp av den efterföljande Granskningskommissionen, varför den i efterhand varit omöjlig att finna för den som inte gått till Palmekommissionens dossierer på Riksarkivet.

Nr 2: Avser GD att noga granska av mig presenterade uppgifter, vilka, som de står, ter sig ytterligt illavarslande?

Nr 3: Kan uppgifter, som hänför sig till översänd PM, tänkas finnas i FRA:s arkiv?

Nr 4: Hittar GD en koppling mellan dagens uppgifter om FRA-spioneri för USA:s räkning å ena sidan och eventuell USA-koppling redan på 1980,-90-talen å den andra?

Nr 5: Anser GD att det ligger i FRA: s absoluta och angelägna intresse att allt som sammanhänger med denna promemoria Palmekommissionen 95-103 omedelbart och opartiskt utreds?

Jag understryker att ingen enda av promemorians sakuppgifter på minsta sätt dementerats, t ex ingalunda av Palmekommissionen under Sigvard Marjasin eller av ledamoten i Marjasinkommissionen, ledamoten och huvudsekreteraren i den efterföljande Granskningskommissionen, nuvarande JO Hans-Gunnar Axberger.

Som GD förstår betraktar jag, som rutinerad författare och nyhetsjournalist, den hittillsvarande tystnaden kring PM 95-103 som synnerligen anmärkningsvärd.

Nr 6: Mitt eget intresse i denna sak är uteslutande den undersökande nyhetsjournalistens. Jag har, allt sedan Olof Palmes död 1986, journalistiskt granskat detta outredda mord, bl a skrivit 8 böcker i ämnet, med start 1987-88 med Palmemordet: Polisspåret. En av de frågor jag ofta berört är denna: Har mordet på Olof Palme varit en enbart svensk illgärning, eller har internationella kopplingar förelegat?

Nr 7: Jag anhåller nu att FRA:s GD och övriga ledning med energi och skärpa tar sig an denna mycket allvarliga sak. Jag önskar FRA:s fortlöpande och snabba kommentarer.

Sven Anér, 210814-5075, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79. FK, DHS. DN 1948-62 (60-62 tidningens Moskvakorrespondent.) Sveriges Radio-TV 1963-71, därefter free lance journalist, författare, TV-producent.

Blogg: www.svenanerpalmemordet.blogspot.com. SJF, SFF, PK.

Insändare till AB:

Två efter varandra fungerande generaldirektörer vid FRA mot slutet av förra århundradet ”tog ett historiskt beslut att Palme måste bort”, detta enligt en säkerhetspromemoria med registreringsnummer ”Palmekommissionen 95-103”. Denna PM har, ogranskad, okommenterad och sålunda odementerad, av en av Palmekommissionerna placerats i ett av Riksarkivets bergrum i Kungsklippan i Stockholm, varifrån den går att begära fram ur dunklet, sex tätskrivna A4. Dramatisk läsning.

Var FRA på alerten i höginternationella sammanhang redan inför Palmemordet?

Sven Anér

RPC vägrar sammanträffa med Sven Anér – oerhört!

4.12.2013. På denna, samlade och välstrukturerade förfrågan låter denne rikspolischef sin chefsjurist Lotta Gustavsson svara, med vänster hand och med en tjänsteskrivelse, sålunda inte med ett myndighetsutlåtande försett med besvärshänvisning.

Gustavsson skriver, kort och kärnfullt:

29.11.2013. Svar på brev till rikspolischefen.

Rikspolischefen har mottagit din skrivelse daterad den 23 november och gett mig i uppdrag att besvara den.

Rikspolischefen har inte möjlighet att träffa dig.

Skrivelsen har överlämnats dels till Rikskriminalpolisen för kännedom och eventuell åtgärd, dels till avdelningen för interna utredningar vid Rikspolisstyrelsen eftersom du i skrivelsen framför vissa klagomål mot polisanställda.

Lotta Gustavsson

Att en chefsjurist vid rikspolisstyrelsen, utan att på minsta sätt koppla in sitt juridiska kunnande eller engagemang, på några få sura rader avfärdar min detaljerat allvarliga skrivelse är milt talat anmärkningsvärt.

Rikspolischefen påstår sig sålunda aldrig vilja träffa mig, vilket går emot tanken bakom hela den svenska öppna administrationen. Verkschefen ska ha en tidslista upprättad, enligt vilken han eller hon alltid är beredd att ta emot representanter för allmänheten. När rpc nu går i direkt attack mot en ingalunda kriminaliserad författare och nyhetsreporter biter denne rpc huvudet av skammen.

Jag begär nu, för det första, ett myndighetsutlåtande försett med föreskriven besvärshänvisning, och, för det andra, i ett dylikt utlåtande, fullständiga kommentarer i sak till min skrivelse. Att den, tydligen, påstås bli remitterad till rikskriminalpolisen resp avdelningen för interna utredningar saknar givetvis allt faktiskt intresse, eftersom rpc mycket väl vet att dessa frågor sedan år tillbaka redan underställts dessa båda instanser utan att någon reaktion uppstått. Att rpc låtsas prestera någonting konkret, genom att skicka papper till underställda myndigheter som aldrig rör Palmeärendet, för inte saken framåt utan bakåt,

Gå in i ärendet och svara i detalj! Ta tf poliskommissarien Lars Christiansons märkliga, odaterade promemoria! Rpc måste självfallet, i likhet med mig, notera att innehållet i promemorian strider mot den av rikskrim till mig försålda Lisbeth-bilden. Samt notera att den uteblivna dateringen strider mot allt vad polisbyråkrati heter.

Jag kan försäkra rpc och den märkligt tjänstvilliga Lotta Gustavsson att skrivelser av denna typ, från rpc, endast stärker mig i mitt beslut att finna sanningar i Palmeärendet.

Jag lägger till ytterligare en punkt till min ursprungliga ärendelista, nämligen frågan om internutredningars inkopplande på Anti Avsan-affären.

Som rpc vet, blev ingen som helst internutredning inkopplad på Avsanärendet, utan all utredning som förekom leddes av just den polismyndighet, rikskrim, som hanterade hela Palmeärendet, vilket strider mot gällande förordningar, som rpc mycket väl vet.

Jag begär då: underkasta i dag Anti Avsan föreskriven granskning vilken skall utföras av Stockholmspolisens internutredning, föreskriven eftersom Avsan vid dödsskottet mot Olof Palme var i Stockholm tjänstgörande polisman. Han hördes den 14 april 1993 av rikskrims personal i stället för av internutredare. Jag begär att rpc omedelbart rättar till!

Avslutningsvis: sänd mig omedelbart begärd information samt bevis på vidtagna åtgärder! Sänd mig även motiveringen till att jag förvägras ett sammanträffande med rpc! Och svara själv, enligt gällande föreskrifter, inte via en tydligen lydig chefsjurist!

Sven Anér, utan anteckning i straffregistret, Karlsrogatan 85 A, 752 39. 018-15 12 79.

Svara själv, rpc!