Marjasinaffären

17.12,2013.

Sigvard Marjasin fick den stora publiciteten kring 1995, då de klippta kvittona avslöjades och blev nationell story. Parallellt med dessa kvitton och så småningom med rättegången mot Marjasin – där han helt friades - lade den tidigare statliga säkerhetsexperten Ulf Lingärde, i två etapper, fram för den av Marjasin ledda ”Palmekommissionen” skrämmande uppgifter om en 15-mannakomplott som skulle ha utmynnat i Olof Palmes död.

Men någon egentlig granskning av dessa sensationella uppgifter följde aldrig. I stället medförde kvittokritiken mot Marjasin att hans kommission helt sonika lades ner, trots att någon kritik mot själva kommissionsarbetet inte framkommit. Palmekommissionen förpuppades nu raskt, och det togs föga hänsyn till de utredningar kommissionen faktiskt utfört: ”knappast intressant” sa den blivande huvudsekreteraren för vad som nu skulle heta Granskningskommissionen, Hans-Gunnar Axberger, varefter Palmekommissionens handlingar förflyttades till Riksarkivet, där också bl a Lingärdes PM ”Palmekommissionen 95-103” hamnade.

Lingärde hade bidragit dels med närvaro vid en s k hörning med kommissionen, dels genom att översända sin promemoria. Så småningom började materialet sippra ut, och helhetsbilden blev djupt skrämmande – ansåg och anser i varje fall jag, medan däremot myndigheter och medier knappast reagerade alls, närmast under hänvisning till att nu skulle en ny och fräsch granskningskommission träda till och raskt överflygla Ulf Lingärdes aktiviteter.

Det går att säga att detta är sakens status ännu i dag, trots att promemorian alltså direkt utpekar två (!) tidigare generaldirektörer vid FRA, hyperaktuellt just nu för sina kontakter med amerikanska NSA, vilka tycks ha hållits öppna ända sedan 1954! (Läs bifogad PM in extenso!)

Det är märkligt att konstatera, som så ofta, att dramatiska händelser inom Palmesfären blir omvänt proportionella mot det aktuella sakläget: de stora sensationerna väcker föga intresse. Att i denna atmosfär försöka arbeta fristående och journalistiskt engagerat och korrekt är inte helt lätt. Genom att myndigheterna själva inte skapar något eko eller sorl kring händelseförlopp som de avsiktligt nonchalerar frågar sig allmänheten, med rätta, vad det är för konstigheter som t ex Sven Anér letar upp, okända för stora och förmodat seriösa medier.

En journalists uppgift borde vara att presentera stora, självklara nyheter, men i Palmeärendet tillkommer det speciella kravet att berätta för allmänheten varför nyheten är en nyhet. Ett segt sakernas tillstånd.

Jag har viss kontakt med min publicistiska omvärld, naturligtvis, men vart denna kontakt i dag leder vet jag inte. Kanske går Palmevärlden att bevaka endast av en helt fristående journalist med journalistiskt ansvar. När även andra hänsyn kommer till, ägaransvar, samhällshänsyn och liknande synpunkter, är det lätt för ett externt nyhetsflöde att stanna av – ”du med din Palme, Sven Anér”.

Till slut preciseras en kraftmätning av närmast surrealistisk karaktär, där jag möts av frestelser varje grå morgon: ska jag slita med text som ingen vill läsa, eller ska jag odla min gamla själ och min jämngamla lekamen med muntrare ingredienser: omläsning av bokhyllornas många bra böcker, en glad promenad med min röda rollator, något överraskande gott till middagen vid köksbordet Eller ens vet om om jag klarat dem? Det ingår i bilden att mina motståndare, rikskrim och RÅ, sällan eller aldrig berättar för mig om jag har rätt eller fel utan håller mig på en ständig sträckbänk, under tillrop som att ”handlingen kan ej frisläppas” eller ”den frågan besvarade vi år 1987”.

Sven Anér