8.3.2012. Det var ett par veckor sedan, men nu är boken klar och ligger för produktion hos Scandbook i Falun. Jag hade fått indikationer om att det fanns önskemål om en snabb bok, rätt in på Sabbatsbergsakuten, och boken kom också till ganska snabbt.
En del av innehållet är förstås känt för bloggbesökarna, men mycket har tillkommit, bland annat utförliga beskrivningar av myglet och strulet vid Dekorima och Sabbatsberg samt den detaljerade beskrivningen av dvd-skivorna som förstördes medan de befann sig i Postens vård. Om mina och Bo Alvbergers duster med den svenska rättvisan berättas också; rättvisan tycks mena att det är vi som ska straffas, inte sabotörerna som rättvisan inte bryr sig om att leta efter.
Boken heter
Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme – ja, Lisbeth Palme presenteras som centralt medverkande person. Denna bok bör köpas av alla som är engagerade i det dunkla Palmeärendet; den ställer regering och myndigheter mot väggen på ett sätt som de får svårt att slingra sig undan.
Jag ser i dag Eko-redaktionens fina grävande arbete kring vapentrasslet i Saudiarabien – sällan har så många svenska höjdare vetat så litet om den affär de själva har skapat.
Jag skickar i dag några Palmetips till just Eko-redaktionen. Här har ni detta tips, som en snabb brush-up efter bloggpausen:
Hur var det med Lisbeth Palmes hatt?
5.3.2012.
Jag har några skrivelser liggande hos ämbetet – när tid finns kanske någon kan svara?
Här ett nytt ämne. Det gäller vilken kappa och vilken hatt Lisbeth Palme bar mordkvällen?
Jag har inte i materialet sett några beskrivningar att ta fasta på. Enda vittnesuppgift av intresse verkar vara den person som berättar att han inne på biografen Grand tog upp Lisbeth Palmes hatt, som hon hade tappat på golvet, och gav den till Olof, som väl lämnade över den till sin maka.
Men om denna hatt var den svarta hatt som, på de bilder polisen sålt till mig, Lisbeth Palme bär till sin mörka tygkappa med slejf och kapuschong , så kanske mycket talar för att det är denna hatt som bärs under hela mordkvällen, kan det stämma?
Men detta skulle i sin tur medföra att Lisbeth Palme, om uppgifterna om den bruna mockapälsen stämde, gick ut en fredagkväll på stan med svart tyghatt till brun mockapäls – det känns mycket egendomligt.
Förhåller det sig i stället så att den mörka tygkappan bars av Lisbeth Palme under hela kvällen, från Västerlånggatan via biografen Grand och Dekorima fram till, med sex minuters fördröjning, Sabbatsbergsakuten, då i Christiansons kommissariebil? Men vart tar i så fall mockapälsen vägen? Den blir ju inte synlig alls. Fanns den aldrig med vid Dekorima känns det ju underligt att den i genomskjutet skick fick resa till Wiesbaden tillsammans med den ”T-shirt”, som enligt Åke Nilzén och Claës Palme aldrig bars av Lisbeth Palme på Sabb; där bar hon en oskadad ren vit blus.
Detta är adiafora, kanske Ämbetet tycker, men jag vill gärna ha ett svar, tämligen omedelbart. Jag ventilerar dessa frågor i min kommande bok ”Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme” – jag kommer att inge denna bok till Ämbetet då den föreligger.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79 – det går ju alltid bra att ringa.
Hur var det med ambulansens ankomst till Sabb?
6.3.2012. Till RÅ.
Den korrekta tidpunkten för Olof Palmes ankomst i Sollentunaambulansen till Sabbatsbergsakuten är
23.35,
då detta klockslag stämplas in på Olof Palmes journalkort. Jag har själv konstaterat detta klockslag vid besök på Sabbatsberg någon tid efter mordet.
Troligen sker den faktiska ankomsten ännu något senare, eftersom ankomsttider brukar stämplas in redan då ambulansen förvarnas och om patientens namn är känt.
Men exempelvis granskningskommissionen från 1999 skriver, som RÅ vet,
på sidan 142 (första utgåvan):
23.31.40 rapporterar ambulanspersonal till LAC enligt LAC:s bandinspelning att ambulansen anlänt till sjukhuset.
Det finns självfallet ingen anledning att misstro det instämplade klockslaget. I stället måste det muntligt bandinspelade klockslaget vara felaktigt, och därmed förskjuts hela den föregående, av granskningskommissionen registrerade kronologin. Mordet ägde i själva verket rum kl 23.28.
Jag har nu begärt fram det aktuella patientkortet men enbart mötts av två avvisande brev från rikskriminalpolisen; breven bifogas i kopia.
Jag noterar alltså, RÅ, att ett mycket centralt dokument har försvunnit ur Palmeutredningen. Det saknade patientkortet för Olof Palme kan sägas vara det absolut viktigaste dokument som utvisar ett originaldokumenterat skriftligen tryckt bevis för den aktuella ambulansens ankomst till Sabbatsberg. Övriga klockslag, som granskningskommissionen redovisar, finns enbart registrerade som bandinspelningar från LAC, inspelningar som lätt har kunnat ändras och justeras.
Det framstår för mig som anmärkningsvärt och upprörande att det enda skriftliga originaldokument som upprättades kring mordet aldrig refereras av Palmeutredningen och i dag uppges vara försvunnet. Insatschefen på platsen, kommissarie Gösta Söderström, och hans chaufför, polismannen Ingvar Windén, har båda angivit klockslaget 23.30 för deras ankomst till Dekorima samt angett 23.28 som det sannolika klockslaget för själva mordet.
Det noterades också i förundersökningsprotokollet, som RÅ vet, att Söderström och Windén anför avvikande mening, men berörda myndigheter har valt att nonchalera deras utsaga, avgiven av de första polismännen på platsen.
RÅ: klockslaget 23.31.40 för ambulansankomsten är ett omöjligt och helt osant klockslag. Jag utgår från att RÅ nu dels begär fram det aktuella patientkortet, dels föranstaltar om helt ny utredning av händelseförloppet kring Dekorima.
Jag vill avslutningsvis meddela att de skrivelser rörande fel och diskrepanser i polisutredningen, som jag sedan i går i separata skrivelser påtalar, kommer att av mig användas som bevisning vid de eventuella juridiska processer som kan följa på utgivningen av min bok
”Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme”.
Om mina skrivelser ej besvaras kommer detta faktum att av mig speciellt. åberopas.
./. 2 skrivelser från RPS.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79, ring gärna om det underlättar.
Lika märkligt varje gång…
Ja, det är lika märkligt varje gång, att redogöra för dessa över 26 år gamla händelser för nyhetsfolk som ingenting tycks veta. Jag ger nu ett avsnitt ur Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme:
Expressens Karlsson: Du har ett scoop. Sven!
Då jag tänker på min kamp för rätt och sanning i Palmeärendet, där några faktauppgifter aldrig ifrågasätts eller dementeras, framstår mediernas iskalla attityd som det mest beklämmande. Det går inte att slåss mot den som alltid viker undan, gömmer sig, inte finns.
Jag tänker nu gå igenom några av de största och viktigaste svenska medierna, de som skapar opinioner, grundval för opinioner, för att kontrollera vilket intresse de har haft och i dag har för Palmeärendet, antingen i största allmänhet eller i min version. Dessa båda aspekter sammanfaller nästan alltid. Det är inte bara Sven Anér som inte får nämnas. Även ämnet som sådant är praktiskt taget tabu. Överspelat, undanstoppat, ad acta, förlegat, icke existerande.
Så det verkar inte som om det skulle spela någon roll om jag behandlade Palmeärendet medhårs, enligt gällande officiella önskemål, eller med den ”edge” som varit min praktiskt taget sedan mordet begicks. Det är inte jag som är den skyldige. Det är ärendet som sådant som bär på en inneboende skuld. Alla medier vet, fast de inte erkänner, att det var en katastrof som inträffade den 28 februari 1986. Inte bara mänskligt, händelsemässigt, utan genomgripande katastrofalt, för den svenska rättsstatens framtid.
Palmemordet hade kommit för att stanna, med drastiska verkningar framåt för en obestämd tid. Verkningar inåt i statsapparaten, som inte alltid skulle gå att upptäcka med blotta ögat, men som med åren blivit allt tydligare, som möglet blir synligt när eternitskivorna bänds bort från stuggaveln.
Men våra svenska medier har, med små små undantag i radikala tidningar på vänsterkanten, valt att, i varje fall från millennieskiftet, aldrig föra upp det brännande och brinnande ämnet på agendor eller på reportrarnas uppdragslistor.
En filmfotograf som jag samarbetade med för ett antal år sedan brukade, när allting körde ihop sig och allt verkade hopplöst, trösta mig med ”Glöm det”, sagt på ett vänligt skånskt idiom. ”Glöm det.” Och gå vidare och se glad ut.
Medier har genomgående glömt, eller rättare sagt förträngt, och är det någonting opinionsbildande och nyhetsinformerande organ inte får förtränga, så är det den stora, den största händelsen, den som kan skapa och störta ett samhälle.
Jag behandlar sedan våra vanligaste medier, de som vi har på vårt köksbord, på skärmar och i radioapparater, och jag märker vid en omläsning att jag är mycket kritisk, jag har sett förträngningen av Palmeärendet som ett hot mot vårt yrke, en kränkning.
Expressen hade, efter Karl-Johan Karlssons initiativ för ett par år sedan, chansen att göra sitt (och mitt) bästa scoop:
”Skulle du ha någonting emot om vi gick in i ditt material och gjorde en stor grej av det här konstiga Palmeärendet?”
Eftersom frågan gällde ett av mina största intressen här i livet svarade jag självfallet nej /=ja/ samt uttryckte min glädje över att en stor tidning äntligen hade vaknat. Karl-Johan och jag skildes åt med journalistiskt adrenalin rikligt flödande, och jag såg ett ljus i tunneln.
Sedan följde en period av väntan, interfolierad med glada, alltmer dämpade tillrop från Expressenmedarbetaren Karlsson:
”Vi jobbar med ärendet, vi tittar noga på saken, det kanske kommer att dröja lite, det har kört ihop sig, det blir tyvärr ingenting.”
Nej just det, ingenting. Karlsson hade hela storyn på en bricka, men chefredaktören hade sagt att ”nyhetsvärdet inte höll”.
Nehej. Så blev det.
Och därmed slut på titten in i ”Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme”.
Eftersom jag är både författare och förläggare och bloggare kan jag ju utannonsera boken för inköp redan nu, fast utgivningen dröjer ett par veckor:
Köp ”Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme! Sätt in 139 kronor på postgiro 75 05 55-5 så har du boken i brevlådan kring månadsskiftet! Jag litar till mina bloggbesökare och till mina gamla prenumeranter på PALME-nytt under det förra årtusendet!
Er tillgivne Sven Anér
PS: Jo, bloggbesökare: det grova falsariet kring Lisbeth Palmes klädesplagg återges på bilder i svartvitt och färg på bloggen; bilderna ger precision och perspektiv.
