29.11.2011.
RÅ. Min fråga gäller det upprop som med individuellt preciserade adresser tillställdes RÅ 20.11: har dessa frågor individuellt besvarats? Jag bifogar ett ej ifyllt ex av uppropsmallen och önskar omedelbart svar, jämlikt bl a FörvL 4§.
Sven Anér, (obs vinteradress!) Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala.
018-15 12 79.
PS: Det vore även tacknämligt om RÅ toge sig tid att besvara min skrivelse från den 4 november. DS.
PPS: Det live-inspelade Tuna-mötet 19.11 presenteras enligt planerna inom kort på marknaden. I filmen ingår en genomgång av Lisbeth Palmes alla kända aktiviteter mordkvällen, från ca 23.10 till 23.42, då Lisbeth Palme, som RÅ vet, i polisbil anlände till Sabbatsbergs akutintag, sex oredovisade minuter efter Olofs ankomst i ambulans till detta akutintag.
Filmen, som DVD, kommer att saluföras för 60 kronor, inkl porto och exp. Plusgiro 75 05 55-5.
Om så önskas kan RÅ sålunda om någon tid förvärva denna DVD, vilken ej bör sakna intresse för ämbetet. Jag återkommer med närmare info, liksom jag räknar med RÅs svar på skrivelserna 4.11 och 20.11. Skulle dessa skrivelser båda ha förkommit anmodar jag RÅ att meddela mig. DDS.
Brev till Göran Persson vid Båvens strand
27.11.2009 – Ja, Göran Persson, det här skrev jag i dag på förmiddagen, du känner igen problemen.
Men till mitt ärende, efter att ha hört delar av dina samtal med Figge. Bonniers Uppslagsbok skriver i band 2, sidan 1158:
Båven, sjö i mell. Södermanland, 66 km2, 21 m ö.h. Avflyter genom Husbyån, sjön Långhalsen och Nyköpingsån till Östersjön. B. är känd för sin vackra natur, den har en säregen strandkontur med djupt inskurna vikar, som är sprickdalar el. har uppkommit genom förkastningar.
Denna text godkändes år 1961 för tryckning av uppslagsbokens redaktionssekreterare fil kand Uno Dalén, som 1949 var kulturmedarbetare på Dagens Nyheter och en dag vid eftermiddagskaffet skrämde oss genom att ryta:
”Ni kan för fan inte gå genom livet och inte veta om ni tror på Gud eller inte; ni måste för fan bestämma er!”
Vi satte wienerbrödet i halsen, måste vi det? Religion diskuterades onekligen inte dagligdags, mer än i kombination med Herbert Tingsten, som ibland kunde skicka ut oss ett gäng unga DN-journalister till stadens kyrkor för att kolla vad det var för trams som predikades för skattepengar.
Men Båven var det. Denna onekligen vackra sjö var min barndoms paradis. Åren 1928-32 tillbringade jag tillsammans med min far, Josef, ofta kallad JA, min mor Gunvor, min kära syster Kerstin, som du väl hann få som kamrat i kammaren innan hon alldeles för tidigt dog i början på 90-talet.
Jag vet inte hur mina föräldrar hittade Båven och dess pärla, Ådö, med eget slott, ett av de mindre. Men till ”Villan” – den hette väl det för att lysa statarna nere vid färjeläget i ansiktet - åt Svanholmen till, flyttade vi varje juni när plugget slutat. Sommarhyra var – om jag inte missminner mig – 500 kronor – kan det vara möjligt? Det var ju enorma pengar när mjölken på Konsum kostade 12 öre och den tunna grädden lika mycket.
Ådö blev min hemort nästan lika mycket som Götgatan i Stockholm. Alla ställena: källan där vi skrämde grodorna och hämtade dricksvattnet, eken vid sjön, sandgångarna som skulle krattas innan far kom med tåget från Stockholm Södra till Skebokvarn, där jag kunde få köpa gräddkola för 25 öre i en spännande kartong, som kunde fastna i SJ:s krångliga automat, tillsammans med min tumme.
Under de många årtiondena som följt har jag alltid, på västra stambanan, hållit mig extra vaken inför Skebokvarns imposanta stationshus (där inget tåg längre stannar och det till Malmköping sedan länge är nedlagt), det röda mejeriet i tegel samt ”FOLKSKOLA”, jag tror du har både huset och skylten kvar än i dag. Håll utkik när du är 500 meter från stationen.
Dit anlände alltså JA i borgerligt majestät med Allmänna Valmansförbundet etsat i sin panna samt möjligen med någon present till Kerstin och mig om vi hade krattat ordentligt. Mor och vi hämtade med Archimedes-snurran i den lilla ån som leder (ledde?) in till Skebokvarn, där det även fanns handelsbod, var det Konsum?, och ett ljuvligt konditori som tillhandahöll Pommac för 30 öre flaskan. Jag hade konditoriträning efter upprepade besök hos min faster Olga som drev Nya Konditoriet i Karlskoga, tjänade pengar på Bofors alla ungkarlar och var en älsklingsfaster.
Hem, mellan Svanholmen och Ådö, skulle far styra, AE eller OA hade kunnat rita honom. Hemma hade Hildur den stuvade abborren klar, underbart god men svårartad med alla sina ben. Abborren var fångad av ”fiskarn” som bodde i sin fiskarstuga så att jag kunde vinka till honom från vår båt. Livnärde han sig verkligen på fiske i Båven? Jag har läst att fisket ska vara gott i dag, men vår fiskare hade knal utrustning – hade han ens en motorbåt? Och vem sålde han till mer än till Hildur i Villans kök?
Själv fick jag varje juni och varje augusti följa med som matsäck – hette det visst – i Guldsmedsbolagets lastbil när flyttlasset gick, komplett med fikus och samma gamla tåliga tramp-Husqvarna. Flyttlass varje sommar, fem somrar i rad? Verkar lite bökigt, in retrospect.
Vad väl Kerstin och jag inte direkt instruerades om var att vi i Villan var lite finare, inte så lite finare, än rättare Åberg och hans underlydande och inte minst lagårdskarlen och hans stora tyvärr skitluktande familj, på ömse sidor om färjan, som drogs längs en wire och nu, antagligen sen ett halvsekel, är ersatt med en högciviliserad bro de nittio meterna över till Ådö.
I själv verket upplevde vi ju central svensk samhällshistoria, och Ivar Lo besökte säkert både slott och koja på Ådö de här åren då striden stod het mellan patroner och statare: kuschade, fattiga, alltid flyttande med häst och vagn. Just Sörmland var ju Sveriges stora statarcentrum, och Ivar Los arbete för landskapets lantarbetare var förstås epokgörande. Du ser själv i dag resultatet på nära håll.
Åberg hade cirka sex barn, det var nog ett statarmedeltal. Julle var något år äldre än jag, och vi två märkte sällan att vi skulle hetas inta olika samhällspositioner. Vi sparkade boll på lagårdsbacken och fiskade abborre på krökta knappnålar. Julle fick dona med daggmasken, det var jag lite för Stockholmsklemig för.
Yngve fanns också, men han var två år yngre och räknades inte, och Lisa var en storasyster. Två stora bröder i 20-årsåldern fick bo i drängstugan ner mot sjön och var tämligen ointresserade av småglin, även om vi fick stå och titta på när de slungade småsten över Båven till Helgestalandet så att det ekade i Sörmlandsgnejsen.
Kan jag säga att de fem åren på Ådö gjorde mig socialt medveten? Nej, det tycker jag inte. Jag lärde mig möjligen att vara hygglig mot dem som ansågs stå något trappsteg lägre, men detta hängde lika mycket samman med att jag var rädd för en råsop om jag stöddade mig.
Gården hade flera hästar som gick att rida barbacka på, och på en av åkrarna fick bästa kompisen Stig Olin pröva en Ferguson-traktor. Strax före men ganska likt en Elsa Beskow-plansch.
Det var lite fint att Stenhammar låg så nära, man tog tåget från Skebokvarn till Flen, 80 öre t&r, och det är ovisst om ungar betalade över huvud taget.
Minnen kommer flygande medan jag skriver, så är det alltid. Skollärarn i Helgesta hade min far ont av. Denne skollärare hade en fru som använde för mycket läppstift, det var inte bra, och vad värre var: han hade egen bil! JA hade aldrig egen bil eftersom han spruckit på körkortet, men han kunde alltid disponera snygga bilar som uppdragsgivaren ställde till förfogande. Att en fattig skolfux på landet skulle briljera med egen Nash var mot alla konventioner.
Min egen andliga vänsterförflyttning kom senare, flera årtionden efter Ådö. DN kommenderade inte fram en enhetlig folkpartistisk åskådning inom personalen, men många av oss följde förstås Bertil Ohlin i spåren (min lärare på Handelshögskolan så småningom; om han har förtecknat sina sorgligaste elever genom åren så bör jag finnas med).
Nej, den gradvisa vänsterförflyttningen följde nog på antikärnkraftsengagemanget och inte minst på miljöpartiet, där jag faktiskt tillsammans med Lena var två av partiets 15 ursprungliga stiftare hemma hos Gahrton 1980 på Hammarbyhöjden. Jag försvann från denna eventuella politiska språngbräda; gick själv eller petades undan, stryk det som ej önskas. Gahrton har skrivit en bok i ämnet, där jag finns med i personregistret på några ställen, men jag har inte vågat läsa än. Miljöpartiets framgång i dag känns överraskande, mest är det säkert Maria Wetterstrands förtjänst. Hon fick starkare väljarkontakt än Peter, som fanns med i samband med Bokskogen, mitt förlag under många år som Lena och jag någon gång stödde med en mycket måttlig slant. ”Penningens betydelse för partiarbetet” vore förstås alltid en spännande monografi. Jfr dagens debatt om öppet partimoney!
Vi lider i dag ingalunda någon nöd, men naturligtvis överväger vi varje liten resa, varje matbit som skulle kunna betecknas som lyx och överdåd. PÅ DN och på TV var expenserna sällan något problem, om de inte växte sig skyhöga.
Nyssnämnde Stig Olin berättade en gång för mig att han vid sina sångframträdanden på gamla dar alltid begärde fram en trio.
”Begärde du fram en trio?”
”Ja, då kom jag upp på en helt annan gagenivå. En liten snutt i radio som kanske skulle ha gett en tusenlapp kom nu att generera 12.000. Då kunde det ju bli värt att ställa upp och låta”.
Bredde Stig på? Inte nödvändigtvis. En gång var jag av TV utsänd att göra ett program från Prag, mitt i sovjetisk välvning. Fotografen och jag lyssnade en kväll till ett femmannakapell på krogen som spelade Smetana så gudomligt att jag hyrde dem för en snabbinspelning och för en billig penning. Tyvärr tog de inte mina av Sveriges Radio utlevererade resecheckskronor utan ville ha riktiga prasslande USA-dollar.
Arvodet steg därmed med 500 procent och kom upp i närmare 2 000 svenska kronor – vad ska Rydbeck säga? Men min fotografkollega, mer garvad än jag, försökte trösta:
”Ingen kommer att bråka,” försäkrade han. ”Har du bara ett bra produktionsnummer och ett kvitto som ser hyfsat ut så går det här igenom utan gnäll.”
Det gjorde det. Efter trettio år som frilans ser jag mera nyanserat på produktionskostnader.
Så längt Ådö och din Båven och lite till.
Jag bipackar en DVD och ett PALME-nytt – du kan ju skriva och berätta vad du tycker!
Vänlig och engagerad hälsning till Båven med omnejd och gamla statarrevir!
./. DVD, sänds senare, och tidning
Men till mitt ärende, efter att ha hört delar av dina samtal med Figge. Bonniers Uppslagsbok skriver i band 2, sidan 1158:
Båven, sjö i mell. Södermanland, 66 km2, 21 m ö.h. Avflyter genom Husbyån, sjön Långhalsen och Nyköpingsån till Östersjön. B. är känd för sin vackra natur, den har en säregen strandkontur med djupt inskurna vikar, som är sprickdalar el. har uppkommit genom förkastningar.
Denna text godkändes år 1961 för tryckning av uppslagsbokens redaktionssekreterare fil kand Uno Dalén, som 1949 var kulturmedarbetare på Dagens Nyheter och en dag vid eftermiddagskaffet skrämde oss genom att ryta:
”Ni kan för fan inte gå genom livet och inte veta om ni tror på Gud eller inte; ni måste för fan bestämma er!”
Vi satte wienerbrödet i halsen, måste vi det? Religion diskuterades onekligen inte dagligdags, mer än i kombination med Herbert Tingsten, som ibland kunde skicka ut oss ett gäng unga DN-journalister till stadens kyrkor för att kolla vad det var för trams som predikades för skattepengar.
Men Båven var det. Denna onekligen vackra sjö var min barndoms paradis. Åren 1928-32 tillbringade jag tillsammans med min far, Josef, ofta kallad JA, min mor Gunvor, min kära syster Kerstin, som du väl hann få som kamrat i kammaren innan hon alldeles för tidigt dog i början på 90-talet.
Jag vet inte hur mina föräldrar hittade Båven och dess pärla, Ådö, med eget slott, ett av de mindre. Men till ”Villan” – den hette väl det för att lysa statarna nere vid färjeläget i ansiktet - åt Svanholmen till, flyttade vi varje juni när plugget slutat. Sommarhyra var – om jag inte missminner mig – 500 kronor – kan det vara möjligt? Det var ju enorma pengar när mjölken på Konsum kostade 12 öre och den tunna grädden lika mycket.
Ådö blev min hemort nästan lika mycket som Götgatan i Stockholm. Alla ställena: källan där vi skrämde grodorna och hämtade dricksvattnet, eken vid sjön, sandgångarna som skulle krattas innan far kom med tåget från Stockholm Södra till Skebokvarn, där jag kunde få köpa gräddkola för 25 öre i en spännande kartong, som kunde fastna i SJ:s krångliga automat, tillsammans med min tumme.
Under de många årtiondena som följt har jag alltid, på västra stambanan, hållit mig extra vaken inför Skebokvarns imposanta stationshus (där inget tåg längre stannar och det till Malmköping sedan länge är nedlagt), det röda mejeriet i tegel samt ”FOLKSKOLA”, jag tror du har både huset och skylten kvar än i dag. Håll utkik när du är 500 meter från stationen.
Dit anlände alltså JA i borgerligt majestät med Allmänna Valmansförbundet etsat i sin panna samt möjligen med någon present till Kerstin och mig om vi hade krattat ordentligt. Mor och vi hämtade med Archimedes-snurran i den lilla ån som leder (ledde?) in till Skebokvarn, där det även fanns handelsbod, var det Konsum?, och ett ljuvligt konditori som tillhandahöll Pommac för 30 öre flaskan. Jag hade konditoriträning efter upprepade besök hos min faster Olga som drev Nya Konditoriet i Karlskoga, tjänade pengar på Bofors alla ungkarlar och var en älsklingsfaster.
Hem, mellan Svanholmen och Ådö, skulle far styra, AE eller OA hade kunnat rita honom. Hemma hade Hildur den stuvade abborren klar, underbart god men svårartad med alla sina ben. Abborren var fångad av ”fiskarn” som bodde i sin fiskarstuga så att jag kunde vinka till honom från vår båt. Livnärde han sig verkligen på fiske i Båven? Jag har läst att fisket ska vara gott i dag, men vår fiskare hade knal utrustning – hade han ens en motorbåt? Och vem sålde han till mer än till Hildur i Villans kök?
Själv fick jag varje juni och varje augusti följa med som matsäck – hette det visst – i Guldsmedsbolagets lastbil när flyttlasset gick, komplett med fikus och samma gamla tåliga tramp-Husqvarna. Flyttlass varje sommar, fem somrar i rad? Verkar lite bökigt, in retrospect.
Vad väl Kerstin och jag inte direkt instruerades om var att vi i Villan var lite finare, inte så lite finare, än rättare Åberg och hans underlydande och inte minst lagårdskarlen och hans stora tyvärr skitluktande familj, på ömse sidor om färjan, som drogs längs en wire och nu, antagligen sen ett halvsekel, är ersatt med en högciviliserad bro de nittio meterna över till Ådö.
I själv verket upplevde vi ju central svensk samhällshistoria, och Ivar Lo besökte säkert både slott och koja på Ådö de här åren då striden stod het mellan patroner och statare: kuschade, fattiga, alltid flyttande med häst och vagn. Just Sörmland var ju Sveriges stora statarcentrum, och Ivar Los arbete för landskapets lantarbetare var förstås epokgörande. Du ser själv i dag resultatet på nära håll.
Åberg hade cirka sex barn, det var nog ett statarmedeltal. Julle var något år äldre än jag, och vi två märkte sällan att vi skulle hetas inta olika samhällspositioner. Vi sparkade boll på lagårdsbacken och fiskade abborre på krökta knappnålar. Julle fick dona med daggmasken, det var jag lite för Stockholmsklemig för.
Yngve fanns också, men han var två år yngre och räknades inte, och Lisa var en storasyster. Två stora bröder i 20-årsåldern fick bo i drängstugan ner mot sjön och var tämligen ointresserade av småglin, även om vi fick stå och titta på när de slungade småsten över Båven till Helgestalandet så att det ekade i Sörmlandsgnejsen.
Kan jag säga att de fem åren på Ådö gjorde mig socialt medveten? Nej, det tycker jag inte. Jag lärde mig möjligen att vara hygglig mot dem som ansågs stå något trappsteg lägre, men detta hängde lika mycket samman med att jag var rädd för en råsop om jag stöddade mig.
Gården hade flera hästar som gick att rida barbacka på, och på en av åkrarna fick bästa kompisen Stig Olin pröva en Ferguson-traktor. Strax före men ganska likt en Elsa Beskow-plansch.
Det var lite fint att Stenhammar låg så nära, man tog tåget från Skebokvarn till Flen, 80 öre t&r, och det är ovisst om ungar betalade över huvud taget.
Minnen kommer flygande medan jag skriver, så är det alltid. Skollärarn i Helgesta hade min far ont av. Denne skollärare hade en fru som använde för mycket läppstift, det var inte bra, och vad värre var: han hade egen bil! JA hade aldrig egen bil eftersom han spruckit på körkortet, men han kunde alltid disponera snygga bilar som uppdragsgivaren ställde till förfogande. Att en fattig skolfux på landet skulle briljera med egen Nash var mot alla konventioner.
Min egen andliga vänsterförflyttning kom senare, flera årtionden efter Ådö. DN kommenderade inte fram en enhetlig folkpartistisk åskådning inom personalen, men många av oss följde förstås Bertil Ohlin i spåren (min lärare på Handelshögskolan så småningom; om han har förtecknat sina sorgligaste elever genom åren så bör jag finnas med).
Nej, den gradvisa vänsterförflyttningen följde nog på antikärnkraftsengagemanget och inte minst på miljöpartiet, där jag faktiskt tillsammans med Lena var två av partiets 15 ursprungliga stiftare hemma hos Gahrton 1980 på Hammarbyhöjden. Jag försvann från denna eventuella politiska språngbräda; gick själv eller petades undan, stryk det som ej önskas. Gahrton har skrivit en bok i ämnet, där jag finns med i personregistret på några ställen, men jag har inte vågat läsa än. Miljöpartiets framgång i dag känns överraskande, mest är det säkert Maria Wetterstrands förtjänst. Hon fick starkare väljarkontakt än Peter, som fanns med i samband med Bokskogen, mitt förlag under många år som Lena och jag någon gång stödde med en mycket måttlig slant. ”Penningens betydelse för partiarbetet” vore förstås alltid en spännande monografi. Jfr dagens debatt om öppet partimoney!
Vi lider i dag ingalunda någon nöd, men naturligtvis överväger vi varje liten resa, varje matbit som skulle kunna betecknas som lyx och överdåd. PÅ DN och på TV var expenserna sällan något problem, om de inte växte sig skyhöga.
Nyssnämnde Stig Olin berättade en gång för mig att han vid sina sångframträdanden på gamla dar alltid begärde fram en trio.
”Begärde du fram en trio?”
”Ja, då kom jag upp på en helt annan gagenivå. En liten snutt i radio som kanske skulle ha gett en tusenlapp kom nu att generera 12.000. Då kunde det ju bli värt att ställa upp och låta”.
Bredde Stig på? Inte nödvändigtvis. En gång var jag av TV utsänd att göra ett program från Prag, mitt i sovjetisk välvning. Fotografen och jag lyssnade en kväll till ett femmannakapell på krogen som spelade Smetana så gudomligt att jag hyrde dem för en snabbinspelning och för en billig penning. Tyvärr tog de inte mina av Sveriges Radio utlevererade resecheckskronor utan ville ha riktiga prasslande USA-dollar.
Arvodet steg därmed med 500 procent och kom upp i närmare 2 000 svenska kronor – vad ska Rydbeck säga? Men min fotografkollega, mer garvad än jag, försökte trösta:
”Ingen kommer att bråka,” försäkrade han. ”Har du bara ett bra produktionsnummer och ett kvitto som ser hyfsat ut så går det här igenom utan gnäll.”
Det gjorde det. Efter trettio år som frilans ser jag mera nyanserat på produktionskostnader.
Så längt Ådö och din Båven och lite till.
Jag bipackar en DVD och ett PALME-nytt – du kan ju skriva och berätta vad du tycker!
Vänlig och engagerad hälsning till Båven med omnejd och gamla statarrevir!
./. DVD, sänds senare, och tidning
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Infiltratörer, Palmemord – samma häxkittel?
24.11.2011.
Statsåklagare Nils-Erik Schultz.
Jag såg med oro och förbittring reportaget om den utlämnade infiltratören. Kan vi ha en myndighet, Säpo, som sätter sig över alla lagar, som röjer i allt vad social trygghet heter? Skattelagar? Bah, det är ingenting för oss, för vi är finare än tåget, finare än kungen…
Jag har som du säkert vet arbetat med journalistisk bevakning av Palmeutredningen allt sedan hösten 1986 Jag gick in i pensionsåldern det året, men har inte låtit åren hejda mig,
Jag inser att ditt engagemang i infiltratöraffären knappast har gynnat dig i alla byråkratiska kretsar, och mitt eget engagemang, fronderande mot varenda instans inom rättssamhället, har naturligtvis inte heller gynnat mig.
Jag bifogar några texter som ger en bakgrund, ett nuläge och en framtidsutsikt, den senare mycket mörk.
Men det är när jag ser på självständiga statstjänstemän av din sort som framtidsutsikterna har en tendens att ljusna en aning i kanterna.
Alltnog: jag bifogar:
A. Ett ex av andra upplagan av min bok ”Palmemordet: Affären Anti Avsan”, 2009. Bokens uppgifter har aldrig av någon instans blivit dementerade, framför allt inte den direkta mordbeskyllningen mot polisen, domaren och riksdagsmannen Anti Avsan (sidan 200). Jag har vid flera tillfällen ställt den konkreta frågan till vice RÅ Kerstin Skarp, förundersökningsledare: ”Sköt Anti Avsan Olof Palme?” Svaren har blivit ickesvar: ”Detta är hemligt eftersom förundersökningssekretess råder”.
Den svenska allmänheten är inte betrodd med sakuppgifter avseende ett mord på en statsminister.
B. Ett sammanfattande blogginlägg 1.3.2010
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com
”Det största brottet. Palmemordets tystnad.”
Inlägget ger information samt frustration.
C. Brev 4.11.2011 till RÅ med begäran om kommentarer till 22 specificerade frågor kring Dekorima/Sabbatsberg. Brevet är ännu i dag inte besvarat, vilket måste betraktas som en stor oförsynthet mot, inte i första hand mig, men mot de ca 40 som kom till mötet på Tuna Bygdegård, samt, förstås, mot hela Sveriges befolkning som uppenbarligen inte är betrodd med minsta lilla informerande smula från riksåklagareämbetets bord.
Det ca 2 timmar långa Tuna-mötet filmades. Jag överväger i dag hur det färdiga materialet ska distribueras. Antagligen kommer jag att gålla det tillgängligt i form av en DVD.
D. Jag avslutar med vad som blev mötets final, en möjligen patetisk men djupt känd envoi: sitter vi i vår egen rävsax? Kan något göras? Kan t ex Reinfeldt övertygas om att Affären Anti Avsan, med en mördare på hans egen länsbänk, är en affär värd att granska?-
Infiltratörer har dött. Även efter Dekorima har människor dött. Inte bara Olof Palme, utan också poliskommissarien Lars Christianson, djupt involverad i Dekorimahändelserna (dog ung), Ingvar Heimer, enskild mordutredare och god vän, samt Christer Pettersson, oförklarat död inne på ett sjukhusområde. I inget av dessa fyra fall har kompletta obduktionsprotokoll presenterats, trots yrkanden upp till regeringsrätten.
Varför slår inte Sveriges jurister larm?
Jag ber dig alltså om hjälp, på min väg mot det nittioförsta året! Vad för hjälp? Kanske begäran om en radikalt ny, förutsättningslös och opartisk förundersökning. En kort bakgrund: Anti Avsan blev efter sju månader hörd endast snabbt och upplysningsvis, vid ett enda tillfälle, och han konfronterades aldrig med de båda unga kvinnor som sett honom vid Dekorima. Sex fotografier visades efter ett halvår upp för Anki, den ena av de båda unga kvinnorna, men bland dessa sex fanns ingen bild av Anti Avsan, då,1994, på god väg att bli domare och moderat riksdagsman.
Så ska en slipsten dras, för så går det till i krig! Och dementera aldrig Sven Anér, det blir bara besvärligt!
Med engagerad, vänlig, oroad men trots allt kanske förhoppningsfull hälsning!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Statsåklagare Nils-Erik Schultz.
Jag såg med oro och förbittring reportaget om den utlämnade infiltratören. Kan vi ha en myndighet, Säpo, som sätter sig över alla lagar, som röjer i allt vad social trygghet heter? Skattelagar? Bah, det är ingenting för oss, för vi är finare än tåget, finare än kungen…
Jag har som du säkert vet arbetat med journalistisk bevakning av Palmeutredningen allt sedan hösten 1986 Jag gick in i pensionsåldern det året, men har inte låtit åren hejda mig,
Jag inser att ditt engagemang i infiltratöraffären knappast har gynnat dig i alla byråkratiska kretsar, och mitt eget engagemang, fronderande mot varenda instans inom rättssamhället, har naturligtvis inte heller gynnat mig.
Jag bifogar några texter som ger en bakgrund, ett nuläge och en framtidsutsikt, den senare mycket mörk.
Men det är när jag ser på självständiga statstjänstemän av din sort som framtidsutsikterna har en tendens att ljusna en aning i kanterna.
Alltnog: jag bifogar:
A. Ett ex av andra upplagan av min bok ”Palmemordet: Affären Anti Avsan”, 2009. Bokens uppgifter har aldrig av någon instans blivit dementerade, framför allt inte den direkta mordbeskyllningen mot polisen, domaren och riksdagsmannen Anti Avsan (sidan 200). Jag har vid flera tillfällen ställt den konkreta frågan till vice RÅ Kerstin Skarp, förundersökningsledare: ”Sköt Anti Avsan Olof Palme?” Svaren har blivit ickesvar: ”Detta är hemligt eftersom förundersökningssekretess råder”.
Den svenska allmänheten är inte betrodd med sakuppgifter avseende ett mord på en statsminister.
B. Ett sammanfattande blogginlägg 1.3.2010
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com
”Det största brottet. Palmemordets tystnad.”
Inlägget ger information samt frustration.
C. Brev 4.11.2011 till RÅ med begäran om kommentarer till 22 specificerade frågor kring Dekorima/Sabbatsberg. Brevet är ännu i dag inte besvarat, vilket måste betraktas som en stor oförsynthet mot, inte i första hand mig, men mot de ca 40 som kom till mötet på Tuna Bygdegård, samt, förstås, mot hela Sveriges befolkning som uppenbarligen inte är betrodd med minsta lilla informerande smula från riksåklagareämbetets bord.
Det ca 2 timmar långa Tuna-mötet filmades. Jag överväger i dag hur det färdiga materialet ska distribueras. Antagligen kommer jag att gålla det tillgängligt i form av en DVD.
D. Jag avslutar med vad som blev mötets final, en möjligen patetisk men djupt känd envoi: sitter vi i vår egen rävsax? Kan något göras? Kan t ex Reinfeldt övertygas om att Affären Anti Avsan, med en mördare på hans egen länsbänk, är en affär värd att granska?-
Infiltratörer har dött. Även efter Dekorima har människor dött. Inte bara Olof Palme, utan också poliskommissarien Lars Christianson, djupt involverad i Dekorimahändelserna (dog ung), Ingvar Heimer, enskild mordutredare och god vän, samt Christer Pettersson, oförklarat död inne på ett sjukhusområde. I inget av dessa fyra fall har kompletta obduktionsprotokoll presenterats, trots yrkanden upp till regeringsrätten.
Varför slår inte Sveriges jurister larm?
Jag ber dig alltså om hjälp, på min väg mot det nittioförsta året! Vad för hjälp? Kanske begäran om en radikalt ny, förutsättningslös och opartisk förundersökning. En kort bakgrund: Anti Avsan blev efter sju månader hörd endast snabbt och upplysningsvis, vid ett enda tillfälle, och han konfronterades aldrig med de båda unga kvinnor som sett honom vid Dekorima. Sex fotografier visades efter ett halvår upp för Anki, den ena av de båda unga kvinnorna, men bland dessa sex fanns ingen bild av Anti Avsan, då,1994, på god väg att bli domare och moderat riksdagsman.
Så ska en slipsten dras, för så går det till i krig! Och dementera aldrig Sven Anér, det blir bara besvärligt!
Med engagerad, vänlig, oroad men trots allt kanske förhoppningsfull hälsning!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Skrivelser, i urval, i Olof/Lisbeth Palme-ärendet 3.3.2010 – 4.11.2011
3.3.2010 till RÅ. ”Varför inget svar, RÅ?”. Önskar sammanträffande med Kerstin Skarp, vilket så småningom förvägras mig i strid med förvaltningslagen.
22.8.2011 till RÅ och JK. ”Lisbeth Palmes koppling till mordet på Olof blir för var dag allt mer aktuell.” Inget svar i sak.
6.9.2011 till regeringen. ”Mördades Olof Palme av konspiratörer, Reinfeldt?”. Inget svar.
18.9.2011 till RPS: ”Juristkommissionen: Lisbeth Palmes agerande kan ge helt ny mordbild.” Inget svar i sak.
9.9.2011 till JK: ”Lisbeth Palme var kopplad till mordet på Olof Palme.” Inget svar.
28.9.2011 till JO: ”Nio personer direkt inblandade i arrangemangen kring mordet.” Inget svar.
15.10.2011 till RÅ: ”Varför väcks inget åtal mot Sven Anér?” Inget svar.
27.10.2011 till RÅ: ”Lisbeth Palmes kläder falskt redovisade.”. Inget svar.
28.10.2011 till RÅ: ”Riksmuseet narrat att undersöka två av Lisbeth Palmes plagg.” Inget svar.
4.11.2011 till RÅ: Begäran om kommentarer till 22 specificerade frågor avseende Lisbeth Palme från biografen Grand via Dekorima till Odengatan och Sabbatsberg. Inget svar.
22.8.2011 till RÅ och JK. ”Lisbeth Palmes koppling till mordet på Olof blir för var dag allt mer aktuell.” Inget svar i sak.
6.9.2011 till regeringen. ”Mördades Olof Palme av konspiratörer, Reinfeldt?”. Inget svar.
18.9.2011 till RPS: ”Juristkommissionen: Lisbeth Palmes agerande kan ge helt ny mordbild.” Inget svar i sak.
9.9.2011 till JK: ”Lisbeth Palme var kopplad till mordet på Olof Palme.” Inget svar.
28.9.2011 till JO: ”Nio personer direkt inblandade i arrangemangen kring mordet.” Inget svar.
15.10.2011 till RÅ: ”Varför väcks inget åtal mot Sven Anér?” Inget svar.
27.10.2011 till RÅ: ”Lisbeth Palmes kläder falskt redovisade.”. Inget svar.
28.10.2011 till RÅ: ”Riksmuseet narrat att undersöka två av Lisbeth Palmes plagg.” Inget svar.
4.11.2011 till RÅ: Begäran om kommentarer till 22 specificerade frågor avseende Lisbeth Palme från biografen Grand via Dekorima till Odengatan och Sabbatsberg. Inget svar.
Vad bryr sig en RÅ om lag?
18.11.2011. Uppläst 19.11 2011 vid mötet på Tuna bygdegård.
Vad bryr sig en vind om förbud? Frågade Hjalmar Gullberg i en så ofta citerad strof, den var ungdomens älsklingsdikt under mellankrigsåren.
Vad bryr sig en RÅ om lag? Kan jag fråga, denna mörka fredagskväll den 18 november 2011, när en lätt rampfeber sätter in inför mötet i morgon klockan 13 med mina bygdegrannar på Tuna Bygdegård. I gamla Olands härad; det är en bygdebeskrivning vi ofta hör i våra trakter, där detta gamla Olands härad går i nord sydlig riktning, från neråt Länna och upp mot Östhammar vid kusten.
De lagar RÅ nonchalerar är bl a tryckfrihetsförordningen och förvaltningslagen, och min lätta rampfeber gäller inte så mycket budskapet från mig och från er alla andra, utan: hur många blir vi vid mötet?
Tuna Bygdegård i Olands gamla härad. Ja, det blir en tyngd av Odhners historia och hederliga dannemän och Erik XIV på Gripsholms slott och Sturemorden på ett slott som ligger oss närmare, det i Uppsala.
Jag är själv gammal stockholmare och gammal Uppsalabo, men Lena och jag har blivit Tunabor under de senaste trettio åren, då vi har mött vänskap och närkontakt från ICA-Krysset i Almunge upp till Dannes vänliga kiosk i Alunda by.
Ni får inte djävlas med oss i de här gamla bygderna, fogdar nere i Stockholm! Ni bör fatta att vi går här uppe i vår vardag, inte med huvudet under armen utan med god klarsyn och med en respekt för människovärdet som vi inte hade tänkt att någon skulle ta ifrån oss.
Så när vi vänder oss till er nere på det fina Östermalm i Stockholm och begär besked så vill vi faktiskt att ni hör av er, bästa Riksåklagare och bästa vice Riksåklagare Kerstin Skarp, chef för den uslaste förundersökning i brottmål som någonsin bedrivits i rättsstaten Sverige. Men vi får inget svar. Det är inte meningen att vi ska få något svar. Vi presenterar, i 22 punkter, Olof Palmes vandring till Golgata, omdöpt till Dekorima, och vi begär detaljerade besked om de märkligheter som inträffar under denna dödens vandring, punkt för punkt, men brevlådan på Brunos vedbodshörna gapar tom. Vad bryr sig en RÅ om folket i Olands gamla härad?
Nu skriver vi till RÅ på nytt. Svarar du inte, RÅ, har du medgett att vi har rätt. Att skulden för mordet på Olof faller på er själva.
26.11.11 – en positionering
Det ska heta så idag. Då positionerar jag mig. Klockan är 13.06, och jag sitter ensam i Sommarro. Lena är på hemväg från Hjelmbergstorpet, detta numera tämligen långsträckta torp, som vi nu sakta överger. Lena tar med hem mitt datorbord. Då börjar flyttningen bli definitiv.
För precis en vecka sedan stod jag vid en liten talarstol på Tuna Bygdegård och berättade den sorgliga storyn om Lisbeth Palmes deltagande i arrangemangen kring mordet på Olof Palme, medan min yngste son Lennart filmade en rätt bångstyrig talare.
”Du tog inte regi”, sa Lennart.
Nej, jag gjorde nog inte det. Jag koncentrerade mig på de cirka fyrtio som kommit för att lyssna. Och om jag ibland skymde den svarta (= vita) tavlan med min ryggtavla kunde det inte hjälpas.
Jag tror att jag hade därvarande med mig i min framställning. Jag fick insticksfrågor, men knappast några protester av typ ”så illa kan det väl inte vara”. Är vi så luttrade i dag att vi inte häpnar över något elände?
Denna positioneringsdag svirrar Antonov samman med Muller och Spyker och GM och Pang Da på ett sätt som känns näst intill obegripligt (fast ändå begripligt) samt evigt fortlöpande hånfullt mot SAABs jobbare och ingenjörer som sitter med sina ICA-räkningar och inteckningar men endast får höra att ”ja grabbar och tjejer, ingen löning i dag, men vad sägs om en liten slant till jul, det kanske Muller skulle kunna ordna”.
Till min egen värld, som naturligtvis alltid känns förhånad, i växlande omfattning. RÅ har uppenbarligen sagt upp bekantskapen med mig och med min omvärld. Ett brev till RÅ den 4 november (finns med tidigare på bloggen) är ännu inte besvarat, och ett individuellt upprop från ett tjugotal personer i Tuna, där personliga svar begärs till varje undertecknare, har hittills, efter en vecka, enbart mötts av tystnad. Detta är givetvis oförskämt, men ordet brukar tunnas ut till oförsynt.
Vi filmade alltså detta möte, från 13.05 till 14.50 denna lördag den 17 november, och filmen finns nu bevarad för DVD, en film av 2000-talets enda allmänna möte någonstans i Sverige, I Palme-ärendet. Dokumentation. Även om den inte på alla punkter är regissörens dröm, så finns den bevarad. För en eftervärld som kanske så småningom kommer att bli intresserad.
Lennart gör nu DVD-skivor, och snart ska den finnas ute på marknaden; jag berättar närmare senare på bloggen. Det blev nog mitt – och Lennarts - sista framträdande i denna genre. Jag klarade mig möjligen skapligt, men jag var trött när jag kom till punkt. Jag rosades för mitt minne, ”hur kan du minnas allt om Christer och Roger och Lisbeth och Holmér?”
Ja säg det. För det första minns jag inte allt, det är de stora linjerna som inte är utsuddade. Men när jag bläddrar i de gamla PALME-nytt-böckerna finner jag mängder av spännande ting som helt fallit bort ur detta prisade minne. ”Holmér och Ölvebro låste in Sydafrikatipsen” – gjorde dom? Jaha.
Och hela Lisbeth Palme-affären var faktiskt hyperaktuell redan sommaren 2000, när bilden på Olofs maka på märkligt sätt dök upp i ett märkligt sammanhang – för att sen försvinna fram till i år, 2011. Varför? Säg det. Annat kom emellan, och hela Lisbeth-storyn – som jag skrivit någon gång – domnade och somnade av brist på syre, brist på debattörers tuggmotstånd.
Nu kom Lena åter från landet, med bl a ett bättre bord till datorn. Författeri är redskapskrävande. För sextio år sedan kunde jag, som DN:s utsände till Hallstahammar eller Gnesta, skriva långa artiklar med blyerts på reporterblocket, att ringa in till telefonmottagningen vid Tegelbacken. Men det var då. Jag var nog mera versatil den gången. Vad nu versatil riktigt betyder.
Lennart jobbar denna helg med mastern till DVDn från Tuna, och snart ska skivorna finnas. DVD är en av dessa tekniska innovationer som jag med skräckslagen beundran iakttar på håll. Vet 30-åriga PR-män att för oss 90-åringar är ny teknik inte bara en sluten värld utan en värld befolkad av Shreks och Hogwarts torn och tinnar och fasor? Ge oss en mobil som vi begriper! Men vi är nog inte ett klientel att tjäna pengar på
Jag är tekniskt sorgligt, eller kanske lyckligt, okunnig, men än så länge kan jag slå ner mina tangenter.
Erinrar mig den lilla storyn om ynglingen som ville bli skrivbiträde på skvadronsexpeditionen:
”Kan du skriva maskin?” frågade fanjunkaren.
”Om”, sa ynglingen, ”titta här. Jag ska skriva SKÖVDE till exempel. Då letar jag först rätt på ”S”, här har vi det, och så slår jag ner tangenten ”S” och prickar av i manuskriptet. Sen gäller det att hitta ”K”, det ligger lite åt andra hållet, här ja. Och så slår jag ner tangenten ”K” och prickar av…”
Jag vet inte om han fick jobbet eller om han fick gå ut och harva på K3:s dammiga kaserngård.
En annan värld. Nonsensprat från en annan värld. ”Piffle” skriver Dorothy Sayers. Att skriva om Lisbeth Palme på dödens gator är inte nonsens, inte piffle.
Sven Anér
Vad bryr sig en vind om förbud? Frågade Hjalmar Gullberg i en så ofta citerad strof, den var ungdomens älsklingsdikt under mellankrigsåren.
Vad bryr sig en RÅ om lag? Kan jag fråga, denna mörka fredagskväll den 18 november 2011, när en lätt rampfeber sätter in inför mötet i morgon klockan 13 med mina bygdegrannar på Tuna Bygdegård. I gamla Olands härad; det är en bygdebeskrivning vi ofta hör i våra trakter, där detta gamla Olands härad går i nord sydlig riktning, från neråt Länna och upp mot Östhammar vid kusten.
De lagar RÅ nonchalerar är bl a tryckfrihetsförordningen och förvaltningslagen, och min lätta rampfeber gäller inte så mycket budskapet från mig och från er alla andra, utan: hur många blir vi vid mötet?
Tuna Bygdegård i Olands gamla härad. Ja, det blir en tyngd av Odhners historia och hederliga dannemän och Erik XIV på Gripsholms slott och Sturemorden på ett slott som ligger oss närmare, det i Uppsala.
Jag är själv gammal stockholmare och gammal Uppsalabo, men Lena och jag har blivit Tunabor under de senaste trettio åren, då vi har mött vänskap och närkontakt från ICA-Krysset i Almunge upp till Dannes vänliga kiosk i Alunda by.
Ni får inte djävlas med oss i de här gamla bygderna, fogdar nere i Stockholm! Ni bör fatta att vi går här uppe i vår vardag, inte med huvudet under armen utan med god klarsyn och med en respekt för människovärdet som vi inte hade tänkt att någon skulle ta ifrån oss.
Så när vi vänder oss till er nere på det fina Östermalm i Stockholm och begär besked så vill vi faktiskt att ni hör av er, bästa Riksåklagare och bästa vice Riksåklagare Kerstin Skarp, chef för den uslaste förundersökning i brottmål som någonsin bedrivits i rättsstaten Sverige. Men vi får inget svar. Det är inte meningen att vi ska få något svar. Vi presenterar, i 22 punkter, Olof Palmes vandring till Golgata, omdöpt till Dekorima, och vi begär detaljerade besked om de märkligheter som inträffar under denna dödens vandring, punkt för punkt, men brevlådan på Brunos vedbodshörna gapar tom. Vad bryr sig en RÅ om folket i Olands gamla härad?
Nu skriver vi till RÅ på nytt. Svarar du inte, RÅ, har du medgett att vi har rätt. Att skulden för mordet på Olof faller på er själva.
26.11.11 – en positionering
Det ska heta så idag. Då positionerar jag mig. Klockan är 13.06, och jag sitter ensam i Sommarro. Lena är på hemväg från Hjelmbergstorpet, detta numera tämligen långsträckta torp, som vi nu sakta överger. Lena tar med hem mitt datorbord. Då börjar flyttningen bli definitiv.
För precis en vecka sedan stod jag vid en liten talarstol på Tuna Bygdegård och berättade den sorgliga storyn om Lisbeth Palmes deltagande i arrangemangen kring mordet på Olof Palme, medan min yngste son Lennart filmade en rätt bångstyrig talare.
”Du tog inte regi”, sa Lennart.
Nej, jag gjorde nog inte det. Jag koncentrerade mig på de cirka fyrtio som kommit för att lyssna. Och om jag ibland skymde den svarta (= vita) tavlan med min ryggtavla kunde det inte hjälpas.
Jag tror att jag hade därvarande med mig i min framställning. Jag fick insticksfrågor, men knappast några protester av typ ”så illa kan det väl inte vara”. Är vi så luttrade i dag att vi inte häpnar över något elände?
Denna positioneringsdag svirrar Antonov samman med Muller och Spyker och GM och Pang Da på ett sätt som känns näst intill obegripligt (fast ändå begripligt) samt evigt fortlöpande hånfullt mot SAABs jobbare och ingenjörer som sitter med sina ICA-räkningar och inteckningar men endast får höra att ”ja grabbar och tjejer, ingen löning i dag, men vad sägs om en liten slant till jul, det kanske Muller skulle kunna ordna”.
Till min egen värld, som naturligtvis alltid känns förhånad, i växlande omfattning. RÅ har uppenbarligen sagt upp bekantskapen med mig och med min omvärld. Ett brev till RÅ den 4 november (finns med tidigare på bloggen) är ännu inte besvarat, och ett individuellt upprop från ett tjugotal personer i Tuna, där personliga svar begärs till varje undertecknare, har hittills, efter en vecka, enbart mötts av tystnad. Detta är givetvis oförskämt, men ordet brukar tunnas ut till oförsynt.
Vi filmade alltså detta möte, från 13.05 till 14.50 denna lördag den 17 november, och filmen finns nu bevarad för DVD, en film av 2000-talets enda allmänna möte någonstans i Sverige, I Palme-ärendet. Dokumentation. Även om den inte på alla punkter är regissörens dröm, så finns den bevarad. För en eftervärld som kanske så småningom kommer att bli intresserad.
Lennart gör nu DVD-skivor, och snart ska den finnas ute på marknaden; jag berättar närmare senare på bloggen. Det blev nog mitt – och Lennarts - sista framträdande i denna genre. Jag klarade mig möjligen skapligt, men jag var trött när jag kom till punkt. Jag rosades för mitt minne, ”hur kan du minnas allt om Christer och Roger och Lisbeth och Holmér?”
Ja säg det. För det första minns jag inte allt, det är de stora linjerna som inte är utsuddade. Men när jag bläddrar i de gamla PALME-nytt-böckerna finner jag mängder av spännande ting som helt fallit bort ur detta prisade minne. ”Holmér och Ölvebro låste in Sydafrikatipsen” – gjorde dom? Jaha.
Och hela Lisbeth Palme-affären var faktiskt hyperaktuell redan sommaren 2000, när bilden på Olofs maka på märkligt sätt dök upp i ett märkligt sammanhang – för att sen försvinna fram till i år, 2011. Varför? Säg det. Annat kom emellan, och hela Lisbeth-storyn – som jag skrivit någon gång – domnade och somnade av brist på syre, brist på debattörers tuggmotstånd.
Nu kom Lena åter från landet, med bl a ett bättre bord till datorn. Författeri är redskapskrävande. För sextio år sedan kunde jag, som DN:s utsände till Hallstahammar eller Gnesta, skriva långa artiklar med blyerts på reporterblocket, att ringa in till telefonmottagningen vid Tegelbacken. Men det var då. Jag var nog mera versatil den gången. Vad nu versatil riktigt betyder.
Lennart jobbar denna helg med mastern till DVDn från Tuna, och snart ska skivorna finnas. DVD är en av dessa tekniska innovationer som jag med skräckslagen beundran iakttar på håll. Vet 30-åriga PR-män att för oss 90-åringar är ny teknik inte bara en sluten värld utan en värld befolkad av Shreks och Hogwarts torn och tinnar och fasor? Ge oss en mobil som vi begriper! Men vi är nog inte ett klientel att tjäna pengar på
Jag är tekniskt sorgligt, eller kanske lyckligt, okunnig, men än så länge kan jag slå ner mina tangenter.
Erinrar mig den lilla storyn om ynglingen som ville bli skrivbiträde på skvadronsexpeditionen:
”Kan du skriva maskin?” frågade fanjunkaren.
”Om”, sa ynglingen, ”titta här. Jag ska skriva SKÖVDE till exempel. Då letar jag först rätt på ”S”, här har vi det, och så slår jag ner tangenten ”S” och prickar av i manuskriptet. Sen gäller det att hitta ”K”, det ligger lite åt andra hållet, här ja. Och så slår jag ner tangenten ”K” och prickar av…”
Jag vet inte om han fick jobbet eller om han fick gå ut och harva på K3:s dammiga kaserngård.
En annan värld. Nonsensprat från en annan värld. ”Piffle” skriver Dorothy Sayers. Att skriva om Lisbeth Palme på dödens gator är inte nonsens, inte piffle.
Sven Anér
Mötet i Tuna blottar Palmeskandalen
16.11.2011.
Till SvD, Chefredaktören och Nyhetschefen!
Nu på lördag, den 19 november 2011 kl 13, tas skandalen kring mordet på Olof Palme upp i hela dess vidd, och jag inbjuder tidningen att närvara vid det allmänna mötet på Tuna Bygdegård nära Alunda.
Jag kommer bl a att visa att Lisbeth Palme var informerad om det förestående mordet samt att påståendet om att Lisbeth Palme skulle ha blivit påskjuten vid Dekorima saknar all grund. I denna våg av brottslighet sveptes även hederliga institutioner med: Bundeskriminalamt i Wiesbaden, Statens Kriminaltekniska Anstalt och Naturhistoriska Riksmuseet, och ställde upp som garanter för ett grundfalskt bevismaterial.
All denna information har sedan flera veckor lämnats till förundersökarna RÅ och RPS, men någon kommentar har inte kommit, alltså inte heller tillstymmelse till dementi.
Mötet på Tuna Bygdegård kommer att filmas, och filmen läggs ut på min blogg
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com
Sanningen är på väg. Jag sätter stort värde på Svenska Dagbladets bevakning, före mötet i Tuna och efteråt! Och inte minst skulle jag självfallet uppskatta motinlägg från tidningens sida. En debatt.
Kollegial, oroad hälsning
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
Till SvD, Chefredaktören och Nyhetschefen!
Nu på lördag, den 19 november 2011 kl 13, tas skandalen kring mordet på Olof Palme upp i hela dess vidd, och jag inbjuder tidningen att närvara vid det allmänna mötet på Tuna Bygdegård nära Alunda.
Jag kommer bl a att visa att Lisbeth Palme var informerad om det förestående mordet samt att påståendet om att Lisbeth Palme skulle ha blivit påskjuten vid Dekorima saknar all grund. I denna våg av brottslighet sveptes även hederliga institutioner med: Bundeskriminalamt i Wiesbaden, Statens Kriminaltekniska Anstalt och Naturhistoriska Riksmuseet, och ställde upp som garanter för ett grundfalskt bevismaterial.
All denna information har sedan flera veckor lämnats till förundersökarna RÅ och RPS, men någon kommentar har inte kommit, alltså inte heller tillstymmelse till dementi.
Mötet på Tuna Bygdegård kommer att filmas, och filmen läggs ut på min blogg
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com
Sanningen är på väg. Jag sätter stort värde på Svenska Dagbladets bevakning, före mötet i Tuna och efteråt! Och inte minst skulle jag självfallet uppskatta motinlägg från tidningens sida. En debatt.
Kollegial, oroad hälsning
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
Kom till Tuna Bygdegård nära Alunda
Kom till Tuna Bygdegård nära Alunda
nu på lördag den 19 november kl 13!
Då presenterar jag Palmeaffären
i all dess nakenhet, och sedan kan
lögnerna inte längre försvaras!
Sven Anér
Skammens tystnad – men välkomna till Tuna!
11.11.11. Den enda, absolut enda aktivitet som i dag pågår kring skammens svarta Palmeärende är Lenas och mina rundkörningar med gröna affischer till Tunabygdens brevlådor och anslagstavlor. Mordet på en statsminister, som rimligen borde ha maktens och myndigheternas och mediernas högsta prioritet, överlämnas med varm hand till ett par privatpersoners initiativ.
Just nu är det förstår mycket spännande att gissa: hur många kommer till Tuna Bygdegård lördagen den 19 november klockan 13? Att veta är omöjligt, men människorna i den här trakten hittar sedan årtionden tillbaka till sin röda bygdegård, som symboliserar envist självstyrelse här ute i Olands gamla härad.
Jag har varit här tidigare några gånger. Bland annat då jag visade den tyska filmen om Palmemordets komplikationer – ja, själva visningen blev komplicerad. Carl Lidbom dök upp, vilket blev ett utropstecken; uppenbarligen var han rädd för mina kommande avslöjanden. Och ljudanläggningen krånglade, så att jag fick kämpa mig igenom en mycket hemgjord sändning.
Vi har nyligen haft ett stormöte i Tuna Bygdegård med organisatörerna av den nya 400 kv-ledning som planeras, flera hundra personer. Vi är rädda för vad som kan komma att hända, risker för vår hembygd. Nytta också, förstås, el är ett tveeggat svärd.
Bygdegården är bl a också bastu och skolans gymnastiksal och sköts av frivilliga, ett tungt och varmt redskap för bygdens sammanhållning. Få se hur en stor samhällsdebatt kommer att slå. Ni är alla välkomna, även från Uppsala eller varför inte Stockholm. Ta sikte på Alunda och ta av vägen ner till Almunge så dyker bygdegården upp på höger hand efter en halvmil – välkomnna!
Det avgörande beviset, bilden av Lisbeth Palme i ”fel” kappa vid ”fel” bil kommer att visas i megaformat. Skammens bild,
Sven Anér
Just nu är det förstår mycket spännande att gissa: hur många kommer till Tuna Bygdegård lördagen den 19 november klockan 13? Att veta är omöjligt, men människorna i den här trakten hittar sedan årtionden tillbaka till sin röda bygdegård, som symboliserar envist självstyrelse här ute i Olands gamla härad.
Jag har varit här tidigare några gånger. Bland annat då jag visade den tyska filmen om Palmemordets komplikationer – ja, själva visningen blev komplicerad. Carl Lidbom dök upp, vilket blev ett utropstecken; uppenbarligen var han rädd för mina kommande avslöjanden. Och ljudanläggningen krånglade, så att jag fick kämpa mig igenom en mycket hemgjord sändning.
Vi har nyligen haft ett stormöte i Tuna Bygdegård med organisatörerna av den nya 400 kv-ledning som planeras, flera hundra personer. Vi är rädda för vad som kan komma att hända, risker för vår hembygd. Nytta också, förstås, el är ett tveeggat svärd.
Bygdegården är bl a också bastu och skolans gymnastiksal och sköts av frivilliga, ett tungt och varmt redskap för bygdens sammanhållning. Få se hur en stor samhällsdebatt kommer att slå. Ni är alla välkomna, även från Uppsala eller varför inte Stockholm. Ta sikte på Alunda och ta av vägen ner till Almunge så dyker bygdegården upp på höger hand efter en halvmil – välkomnna!
Det avgörande beviset, bilden av Lisbeth Palme i ”fel” kappa vid ”fel” bil kommer att visas i megaformat. Skammens bild,
Sven Anér
Inför mötet i Palmeärendet lördagen den 19 november 2011 på Tuna Bygdegård [2]
Detta är min sammanfattning av detta stora kalla mord:
Statsminister Olof Palme skjuts den 28 februari 1986 till döds vid färgbutiken Dekorima i hörnet av Sveavägen och Tunnelgatan i Stockholms city. Gärningsmannen, som ännu i dag påstås vara okänd, är dåvarande piket/”baseball”-polisen
Anti Avsan,
i dag rådman vid Stockholms Tingsrätt och moderat ledamot av Sveriges riksdag.
Här följer det brev vilket jag den 4 november 2011 sände till vice RÅ Kerstin Skarp, som leder den formellt fortfarande pågående förundersökningen avseende Palmemordet:
Statsminister Olof Palme skjuts den 28 februari 1986 till döds vid färgbutiken Dekorima i hörnet av Sveavägen och Tunnelgatan i Stockholms city. Gärningsmannen, som ännu i dag påstås vara okänd, är dåvarande piket/”baseball”-polisen
Anti Avsan,
i dag rådman vid Stockholms Tingsrätt och moderat ledamot av Sveriges riksdag.
Här följer det brev vilket jag den 4 november 2011 sände till vice RÅ Kerstin Skarp, som leder den formellt fortfarande pågående förundersökningen avseende Palmemordet:
Grand – Sabbatsberg: det faktiska händelseförloppet
4.11.2011. Till Riksåklagaren: Palmeärendet.
1 Paret Palme lämnar biografen Grand.
2 Korsar Sveavägen vid Adolf Fredriks kyrkogata, stannar till vid Saris skyltfönster.
3 Kommer fram till Dekorima.
4 Anti Avsan skjuter Olof Palme i ryggen. Skjuter inte mot Lisbeth Palme, som alltså aldrig träffas av något skott.
5 Ambulans från Sabbatsberg tillkallas, men kommer aldrig till Dekorima.
6 Ambulans från Sollentuna, som förhandsinformerats om det kommande mordet, svänger in vid Dekorima.
7 Olof Palme förs in i ambulansen, och Lisbeth Palme medföljer från Dekorima.
8 Sollentunaambulansen kör Sveavägen norrut, tar en omväg upp till Odengatan där den svänger vänster.
9 Sollentunaambulansen stannar till, troligen någonstans vid Odengatan.
10 Poliskommissarie Lars Christianson i tjänstebil, förd av Hans-Erik Rehnstam, sammanstrålar med Sollentunaambulansen.
11 Lisbeth Palme överger vid Odengatan Olofs ambulans., vilken 23.36 anländer till Sabbatsberg.
12 Lisbeth Palme byter från den ännu ej beskjutna mockakappan till en mörk tygkappa med slejf och kapuschong.
13 Christianson, Rehnstam och Lisbeth Palme fortsätter till Sabbatsbergsakuten, dit de anländer kl 23.42, sex minuter efter Sollentunaambulansen med Olof.
14 Pressfotografen Ulf Karlsson tar den bild som återges, kl 23.42.
15 Sjukvårdsutbildade Lena Östeman (så stavad) konstaterar, inne på Sabbatsberg, att Lisbeth Palme bär en vit, av allt att döma ren och oskadad blus.
16 För sin svåger, dermatologen professor Åke Nilzén uppger Lisbeth Palme, i det rum på Sabbatsberg där de sörjande samlats, att hon känner viss sveda på ryggen. Nilzén baddar en lätt rodnad. Händelsen observeras och bekräftas samt relateras senare till undertecknad Sven Anér av Lisbeth Palmes andre svåger Claës Palme, som jag personligen kände.
17 Lisbeths plagg beslagtas 1.3.1986 och utgörs då, enligt protokoll 453-86 från Stockholms polisdistrikts tekniska rotel av: mockapäls, vit blus, stickad kofta samt halsduk. Ingen anteckning om att något av plaggen vore skadat.
18 Med användande av Anti Avsans vapen beskjuts under laboratorieomständigheter Lisbeth Palmes mockakappa samt en för ändamålet anskaffad T-shirt (ej blus).
19 Därmed genereras två praktiskt taget identiska kulor, som i fortsättningen används vid olika undersökningar. Kulorna uppvisar därför inga humanrester, enligt Bundeskriminalamt, protokoll IV, sidan 21:
Spårmaterialet handlar följaktligen inte om fragment från kroppsvävnad.
20 På sidan 22, samma dokument, meddelar FBI i samma ämne att
Blod eller annan substans kunde inte identifieras till objekten Q2 och Q3.
21 1.3 sänds till Bundeskriminalamt med svensk kurir mockakappa samt en T-shirt, vilken, i text och bild från Bundeskriminalamt, beskrivs som utsatt för ”vävnadsgenomträngningar” samt (på bilden) som skadad och solkad. Bilden återges.
22 I dokument från RPS, Ai.1030-93, som åtföljer RPS överlämnande detta datum av samtliga klädespersedlar till SKL, kallas det aktuella plagget för ”T-shirt”.
Jag överlämnar nu denna förteckning till RÅ och önskar besked huruvida RÅ har något att invända mot min redogörelse. Skulle så vara fallet önskar jag för varje punkt precisering.
Jag kommer att redovisa RÅ:s svar vid stormöte på Tuna Bygdegård den 19 november i år. Får jag inget svar från RÅ måste jag i så fall uppfatta detta uteblivna svar som tecken på att RÅ godkänner min genomgång ovan.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79.
Min blogg: www.svenanerpalmemordet.blogspot.com
RÅ:s telefon: 08-453 66 00 – ring RÅ och hör! Ring din tidning. radio, TV-kanal!
Inför mötet i Palmeärendet lördagen den 19 november 2011 på Tuna Bygdegård [1]
4.11.2011. Detta är min sammanfattning av detta stora kalla mord:
Statsminister Olof Palme skjuts den 28 februari 1986 till döds vid färgbutiken Dekorima i hörnet av Sveavägen och Tunnelgatan i Stockholms city. Gärningsmannen, som ännu i dag påstås vara okänd, är dåvarande piket/”baseball”-polisen
Anti Avsan,
i dag rådman vid Stockholms Tingsrätt och moderat ledamot av Sveriges riksdag.
Här följer det brev vilket jag den 4 november 2011 sände till vice RÅ Kerstin Skarp, som leder den formellt fortfarande pågående förundersökningen avseende Palmemordet:
Statsminister Olof Palme skjuts den 28 februari 1986 till döds vid färgbutiken Dekorima i hörnet av Sveavägen och Tunnelgatan i Stockholms city. Gärningsmannen, som ännu i dag påstås vara okänd, är dåvarande piket/”baseball”-polisen
Anti Avsan,
i dag rådman vid Stockholms Tingsrätt och moderat ledamot av Sveriges riksdag.
Här följer det brev vilket jag den 4 november 2011 sände till vice RÅ Kerstin Skarp, som leder den formellt fortfarande pågående förundersökningen avseende Palmemordet:
Grand – Sabbatsberg: det faktiska händelseförloppet
4.11.2011. Till Riksåklagaren: Palmeärendet.
1 Paret Palme lämnar biografen Grand.
2 Korsar Sveavägen vid Adolf Fredriks kyrkogata, stannar till vid Saris skyltfönster.
3 Kommer fram till Dekorima.
4 Anti Avsan skjuter Olof Palme i ryggen. Skjuter inte mot Lisbeth Palme, som alltså aldrig träffas av något skott.
5 Ambulans från Sabbatsberg tillkallas, men kommer aldrig till Dekorima.
6 Ambulans från Sollentuna, som förhandsinformerats om det kommande mordet, svänger in vid Dekorima.
7 Olof Palme förs in i ambulansen, och Lisbeth Palme medföljer från Dekorima.
8 Sollentunaambulansen kör Sveavägen norrut, tar en omväg upp till Odengatan där den svänger vänster.
9 Sollentunaambulansen stannar till, troligen någonstans vid Odengatan.
10 Poliskommissarie Lars Christianson i tjänstebil, förd av Hans-Erik Rehnstam, sammanstrålar med Sollentunaambulansen.
11 Lisbeth Palme överger vid Odengatan Olofs ambulans., vilken 23.36 anländer till Sabbatsberg.
12 Lisbeth Palme byter från den ännu ej beskjutna mockakappan till en mörk tygkappa med slejf och kapuschong.
13 Christianson, Rehnstam och Lisbeth Palme fortsätter till Sabbatsbergsakuten, dit de anländer kl 23.42, sex minuter efter Sollentunaambulansen med Olof.
14 Pressfotografen Ulf Karlsson tar den bild som återges, kl 23.42.
15 Sjukvårdsutbildade Lena Östeman (så stavad) konstaterar, inne på Sabbatsberg, att Lisbeth Palme bär en vit, av allt att döma ren och oskadad blus.
16 För sin svåger, dermatologen professor Åke Nilzén uppger Lisbeth Palme, i det rum på Sabbatsberg där de sörjande samlats, att hon känner viss sveda på ryggen. Nilzén baddar en lätt rodnad. Händelsen observeras och bekräftas samt relateras senare till undertecknad Sven Anér av Lisbeth Palmes andre svåger Claës Palme, som jag personligen kände.
17 Lisbeths plagg beslagtas 1.3.1986 och utgörs då, enligt protokoll 453-86 från Stockholms polisdistrikts tekniska rotel av: mockapäls, vit blus, stickad kofta samt halsduk. Ingen anteckning om att något av plaggen vore skadat.
18 Med användande av Anti Avsans vapen beskjuts under laboratorieomständigheter Lisbeth Palmes mockakappa samt en för ändamålet anskaffad T-shirt (ej blus).
19 Därmed genereras två praktiskt taget identiska kulor, som i fortsättningen används vid olika undersökningar. Kulorna uppvisar därför inga humanrester, enligt Bundeskriminalamt, protokoll IV, sidan 21:
Spårmaterialet handlar följaktligen inte om fragment från kroppsvävnad.
20 På sidan 22, samma dokument, meddelar FBI i samma ämne att
Blod eller annan substans kunde inte identifieras till objekten Q2 och Q3.
21 1.3 sänds till Bundeskriminalamt med svensk kurir mockakappa samt en T-shirt, vilken, i text och bild från Bundeskriminalamt, beskrivs som utsatt för ”vävnadsgenomträngningar” samt (på bilden) som skadad och solkad. Bilden återges.
22 I dokument från RPS, Ai.1030-93, som åtföljer RPS överlämnande detta datum av samtliga klädespersedlar till SKL, kallas det aktuella plagget för ”T-shirt”.
Jag överlämnar nu denna förteckning till RÅ och önskar besked huruvida RÅ har något att invända mot min redogörelse. Skulle så vara fallet önskar jag för varje punkt precisering.
Jag kommer att redovisa RÅ:s svar vid stormöte på Tuna Bygdegård den 19 november i år. Får jag inget svar från RÅ måste jag i så fall uppfatta detta uteblivna svar som tecken på att RÅ godkänner min genomgång ovan.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79.
Min blogg: www.svenanerpalmemordet.blogspot.com
RÅ:s telefon: 08-453 66 00 – ring RÅ och hör! Ring din tidning. radio, TV-kanal!
Så långt min skrivelse 4.11.2011 till RÅ; obesvarad. Uppgifterna är, som JU ser, av den karaktären att RÅ, i varje annat brottsärende, omedelbart skulle ha underkastat ärendet en noggrann granskning.
I mitt fall händer det motsatta. Trots att jag i brevet den 4.11 understryker att jag kommer att presentera detta brev vid allmänt möte på Tuna Bygdegård den 19.11 får jag inget svar före mötet och har ännu i dag då detta skrivs ej fått något svar från RÅ, som leder förundersökningen inom Palmeärendet,
Hade jag fått någon form av kommentar till brevet av den 4.11 hade jag kunnat replikera och en dialog hade kunnat uppstå, Men något sådant händer inte. När jag under punkten 11 skriver att
Lisbeth Palme överger vid Odengatan Olofs ambulans
är detta självfallet ett dramatiskt och möjligen häpnadsväckande påstående från min sida som RÅ hade bort analysera:
Varför överger LP Olofs ambulans under blixtkörning till Sabbatsberg? Varför får ambulansen sinkas genom uppehållet vid Odengatan; ingen vet ju vid tillfället huruvida Olof Palme fortfarande lever? Hur kan en polisbil stå på pass vid Odengatan? Osv.
Men RÅ är kusligt, cyniskt ointresserad och följer inte ens förvaltningslagens s k serviceregler: Den som skriver till en myndighet har absolut rätt att få svar.
Jag fick nu stå vid mötet i Tuna och berätta för de häpna mötesdeltagarna att RÅ inte bryr sig om att svara, i en ödesfråga.
Ett upprop efter mötets slut bör ha nått RÅ den 22 november, men ingen av uppropsskrivarna har, trots begäran om detta, fått RÅs svar.
Jag vet inte, JU, om RÅs agerande är liktydigt mad laglöshet, men jag har all anledning att frukta detta, i synnerhet som jag under mitt 25-åriga arbete med detta ärende aldrig från RÅ fått tillstymmelse till svar i sak, endast hänvisningar till påstådd förundersökningssekretess.
Jag kan inte undgå att se en direkt koppling av den svenske riksåklagaren till själva mordet på statsminister Olof Palme – kan JU fråga RÅ?
Och vilken förundersökningssekretess? All dylik försvann självfallet i och med att Christer Pettersson började lagföras i december 1988 och förundersökningsprotokollen följande år salubjöds av rikskriminalpolisen.
Vad finns ytterligare för hemliga dokument? 2011?
JU – jag har vid upprepade tillfällen begärt att bli hörd i Palme-ärendet, men detta har inte medgivits. Jag ser som enda skäl en obruten rädsla från RÅs sida för publicitet, en rädsla för en öppnad Pandoras ask.
JU – jag är aldrig på minsta punkt dementerad i denna sak. Pekar inte detta förhållande på att jag kan tänkas ha rätt på alla eller ett stort antal punkter? RÅs agerande i denna sak är djupt skrämmande och totalt oförenligt med den rättsstat som JU är satt att vårda.
Jag anhåller att denna skrivelse delges samtliga medlemmar av justitieutskottet samt att utskottet agerar, i, som sagt, en ödesfråga.
Med djupt oroad hälsning
Mordets kölvatten värre än mordet?
2.11.2011. Till Karl Johan Karlsson, Expressen.
Karl Johan Karlsson – Mängder av olösta frågor kring Palmemordet ligger och pyr, och jag beklagar verkligen att Expressen inte gick in i ärendet den gången det begav sig här om året.
Jag sänder dig nu ett färskt material inför det förhoppningsvis stora möte som jag den 19 november anordnar på Tuna Bygdegård (nära Alunda, mina hemtrakter).
Ett par av de frågor som i dag sysselsätter mig är Lisbeth Palmes märkliga odyssé mellan Dekorima och Sabbatsberg samt handläggningen av hennes påstått beskjutna plagg: blus (eller T-shirt, stryk det som ej önskas!) och mockakappa. Bifogade texter ger förhoppningsvis hela bakgrunden.
Sammantagna, odyssé och plagg, ger dessa den klara bilden av en Lisbeth Palme som, med eller mot sin vilja, direkt varit kopplad till arrangemanget vid Dekorima. Annars skulle hon självfallet ha opponerat sig när hon tvangs överge Olofs ambulans och byta kappa, samt sett till att ett rättsintyg ordnats för den påskjutning som påstods ha ägt rum. Fast inte, påståenden bryts mot hypoteser och osanningar.
Jag inser förstås att mina anklagelser mot Lisbeth Palme (aldrig kommenterade eller på minsta sätt dementerade) kan utgöra ett psykologiskt hinder för en publicering av sanningar bakom mordet, men när väjde Expressen för psykologiska hinder av detta slag?
Kan du inte hitta en ingång? Själv begär jag bl a att bli åtalad, i Avsan- och Lisbeth-affärerna, men ingen rör mig.
Läs bifogad dokumentation!
Vänlig och kollegial men mycket oroad hälsning!
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
Karl Johan Karlsson – Mängder av olösta frågor kring Palmemordet ligger och pyr, och jag beklagar verkligen att Expressen inte gick in i ärendet den gången det begav sig här om året.
Jag sänder dig nu ett färskt material inför det förhoppningsvis stora möte som jag den 19 november anordnar på Tuna Bygdegård (nära Alunda, mina hemtrakter).
Ett par av de frågor som i dag sysselsätter mig är Lisbeth Palmes märkliga odyssé mellan Dekorima och Sabbatsberg samt handläggningen av hennes påstått beskjutna plagg: blus (eller T-shirt, stryk det som ej önskas!) och mockakappa. Bifogade texter ger förhoppningsvis hela bakgrunden.
Sammantagna, odyssé och plagg, ger dessa den klara bilden av en Lisbeth Palme som, med eller mot sin vilja, direkt varit kopplad till arrangemanget vid Dekorima. Annars skulle hon självfallet ha opponerat sig när hon tvangs överge Olofs ambulans och byta kappa, samt sett till att ett rättsintyg ordnats för den påskjutning som påstods ha ägt rum. Fast inte, påståenden bryts mot hypoteser och osanningar.
Jag inser förstås att mina anklagelser mot Lisbeth Palme (aldrig kommenterade eller på minsta sätt dementerade) kan utgöra ett psykologiskt hinder för en publicering av sanningar bakom mordet, men när väjde Expressen för psykologiska hinder av detta slag?
Kan du inte hitta en ingång? Själv begär jag bl a att bli åtalad, i Avsan- och Lisbeth-affärerna, men ingen rör mig.
Läs bifogad dokumentation!
Vänlig och kollegial men mycket oroad hälsning!
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)