Vad bryr sig en RÅ om lag?

18.11.2011. Uppläst 19.11 2011 vid mötet på Tuna bygdegård.

Vad bryr sig en vind om förbud? Frågade Hjalmar Gullberg i en så ofta citerad strof, den var ungdomens älsklingsdikt under mellankrigsåren.

Vad bryr sig en RÅ om lag? Kan jag fråga, denna mörka fredagskväll den 18 november 2011, när en lätt rampfeber sätter in inför mötet i morgon klockan 13 med mina bygdegrannar på Tuna Bygdegård. I gamla Olands härad; det är en bygdebeskrivning vi ofta hör i våra trakter, där detta gamla Olands härad går i nord sydlig riktning, från neråt Länna och upp mot Östhammar vid kusten.

De lagar RÅ nonchalerar är bl a tryckfrihetsförordningen och förvaltningslagen, och min lätta rampfeber gäller inte så mycket budskapet från mig och från er alla andra, utan: hur många blir vi vid mötet?

Tuna Bygdegård i Olands gamla härad. Ja, det blir en tyngd av Odhners historia och hederliga dannemän och Erik XIV på Gripsholms slott och Sturemorden på ett slott som ligger oss närmare, det i Uppsala.

Jag är själv gammal stockholmare och gammal Uppsalabo, men Lena och jag har blivit Tunabor under de senaste trettio åren, då vi har mött vänskap och närkontakt från ICA-Krysset i Almunge upp till Dannes vänliga kiosk i Alunda by.

Ni får inte djävlas med oss i de här gamla bygderna, fogdar nere i Stockholm! Ni bör fatta att vi går här uppe i vår vardag, inte med huvudet under armen utan med god klarsyn och med en respekt för människovärdet som vi inte hade tänkt att någon skulle ta ifrån oss.

Så när vi vänder oss till er nere på det fina Östermalm i Stockholm och begär besked så vill vi faktiskt att ni hör av er, bästa Riksåklagare och bästa vice Riksåklagare Kerstin Skarp, chef för den uslaste förundersökning i brottmål som någonsin bedrivits i rättsstaten Sverige. Men vi får inget svar. Det är inte meningen att vi ska få något svar. Vi presenterar, i 22 punkter, Olof Palmes vandring till Golgata, omdöpt till Dekorima, och vi begär detaljerade besked om de märkligheter som inträffar under denna dödens vandring, punkt för punkt, men brevlådan på Brunos vedbodshörna gapar tom. Vad bryr sig en RÅ om folket i Olands gamla härad?

Nu skriver vi till RÅ på nytt. Svarar du inte, RÅ, har du medgett att vi har rätt. Att skulden för mordet på Olof faller på er själva.

26.11.11 – en positionering

Det ska heta så idag. Då positionerar jag mig. Klockan är 13.06, och jag sitter ensam i Sommarro. Lena är på hemväg från Hjelmbergstorpet, detta numera tämligen långsträckta torp, som vi nu sakta överger. Lena tar med hem mitt datorbord. Då börjar flyttningen bli definitiv.

För precis en vecka sedan stod jag vid en liten talarstol på Tuna Bygdegård och berättade den sorgliga storyn om Lisbeth Palmes deltagande i arrangemangen kring mordet på Olof Palme, medan min yngste son Lennart filmade en rätt bångstyrig talare.

”Du tog inte regi”, sa Lennart.

Nej, jag gjorde nog inte det. Jag koncentrerade mig på de cirka fyrtio som kommit för att lyssna. Och om jag ibland skymde den svarta (= vita) tavlan med min ryggtavla kunde det inte hjälpas.

Jag tror att jag hade därvarande med mig i min framställning. Jag fick insticksfrågor, men knappast några protester av typ ”så illa kan det väl inte vara”. Är vi så luttrade i dag att vi inte häpnar över något elände?

Denna positioneringsdag svirrar Antonov samman med Muller och Spyker och GM och Pang Da på ett sätt som känns näst intill obegripligt (fast ändå begripligt) samt evigt fortlöpande hånfullt mot SAABs jobbare och ingenjörer som sitter med sina ICA-räkningar och inteckningar men endast får höra att ”ja grabbar och tjejer, ingen löning i dag, men vad sägs om en liten slant till jul, det kanske Muller skulle kunna ordna”.

Till min egen värld, som naturligtvis alltid känns förhånad, i växlande omfattning. RÅ har uppenbarligen sagt upp bekantskapen med mig och med min omvärld. Ett brev till RÅ den 4 november (finns med tidigare på bloggen) är ännu inte besvarat, och ett individuellt upprop från ett tjugotal personer i Tuna, där personliga svar begärs till varje undertecknare, har hittills, efter en vecka, enbart mötts av tystnad. Detta är givetvis oförskämt, men ordet brukar tunnas ut till oförsynt.

Vi filmade alltså detta möte, från 13.05 till 14.50 denna lördag den 17 november, och filmen finns nu bevarad för DVD, en film av 2000-talets enda allmänna möte någonstans i Sverige, I Palme-ärendet. Dokumentation. Även om den inte på alla punkter är regissörens dröm, så finns den bevarad. För en eftervärld som kanske så småningom kommer att bli intresserad.

Lennart gör nu DVD-skivor, och snart ska den finnas ute på marknaden; jag berättar närmare senare på bloggen. Det blev nog mitt – och Lennarts - sista framträdande i denna genre. Jag klarade mig möjligen skapligt, men jag var trött när jag kom till punkt. Jag rosades för mitt minne, ”hur kan du minnas allt om Christer och Roger och Lisbeth och Holmér?”

Ja säg det. För det första minns jag inte allt, det är de stora linjerna som inte är utsuddade. Men när jag bläddrar i de gamla PALME-nytt-böckerna finner jag mängder av spännande ting som helt fallit bort ur detta prisade minne. ”Holmér och Ölvebro låste in Sydafrikatipsen” – gjorde dom? Jaha.

Och hela Lisbeth Palme-affären var faktiskt hyperaktuell redan sommaren 2000, när bilden på Olofs maka på märkligt sätt dök upp i ett märkligt sammanhang – för att sen försvinna fram till i år, 2011. Varför? Säg det. Annat kom emellan, och hela Lisbeth-storyn – som jag skrivit någon gång – domnade och somnade av brist på syre, brist på debattörers tuggmotstånd.

Nu kom Lena åter från landet, med bl a ett bättre bord till datorn. Författeri är redskapskrävande. För sextio år sedan kunde jag, som DN:s utsände till Hallstahammar eller Gnesta, skriva långa artiklar med blyerts på reporterblocket, att ringa in till telefonmottagningen vid Tegelbacken. Men det var då. Jag var nog mera versatil den gången. Vad nu versatil riktigt betyder.

Lennart jobbar denna helg med mastern till DVDn från Tuna, och snart ska skivorna finnas. DVD är en av dessa tekniska innovationer som jag med skräckslagen beundran iakttar på håll. Vet 30-åriga PR-män att för oss 90-åringar är ny teknik inte bara en sluten värld utan en värld befolkad av Shreks och Hogwarts torn och tinnar och fasor? Ge oss en mobil som vi begriper! Men vi är nog inte ett klientel att tjäna pengar på

Jag är tekniskt sorgligt, eller kanske lyckligt, okunnig, men än så länge kan jag slå ner mina tangenter.

Erinrar mig den lilla storyn om ynglingen som ville bli skrivbiträde på skvadronsexpeditionen:

”Kan du skriva maskin?” frågade fanjunkaren.

”Om”, sa ynglingen, ”titta här. Jag ska skriva SKÖVDE till exempel. Då letar jag först rätt på ”S”, här har vi det, och så slår jag ner tangenten ”S” och prickar av i manuskriptet. Sen gäller det att hitta ”K”, det ligger lite åt andra hållet, här ja. Och så slår jag ner tangenten ”K” och prickar av…”

Jag vet inte om han fick jobbet eller om han fick gå ut och harva på K3:s dammiga kaserngård.

En annan värld. Nonsensprat från en annan värld. ”Piffle” skriver Dorothy Sayers. Att skriva om Lisbeth Palme på dödens gator är inte nonsens, inte piffle.

Sven Anér