Det var på Aftonbladet Debatt som Claes Sandgren publicerade sitt helsidesinlägg med rubriken ”Vi måste hjälpa de oskyldigt dömda” där han även föreslog inrättande av en oberoende klagoinstans som kan besluta om resning. Claes Sandgren är innehavare av Torsten och Ragnar Söderbergs professur i rättsvetenskap vid Stockholms universitet och ledamot av internationella juristkommissionen i Genève.
I debattartikeln understryker Sandgren speciellt riskerna med ”åklagare som kan svika sin objektivitetsplikt samt med polis som kan gömma undan bevismaterial, som talar till den misstänktes fördel”, ett ovanligt skarpt konstaterande av en toppjurist.
Jag skriver till
Professor Claes Sandgren
Stockholms Universitet
106 91 Stockholm.
Claes Sandgren, jag läser med stort intresse ditt tunga debattinlägg i dagens Aftonblad och vill rapportera från en 24-årig kamp för rätt och sanning i Palme-ärendet. Jag bifogar en färsk skrivelse till stabsjuristerna vid rikskriminalpolisen samt min bok från 2008, ”Palmemordet: Affären Anti Avsan”; den medsända boken ingår i den andra upplagan, 2009, där jag på sidan 200 riktar en klar anklagelse mot boktitelns Anti Avsan.
Jag skulle sätta värde på om du ville läsa, bl a mot bakgrunden att ingen myndighet på minsta sätt har dementerat mina uppgifter om att Anti Avsan, polis, rådman och rikdagsledamot, är Olof Palmes mördare. Jag får från myndighetshåll höra att förundersökningssekretess påstås föreligga, det är allt.
Det mesta av vad jag gjort och skrivit, framför allt sedan 2007, då en serie äreröriga s k hot mails sköljde över poliskommissarien Gösta Söderström (förste polisman vid Dekorima) och även sköljde över mig och mina närmaste, framgår av boken och det medsända brevet, men jag tillägger några viktiga kommentarer.
Min anklagelse mot Anti Avsan är egentligen inte den allvarligaste i detta ärende. Allvarligast är att mordet på Olof Palme är en del i ett kusligt arrangemang, där en grupp av ämbetsmän och tjänstemän ingår, poliser och åklagare, alla med RPS´och RÅs goda minne och aktiva medverkan. Olof Palme skulle röjas undan, och då fick ingenting stå i vägen; polis och åklagare instruerades att ljuga. Mordet utfördes, och de delaktiga skyddades. Vi ser den mörkaste rättsskandal som går att föreställa sig – eller som knappt går att föreställa sig.
Den rättsliga handläggningen, efter mordet, inleddes med hjälp av enorma spaningsuppbåd, under länspolismästare Hans Holmér, men alla dessa spaningar, och inte minst, 1988, utseendet av Christer Pettersson till syndabock, har hela tiden varit ett låtsasspel för galleriet. Rättsstaten Sverige har från första början, ja före dödsskottet, haft utomordentligt ingående kännedom om mordet och dess bakgrund. Rättsstaten har vetat att Anti Avsan, piket- och baseballpolisen, domaren och riksdagsledamoten, är mördaren, slutgiltigt beordrad via en av polisens radiokanaler att ”göra vad du ska”!
Här stegrar sig den vanliga människan. Kan detta vara sant? Jag vill nu ge några exempel på hur regering och olika myndighetsinstanser har reagerat. Alla är av mig kontaktade, alla rimliga. RÅ. RPS, Reinfeldt, Ask, JK, JO, de aktuella domstolarna, myndigheten som handlägger polismål, BRÅ, de flesta statsråden, FN, EU (Cecilia Malmström) m fl. Media, förstås.
Det rimliga, tycker jag, hade bort vara att jag från t ex RÅ mötts av ett tämligen upprört svar där jag fått veta att Anti Avsan sannerligen inte är Olof Palmes mördare samt att mina anklagelser är ohemula, milt sagt. Men några sådana kommentarer har inte influtit. Jag kan ta ett exempel: vice RÅ Kerstin Skarp, som är personlig handläggare inom RÅ av Palmeärendet, skriver sålunda till mig, vid flera tillfällen, utan att på minsta sätt verka förvånad eller höja rösten, att ”som du vet råder förundersökningssekretess”. Aldrig något svar i sak. Och Jan Björklund och Birgitta Ohlsson, i brev den 15 februari i år, tar saken lika trankilt: ”Vi har tagit emot dina värdefulla kommentarer gällande mordet på Olof Palme” – som om det vore ett bagatellärende jag hade behandlat.
Alltså: ingen förvåning över mina larm, ingen oro över rättsstatens situation, inga svallvågor i ankdammen. Men – kan detta vara sant? Ja. Och jag ger det tyngsta beviset, behandlat även i mitt brev till rikskrims stabsjurister, nämligen:
Polis och åklagare hävdar att deras eget huvudvittne Roger kommer 23.15 mordkvällen till biografen Grand och där får syn på kompisen Christer Pettersson, medan polisens fem egna Grand-vittnen, nyktra biobesökare och bioanställda, samstämmigt omtalar, på polisens egna blanketter, att Roger inte kom till Grand förrän 23.30! Kring Rogers 23.15-påstående byggs hela Christer Pettersson-lögnen upp – ja, du kan ju gå till brevet stabsjuristerna fick.
Och själv går jag till din artikel i AB, till ditt avgörande centrala konstaterande:
Åklagare kan svika sin objektivitetsplikt. Handlingar kan vara förfalskade, och polis kan gömma undan bevismaterial som talar till den misstänktes fördel -
stämmer precis! Så har det gått till, och går fortfarande till, i det stora svarta Palmeärendet. På Rogers ursprungsvittnesmål byggs det vidare: nya sanna vittnesmål nonchaleras, falska telefonavlyssningsprotokoll arrangeras, allt för att snärja Christer Pettersson. Men Pettersson är ju borta ur bilden? Han är friad, HD tog inte upp hovrättens friande dom, han fick en slant som plåster på såren, och han är i dag död –räcker inte det?
Nej, det räcker inte. Därför att Christer Pettersson står kvar som det stora tunga beviset för att den svenska rättsstaten, som visste att Anti Avsan är den faktiske mördaren, behövde en håll- och användbar syndabock. När Christer Pettersson en decembermorgon 1988 grips på sin loftgång i Rotebro biter rättsstatens betrodde huvudet av skammen. Möjligen är detta första gången som en polisman griper en person för ett mord, trots att polismannen i fråga (f ö den rikskrims kriminalinspektör Thure Nässén som pressade fram Rogers falska vittnesmål kort tid före gripandet av Christer) vet att den han griper är oskyldig och att en poliskollega är den skyldige. Här har du saken i ett grymt nötskal.
Jag är inte jurist (en propedeut vid Handelshögskolan i Stockholm 1940 ska inte räknas) men jag har en synpunkt på domstolars handläggning i dag av grova brottmål. Fri bevisprövning råder, vilket, har en hovrättslagman en gång berättat för mig, ofta kan leda till att rätten knappt läser polisens och åklagarnas förundersökningsprotokoll. Detta kan medföra, har jag noterat i Palmeärendet, att misstag eller uppenbart kriminella handlingar från polisens och åklagarnas sida aldrig uppmärksammas vid handläggningen; domarna ser aldrig polisers och åklagares tillkortakommanden, utan litar till synes blint på föreskriven hederlighet i stället för att överväga häktning inför sittande rätt (om det går för sig i dag).
Med ett minimum av vakenhet skulle t ex Stockholms tingsrätt ha kunnat märka de uppenbara Roger-diskrepanser som Thure Nässén och hans överordnade hade riggat. Jag kan här avsluta med att understryka det stora rättsliga vakuum som Palmeärendet i dag vållar: total rättslig anarki, total samhällsanarki. Den rämnande rättsstaten bedriver nu ett uppehållande försvar, gentemot mig och de än så länge tämligen få debattörer som följer min linje. Anti Avsan har vid samtal med en kollega i civilutskottet sagt att ”han inte tänker anmäla Sven Anér för förtal, för då blir han /Avsan/ sittande med den här saken under hela livet” – en bokstavlig logisk saltomortal!
Jag sätter mycket stort värde på ett svar från dig, en kommentar! Jag komprimerar min CV:
Fil kand språk 1946, DHS 1947, DN red 1948-62, Sveriges Radio–TV 1963-71, därefter frilansande TV-producent, journalist och författare.
Vänligaste hälsning i ett mörkt ärende,
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66. 018-15 12 79.
Min blogg (med ett antal färska inlägg från gårdagen):
www.svenanerpalmemordet.blogstop.com
./. brev till rikskrim, bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Läs sidan "Om kommentarer"