2.4.2010. Vice Rå Kerstin Skarp – som du kanske erinrar dig skrev jag till dig den 3 mars i år och anhöll om ett telefonsammanträde i ärendet Christer Pettersson – Anti Avsan. Jag kompletterade därefter min anhållan med en förteckning över de punkter jag avser att ta upp.

Men du har inte svarat, och jag kan undra varför. Nå, jag behöver ju inte undra: du och RÅ önskar den stora tystnaden i allt som berör mordet på Olof Palme.

Jag återkommer nu med en enda, preciserad fråga som jag jag önskar få besvarad. Frågan är komprimerad; du har tillgång till all bakgrund,
alla provenienser.
Alltså:
Hur kan RÅ placera Christer Pettersson kl 23.15 mordkvällen vid biografen Grand, när Roger Östlund, som lämnar denna uppgift, inte kommer till Grand förrän 23.30?

Detta är den helt centrala frågan i Christer Pettersson-ärendet och därmed i Palme-ärendet. Som du vet står fem välstrukturerade och vid tillfället helt nyktra vittnen bakom tidsuppgiften 23.30, men RÅ har valt att låtsas lita på den nedgångne Roger Östlund, som efter förhör under hela hösten 1988, hårt pressad av kriminalinspektören Thure Nässén, till slut väljer att påstå att han sett Christer Pettersson kl 23.15 vid Grand.

Förklara! Om du då väljer att tro på polisens fem vittnen ska du upptäcka att ingenting, absolut ingenting, binder Christer Pettersson vid Grand och därmed att ingenting binder Christer Pettersson vid Palme-ärendet över huvud taget. Christer Pettersson-fallet, som tog tio år och hundratals poliser och åklagare i anspråk, är det falska resultatet av en svårt nedgången persons så småningom frampressade vittnesmål. De brandgula pärmarna med de tusentals papper som kretsar kring Christer Pettersson är initierade av en falskt arbetande förundersökningsledning, med medvetet falskt arbetande åklagare och poliser, i den osannfärdige Thure Nässéns anda – förklara!

Varför bedrevs denna brottslighet, med påhittade telefonsamtal och falska telefonavlyssningsprotokoll i släptåg? Mitt eget svar (men du kanske har något bättre): RÅ behövde en bra syndabock, och Christer Pettersson såg ut att passa.

När förundersökningsledningen i dag tycks hävda att det var först i november 1992 som uppgiften om Anki och Annika och därmed om Anti Avsan dök upp så är detta inte sant, eftersom Anti Avsan ingick i ett från allra första början av polis och åklagare känt scenario från 1985-86. När bortåt tre år hade gått har det känts lämpligt att hitta en gärningsman; det fick bli Christer Pettersson. Men, Kerstin Skarp, falska syndabockar presenteras inte om inte de makthavande vet vem som är den faktiske gärningsmannen – naturligtvis inte, jag behöver inte utveckla.

Här står alltså denna den svartaste kriminalaffär Sverige känner, och svärtan vilar över förundersökningsledningen. Med gärningsmannen från allra första början känd av utredarna som skyldig, med syndabocken från allra första början känd av utredarna som oskyldig.
Simsalabim, mordet på en statsminister löst. Fast inte.

Kerstin Skarp, omger du dig aldrig, i ditt arbete, med honnörsord som sanning och saklighet, heder och hederlighet? Har du aldrig tänkt åt det hållet? Jag tror inte att du fanns med i centrum när denna morddramatik koncipierades på högsta nivå. Men jag måste ju konstatera att du i dag sitter med hela detta getingbo i din skrivbordslåda utan att göra annat än att hindra getingarna från att flyga ut och surra. Detta är den ynkligaste prestation en hög svensk ämbetsmannajurist någonsin har kunnat uppvisa. Men svara mig! Du kan ju ha sanningar att komma med, vad vet jag?

Djupt oroad hälsning till en rämnande rättsstat,
Sven Anér, (sommaradress nu) Oster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
Och, som sagt, svara!