Karenstid: en nanosekund!

3.4.2010.
Claes Sandgren – Så läser jag dig på nytt, nu i Svenskan med det spännane ämnet karenstid för politiker. Det går att dra en makaber parallell med Anti Avsan: från upprätthållande av ordningen till störande – milt talat! – av ordningen tog det en nanosekund vid Dekorima.

Under mitt arbete med denna svarta affär har jag ständigt märkt hur Avsans promotion från enkel baseballpolis till jur kand och rådman spelat och spelar roll som sordin på alla anklagelser: Sven Anér, du menar väl ändå inte att en rådman och riksdagsledamot kan ha skjutit Olof Palme?

Mitt motargument att han var vanlig polis på stan när han begick mordet får ingen styrka, verkar det: men nu är han domare, tänk på hur du far fram med dina anklagelser…

Yttre kännetecken och vedermälen är sannerligen inte oväsentliga: som man är klädd blir man hädd, i alla avseenden.

Jag har nu fått reda på att Avsan är nedflyttad på moderaternas riksdagslista i Stockholms län från 13:e till 15:e plats, i en prognossituation då det moderata utgångsläget är ovisst. Vilket kan ge anledning till reflexioner.

Jag bifogar nu också ett brev som jag på långfredagen skriver till Kerstin Skarp, som är både vice RÅ och förundersökningsledare i Palmeärendet. Jag tynger där på den oerhört viktiga roll Christer Pettersson tvangs spela, som av den svenska rättsstaten utsedd syndabock. De fem vittnena säger alltså samfällt att Roger Östlund inte kom till biografen Grand förrän efter mordet, varvid hela hans segt framdragna vittnesmål faller platt till marken samt upplöses i intet. Alla uppgifter om detta finns mycket klara och ingalunda fördolda att läsa i förundersökningsprotokollen i Christer Pettersson-affären, men det är egentligen bara jag som slagit larm – utan att få någon myndighets gensvar, vilket förstås är märkligt.

Kan statliga ämbetsmän gå genom sitt yrkesliv med huvudet under armen? Ja, tydligen.

Får jag något svar från Skarp? Tveksamt. Hon brukar sällan svara, och då aldrig i sak. Att hon därmed flagrant bryter mot såväl TF som FörvL tycks inte bekymra henne eller hennes uppdragsgivare, dvs i sista hand regeringen.

Var står svenska jurister i denna sak? Du börjar framstå som ett undantag. Jag är tämligen nära god vän med en verksjurist i 60-årsåldern. Hon behandlar detta ärende, som jag utförligt refererat för henne, som ett litet juridiskt spörsmål, av många; ingenting att bli irriterad över. Det kan bli små fel ibland när det kör ihop sig, men inte tror du väl på din historia om Anti Avsan? Det reder nog upp sig ska du se, jurister är inga dumskallar…

Att här ligger den kanske svartaste juridiska skandal som Sverige upplevt – nej, det föresvävar henne inte. Det förefaller som om just det förhållandet att detta handlar om en megaaffär alla kategorier får utgöra själva försvaret. Grovt uttryckt: så djävligt kan det inte vara, Sven!

I själva verket drabbas förstås alla Sveriges jurister på ett rent hisnande sätt. Kan jag intressera dig för denna svarta sak, Claes Sandgren? Den är i dagens och morgondagens nummer av Aftonbladet placerad som kulturannons; min blogg börjar locka.
Vänlig, fortsatt djupt oroad hälsning,
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66. 018-15 12 79.

En positionsbestämning: inget snatter i ankdammen!
6.4.2010. Ja, en underlig position, sannerligen! Två grundläggande lagbestämmelser är formellt mitt stöd i min kamp för öppenhet och ärlighet i Palmeärendena, men nu när dessa lagbestämmelser verkligen sätts på prov så är det ingen överhet som fäster något avseende.
Tryckfrihetsförordningen, TF, som är en grundlag och pagineras med romerska siffror i lagboken, konstaterar att envar ska äga rätt ”att anskaffa uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för att offentliggöra dem i tryckt skrift”. I denna bestämmelse borde rimligen också ligga att det är en myndighets skyldighet att svara på tilltal, men nej säger RÅ; i över två och ett halvt år har jag inte fått ett enda svar i sak.
Och förvaltningslagen har ett avsnitt om ”myndigheternas serviceskyldighet”, jaså minsann? Service? Upplysningar, vägledning, råd och hjälp, allt ställer dessa ideala myndigheter upp med, heter det. Verkligheten är förstås den motsatta, ”varje ärende dä någon enskild är part skall handläggas så enkelt, snabbt och billigt (billigt?) som möjligt” och så vidare; en annan värld.
Min position i dag är att jag inte får några underrättelser och inte får någon service. Jag inser ju anledningen: överheten vill ogärna avslöja sin egen kriminalitet, och den vill heller inte lagvägen ta mig i örat, varför stiltje får råda i ankdammen, lätt störd endast av snattret från redaktör Anér, inga andra redaktörer.
I och med att mordet på statsminister Olof Palme koncipierades på hög nivå årsskiftet 1985-86 upphörde stora delar av rättsstaten att rättsligt fungera. Men mordet, och mitt försök till kartläggning,, tvingas på ett makabert sätt in i existerande rättsparagrafer. Falska vittnesmål blir dagsens sanning på gulnande A4-ark, och sanna vittnesmål får ensamma förblekna på sina egna gulnande A4-ark
Finns inte någon bra paragraf om det här? Jo då: regeringsformens andra paragraf:
Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.
Känn på dessa formuleringar, känn på ett honnörsord i taget. Frihet och värdighet, där satt det! SA