22.3.2011, När kriminalinspektören Thure Nässén efter idogt arbete den 14 december 1988 kan hämta Christer Pettersson i Rotebro talas omedelbart om, i bild och text, att denne A-lagare är Olof Palmes mördare.
Men när statskriminologen Leif GW Persson den 1 mars 2011 kallas upp till rikspolischefen och talar om att detta statsministermord skedde inom en ”konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner” blir det alldeles tyst i det stora polishuset och i alla media, och vi får inte veta vad Svensson och Persson kom överens om. Kom Svensson överens om att Persson hade fel och att det fortfarande var Pettersson?
Var det lugnast så?
Sven Anér
Svensson, Persson och Pettersson…
Palmemordet: Hemligt!
22.3.2011.
Miljömagasinet, jag erbjuder ett kort inlägg i Palmefrågan. 08-640 40 67.
Kollegial hälsning
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A. 752 39 Uppsala. 018-15 12 79, 0174-500 66.
Den svenske rikspolischefen Bengt Svensson och den ledande och statsanställde svenske kriminologen Leif GW Persson sammanträffade den 1 mars i år vid ett officiellt arrangerat möte på polishuset. Närvarande var också rikspolischefens stabschef, polismästaren Jarl Holmström. Det rörde sig sålunda ingalunda om prat över en kopp kaffe.
Ämnet för samtalet bör ha varit detta:
Sköts Olof Palme inom en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner?
Vad Svensson sa, eller vad Persson sa, vid detta tillfälle är sekretessbelagt. Någon minsta tjänsteanteckning finns inte från sammanträdet. Holmström säger till mig 21.3 att ”sekretessen enligt hans mening är helt korrekt”.
Alltså, Mijömagasinet: Den svenska polisledningen, tydligen inklusive Leif GW Persson, anser det vara helt korrekt att sekretessbelägga de mest centrala och avslöjande uppgifterna rörande ett olöst statsministermord. Med detta uttalande rämnar rättsstaten. Palmemordet måste nu högt upp på Sveriges politiska agenda.
Sven Anér
Finns Leif GW på protokoll?
21.3.2011. Till Justitieministern. För angelägen kännedom: Rikspolischefen, polismästare Jarl Holmström samt chefskriminologen Leif GW Persson.
Jag har sedan några veckor tillbaka hos rikspolischefen begärt ut någon form av protokoll, PM eller tjänsteanteckning rörande det formella sammanträde som den 1 mars i år arrangerades på rikspolischefen Bengt Svenssons tjänsterum med kriminologen Leif GW Persson som deltagare samt med polismästaren Jarl Holmström som inkallad bisittare.
Ämnet som avhandlades var uppenbarligen Leif GW Perssons någon dag tidigare gjorda uttalande med innebörd att ”Palmemordet begicks av en konspiration med poliser, militärer och säkerhetspersoner” (flera versioner har förekommit i media, men jag är beredd att acceptera den version som kan finnas hos RPS).
Holmström sade till mig vid en tidig telefonkontakt att vad som avhandlades vore hemligt, och Holmström ringde mig i dag och upprepade denna information, sedan jag skriftligen begärt ut den handling som visar vad som avhandlades vid sammanträdet. Holmström lät förutskicka att jag skulle få ett skriftligt meddelande i ärendet; detta meddelande skulle dock endast innehålla att någon skriftlig handling inte funnes upprättad.
Jag sade till Holmström att jag ansåg detta vara en märklig handläggning, men Holmström hävdade att sådana ärenden ska handläggas just på detta sätt, dvs under sekretess. ”Jag anser själv”, tillade Holmström, ”att detta var helt riktigt handlagt”.
Sverige har, Justitieministern, en i princip öppen administration, och sekretess får förekomma endast i undantagsfall. Jag anser inte att sekretess kan få förekomma i anslutning till mordet på Olof Palme, där händelserna vid Dekorima sedan länge och in i minsta detalj har redovisats bl a via den likaledes sedan länge avslutade förundersökningen rörande Christer Pettersson.
Om inte annat, Justitieministern, tar det mycket viktiga ämnet för det aktuella sammanträdet över. Leif GW infinner sig för att, tydligen, kommentera ovan citerade uttalande om ”poliser, militärer och säkerhetspersoner”. Den kommentaren, och rikspolischefens svar, har hela tiden motsetts med stort intresse av journalister och av den svenska allmänheten: drog Persson tillbaka sina påståenden, eller står de kvar oförändrade? Och vilken blev rikspolischefens kommentar: ”Jag tror dig inte” eller ”Detta måste vi genast undersöka”? Att rikspolischefen eller den assisterande Holmström skulle lagt ärendet utan åtgärd ad acta förefaller inte troligt.
Viktiga administrativa skeenden inom svensk byråkrati bevaras regelmässigt till eftervärlden. Detta sker genom att protokoll upprättas, genom att en promemoria skrivs respektive genom att en tjänsteanteckning upprättas. Då är ärendet rejält noterat, för eftervärlden.
Nu uppger i stället Jarl Holmström (som jag inte bett att få tala med utan med rikspolischefen!) att inte ett ord finns noterat någonstans rörande den mest dramatiska kommentaren till mordet på en statsminister någonsin: Olof Palme sköts i en konspiration!
Denna kommentar finns i dag icke i annan form än att Bengt Svensson, Jarl Holmström och Leif GW Persson förmodligen minns huvuddragen av det avhållna sammanträdet.
Justitieministern: jag begär nu formellt en handling av vilken framgår vad som avhandlades vid tremannasammanträdet. Om, som Holmström hävdar, inget papper existerar får givetvis t ex en tjänsteanteckning omedelbart skrivas och tillställas mig – naturligtvis kan en tjänsteanteckning göras i efterhand, ett par veckor efter själva händelsen.
Sänd mig omedelbart en dylik tjänsteanteckning! Jag är, Justitieministern, själv part i detta synnerligen viktiga mål, eftersom det var jag som redan 1987-88 först presenterade det polisspår (”Palmemordet: POLISSPÅRET, 1987-1988, Bokskogens Förlag) som den statlige chefskriminologen Leif GW Persson nu, 24 år senare, beslutat följa.
Jag anhåller att Justitieministern, via departementets polisenhet, omedelbart går in i ärendet, vilket fortlöpande är det viktigaste ärende en svensk justitieminister någonsin haft att administrera.
Jag önskar omedelbart besked rörande dnr och handläggare samt redovisning av de åtgärder statsrådet har vidtagit resp avser att vidta.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A. 752 39 Uppsala. 08-15 12 79.
Högmålsbrott?
21.3.2011. Leif GW Persson presenterade för snart en månad sedan sin uppseendeväckande – för att komma från det hållet – teori om Palmemordet: polisiär och militär och säkerhetsbaserad sammansvärjning!
Är inte detta högmålsbrott, det allvarligaste brott som kan tillfogas ett land, en stat? Jag tar fram lagboken igen och prövar några paragrafer i brottsbalkens 18:e kapitel, ”Om högmålsbrott”,
1 §: Den som med uppsåt att statsskicket skall med vapenmakt eller eljest med våldsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller beslut av statschefen, regeringen, riksdagen eller högsta domarmakten skall sålunda framtvingas eller hindras, företager handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande, dömes, om det ej är högförräderi, för uppror till fängelse i tio år eller på livstid eller, om faran var ringa, i lägst fyra och högst tio år.
Ja. jag känner igen domedagsformuleringarna, jag har citerat denna paragraf tidigare. Bloggbesökarna kan ju själva pröva hur denna paragraf kan vara tillämplig på fallet Dekorimamannen – precis eller näst intill? Det kan onekligen bli en bedömningsfråga, men ärendet är aldrig hänskjutet till minsta lilla tingsrätt. Det har heller inget annat ärende någonsin blivit; prejudikatraderna under paragrafen är tomma.
2 § gäller brott mot kungen och likställd, heller aldrig prövad. Vad det brottet skulle kunna tänkas heta säger inte lagen, kanske aningen märkligt.
3 § Den som med uppsåt att brott skall förövas mot allmän säkerhet eller medborgares frihet samlar eller anför väpnat manskap eller håller det samlat eller förser manskap med vapen, ammunition eller annan dylik utrustning eller övar det i vapens bruk, dömes för väpnat hot mot laglig ordning till fängelse, lägst sex och högst i tio år.
Ja, läs igenom ett par gånger. Detta närmar sig en klockren beskrivning av ”Stockholms försvarsskytteförening” och kanske även av ”Föreningen mordet på Olof Palme 1986 – MOP 86”. Också här blir det en bedömningsfråga, att analyseras av sittande rätt, om någon sittande rätt skulle vara intresserad.
Allt beror förstås på uppsåtet. Om rätten skulle tro att det verkligen handlade om en ”försvarsskytteförening” vore ju allt gott och väl, men om rätten granskade deltagarnas namn och funne att flera av namnen kunnat kopplas till närheten av ett mord på en statsminister kanske rätten bleve tveksam. Första namnet en krigsmaterielexpert som påstår sig ha hittat mordkulorna från Sveavägen, andra namnet baseball/piketpolis, sista namnet vapenhandlande polis, skjut- och säkerhetsexpert samt Holmérs glasmästare – ja ja. Är föreningens stadgar godkända av någon försvarsmyndighet?
4 § Om någon bildar eller deltager i sammanslutning, som måste anses vara avsedd att utgöra eller med hänsyn till sin beskaffenhet eller det ändamål för vilken den är bildad lätt kan utvecklas till ett sådant maktmedel som militär trupp eller polisstyrka och som icke med vederbörligt tillstånd förstärker försvaret eller ordningsmakten, eller ock för sådan sammanslutning tager befattning med vapen, ammunition eller annan utrustning, upplåter lokal eller mark för dess verksamhet eller understödjer den med penningar eller å annat sätt, dömes för olovlig kårverksamhet till böter eller fängelse i högst två år.
En bedömning, igen. Stockholms försvarsskytteförening stämmer på de flesta av lagens punkter in på ovanstående beskrivning, och i en rättegång finge förstås utredas vilket ”syftet” varit med föreningen: försvara Stockholm eller, ja, eller motsatsen? Jag har tidigare understrukit vilka otäcka känslor ordet ”kårverksamhet” rör upp; 30-talsminnen kring Munckska kåren mm.
Jag går tillbaka till några skrivelser som genererades år 2005, då jag försökte utreda förhållandena kring Stockholms försvarsskytteförening. Det visade sig då att föreningen 18.3.1987 blev medlem av svenska pistolskytteförbundet. Men, för att få bedriva ”praktiskt skytte (Combat)”, meddelar en utredande kriminalinspektör, ”krävs en godkänd utbildning och att föreningen är ansluten till SFPS”, dvs ”Sveriges förbund för praktiskt skytte”.
Och denna ”försvarsskytteförening” har i allra högsta grad bedrivit Combat-skytte, stridsskytte, uppenbarligen helt emot reglerna, men ingen instans har ingripit, allra minst försvarsmakten, som i andra hand finansiellt stöttade försvarsskytteföreningen via pistolskytteförbundet.
Helt ostörda har medlemmarna i föreningen fått ägna sig åt sin uppenbarligen olagliga ”Combat”-hobby, och därmed gett sig in på – olovlig kårverksamhet? Det finge bli en bedömningsfråga, men ingen har vågat sig på att bedöma, i denna mörka samhällszon.
Rimligen borde hela denna försvarsskytteförening prövas – tillsammans med en utredning i botten (så ofta jag skriver det, utredning i botten…) av de sällsynt otäcka initialerna och siffrorna: MOP86.
Denna förening (för?) mordet på Olof Palme, MOP86, har aldrig utretts, ens på ytan. Den spelar en framträdande roll i den likaledes sällsynt otäcka mailserie som utgjorde upptakten till min bok om Anti Avsan, och jag har på ett antal sätt försökt intressera myndigheter för saken, men förgäves; jag har egentligen inte fått något svar.
Jag vet inte vilka som är medlemmar, även om en lång namnlista i anslutning till mail nr 14 (i min numrering) ger många tänkbara namn. Dessa namn ingår i mailserien, men jag har inte tryckt av dem i min bok. Det efterföljande mailet, nr 15, avslutas så här:
Att Anér är intresserad av Estonia beror bara på att han vill skydda sina kommunistpolare.
Nej, nån konferens med föreningen MORDET PÅ OLOF PALME (MOP86) kan vi inte ha!
Det är ofta så här: jag skriver ut texter från långt tillbaka, men när jag ser dem på nytt, känner på dem på nytt, så stiger otäcka dunster upp, nästan otäckare än då jag första gången skrev dem.
Paragraferna 1, 3 och 4 i brottsbalkens 18 Kap. ”Om högmålsbrott” finns snyggt och prydligt intagna i lagboken. Inga tryckfel, svart på vitt. Det går bra för en hugad åklagare att slå upp (sidan 748 i min upplaga) och läsa den ganska finstilta texten. Det går också bra för en hugad polis att utreda MOP 86; han kommer att hitta många kolleger. Hur många kolleger kan jag inte säga, eftersom jag inte fått se någon matrikel utan bara ett utdrag i mail nr 14.
Medlem av Stockholms försvarsskytteförening: Anti Avsan
Medlem av MOP86: Anti Avsan (även ordförande?)
Baseballpolis vid Stockholmspolisens första vaktdistrikt, där Olof Palme sköts: Anti Avsan
Rådman vid Stockholms tingsrätt: Anti Avsan.
Moderat ledamot av Sveriges riksdag: Anti Avsan
Hörd en gång, upplysningsvis, aldrig konfronterad med Dekorimas huvudvittnen: Anti Avsan.
Sven Anér
Vad sa rikspolischefen till Leif GW?
20.3.2011. Till Riksåklagaren, BRÅDSKANDE!
Jag hänvisar inledningsvis till nedanstående skrivelse i dag till rikspolischefen.
Jag hänvisar inledningsvis till nedanstående skrivelse i dag till rikspolischefen.
20.3.2011. Till Rikspolischefen, BRÅDSKANDE! Fax: 08-401 90 90.
Redovisning av mötet rikspolischefen – Leif GW Persson.
Jag har tidigare begärt redovisning av vad som hände vid sammanträffandet mellan rikspolischefen och Leif GW Persson, men jag har inte fått något besked, trots att min förfrågan har inneburit förfrågan rörande allmän handling, vilken enligt lag ska besvaras ”genast”.
Detta sammanträffande är ödesmättat, möjligen ödesdigert. Har Persson vidhållit sina lämnade uppgifter om ”en konspiration av polis, militär och säkerhetspersoner” fordras ju till en början en omedelbar snabbutredning från rikspolischefens sida.
Har Persson tagit tillbaka sitt påstående måste detta redovisas och förklaras. Ingenting har dock framkommit som skulle peka på att Persson ändrat ståndpunkt i denna centrala fråga: var svenska statstjänstemän direkt kopplade till mordet på statsminister Olof Palme?
Jag önskar nu omedelbart svar. Jag avser att på min blogg
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com
snarast möjligt ge besked, varför jag ber om rikspolischefens assistans. Mina i dag sedan starten snart 20 000 bloggbesökare vill ha besked!
Jag finns, Bengt Svensson, i högsta grad anträffbar, via brev, via fax och via telefon. Jag önskar en omedelbar kontakt!
Engagerad och oroad hälsning!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala.
Telefon och fax: 018-15 12 79.
RÅ: Är Christer Pettersson fortfarande er mördare!
20.3.2011. Jag fortsätter till RÅ:
Alltsedan hösten 1988 har RÅ, som förundersökningsledare i Palmeärendet, i praktiken aldrig med kraft drivit något annat spår än Christer Pettersson-spåret. Så sent som 1998 stod Pettersson i förgrunden i samband med RÅ:s strandade försök att hos HD utverka resning mot Christer Pettersson, och året efter, 1999, anser sig granskningskommissionen kunna hävda att ”misstankarna mot Christer Pettersson successivt stärkts”. Misstankarna har därefter fortsatt att klistras vid Christer Pettersson, numera avliden i en påstådd ”olycka”, där obduktionsprotokollet påstås vara sekretesskyddat.
Detta är, i grova drag, Palmeutredningen fram till i dag.
Utomordentligt illavarslande misstankar har sedan 1992 riktats mot dåvarande piket/baseball-polisen, nuvarande rådmannen vid Stockholms tingsrätt och moderate ledamoten av Sveriges Riksdag Anti Harald Avsan, men dessa misstankar, bland annat byggda på klara och aldrig ändrade (men sekretesskyddade!) uppgifter från huvudvittnena Anneli och Anki, har aldrig i grunden utretts, aldrig tagits på allvar. Sålunda har Avsan aldrig konfronterats med Anneli eller Anki, vilket är och förblir uppseendeväckande och utgör ett grovt tjänstefel av RÅ och rikskrim.
Mina upprepade frågor, ställda till vice RÅ Kerstin Skarp, om huruvida Anti Avsan, som jag skriver i min aldrig dementerade bok ”Palmemordet: Affären Anti Avsan”, mördade Olof Palme, har aldrig i sak besvarats av RÅ. Jag har endast fått veta att förundersökning pågår.
I denna situation går rikspolisstyrelsens chefskriminolog Leif GW Persson ut i TV och tryckt skrift och meddelar att Olof Palme föll offer för ”en konspiration med poliser, militärer och säkerhetspersoner”. (Något varierande formuleringar har getts.)
Persson kallas till rikspolischefen, men som framgår av mitt brev till Bengt Svensson har deras samtal sekretessbelagts. Det finns ingen uppgift om att RÅ vore intresserad av vad som sagts mellan fyra ögon; det enda som kunnat noteras är RÅ:s upplysning att Persson är välkommen för ett samtal.
Under tiden – nu under ganska många dagar – står hela denna nya vändning av affären okommenterad, oprecis. Självfallet har RÅ, som förundersökningsledare, ett tungt, fortlöpande ansvar för att detta mordärende handläggs korrekt och att viktig information lämnas i varje fall till rikspolisstyrelsen och dess rikskriminalpolis, om inte till den svenska allmänhet som sedan 25 år tillbaka förgäves har efterfrågat korrekt och komplett information.
Förundersökningsledande RÅ måste rimligen ta itu med denna nya utveckling. Om vittnesuppgifter om Palmemordet inkommer till den med RÅ samarbetande rikskriminalpolisen tas dessa tips omedelbart om hand av rikskrims Palmeenhet under ledning av krkom Stig Edqvist, men när Sveriges ledande kriminologiska expert, anställd av rikspolisen, inkommer med ett tips som ger en ny dramatisk lösning av Palmemordet, då gör RÅ ingenting utan nöjer sig med att notera att rikspolischefen lägger locket på.
Jag är i kontakt med ett par utländska tidningsredaktioner, som i dag undrar om de ska skratta eller gråta åt de svenska åklagarnas och den svenska polisens handläggning av fall som Palmemordet och Assangeaffären; jag får en känsla av att den svenska rättvisan inte står högt i kurs.
Kunde inte RÅ, i detta läge, åtminstone som en minimiåtgärd hjälpa till med att få fram ett besked i Leif GW Persson-affären!
Själv delar jag på nära nog varje punkt Perssons åsikter. De stämmer med vad jag skriver i ”Affären Anti Avsan”, med en ospecificerad falang inom rättsstaten som koncipierande grupp bakom mordet, med Hans Holmér som arrangör och med Anti Avsan och minst ett tjugotal av hans kolleger som verkställare.
Förr eller senare, RÅ, måste den svenska staten ta ställning: ska den falskeligen tillsatte syndabocken Christer Pettersson även postumt brännmärkas för ett mord han aldrig begick, eller ska t ex RÅ börja med att bita huvudet av skammen och följa det polisspår som jag lanserade för 24 år sedan och till vilket Leif GW Persson i dagarna har anslutit sig?
En filminspelning som nyligen avslutats – och om vars slutliga framtid jag ingenting säkert vet – presenterar Anti Avsan-affären i klarspråk och riktar strålkastarsken, spännande kulturartiklar skrivs, och ett omfattande avsnitt av min löpande blogg kommer eventuellt att utges i bokform, med arbetsnamnet ”De sammansvurna”.
Det är inte tyst om denne statsminister, som fegt sköts till döds på öppen gata. Det är inte alls tyst.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39. 018-15 12 79.
Jag önskar uppgift om diarienummer och handläggare inom RÅ-ämbetet av denna skrivelse, och jag önskar svar jämlikt FörvL 4 §.
”Hur var det här då?”
19.3.2011. Hemligheter lockar. Hemliga internationella pakter, hemlig spionverksamhet, hemliga försvarsöverenskommelser. Det svensk-engelska (eller svensk-amerikanska) Stay Behind uppfyller alla krav på spännande sekretess, aldrig riktigt avslöjad sekretess.
Svenska Dagbladets medarbetare Mikael Holmström har skrivit en bok i ämnet Stay Behind och dess grundare och mångårige ledare Alvar Lindencrona. Direktör för Thule/Skandia (här dyker Skandia upp igen!), superhemlig civil motståndsledare för ett möjligen hotat och härtaget Sverige.
Nästan enbart muntliga order, några få partitoppar informerade, hemligt kassavalv och hemlig svart låda som kunde tänkas innehålla en radiosändare. Lindencronas familj som fick utgöra skyddsmantel för stora initiativ, stora överväganden; en ung dotter som släpades med på resor till olika länder för att som språkstuderande tonåring camouflera pappans storpolitik – jo, här ligger sannerligen en intressant historia.
Blev då Stay Behind någonsin historia? Eller stannade allt vid planer för Sveriges överlevnad, planer som inte ens kom på pränt? Ja, det kan förstås sägas. Sverige hamnade aldrig i den tänkta situationen: ockuperat land med kvarvarande motståndsfickor, ledda av Stay Behind. Kritiker har kallat Stay Behind för ett antal svenska herrars eget lilla krigsspel vid kvällsgroggen, men planerna var nog allvarligare än så.
Svenska myndigheter har varit mycket ovilliga att analysera Stay Behind-gruppen med sidoverksamheter, varför kommentarer i huvudsak måste bli gissningar. Vad hade Stay Behind för maktmedel att tillgå? Ja, jag gissar:
Någon gång kring 1980 (exakt årtal är inte känt) grundades den sk ”Stockholms försvarsskytteförening” inom Svenska pistolskytteförbundet. Deltagarförteckning finns publicerad (bl a av mig i ”Affären Anti Avsan”) endast för år 1987. Har du boken tillgänglig, så slå upp sidan 151.
Denna försvarsskytteförening har alltid varit omgiven av närmast total sekretess. På min förfrågan har den beskrivits som ”en liten kamratklubb”, inget mer. Denna ”lilla kamratklubb”, med enbart poliser, militärer anslutna, fick emellertid årliga anslag från försvaret, vilket borde ha medfört frisläppande av de årliga deltagarförteckningarna. Jag försökte få ut dem men misslyckades.
Var denna försvarsskytteförening ett fall av kårverksamhet? Precis som Stay Behind var det? Och som den ”privata polisverksamhet” som bedrevs av ett flertal poliser enligt ett av Säpos 94 registerkort i Palmeärendet? Kårverksamhet? Högmålsbrott? Försvarligt i ett nationellt krisläge?
Finns koppling till mordet på ”Thule/Skandia”-sonen Olof Palme? Den mystiske ”Skandiamannen”, som jag nyss beskrivit, ska enligt vissa uppgifter ha funnits knuten till Stay Behind och i så fall kanske varit Alvar Lindencronas hemlige privatsekreterare i sammanhanget. Det är inte ovanligt att höga direktörer får hemlig hjälp av anställda som formellt har en normal befattning inom företaget.
Var det i oförklarade Stay Behind-ärenden som Skandiamannen diktade sin långa skröna från mordnatten? Jag märker att jag tvingas sätta många frågetecken.
Ligger hänsynstaganden till Stay Behind som ett tjockt täcke över den falska åklagar- och polisutredning som bedrivits alltsedan dödsskottet vid Dekorima? Har det funnits ett patriotiskt syfte som fått försvara oegentligheterna?
Jag har inte hunnit läsa Mikael Holmströms bok i ämnet, men den ger förstås några intressanta svar.
Jag har en personlig kontakt med detta undflyende ärende. År 1979 hyrde jag, av just försäkringsaktiebolaget Skandia, en liten redaktionslokal vid Smålandsgatan, nära Birgerjarlsgatan, med inre brandvägg mot Hallwylska palatset. Någon gång framåt vintern behövde Skandias fastighetsavdelning göra några omflyttningar och frågade mig om jag ville flytta till en något större lokal Stureplan 4. Visst, det gick bra. Det blev tre mycket små rum, helt tillräckliga för mina skrivarbehov.
En vinterkväll kom jag tillbaka från en enkel måltid på stan, för att arbeta vidare, men stoppades vid porten mot den inre gården (jag skrev så när borggården) av två civilklädda män, uppenbarligen säkerhetsfolk. Marschaller fladdrade.
”Hur var det här då?”
”Hur det var här? Jag bor här”
Jag fick legitimera mig och släpptes sedan motvilligt in och tog hissen fyra trappor upp.
Jag insåg sammanhanget. Lindencrona, som jag inte kände och aldrig träffade, firade sin 70-årsdag i 12-rumsvåningen tre trappor upp. Jag hörde svenskt högreståndssorl och fraset av taft. Den hemligaste av svenska bostäder och de hemligaste av gäster.
Koppling Lindencrona – Palme? De träffades då och då, det är allt jag vet. Möttes de i Lindencronas chefsrum i Skandiahuset?
Kunde Stay Behind stå i motsatsställning till Olof Palme och hans internationalism? Grodde ett förstucket Palmehat i Skandiahusets irrgångar.
”Fastigheten”, skriver Mikael Holmström, ”lämpade sig för dold verksamhet, den hade många irrgångar och underjordiska kulvertar till närliggande fastigheter och var svår att bevaka.”
Helt riktigt, kan jag konstatera, efter några dagars filmning nyss i dessa irrgångar och kulvertar, där jag kände gammal sekretess viska till mig från de solkigt vitrappade väggarna.
Skandiahuset görs i dag om från grunden. All inredning byts ut, det ryker gips om rivna mellanväggar, och snart står ett nytt komplex vid Sveavägen, skinande och blankt, medan allt tal om Thule och Skandia och Skandiamannen och om Alvar Lindencrona dämpas och försvinner. Liksom Alvars stolta Stay Behind, ett fantasifoster som, lyckligtvis, fick förbli just fantasi.
Olof Palme finns kvar, förevigad med minnesplatta någon meter från platsen för det mord som skakade Sverige. Förevigad?
Sven Anér
Svenska Dagbladets medarbetare Mikael Holmström har skrivit en bok i ämnet Stay Behind och dess grundare och mångårige ledare Alvar Lindencrona. Direktör för Thule/Skandia (här dyker Skandia upp igen!), superhemlig civil motståndsledare för ett möjligen hotat och härtaget Sverige.
Nästan enbart muntliga order, några få partitoppar informerade, hemligt kassavalv och hemlig svart låda som kunde tänkas innehålla en radiosändare. Lindencronas familj som fick utgöra skyddsmantel för stora initiativ, stora överväganden; en ung dotter som släpades med på resor till olika länder för att som språkstuderande tonåring camouflera pappans storpolitik – jo, här ligger sannerligen en intressant historia.
Blev då Stay Behind någonsin historia? Eller stannade allt vid planer för Sveriges överlevnad, planer som inte ens kom på pränt? Ja, det kan förstås sägas. Sverige hamnade aldrig i den tänkta situationen: ockuperat land med kvarvarande motståndsfickor, ledda av Stay Behind. Kritiker har kallat Stay Behind för ett antal svenska herrars eget lilla krigsspel vid kvällsgroggen, men planerna var nog allvarligare än så.
Svenska myndigheter har varit mycket ovilliga att analysera Stay Behind-gruppen med sidoverksamheter, varför kommentarer i huvudsak måste bli gissningar. Vad hade Stay Behind för maktmedel att tillgå? Ja, jag gissar:
Någon gång kring 1980 (exakt årtal är inte känt) grundades den sk ”Stockholms försvarsskytteförening” inom Svenska pistolskytteförbundet. Deltagarförteckning finns publicerad (bl a av mig i ”Affären Anti Avsan”) endast för år 1987. Har du boken tillgänglig, så slå upp sidan 151.
Denna försvarsskytteförening har alltid varit omgiven av närmast total sekretess. På min förfrågan har den beskrivits som ”en liten kamratklubb”, inget mer. Denna ”lilla kamratklubb”, med enbart poliser, militärer anslutna, fick emellertid årliga anslag från försvaret, vilket borde ha medfört frisläppande av de årliga deltagarförteckningarna. Jag försökte få ut dem men misslyckades.
Var denna försvarsskytteförening ett fall av kårverksamhet? Precis som Stay Behind var det? Och som den ”privata polisverksamhet” som bedrevs av ett flertal poliser enligt ett av Säpos 94 registerkort i Palmeärendet? Kårverksamhet? Högmålsbrott? Försvarligt i ett nationellt krisläge?
Finns koppling till mordet på ”Thule/Skandia”-sonen Olof Palme? Den mystiske ”Skandiamannen”, som jag nyss beskrivit, ska enligt vissa uppgifter ha funnits knuten till Stay Behind och i så fall kanske varit Alvar Lindencronas hemlige privatsekreterare i sammanhanget. Det är inte ovanligt att höga direktörer får hemlig hjälp av anställda som formellt har en normal befattning inom företaget.
Var det i oförklarade Stay Behind-ärenden som Skandiamannen diktade sin långa skröna från mordnatten? Jag märker att jag tvingas sätta många frågetecken.
Ligger hänsynstaganden till Stay Behind som ett tjockt täcke över den falska åklagar- och polisutredning som bedrivits alltsedan dödsskottet vid Dekorima? Har det funnits ett patriotiskt syfte som fått försvara oegentligheterna?
Jag har inte hunnit läsa Mikael Holmströms bok i ämnet, men den ger förstås några intressanta svar.
Jag har en personlig kontakt med detta undflyende ärende. År 1979 hyrde jag, av just försäkringsaktiebolaget Skandia, en liten redaktionslokal vid Smålandsgatan, nära Birgerjarlsgatan, med inre brandvägg mot Hallwylska palatset. Någon gång framåt vintern behövde Skandias fastighetsavdelning göra några omflyttningar och frågade mig om jag ville flytta till en något större lokal Stureplan 4. Visst, det gick bra. Det blev tre mycket små rum, helt tillräckliga för mina skrivarbehov.
En vinterkväll kom jag tillbaka från en enkel måltid på stan, för att arbeta vidare, men stoppades vid porten mot den inre gården (jag skrev så när borggården) av två civilklädda män, uppenbarligen säkerhetsfolk. Marschaller fladdrade.
”Hur var det här då?”
”Hur det var här? Jag bor här”
Jag fick legitimera mig och släpptes sedan motvilligt in och tog hissen fyra trappor upp.
Jag insåg sammanhanget. Lindencrona, som jag inte kände och aldrig träffade, firade sin 70-årsdag i 12-rumsvåningen tre trappor upp. Jag hörde svenskt högreståndssorl och fraset av taft. Den hemligaste av svenska bostäder och de hemligaste av gäster.
Koppling Lindencrona – Palme? De träffades då och då, det är allt jag vet. Möttes de i Lindencronas chefsrum i Skandiahuset?
Kunde Stay Behind stå i motsatsställning till Olof Palme och hans internationalism? Grodde ett förstucket Palmehat i Skandiahusets irrgångar.
”Fastigheten”, skriver Mikael Holmström, ”lämpade sig för dold verksamhet, den hade många irrgångar och underjordiska kulvertar till närliggande fastigheter och var svår att bevaka.”
Helt riktigt, kan jag konstatera, efter några dagars filmning nyss i dessa irrgångar och kulvertar, där jag kände gammal sekretess viska till mig från de solkigt vitrappade väggarna.
Skandiahuset görs i dag om från grunden. All inredning byts ut, det ryker gips om rivna mellanväggar, och snart står ett nytt komplex vid Sveavägen, skinande och blankt, medan allt tal om Thule och Skandia och Skandiamannen och om Alvar Lindencrona dämpas och försvinner. Liksom Alvars stolta Stay Behind, ett fantasifoster som, lyckligtvis, fick förbli just fantasi.
Olof Palme finns kvar, förevigad med minnesplatta någon meter från platsen för det mord som skakade Sverige. Förevigad?
Sven Anér
Skandia och Skandiamannen – okända för granskarna!
För oss som i åratal försökt utreda omständigheterna kring mordet på Olof Palme har färghandeln Dekorima i dödshörnan självfallet alltid varit intressant. Men också hela det stora hus, där Dekorima var inrymt, har inspirerat den journalistiska upptäckarlusten. Finns ett samband mellan mordets plats och mordets hus?
Det föreligger en omfattande, jag vill inte säga fullständig, polisiär utredning om detta Skandiahus, som vid sin tillkomst hette Thulehuset, efter det försäkringsbolag som från Thule bytt namn till Skandia.
Den bakomliggande tanken har varit att Olof Palme, vars far och farfar var knutna till Thule/Skandias ledning, lockats till just detta ”släkthus” under den iskalla sista februarinatten för att sedan falla offer för en dödande kula någon meter från Skandiahusets murar.
Utredande polis har sålunda studerat delar av frågan. Utförliga förhör har hållits med den s k Skandiamannen – som jag berättat om tidigare på bloggen - och med ett stort antal representanter för väktare och säkerhetspersonal med ansvar för denna mycket stora och i några avseenden tekniskt och personellt välbevakade stora fastighet.
Anledningen till intresset för Skandiahuset har framför allt just varit att säkerheten uppenbarligen, i varje fall inte under mordkvällen, varit perfekt. Väktarna, som är noggrant hörda, har i flera fall inte följt gällande instruktioner, några har egentligen utan tillstånd vikarierat för några av sina kolleger, och låsningen av dörrar utåt framför allt Luntmakargatan har inte varit heltäckande.
Ett cykelgarage har diskuterats; det har uppenbarligen medgett tämligen fri in- och utpassering till Skandiahuset, i varje fall för de tjänstemän som haft nycklar, och vilka dessa är verkar inte ha gått att utreda i botten. En utkörsport för garagerade personalbilar (?) tycks ha öppnats och stängts enligt tämligen lösliga principer – ett grundintryck har blivit att den som osedd önskade ta sig in i eller ut ur Skandiahuset hade god chans att lyckas.
Skandiamannen, den annonstecknare mm som jag tidigare berättat om, hade nyckel till cykelgaraget samt dessutom egen nyckel till sitt tjänsterum; han har över huvud taget inte gått att kontrollera.
Mot den här skissade bakgrunden har frågan uppstått huruvida Skandiahuset har kommit att ingå i själva mordplanerna: som replipunkt för mordförberedelserna och själva mordet, som gömställe. Kan gärningsmannen ha tagit sin tillflykt hit? Detta förefaller inte kunna stämma med vittnesutsagorna, men frågan har ställts.
Diskussionerna kring Skandiahuset efterlämnar dock ett stort tomrum, och polisens utredningar lämnar de flesta trådar fladdrande. Kopplingen mellan Olof Palme och hans ”familjehus” har knappast tagits upp till seriös granskning men bör enligt min mening inte helt lämnas obeaktad. Strax mer om detta.
Nu inträffar det märkliga att varken en av de första kommissionerna, juristkommissionen från 1987, eller den av mig ofta omnämnda – och kritiserade – granskningskommissionen från 1999, så vitt jag kunnat finna över huvud taget nämner något om detta Skandiakomplex.
Jag hittar över huvud taget inte namnen ”Skandia”, ”Skandiahuset” nämnda i de båda kommissionsrapporternas innehållsförteckningar (person- och sakregister saknas), och vid en tämligen noggrann slagning i rapporterna hittar jag heller inget som helst omnämnande? Märkligt. Historien om Skandiamannen, som i varje fall kvarstår som ett spännande inslag – om än i stor utsträckning fejkat – kring mordminuterna, lyser sålunda med sin totala frånvaro, trots att han ägnats ett stort antal vittnesförhör och spaningsuppslag i förundersökningen, och frågetecknen kring hela väkteriet, som är många, har helt nonchalerats av jurister och granskare. Varför?
Jag hittar inget annat skäl till denna nonchalans än undersökarnas önskan att hålla allt vad Skandia heter utanför bilden. Helt utanför bilden. Varför? Ja, helt enkelt därför att granskarna känt på sig – eller vetat? – att Skandiahuset finns med i mordets framtoning. Det var till Dekorima och Skandia paret Palme kom, det var vid Dekorima och Skandia som gärningsmannen sedan flera minuter stod och väntade.
Men detta vinternattsscenario hade förstås varit livsfarligt för varje lojal statlig utredare att spela upp, eftersom det skulle ha inneburit en konspiration på flera nivåer – hu nej, granskarna passar sig. De är – eller låtsas vara – inprogrammerade på en ensam oförvillad gärningsman utan tekniska finesser och med ett nyanskaffat vapen i hand, och i den bilden får Skandia definitivt inte plats,
Därför får allt försvinna, bland annat en planerad vapeninspektion (!) på Skandiamannens tjänsterum, i sista minuten avstyrd av Hans Holmér personligen.
Glöm Skandia, säger granskarna, mördaren har spanat in paret Palme vid biografen Grand och förföljt dem till en plats som råkade bli Dekorima; glöm cykelgarage och röda personalbilar som exakt då dödsskottet ljuder fräser ut på Luntmakargatan från ett av Skandias garage!
Menar jag att just Olof Palmes släktanknytning till försäkringsbolaget Thule/Skandia gav upphov till mordplatsen? Självfallet kan jag inte vara säker. Men ett sammanträffande mellan Palme och den faktiske gärningsmannen kan ha underlättats genom att det stämts möte just vid det en gång Palme-styrda Thule/Skandia. Offret kommer till mördaren. ”Come into my parlour, said the spider to the fly.”
Nå, det är en gissning. Det är en gissning som kan komma att ta fastare form sedan den statlige chefskriminologen Leif GW Perssons eget fantastiska scenario om en gärningsman ”inom en konspiration av polis, militär och säkerhetspersoner” börjat få säkrare fäste och sedan vi fått reda på vad denne Persson och hans rikspolischef kommit fram till vid deras superhemliga möte på tu man hand några trappor upp vid Polhemsgatan!
(När detta scenario var enbart mitt och Olle Minells kunde det avfärdas, men hur avfärda en statlig chefskriminolog?)
”Det kommer mer” hette ett TV-program för några år sedan. Den ena händelsen avlöste den andra, under flera sändningsdagar och i en ganska spännande kedja. Och ”det kommer mer” även i Skandiaaffären. För vem satt som spindeln i det svenska hemliga försvarsnätet den gången om inte Alvar Lindencrona, chef för Skandia och hemlig chef för det hemliga ”Stay Behind”, vårt sista svenska försvar om fan hade kommit lös? Sven Anér
Det föreligger en omfattande, jag vill inte säga fullständig, polisiär utredning om detta Skandiahus, som vid sin tillkomst hette Thulehuset, efter det försäkringsbolag som från Thule bytt namn till Skandia.
Den bakomliggande tanken har varit att Olof Palme, vars far och farfar var knutna till Thule/Skandias ledning, lockats till just detta ”släkthus” under den iskalla sista februarinatten för att sedan falla offer för en dödande kula någon meter från Skandiahusets murar.
Utredande polis har sålunda studerat delar av frågan. Utförliga förhör har hållits med den s k Skandiamannen – som jag berättat om tidigare på bloggen - och med ett stort antal representanter för väktare och säkerhetspersonal med ansvar för denna mycket stora och i några avseenden tekniskt och personellt välbevakade stora fastighet.
Anledningen till intresset för Skandiahuset har framför allt just varit att säkerheten uppenbarligen, i varje fall inte under mordkvällen, varit perfekt. Väktarna, som är noggrant hörda, har i flera fall inte följt gällande instruktioner, några har egentligen utan tillstånd vikarierat för några av sina kolleger, och låsningen av dörrar utåt framför allt Luntmakargatan har inte varit heltäckande.
Ett cykelgarage har diskuterats; det har uppenbarligen medgett tämligen fri in- och utpassering till Skandiahuset, i varje fall för de tjänstemän som haft nycklar, och vilka dessa är verkar inte ha gått att utreda i botten. En utkörsport för garagerade personalbilar (?) tycks ha öppnats och stängts enligt tämligen lösliga principer – ett grundintryck har blivit att den som osedd önskade ta sig in i eller ut ur Skandiahuset hade god chans att lyckas.
Skandiamannen, den annonstecknare mm som jag tidigare berättat om, hade nyckel till cykelgaraget samt dessutom egen nyckel till sitt tjänsterum; han har över huvud taget inte gått att kontrollera.
Mot den här skissade bakgrunden har frågan uppstått huruvida Skandiahuset har kommit att ingå i själva mordplanerna: som replipunkt för mordförberedelserna och själva mordet, som gömställe. Kan gärningsmannen ha tagit sin tillflykt hit? Detta förefaller inte kunna stämma med vittnesutsagorna, men frågan har ställts.
Diskussionerna kring Skandiahuset efterlämnar dock ett stort tomrum, och polisens utredningar lämnar de flesta trådar fladdrande. Kopplingen mellan Olof Palme och hans ”familjehus” har knappast tagits upp till seriös granskning men bör enligt min mening inte helt lämnas obeaktad. Strax mer om detta.
Nu inträffar det märkliga att varken en av de första kommissionerna, juristkommissionen från 1987, eller den av mig ofta omnämnda – och kritiserade – granskningskommissionen från 1999, så vitt jag kunnat finna över huvud taget nämner något om detta Skandiakomplex.
Jag hittar över huvud taget inte namnen ”Skandia”, ”Skandiahuset” nämnda i de båda kommissionsrapporternas innehållsförteckningar (person- och sakregister saknas), och vid en tämligen noggrann slagning i rapporterna hittar jag heller inget som helst omnämnande? Märkligt. Historien om Skandiamannen, som i varje fall kvarstår som ett spännande inslag – om än i stor utsträckning fejkat – kring mordminuterna, lyser sålunda med sin totala frånvaro, trots att han ägnats ett stort antal vittnesförhör och spaningsuppslag i förundersökningen, och frågetecknen kring hela väkteriet, som är många, har helt nonchalerats av jurister och granskare. Varför?
Jag hittar inget annat skäl till denna nonchalans än undersökarnas önskan att hålla allt vad Skandia heter utanför bilden. Helt utanför bilden. Varför? Ja, helt enkelt därför att granskarna känt på sig – eller vetat? – att Skandiahuset finns med i mordets framtoning. Det var till Dekorima och Skandia paret Palme kom, det var vid Dekorima och Skandia som gärningsmannen sedan flera minuter stod och väntade.
Men detta vinternattsscenario hade förstås varit livsfarligt för varje lojal statlig utredare att spela upp, eftersom det skulle ha inneburit en konspiration på flera nivåer – hu nej, granskarna passar sig. De är – eller låtsas vara – inprogrammerade på en ensam oförvillad gärningsman utan tekniska finesser och med ett nyanskaffat vapen i hand, och i den bilden får Skandia definitivt inte plats,
Därför får allt försvinna, bland annat en planerad vapeninspektion (!) på Skandiamannens tjänsterum, i sista minuten avstyrd av Hans Holmér personligen.
Glöm Skandia, säger granskarna, mördaren har spanat in paret Palme vid biografen Grand och förföljt dem till en plats som råkade bli Dekorima; glöm cykelgarage och röda personalbilar som exakt då dödsskottet ljuder fräser ut på Luntmakargatan från ett av Skandias garage!
Menar jag att just Olof Palmes släktanknytning till försäkringsbolaget Thule/Skandia gav upphov till mordplatsen? Självfallet kan jag inte vara säker. Men ett sammanträffande mellan Palme och den faktiske gärningsmannen kan ha underlättats genom att det stämts möte just vid det en gång Palme-styrda Thule/Skandia. Offret kommer till mördaren. ”Come into my parlour, said the spider to the fly.”
Nå, det är en gissning. Det är en gissning som kan komma att ta fastare form sedan den statlige chefskriminologen Leif GW Perssons eget fantastiska scenario om en gärningsman ”inom en konspiration av polis, militär och säkerhetspersoner” börjat få säkrare fäste och sedan vi fått reda på vad denne Persson och hans rikspolischef kommit fram till vid deras superhemliga möte på tu man hand några trappor upp vid Polhemsgatan!
(När detta scenario var enbart mitt och Olle Minells kunde det avfärdas, men hur avfärda en statlig chefskriminolog?)
”Det kommer mer” hette ett TV-program för några år sedan. Den ena händelsen avlöste den andra, under flera sändningsdagar och i en ganska spännande kedja. Och ”det kommer mer” även i Skandiaaffären. För vem satt som spindeln i det svenska hemliga försvarsnätet den gången om inte Alvar Lindencrona, chef för Skandia och hemlig chef för det hemliga ”Stay Behind”, vårt sista svenska försvar om fan hade kommit lös? Sven Anér
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)