Rikskrim ljuger för att rädda Avsanaffären!

31.8.10. Maria Wetterstrand, ja, det svenska rättssamhället är nu definitivt nere i dyn. Jag komprimerar innehållet i de handlingar jag sänder dig:

När rikskriminalen ombeds sända de handlingar som innehåller tips om Anti Avsan räknas inga sådana handlingar upp, trots att rikskrim i sitt arkiv innehar minst fem, diarieförda, daterade, registrerade, till råga på allt just de fem handlingar som direkt visar hur nätet kring årsskiftet 1992-93 dras åt kring den förre baseballpolisen,

Men uppenbarligen har rikskriminalens höga jurister insett hur gnistrande farlig sanningen är i denna affär, varför dessa jurister hellre bryter mot grundlagen (tryckfrihetsförordningen) än avslöjar den kalla, svarta verkligheten.

Slå larm, omedelbart, Maria Wetterstrand! Eller se till att någon träder fram och säger att jag har fel. Någon sådan person har jag inte sett till sedan jag för tre år sedan anklagade Anti Avsan för hans aktiviteter vid Dekorima. Miljöpartiet har ett stort ansvar som ett modernt fronderande parti, med politisk och mänsklig sanning som ledstjärna – agera, Maria!

Och gå in på min blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

och läs de senaste dagarnas inlägg, inte minst mina kritiska kommentarer till Reinfeldts och Leif GW:s framtoning i dag!

Din tillgivne men djupt orolige

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

”Grova falsarier…”

31.8.2010.
Till Regeringens Justitie Kansler.
Undertecknad Sven Anér anhåller härmed att JK, mot bakgrund av närslutna handling, omedelbart måtte utreda huruvida
chefsjuristen Per Lagerud och stabsjuristen Karin Mostad vid rikskriminalpolisen
i Palmeärendet gjort sig skyldiga till grova falsarier och grovt tjänstefel då de undertryckt allmänna handlingar, i strid med tryckfrihetsförordningen som är en grundlag.
Jag finner det inträffade djupt allvarligt, i synnerhet som mordet på en statsminister är involverat.
Jag anhåller om diarienummer samt namn på handläggare.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

Varför får jag ostört anklaga Anti Avsan för mord?


24.8.2010.
Statsrådet Göran Hägglund
Jag har skrivit till dig tidigare om Palmemordet och dess förgreningar, och jag har ju rent av fått antydan till respons. Jag återkommer nu, sedan jag begärt omedelbar internutredning av Anti Avsan i anknytning till morden på Catrine da Costa och på Olof Palme.
Jag vänder mig till dig och inte till Reinfeldt, eftersom du verkar känna viss empati inför Sveriges orättvisor; jag kan inte se att Reinfeldt hyser någon sådan empati. Jag bifogar en bakgrundstext avseende da Costa samt min begäran om internutredning; det ytterst anmärkningsvärda är att lagstadgad internutredning, enligt vad jag kunnat inhämta, aldrig förekommit i Palmeärendet.
Anmärkningsvärt är onekligen också att varken Anti Avsan själv eller hans politiska parti eller någon myndighet agerar mot min mycket klara mordanklagelse. Jag har tidigare begärt någon form av aktion från rättsstatens sida men fått avslag.
Så, Göran Hägglund, exakt så, agerar en diktatur, med åsidosättande av rättens anda, rättens regler. Så bör inte en svensk demokrati agera.
Som jag tidigare sagt dig innehar Reinfeldt all information som jag under åren presenterat, men han innehar också all den sekreta statliga information som jag inte kommer åt, främst all dokumentation kring ”Dekorimamannen”.  Men jag har svårt att tro, Göran Hägglund, att inte du som svenskt statsråd skulle kunna begära ut hela denna dokumentation. I den kommer du då att kunna läsa exakt hur de sista minuterna före Olof Palmes död förlöpte, en info som hemlighålls för svensk allmänhet.
Ond bråd död inträffar. Hemlighållen ond bråd död kan inte tolereras i ett rättssamhälle.
Engagerad och oroad hälsning

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
./. bil

Håll tyst, Sven Anér! Nu lämnar vi dig utan åtgärd!
25.8.2010. Blogginlägg speciellt för vice RÅ:s kännedom.
Jag är just återkommen från en biltur till Uppsalastadsdelen Vilan, där jag till min sondotterdotter Lyra, så stavad, överlämnat dockan Alundagossen.  Jag sitter nu vid min ordbehandlare och författar ett blogginlägg i Palmeärendet, med omgivning. Något olika sysslor.
När jag går igenom mina papper får jag en väldigt klar uppfattning om vad min överhet sysslar med då det gäller mig. Den har minst två avsikter. Dels, förstås, att nära nog aldrig svara, dels att i ljuset av, eller skuggan från, mina många brev få mig att framstå som den ut i luften mångskrivande person som de inte har skyldighet att fästa något avseende vid. Denna dubbelverkan pågår månad efter månad, år efter år. Om jag finge ett enda korrekt, komplett, avslöjande svar skulle denna nära nog ensidiga korrespondens upphöra, självfallet.
Regering och myndigheter kommer naturligtvis, i längden, aldrig ut ur denna affär. Inte helskinnade. I bilden av behandlingen av Sven Anér ingår rent lagstridigt trakasseri; jag ger två exempel ur samma brev:
2010.02.18: Brev till Sven Anér från vice RÅ Kerstin Skarp,  förundersökningsledare i Palmeärendet. Skarp skriver bl a:
För er kännedom vill jag meddela att jag som förundersökningsledare rörande aktuellt mord inte kommenterar utredningen med enskilda personer och heller inte lämnar kommentarer till enskildas spekulationer gällande mordet.
Jaså, minsann? Är jag enskild person nu? Då slår jag upp tryckfrihetsförordningen, en grundlag som Skarp är satt att vårda. Där läser jag i TF 1 kap 1 par 3 mom följande:
Det skall ock stå envar fritt att, i alla de fall då ej annat är i denna förordning föreskrivet, meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för offentliggörande i tryckt skrift till författare –
jag bryter där. ”Författare” – det är jag det. Författare tillerkänns en särställning, vi har en klar rätt att begära ut här beskriven dokumentation. Men den här paragrafen har Skarp inte läst. I stället tar hon sig rätten att två gånger i sitt brev döpa mig till ”enskild person” och ”enskild”, något som givetvis är en grav förlöpning inte bara mot mig utan mot hela min yrkesgrupp, författarnas och journalisternas yrkesgrupper; jag är fackligt ansluten till båda. Trakasseri byggt på avsiktlig feltolkning av lagen, sålunda. Skarp blir inte vänligare i exempel
Nr 2, ingående i samma brev:
I Era skrivelser har Ni också begärt att få diskutera Era synpunkter vid ett telefonsamtal med mig. Med hänvisning till vad jag ovan angett finner jag inte att ett sådant samtal skulle ha någon betydelse för utredningen varför jag lämnar Er begäran utan åtgärd.
Här är trakasseriet fullkomnat. Skarp bryter, fortfarande fullt avsiktligt, mot bl a förvaltningslagens s k serviceparagraf, 5 par:
Myndigheten skall ta emot besök och telefonsamtal från enskilda. Om särskilda tider för detta är bestämda, skall allmänheten underrättas om dem på lämpligt sätt.
Detta är onekligen klartext. Jag hade på sätt och vis begärt både ett sammanträffande och en telefonkontakt, eftersom jag meddelade Skarp att jag har vissa förflyttningsproblem efter en stroke 2006, varför jag bad att få göra om besöket till ett längre, förberett telefonsamtal. Men detta, menade Skarp, vore ynklig klagan och beviljade sålunda varken besök eller telefonsamtal, enklast så. Ett snabbt och gnistrande effektivt genomfört trakasseri.
Självfallet drar sig inte heller vår vice riksåklagare för att flagrant bryta även mot regeringsformens första kapitel, dess första paragraf, när hon ändå är på gång:
Den offentliga makten utövas under lagarna.
Det var inte jag som sköt Olof Palme vid Dekorima. Jag är endast budbäraren, och därför skjuter makten på budbäraren.
Men jag kanske inte är riktigt avrättad än? Tf statsåklagaren Peter Lundkvist vid rättsavdelningen, RÅ:s kansli, vill 2010.06.19 (jaha ja, det var den stora bröllopsdagen, det) gärna dra sitt strå till stacken. Jag ska inte återge hela det sedvanliga nej-njet-veto-icke-brevet utan nöjer mig med den avslutande klämmen, där Peter verkligen fått till det:
Du informeras nu om att ytterligare skrivelser av likartat innehåll som den du nu har inkommit med i fortsättningen kan komma att lämnas utan någon åtgärd utan att du underrättas om detta.
Där satt den!  Där fick jag så jag teg – fast inte. Självfallet är det djupt beklämmande, och ingenting att raljera om, när underordnade jurister inom vårt högsta åklageri (samma åklageri som sprang till Svea hovrätt och till Högsta domstolen för att till varje pris söka snärja den av RÅ själv falskeligen åtalade Christer Pettersson!) bryter mot själva grundvalarna för vår demokrati (påstådda demokrati), nämligen rätten att kommunicera med vår överhet.
Jag märker att de båda RÅ-breven höjer mitt tonläge, snäppet över mitt bloggvanliga.  Sven Anér
När svängde det?
26.8.2010.
Nu när det moderata samlingspartiet på nytt tänker dundra in i riksdagen med Anti Avsan som politisk och moralisk ledstjärna kan det synas lämpligt att jag ställer frågan: När svängde det?
När blev alla myndigheter i Palmesfären helt tysta, helt dödstysta, in absurdum tysta? Jag tillhör veteranerna bland Palmeutredarna och är i dag antagligen den ende yrkesjournalist och –författare som på mer eller mindre heltid ägnar mig åt ämnet mordet på Olof Palme. Olle Minell, som fanns med från begynnelsen, håller föredrag om sina förnämliga insatser en gång i världen, och han går i dag vidare, in i nuet, tar fram nya papper!
Mina övriga gamla kolleger har, verkar det, dragit sig tillbaka helt. Bröderna Poutiainen, Gunnar Wall (som dock kanske funderar på en rentré), Thomas Kanger. Mauricio Vigil, oförtröttlig med bland annat ljudundersökningar av inspelningsband, gick bort härförleden. Olle Alsén finns oförtröttlig med i främsta ledet, något dämpad efter genombrotten på 90-talet.
Denna gångna tid, slutet av 80-talet och början av 90-talet, var en nära nog acceptabel tid för en journalist att arbeta i. Det gick att ringa de formellt ansvariga: Hans Ölvebro, Åke Röst, KG Svensson, Jörgen Almblad och några till. Svaren tillfredsställde visserligen sällan, men de var ändå ett slags svar som det gick att arbeta vidare med; de hade åtminstone sin nuisance value. Det gick att vända på svaren och på så sätt nalkas en korrekt information.
Den 13 juni 1993 har Ölvebro ett långt och svajigt samtal med Olle Alsén, ett samtal som bandades. Här säger Ölvebro bl a:
Ja, Olle, du får gärna skriva vad du vill och du ska klart agera utifrån vad du tycker. Men den enda kommentar jag kan säga det är att vi är inte säkra på att den här historien är riktig. Eftersom vi inte har kunnat finna den person som denna kvinna känner igen. Och har namngivit.
Detta sägs alltså den 13 juni 1993.
Den 14 juni hörs ”den person som vi inte har kunnat finna” av Ölvebro och av hans kolleger. Dagen efter. Vänd, enligt receptet ovan, på Ölvebros svar, och innebörden blir: ”vi har kunnat finna denna person. I enlighet med Olle Alséns skriftliga tips från den 2 februari: han heter Anti Avsan.”
Ölvebro gör uppenbarligen allt för att komma ur den affär som Olle Alsén avslöjat, men han binder många ris för sin egen rygg.
Men, och det är min synpunkt i sammanhanget, det gick ändå att hitta en samtalspartner den gången, att få ett besked; sanningshalten kunde lämnas därhän. Men vi journalister var i alla fall nödtorftigt accepterade som medlemmar av rättssamhället, vi måste tolereras, vi blev inte vid varje kontaktförsök uppmanade att dra dit pepparn växer.
I dag är den tiden förbi. Vi är inte många, tre kanske, och dessa få tror sig dagens rättssamhälle kunna hunsa, kuva, kuscha, trakassera samt sätta sig på. Jag tror att det är vårt reducerade antal som blivit avgörande. Ett larm från några få kan ignoreras, en kör – som vi var en gång – kunde inte lika lätt viftas bort. Vi fanns ju rent av inom media. Det fanns en Palmebevakning, aktiv inom t ex Malmös Arbetet (s), passivt registrerande inom bl a DN:s spalter.
När uppstod denna opinionens vattendelare? Den uppstod kanske i två etapper. Kanske tre. Det skedde när fallet Anti Avsan först blev känt, anonymiserat, i juni 1993, när granskningskommissionen i sin visserligen ynkliga rapport 1999 presenterade ”Anti A”, samt när jag själv i september 2007 slog larm till moderaternas riksorganisation:
Jag insänder härmed kopia av material som sänts på det s k hot mail på Internet, med framför allt Lars Krantz och signaturen ”Anita Svan” som avsändare eller mottagare.
Min grundade förmodan är att ”Anita Svan” är anagram för den moderate riksdagsledamoten Anti Avsan ---
Här gick dörren i lås. Sedan denna dag, den 21 september 2007, har ingen information värd namnet över huvud taget lämnats ut från regeringshåll eller från någon ansvarig myndighet, har ingen information värd namnet publicerats i media med tung spridning.
Hur kan detta förhållande förklaras? Rimligen måste det kopplas till uppdykandet av namnet Anti Avsan, baseballpolis, rådman, riksdagsledamot. Dessförinnan hade det varit möjligt för rättsstatens trogne att luta sig mot Christer Pettersson, mannen som från nedgången knarkberoende alkoholist av instanser som RÅ. rikskriminalen och JO (Axberger) befordrades till demonregissör av ett närmast militäriskt perfekt organiserat politikermord, med tillgång till ett nät av poliser och walkie-talkies på stan.
I och med att avslöjandet av Anti Avsan vid Dekorima fått genomslag öppnade Christer Pettersson inte längre någon reservutgång, Christer Pettersson fick gå, Anti Avsan dög inte som ersättare. I stället inträdde ett skammens status quo, varifrån ingen annan info lämnas än

”i övrigt föranleder inte Era skrivelser några åtgärder från min sida.
Med vänliga hälsningar Kerstin Skarp”.
Denna ”info” kan lämnas hur många gånger som helst – eller kan den inte det?
Nu vill alltså det moderata samlingspartiets ledare Fredrik Reinfeldt att Anti Avsan ännu en gång ska placeras som hans goda bänkgranne i kammaren.
Mig har Reinfeldt aldrig svarat, och kanske har han inte ens läst mina brev, ”från allmänheten”, som de döps av statsrådsberedningen.
Du använder stora ord som skam och moral, Sven Anér. I hård politik gäller inte sådana mesiga begrepp. Lär dig det!
Det tänker jag inte lära mig,
Sven Anér

26.8.2010.
Kommunfullmäktige Lars Sjöblom, 761 21 Norrtälje. Jag läser Dig med intresse och sänder min bok ”Palmemordet: Affären Anti Avsan” samt ovanstående inlägg för min blogg www.svenanerpalmemordet.blogsport.com
Moderaters dubbla budskap har jag fått erfara. De nya och öppna moderaterna har aldrig tagit minsta notis om mig och mina anklagelser mot partikamraten Anti Avsan. Jag är aldrig på minsta sätt dementerad. ”Människor som drabbats av partiets politik bemöts med arrogans och kyla” – ja, det har jag sannerligen fått erfara.
Kunde du sätta dig in i det aktuella fallet? Som naturligtvis är extra känsligt eftersom det handlar om en av de beryktade ”baseball-”poliserna från VD 1, som efter mordet på Olof Palme fick avancera till såväl rådman som moderat riksdagsledamot, Sveriges största rättsskandal någonsin – och kanske Europas? Men nedtystad.
Jag finns inte långt från dina trakter, mitt emellan Almunge och Alunda.
Oroad, engagerad och vänlig hälsning!
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge.
./. bok.
28.8.2010.
Överklagande till Kammarrätten i Stockholm samt
Anmälan till rikskriminalpolisen.
Eftersom dessa båda ärenden sammanfaller sänder jag dem till både Kammarrätten i Stockholm och till Rikskriminalpolisen samt anmodar mina båda adressater att var och en handlägga dem i tillämpliga delar.
A: Överklagandet:
Jag överklagar rikskriminalpolisens beslut APAL-428-122/10, med anledning av begäran ingiven av journalisten Olle Minell, en begäran till vilken jag härmed ansluter mig, och önskar utfå samtliga i ansökan begärda handlingar.
B: Anmälan till rikskriminalpolisen:
Jag anmäler härmed
chefsjuristen Per Lagerud och
stabsjuristen Karin Mostad
vid rikskriminalpolisen för grova falsarier och grovt tjänstefel vid avfattandet av den ovannämnda skrivelsen APAL-428-122/10. Journalisten Olle Minell hade begärt att få ta del av ”tips och förhör som inkommit vad gäller Claes Djurfeldt samt Anti Avsan”. I rikskriminalpolisens ovannämnda skrivelse uppges att dessa handlingar och tips, angivna med registreringsnummer, är till antalet fjorton.
Jag underkänner rikskriminalpolisens val av dessa 14 handlingar och konstaterar här nedan att rikskriminalpolisen, med grovt falsarium, avsiktligt har uteslutit de helt väsentliga och för lösningen av Palmemordet oundgängliga tips och övriga handlingar som inom rikskriminalpolisens Palmeenhet finns arkiverade, registrerade och diarieförda.
Jag ställer sålunda frågan varför ovannämnda handlingar ej har medtagits, trots Minells – och numera även min – begäran. De handlingar detta gäller är skriftliga meddelanden till rikskriminalpolisen från journalisten Olle Alsén, och dessa meddelanden öppnar i själva verket, redan kring årsskiftet 1992-93, dörren på vid gavel för en lösning av mordet på Olof Palme. De ger den, jag vill säga förlösande, grundinformationen, från någon minut före mordet vid Sveavägen–Tunnelgatan i Stockholms city, den s k Dekorimahörnan, vid en tidpunkt 1–2 minuter före statsministermordet.
Jag redovisar nu de väsentliga av Olle Alséns brev. Dessa utgör inte alla de aktuella breven och meddelandena. Jag har inte tillgång till alla, och jag kan givetvis heller inte veta vilka kommentarer, tjänsteanteckningar och liknande informationer som kan finnas hos Palmeenheten. Jag understryker att hela originaldokumentationen från Dekorima har i stort sett sekretessbelagts.
Jag specificerar nu de viktigaste handlingar som Per Lagerud och Karin Mostad vägrat att medta i den förteckning de anmodats upprätta:

Nr 1: Ai. 1010-92, 92-11-24, handskrivet meddelande upplämnat denna dag av Olle Alsén till rikskriminalpolisen, antagligen till spaningsledaren Hans Ölvebro och/eller sekretessansvarige Åke Röst, båda kriminalkommissarier:
Jag träffade/namnet utskrivet men struket, uppenbarligen av rikskrim, i min version/  i somras på en Finlandsbåt. För ca en vecka sedan berättade hon att: Hennes väninna och hon vid dagen för mordet varit på bio (skräckfilm) och på väg mot Sergels Torg och T-banan på Sveavägen mötte en man som de kände sedan tidigare. Han var civilklädd och talade i walkie-talkie. Han meddelade att han var igenkänd, men fick order att fortsätta projektet. Väninnan noterade att han var beväpnad. /Kvinnan/ och väninnan gick mot Sergels Torg och strax efter hörde de ett skott. De sprang då till T-banan och fick höra morgonen därpå att Palme var skjuten. /Texten avslutas med bl a personuppgifter/.
Detta är det första och avgörande viktiga tipset i hela Palmeutredningen, men rikskriminalens jurister har uppenbarligen förträngt det, möjligen destruerat det; det kan jag inte veta. Jag anmodar rikskriminalpolisen att omedelbart utreda huruvida dylik destruktion förekommit.

Nr 2: Ai–1087-92, 92-12-14, sidnummer 000293 (samt kringliggande sidor). Bandat och utskrivet samtal mellan Olle Alsén och den unga kvinna som i debatten har namnet Anneli. Jag återger ett slumpvis valt utsnitt:
Anneli: ”Finns det någonstans i vittnesförhören att det var en raggarbil som körde förbi där?”
Olle: ”Nej.”
A: ”Nä, för det var precis, om det är intressant. Ja, på andra sidan, dom åkte inte mot stan utan åt andra hållet.”
O: ”Men varför var dom intressanta?
A: ”För dom måste ha sett händelsen.”
Detta är sålunda en skarp beskrivning av det aktuella händelseförloppet vid Dekorima, omfattande ett tiotal sidor, men ingenting pekar på att dessa texter över huvud taget observerats av Palmeutredarna, och nu har de också förträngts av rikskriminalens jurister, vilket jag betecknar som gravt allvarligt.

Nr 3: Ai. 80-93, 93-02-02, Rikskriminalpolisen Våldroteln 2. Skrivelse 2.2.1993 från Olle Alsén. Denna innehåller mängder av faktauppgifter kring Anti Avsan, vilken nu, för första gången skriftligen, noteras som både mannen från gymet i Upplands-Väsby och som Dekorimamannen. Delcitat:
Som tidigare nämnt /?/ hämtade Avsan ut nytt pass i december 1992, uppger att hans tidigare pass förkommit.

Nr 4: EH 14839-E, 10.6.1993, tio sidor. Bandat samtal Olle Alsén–Hans Ölvebro. Utsnitt från sidan 000311:
Ölvebro: ”Hon vet ju inte vad han heter.”
Alsén: ”Men hon känner igen honom.”
Ö: ”Jo, men man måste ju också hitta en tänkbar person.”
A: ”Men den jag har trott är tänkbar, och som en på gymet har identifierat, den…”
Ö: ”Glöm det, hörru. Man kan ju inte ta en som är anställd inom polishuset eller inom Sthlms-polisen och placera ut den personen på ett ställe där han aldrig har varit, bara för att någon påstår att den här personen har han sett där. Det finns ju ingen koppling över huvud taget.” Osv.
Det bör noteras att Anti Avsan, vid tidpunkten för ovanstående samtal, ej hade hörts rörande mordet, och han hörs heller aldrig, då eller senare, av separata internutredare. Glöm det, hörru.

Det går att säga att de fyra allmänna handlingar, till vilka jag refererar, innehåller kvintessensen av den utredning rörande mordet på en statsminister som aldrig genomfördes. Det finns alltså ytterligare ett omfattande antal liknande handlingar, registrerade hos rikskriminalpolisen, men aldrig observerade, inte ens av den statliga granskningskommissionen. Har handlingarna faktiskt destruerats? Eller har de endast ansetts så farliga att de därför förträngts, nonchalerats?
Yrkande: Jag yrkar sålunda följande:
A: Jag begär att utfå de fem handlingar jag inledningsvis räknar upp.
B: Jag yrkar att Per Lagerud och Karin Mostad fälls för grova falsarier och grovt tjänstefel.
Jag önskar Kammarrättens resp rikskriminalpolisens snara reaktion.

Sven Anér. Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. O174-500 66.
210814-5075. FK, DHS, undersökande journalist, författare.
 


28.8.2010.
Till Chefredaktören och Nyhetschefen!
Jag översänder i kopia ett dramatiskt inlägg i Palmeärendet. Det beskriver myndighetens, rikskriminalpolisens, egna åtgärder, eller brist på åtgärder, genom decennierna.
Jag anklagar rikskriminalpolisen för grova falsarier, grovt tjänstefel.
Citaten i finstil är inte mina utan återfinns i myndighetens registrerade men uppenbarligen förträngda, möjligen destruerade, handlingar.
De fyra exempel jag specifikt tar upp visar att mordet på Olof Palme, med ett minimum av energi och gålust från Palmeenhetens sida, kunde ha förts till en slutlig lösning redan vid årsskiftet 1992-93.
När den dåvarande spaningsledaren Hans Ölvebro, i bandat och arkiverat samtal med Olle Alsén, avfärdar alla Alséns förslag med ”Glöm det, hörru!” anger Ölvebro tonen: det gällde och gäller än i dag att glömma, att förtränga mordets verklighet och skjuta skulden på en syndabock, Christer Petersson.
Den senaste (sista?) utredningen av detta mord, granskningskommissionens, rapporterade sommaren 1999 att ”misstankarna mot Christer Pettersson successivt skärpts” – det svenska rättssamhället har i snart 25 år värjt sig med lögner.
Jag vädjar nu till mina adressater:
Gå med egna skickliga medarbetare in i denna djupt tragiska affär, finn sanningen, publicera sanningen!
Denna skrivelse, och annan relevant information, återfinns på min blogg
La vérité est en marche – vågar jag tro det?
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.





Leif GW – mannen som gör vad som faller honom in
29.8.2010.
Tjänstemannen vid rikspolisstyrelsen, kriminologen Leif GW Persson, intervjuades 28.8 på morgonen i TV 4. Han fick i den efterföljande chatten bland annat frågan:
Varför vågar du inte gå ut med din kunskap om Palmes mördare? Du har ju nu uppgiften att granska hittills olösta mord?
Inget svar från GW.
Kort efteråt kom en annan fråga på chatten:
Pelle: Vem tror du mördade Olof Palme?
GW:
Vet ej, sannolikt några personer i hans säkerhetspolitiska närhet.
Svaret är kanske inte nytt från GW:s sida (jämför bl a hans deckare ”Faller fritt som i en dröm”) men ändå uppseendeväckande tydligt från en person med hans insikter i kriminell verksamhet. Dessutom i TV!
GW:s uttalande, som jag ännu inte sett kommenterat, är förstås helt häpnadsväckande. Här sitter alltså en av landets absolut högsta polistjänstemän och låter undslippa sig, liksom helt apropå och utan dramatik en spekulation, lite i luften, rörande identiteten på en statsministers mördare, ”kan det vara så här?”
Om Sverige vore en fungerande rättsstat skulle polisprofessor Leif GW Persson självfallet omedelbart kallas in till förhör inför strikta och oberoende internutredare och tillfrågas:
Vad i helvete menar du med det där du skrev in på chatten? Vad har du för misstankar? Eller kunskap?
Men detta sker inte. Vag som oraklet i Delfi får Persson ostörd valla i rikspolisstyrelsens korridorer vid Polhemsgatan på Kungsholmen. Vag – men betrodd med att enligt statligt direktiv utreda Palmemordet och alla andra mord. Han har svensk heder i sina händer, men han framtonar som ansvarslös ryktesspridare. Eller sanningssägare?
Vad säger han till grabbarna på Säpo då de ses?
Ta in GW!
Sven Anér
Bildts medutredde Sudan-kamrat kritiseras för Kenya-besök
27.8.2010.
Nedanstående meddelades i dag på TV 4 Text. Jag har inte sett uppgiften någon annanstans:
Folkmordsanklagad president i Kenya.
Sudans internationellt efterspanade president Omar el-Bashir kom på fredagen (27.8) till Kenya för att närvara vid ceremonierna kring stadfästandet av landets nya konstitution.
Kenya kommer att för alltid ha svärtat ned firandet av sin länge efterlängtade konstitution om landet välkomnar en internationellt efterlyst person till festligheterna, sade Elise Keppler från Human Rights Watchs internationella rättsavdelning.
Samma Elise Keppler håller ett mycket klarvaket öga på den svenske utrikesministern, excellensen Bildt, i exakt samma ärende: folkmorden i Sudan, och här hemma utreds samma folkmordsmisstankar mot Bildt som mot el-Bashir av kammaråklagaren vid RÅ Magnus Elving. Elving säger till mig vid vårt telefonsamtal här om dagen att ärendet handläggs. Hur långt han kommit, under de många veckor han sysslat med ärendet, vill Elving inte säga,
det är många som ringer och jag säger ingenting, men tack för Kerstin Lundells bok ’Business in Blood and Oil – Lundin Petroleum in Africa’ som du sände mig.
Det är stor kontrast mellan Human Rights Watchs öppna reaktion rörande el-Bashir och Elvings försiktiga tassande kring Carl Bildt, en svensk utrikesminister inför omval.
Sven Anér


Det är du som har det stora ansvaret, Fredrik Reinfeldt!
29.8.2010.
Tre journalister driver i dag den enda utredning värd namnet som pågår kring mordet på Olof Palme: Olle Minell i Göteborg, 64, Olle Alsén i Nacka, 87, och Sven Anér på Hjelmbergstorpet i Tuna, 89.
Ingen myndighet utreder utan hindrar i stället all utredning. Ingen maktperson utreder. Statsminister Fredrik Reinfeldt känner hela situationen i all dess grymma enskildheter, men han är tyst som muren, inför det val som väntar, ett val som beräknas ännu en gång föra en annan statsministers mördare till Sveriges riksdag. Det är en iskall, skrämmande situation, Fredrik Reinfeldt!
Du har, om inte annat genom ditt exempel, trimmat dina ämbetsjurister att gömma och glömma hela det nätverk av bevis och indicier som i dag binder Anti Avsan, rådman och moderat riksdagsledamot, vid det klassiska Dekorima. När Olle Minell, och i hans efterföljd jag själv, från rikskriminalpolisen begär fram de brännhett aktuella handlingarna i målet, får dina trogna jurister i rikskrimtoppen skräckrysningar: hur ska vi rädda Avsan? Hur ska vi rädda Reinfeldt? Hur ska vi rädda Sverige?
Och juristerna döljer snällt den dokumentation som med skakande tydlighet skulle kunna sätta hela ärendet, med Anti Avsan i spetsen, i blixtbelysning. Tala om ohållbar situation!
Du är givetvis totalt ointresserad av tre journalistveteraner som i dag i snart 25 år har stått upp i stormen, mot den samlade svenska byråkratins våldsamma kontraattacker. Men jag kan försäkra dig att kampen inte har varit lätt. Den har varit tung, den har varit grymt förödmjukande, men den har känts absolut nödvändig.
Och nu, Fredrik Reinfeldt, är vi praktiskt taget framme vid målet. När chefsjurister gömmer de avgörande viktiga papper vi begär, papper som på var och varannan sida skriker ut namnet Anti Avsan, då kan du inte längre få den svenska allmänheten att tro att denne Avsan är oskyldig, värd att döma brottslingar, värd förtroendet att ingå i den svenska riksdagen.
Visst, du har ett alternativ. Du kan se till att till exempel denne obstinate Sven Anér ställs inför skranket. Men detta har jag begärt, år ut och år in, och endast fått beskedet att jag inte ska åtalas. Så fegt, Fredrik Reinfeldt, så fegt!
Men sätt dig du bredvid din länsbänkkamrat Anti Avsan på Helgeandsholmen – och låtsas som det regnar! För egen del lovar jag att fortsätta kampen så länge jag kan, och jag tror inte att vare sig Olle M eller Olle A viker undan.
Livet, ska jag berätta för dig Fredrik Reinfeldt, har kanske ofta tveksamma värden. Men ett värde består nämligen det renast möjliga samvetet. Swedenhielms vita skjorta.
Själv har jag sannerligen inte alltid burit denna vita skjorta. Men jag försöker bära den i dag. Hur skulle det vara om du tog dig en kvart och funderade på vad du sysslar med – eller inte sysslar med – i Avsan-affären, som ju är så mycket mer än bara ett ”mord på Sveavägen”, som vi hörde den kvinnliga radiorösten ständigt upprepa från kvällen den 28 februari 1986.
Tänk på den vita skjortan, Fredrik Reinfeldt. Eller sätt mig på cellen, som Boman sa till Swedenhielm.
Sven Anér

Den stora skandalen: Polismannen Anti Avsan utreddes aldrig av Stockholmspolisens internutredare!


16.8.2010.
Professor Dennis Töllborg
Göteborgs universitet Box 650. 405 30 Göteborg.
Dennis – jag följer den debatt om internutredning som du har initierat, intressant! Möjligen går det att säga att allt vore någorlunda väl om nu gällande föreskrifter i verkligheten följdes till punkt och pricka, men givetvis vore det även bra om gällande regler skärptes.
Som vanligt ser jag mordet på Olof Palme som proberstenen: hur följdes reglerna om internutredning i detta Sveriges största mordfall?
Svar: inte alls. Ingen internutredare och ingen specialåklagare kopplades någonsin in på fallet Anti Avsan. Borde detta ha gjorts? Ja. Självfallet.
Den 2 februari 1993 gick journalisten Olle Alsén upp till rikskriminalens våldsrotel och överlämnade en skrivelse som märktes
”Ai. 80-93, 93-02-02, Rikskriminalpolisen, Våldsroteln”.
Texten är en A 4 lång redovisning av situationen i fallet Anti Avsan, sådan Olle Alsén har observerat den och sådan han vill informera rikskrim om den.
Den behandlar inledningsvis persondata rörande de båda sedermera riksbekanta unga kvinnliga vittnena ”Anki” och ”Anneli”: adresser, telefonnummer, sysselsättningar osv.
Därefter följer, oförmedlat, följande text i Alséns brev:
Mannen som omedelbart kände igen Avsan på bilden som jag visade i gymet i Väsbyskolan (det som 1986 låg i Smedbyskolan i UV) heter Per Alfredsson och är elektriker.
Viss övrig info ges om Alfredsson. Därefter följer denna text, som avslutar Alséns brev till rikskrim:
Avsan var för ovanlighetens skull på jobbet (försvarsenheten) igår måndag, och svarade själv när jag ringde. Jag sa att jag hade kommit fel. Som tidigare nämnt (?) hämtade Avsan ut nytt pass i december 1992, uppgav att hans tidigare pass förkommit. Samtidigt uttogs pass för hans fru som tidigare ej haft pass (??)
Frågetecknen är Alséns egna, i originalbrevet.
Uppenbarligen har Olle Alsén före den 2 februari 1993 haft kontakt med rikskriminalens Palmeenhet, antagligen med kriminalkommissarierna Hans Ölvebro, chef, och Åke Röst, sekretess- och dokumentansvarig, eftersom han betraktar namnet Avsan som i sammanhanget redan känt för Palmespanarna. Hur långt tidigare dessa första kontakter togs av Alsén kan jag inte rekonstruera, men det kan ju ha rört sig om dagar eller flera veckor.
Vad hände då, sedan Ölvebro fått Alséns brev i handen? Jo, Ölvebro startade tämligen omedelbart en serie förhör med de båda unga kvinnorna under februari – april 1993; det kom att bli sammanlagt åtta förhör, och det är troligt att vissa efterforskningar kring gymet i Upplands-Väsby också igångsattes nu under vintern och vårvintern.
Men, och det menar jag är ytterst viktigt att fastslå: ärendet med den av Olle Alsén anmälde Anti Avsan fördes aldrig till specialpolis inom Stockholmspolisens internutredning och fördes alltså heller aldrig upp till den specielle åklagare som leder internutredarnas arbete!
Säg att Ölvebro och chefsåklagaren Anders Helin inte ansåg Avsan vara misstänkt för Palmemordet (nej, det gjorde de ju knappast!), men det hör inte till saken. En skriftlig anmälan hade inkommit och fått diarienummer Ai. 80-93, varefter en internutredning omedelbart skulle ha rullat i gång enligt alla konstens regler – men inget av detta skedde. Avsan hördes så småningom, av de ordinarie Palmeutredarna, (förhöret från den 12 juni 1993 är hemligstämplat, antagligen hållet enbart ”upplysningsvis”, liksom de åtta förhören med Anki och Anneli!) men detta blev alltså aldrig det förhör som lagen förutsätter. Ölvebro och Röst och de förhörsledare som kan ha satts in måste ju ha varit att betrakta som Avsans ordinarie yrkeskamrater.
Denna handläggning av en anmäld polis i ett mordärende är, som du ser Dennis Töllborg, en skrämmande parodi på polisiär behandling av en polisanmäld polisman. Och Avsan behövde aldrig konfronteras med de båda unga kvinnorna, vilket naturligtvis borde ha fått vara en självklarhet.
I backspegeln är det utomordentligt lätt att få intrycket att poliskollegan Anti Avsan aldrig skulle behöva skylta eller schavottera, aldrig behöva förevisas för huvudvittnena, aldrig behöva misstänkas över huvud taget.
När Palmespanarna, för första gången på nästan exakt åtta år, får ett handfast tips att bita i, trollas detta tips bort till oigenkännlighet och upplösning och förträngs av huvudpersonerna inom förundersökningen, chefsåklagare Anders Helin resp Hans Ölvebro.
När dessa båda herrar ställs inför Striptease-kamerorna den 16 juni1994 är förträngningen fullbordad:
SVT:s Lars Borgnäs: Han skulle ha tränat där ibland, på gymet. Du känner till det?
Anders Helin: Just nu säger det mig ingenting.
Hans Ölvebro: Inte mig heller.
Vad bråkar ni om, alla vad ni nu heter, Borgnäs, Alsén och Anér? Naturligtvis kan inte en piketpolis kopplas till mordet på vår statsminister, naturligtvis inte! Hör ni inte vad vi säger!
Självfallet är det viktigaste motivet för strikt genomförd internutredning att varje form av kompishandläggning undviks. I fallet Anti Avsan har det hela tiden, fram till i dag, varit kompisarna som räddat honom: först ute på stan i vinternatten och allt sedan dess genom hans nya liv bland rättssamhällets toppar.
Det här brevet från Alsén som jag refererar – det har väl ändå inte hållits hemligt? Jo, visst. Det har funnits i den registrerade Palmedokumentationen men har aldrig visats för journalister eller allmänhet. Mitt exemplar har jag fått av Olle Alsén.
När den osaliga granskningskommissionen tillskapades 1994 talades vackra ord om ”total öppenhet”. Öppenheten blev slutenhet i samma ögonblick som nuvarande justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger satte sig till rätta vid huvudsekreterarens skrivbord, Drottninggatan 2. Öppenhet? Den är det bara journalister som gnäller om…
Dennis, gå gärna in på min blogg
så ser du den senaste utvecklingen i Avsanaffären.
Jag bifogar min bok (ingen uppgift någonsin dementerad!) samt handlingen Ai. 80-93.
Med strikt tillämpning av internutredningsbestämmelserna hade Palmemordet varit utrett kring årsskiftet 1992-93.
Din tillgivne
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.


GW, alltid denne GW!
17.8.2010.
När jag arbetar med affären Anti Avsan och kringliggande affärer är det ett namn jag alltid stöter på, nämligen Leif GW Perssons. Han finns där i alla egenskaper. Han anses vara allmänt kriminologisk kunnig, han anses vara insatt i alla stora svenska brottsberättelser, han har i dag tydligen sin regerings carte blanche att utreda samtliga outredda svenska brott. Leif GW är som den gamla Paramount-journalen: vet allt, ser allt, hör allt. Och kan allt.
Dessa vore ju förträffliga egenskaper, under förutsättning att Leif GW använde sitt kunnande och sitt vetande i rättsstatens tjänst, om jag får uttrycka mig aningen högtravande. Men när jag tänker tillbaka hittar jag knappast några kriminologiska nyupptäckter, där Leif GW gått fram. Hans lie har svept över ond som god, det är förvisso sant, men har något positivt kommit i liens ställe?
Leif GW önskar ofta framträda som kritiker av poliser på fältet, men kritiken är mest munväder, och i själva verket står han på sina polisers sida, något som i allra högsta grad framkom vid den TV 3-utfrågning som jag tidigare skildrat, där Leif GW så demonstrativt ställde sig lojal med de Brunkebergsnurrande poliserna och närmast spottade på personer av Gösta Söderströms, bröderna Poutiainens och Olle Minells sort. Och min.
Naturligtvis har Leif GW varit ovärderlig för rikskrim och RÅ och för hela den svenska rättsstaten, inklusive den i sammanhanget dödstyste Fredrik Reinfeldt, och denne ansträngt folklige Leif GW har fått bli garanten för rättsstatens hederlighet, enligt rekrytens betyg till sin sergeant: han är en jävel men han är en fan!
Att just Leif GW i dag formellt är denna rättsstats överste mordutredare är signifikativt. Leif GW är den högste och Hasse Aro i TV 3 är hans profet. Både Leif och Hasse vet vad de ska säga i TV. Och vad de inte ska säga.
Har Leif GW Persson funnits centralt i Palme/Avsan-bilden från första början? Ja, det är jag övertygad om. Hans märkliga uttalande till mig angående ”hur fel det blev med Holmér i Borlänge” är förstås grymt avslöjande; när jag tänker tillbaka och försätter mig i den aktuella samtalssituationen är det ett ”vi” som kommer upp. Leif GW talar om några ospecificerade ”vi” när det blev så här fel. Vilka är Leif GW ”vi” med?
Är Leif GW, och har han alltid varit, ”vi” med denna brottsanknutna svenska rättsstat? Där han sitter som sitt eget bergfasta alibi, oåtkomlig för verklig heder, verklig rätt?
Jag har tidigare knappast alls skrivit om denna TV 3:s dokumentärserie ”Efterlyst”, men det står ju helt klart att Leif GW och Hasse Aro gjort denna serie till ett skyltfönster för relativt ofarliga och okomplicerade brott, med totalt uteslutande av skeenden som skulle kunna kasta en skugga över förefintlig rättrådighet. Programmet har säkert betytt en hel del för den allmänna uppfattningen om bl a Palmemordet. Att detta mord knappast alls tas upp måste ge denna allmänhet intrycket att Palmeaffären inte är någon farlig affär, med Christer Pettersson som ständigt tänkbar gärningsman.
Jag går tillbaka till år 2001. Då skriver jag på sidan 12/01:3 i PALME-nytt-BOKEN (alltså på sidan 3 i PALME-nytt för 2001) om Säpos avgörande dramatiska dokument A 11544, signerat ” SÄPO särskild utredningsgrupp (PM 1986-04-24 s 2-4) (A11544)”. Denna grupp skriver att
gruppen bedömer att det under perioden fram till den 27 februari /1986/ inte kan uteslutas att det förekommit övervakning av Olof Palme.
Analysen talar för att Olof Palme varit övervakad på eftermiddagen den 27 februari samt från det att han lämnade bostaden på kvällen den 28 februari fram till det att han mördades kl 23.21.
 Det har ur analysmaterialet utkristalliserats två personer som kan ha deltagit i en övervakning. Därutöver kan ytterligare en person skönjas. Således bör operationen ha genomförts av minst tre personer förutom mördaren.
Detta helt enorma officiella Säpomeddelande återges av den statliga granskningskommissionen, samtidigt som kommissionen längre fram i sin rapport påstår ”att misstankarna mot Christer Pettersson successivt stärkts”! Kommissionen, dvs i praktiken nuvarande JO Hans-Gunnar Axberger, påstår alltså rätt ut att en avancerad övervakningsstrategi med flera personer inblandade skulle ha kunnat ledas av den självständigt fungerande ensamme vinddrivne gärningsmannen Christer Pettersson!
Det är rent barocka påståenden av detta slag som en statlig kommission begär vår tilltro till! Det är som om själva vidden av denna mörka galenskap skulle tvinga svensk allmänhet att tro på vad som sägs; det här kan ju ingen ha hittat på…
Och från denna A11544 går mina tankar över, som så många gånger, till det faktiska förloppet, vilket kan ha varit det faktiska mordförloppet? Detta måste ha varit extremt oväntat, ovanligt, skrämmande. Det måste ha involverat stora delar av, på sätt och vis hela rättssamhället. Det måste ha medfört risker för hela det nuvarande Sverige, som vi i dag ser detta Sverige.
Vad kan ha haft den karaktären, de riskerna? Det måste ha rört sig kring Olof Palme själv och hans förhållande till familj och omvärld, är det åt det hållet vi måste gå? Att själva utförandet av mordet varit förankrat inom själva polis- och åklagarväsendet är helt säkert, men varifrån kom initiativet, strategin?
Det kan ha rört sig om flera, kanske sammanfallande strategier. En har tidigare nämnts på denna blogg, med de fyra höga statstjänstemännen. Men det kan ha krävts en utlösande gnista, från personer som kan ha stått Olof Palme nära, mycket nära. Och vad skulle ha förmått dessa personer att tända denna gnista? Kanske som en reaktion mot påstådda allvarliga tidigare tillkortakommanden i Olof Palmes liv, livsföring?
Varför går jag till dessa extremer? Därför att alla myndigheters totala ovilja att ens leta efter sanningen tycks mig visa att sanningen är känd på de högsta topparna och en bit nedför sluttningarna, samt att sanningen är så skrämmande, så bortom alla gränser hårresande att den helt enkelt inte kan avslöjas, inte får avslöjas.
Redan ett statsministermord på öppen gata, utan extra komplikationer, är givetvis allvarligt. Men ett hederligt utredningsresultat hade väl ändå kunnat sväljas, tolereras av svensk allmänhet, under förutsättning att rimliga förklaringar getts och en trovärdig räfst inletts. Men har omständigheterna varit värre än så? Skulle mordet till sist återfinnas i den svartaste dyn dit inget sökarljus kan strömma ner, inte får strömma ner?
Har vi en situation där även de per definition hederligaste av ämbets- och tjänstemän låter sanningen flyga för vinden och i stället svarar på ett god dag-yxskaft-manér, som om de inte ens begärde att bli trodda?
Rapporten A11544 får bli ett tydligt exempel. Den som säger att Olof Palme var övervakad fram till mordet kan inte, med anspråk på att bli trodd, samtidigt säga att Olof Palme sköts av en ensam gärningsman. Nej, det kan tyckas, men detta är vad den svenska staten säger, och när undersåten Sven Anér undrar hur detta kan stämma får den lille undersåten veta, bl a i formella skrivelser från riksåklagaren, att han ska hålla tyst, att han ska sluta fråga, att RÅ inte tänker svara honom och att RÅ sköter sitt fögderi utan inblandning av mannen på Hjelmbergstorpet. Inblandning i ett mörkt ärende som bara växer och växer?  Sven Anér


Ständigt namnet Anti Avsan – dramatisk händelseutveckling i dag! Läget skärpt!
19.8.2010.
Öppet brev till kriminologie professor Leif GW Persson
Rikspolisstyrelsen.
Leif!
Jag skriver till dig i din dubbla egenskap av engagerad i TV 3:s ”Efterlyst” och anställd vid den svenska rikspolisstyrelsen.
Låt mig först precisera vad jag tror om ditt arbete för ”Efterlyst”. Jag tror att du, samtidigt som du handlägger detta extrauppdrag, måste hålla fast vid de krav som ställs på dig som anställd vid rikspolisstyrelsen, med de skyldigheter denna anställning innebär, för dig lika väl som för alla andra vid RPS. Du måste alltså ha en grannlaga skyldighet att även för polisens räkning behandla de informationer som du får in via TV 3, är detta en korrekt beskrivning av din situation?
Är det också riktigt att du i din officiella ställning är skyldig att följa förvaltningslagens serviceparagraf, paragraf 4? Tyvärr har jag aldrig märkt att du fäster avseende vid denna paragraf, som alltså reglerar dina skyldigheter gentemot bl a journalister som hör av sig. Bör du respektera denna serviceparagraf, anser du?
Jag kommer nu till mitt ärende. Jag har trovärdiga uppgifter som innebär att du vid flera tillfällen sedan 1984 blivit informerad om ett händelseförlopp i anslutning till Catrine da Costas död som inte varit känt utåt. I denna bild ska samma person, som förekommer i samband med mordet på Olof Palme, finnas med, alltså nuvarande rådmannen och moderate ledamoten av riksdagen Anti Avsan. Jag återger referat resp utdrag ur de informationer jag erhållit för att du lättare ska kunna erinra dig ärendet.
Uppgifterna kommer från en person som inte önskar framträda med namn. Jag kan kalla henne Anna, vilket alltså inte är hennes verkliga namn:
”Anna”: ”Saken har kopplingar till mordet på Catrine da Costa.”
”Anders”: ”Har du belägg för samband? Vore intressant att undersöka.”
”Palme hade tänkt gå ut med uppgifter om detta. En väninna till mig, ”Lisa”, bodde vid denna tid i Stockholm (prostituerad) och var god vän med Catrine och fick veta en hel del om polisens piketstyrka och om Catrines relation till flera högt uppsatta poliser. Vore bra om du kunde leda det i rätt riktning om du har möjlighet till det på något sätt.”
”Anna” samtalar alltså med en bekant, ”Anders”, till mig, Sven Anér. Du bör vid det här laget känna igen dessa uppgifter och erinra dig att du vid flera tillfällen blivit informerad.
Anders: ”Visst kan jag leda det i rätt riktning, men som sagt, mer fakta. Jag talar med Sven Anér då och då.”
Anna: ”Nej, jag kan bara berätta omständigheter som berör Catrine dagarna innan hon försvann. Hon berättade då för min väninna, ”Lisa”, att hon hotats till livet och var förföljd av en man, polis till yrket. Han var besatt av Catrine då hon ville avsluta sitt samröre med honom. Tänkte sluta inom sitt yrke och ordna upp sitt liv för sina barns, syskons och mors skull. Jag har ringt Efterlyst tre gånger under årens lopp från 94 (då jag fick kännedom om detta) och bett att få tala med GW personligen. Man sa att han skulle ringa upp mig, men så har inte skett. Jag vägrar prata med någon som helst inom polisen efter det.
Skälen var att Olof Palme fick del av det här ärendet av de prostituerade på Malmskillnadsgatan och skulle ta tag i det. Jag förmodar att du känner till den sk ”Basebolligan” som misshandlade folk för sitt höga nöjes skull. Den här polisen ingick i den piketstyrkan då. Det blev en stor grej av detta. Min väninna Lisa blev tvungen fly från Stockholm på grund av hot då hon kände till vem som mördat Catrine. Inte alls förvånande, snarare tvärtom, att man tog till Christer Pettersson som syndabock, han var ju ett lätt offer och livrädd för polisen.
Jag kan tyvärr inte berätta mer än så, och ja, den du nämner där, Sven A, eller GW borde få upplysning om detta. Måste hålla min familj utanför detta, jag hoppas du kan belysa den riktningen i mordet, på både Catrine och Palme i alla fall.”
Anders: ”Tack Anna! Det var bra skrivet. Jag börjar se mönstret. Jag behöver dock polisens namn, kan du ge mig det? Och vem kan vittna? Det är ändå bra att ha ledtrådar som gör att man lyfter på rätt stenar.”
Anna: ”Tack gode gud för det! Polisens namn är Avsan. Tack för att du ville lyssna till min berättelse, och jag hoppas innerligt att du ev kan göra någonting av detta!”
Anders: ”Har du fler uppgifter om denne Avsan, vad har du hört? Hur gick det till”
Anna: ”Det enda jag kan tillägga är att Catrine blev uppsökt av Avsan i den lägenhet som hon då tillfälligt vilade upp sig i, och även min väninna var där då. De skulle båda lämna det liv de då levde bakom sig. Väninnan flydde ur lägenheten i panik då bråk uppstod. Det är allt jag vet.”
Anders: ”Hur länge före hennes försvinnande var detta? Och vilket datum försvann Catrine? Vet du var denna lägenhet fanns?”
Anna: ”Det jag vet är att det skulle varit den 8/6-84 som de befann sig i denna lägenhet, dock inte den som omtalas på Östermalm då. Nej, jag vet inte var den låg.”
Där slutar, åtminstone tills vidare, denna dramatiska skildring. Jag måste självfallet nu förklara varför jag ger den publicitet. Det normala, för en undersökande journalist, torde vara att uppgifter, som tills vidare är obekräftade men som har anknytning till brott, först kontrolleras hos polis och åklagare. Men i denna affär, som nu tycks bli så oväntat utvidgad, har jag bedömt det meningslöst att först ta konakt med de myndigheter som allt sedan 1984 (da Costa) och 1986 (Palme) antingen under 25 år inte gett mig begärd information – det har varit det vanligaste – eller också gett mig osanna svar. Jag skriver alltså nu direkt ett öppet brev till rikspolisstyrelsens Leif GW Persson, till dig som heller aldrig brukar besvara mina frågor; få se hur det går denna gång.
Naturligtvis skakas jag också av de livsöden jag får se glimtar av. Empati är en stark drivkraft, Leif! Brevet till dig läggs också någon av de närmaste dagarna ut på min blogg.
Jag räknar alltså med ett svar från dig där du förhoppningsvis förklarar varför ärendet, så vitt känt, aldrig fördes vidare? Varför så tyst om da Costa, varför så tyst om Olof Palme? Naturligtvis är ditt ansvar mycket stort. Ett ansvar bl a för att kommentera och kanske på någon punkt korrigera den version jag nu lägger fram.
Det rör sig om en våldsam anklagelse mot den redan tidigare så hårt anklagade Anti Avsan? Ja, jag är medveten om detta. Jag är också klar över att det komplicerade ärendet Anti Avsan förr eller senare till sist måste avgöras inför domstol – eller vad säger du, Leif, som är den initierade experten? Och som, vilket nu framkommer med sådan skrämmande tydlighet, har och alltid har haft full tillgång till Palmemordets hela databank, inte minst den hemliga delen.
Du vill, Leif GW, framstå som rättvisans försvare och brottslingars fiende. Visa då det! Inte bara i ord utan i handling! Det finns böcker skrivna om Catrine da Costa och styckmordsfallet, men de tycks starta från fel håll. Det finns mycket skrivet om Cats Falck också, men sanningar?
210814-5075 Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

20.8.2010. Viktigt PS! Metronyheter meddelar att Leif GW Persson lämnar jobbet som ledare för TV3:s ”Efterlyst” och ersätts av den entledigade förre rikskrimchefen Tommy Lindström! Vad ligger bakom? DS.
20.8.2010.
Till Riksåklagaren och Rikspolischefen.
Eftersom jag har anledning förmoda att Leif GW Persson inte avser att till er vidarebefordra min skrivelse, som bifogas, sänder jag kopior till RÅ och rikspolischefen. Persson har ännu inte hört av sig till mig.
Jag anmodar nu mina båda adressater att omedelbart reagera och agera. Om de uppgifter som jag återger är ens till en liten del korrekta skakas givetvis det svenska rättssamhället, och om ni skulle anse att mina uppgifter är helt felaktiga måste ni rimligen omedelbart höra av er med någon form av rättslig åtgärd riktad mot mig. Ni kan inte gärna lämna skrivelsen till Persson utan avseende.
Ärendet finns, av allt att döma, redan inom RPS´ och rikskrims revir och dokumentation. Som framgår av min återgivna text är RPS vid flera tillfällen larmad i ärendet och ombedd att i sin tur larma Persson, men Persson har uppenbarligen inte agerat, vilket förundrar, skrämmer.
Min skrivelse till Persson måste alltså enligt min bestämda mening föranleda någon form av utryckning från mina båda adressaters sida, och jag förväntar mig ett omedelbart svar från RÅ (som jag visserligen är skriftligen förbjuden att någonsin approchera) och från RPS. Om och när jag får ytterligare viktiga informationer i detta ärende kommer jag att informera RÅ och RPS.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

./. Brev till Leif GW Persson 19.8.2010, 3 sidor.








Internutredare får aldrig granska ett enda av Palmemordets polistips!
21.8.2010.
Jag fortsätter min undersökning av internutredningsinstitutets tillämpning inom Palmemordets ram, och jag finner till min häpnad att varken granskningskommissionen eller föregångaren juristkommissionen tycks ha haft ordentlig kännedom om vad internutredning faktiskt innebär.
Jag har sökt på de ställen där ämnet rimligen borde ha tagits upp, men jag hittar inget omnämnande. Jag återger nu hela kapitlet ”Hanteringen av polisärenden” (sid 43-44 i den provisoriska granskningsrapportversionen):
Juristkommissionen behandlar anmälningar mot polismän på två ställen i sin rapport. Juristkommissionen noterade att det redan de första dagarna efter mordet kom in tips om polismän och att utredningen av sådana tips i den senare diskussionen i massmedia fått den sammanfattande benämningen ”polisspåret”. Utredningen omfattade vid tidpunkten trettiotalet polismän. Åtskilliga av tipsen tog sikte på att den utpekade polisen var lik någon av ”fantombilderna”, eller pusselbilderna, som de kallades av Juristkommissionen.
Enligt Juristkommissionen hade det av ledningsgruppen beslutats att dessa tips skulle handläggas vid dåvarande säkerhetsavdelningen, med byråchefen Per-Göran Näss som huvudansvarig. Per-Göran Näss redovisade utredningsresultaten till Hans Holmér, som gjorde den slutliga bedömningen. Utredningen låg inte under åklagare innan Claes Zeime den 1 maj tog över förundersökningsledarskapet. Samtliga tips föredrogs för Claes Zeime i september 1986; de flesta var då redan avförda från fortsatt handläggning.
Juristkommissionen godtog den valda ordningen där utredningen i denna del lagts på säkerhetsavdelningen under en erfaren byråchef som Per-Göran Näss. Man konstaterade vidare att tipsen rörande polismän inte behövde ha gett grund för någon egentlig misstanke och anförde allmänt:
De tips som kommer in vid ett spaningsmord har en delvis annan karaktär än en anmälan om brott. Det rör sig som regel om uppgifter om iakttagelser vilkas samband med brottet kan vara ganska oklara. Sådana tips ger som regel inte grund för någon egentlig misstanke. Inom ramen för förundersökningen bearbetas de olika tipsen. De läggs så småningom till handlingarna när utredningen i den delen inte kan föras längre. Även om ett tips anses som färdigbearbetat vid en viss tidpunkt kan det ts upp på nytt så snart det finns anledning till det, t ex därför att det har kommit fram nya uppgifter. Att ett tips läggs åt sidan kan inte jämföras med t ex att en förundersökning som baserar sig på en brottsanmälan läggs ned.
Att enskilda tips av detta slag läggs åt sidan är inte detsamma som att en faktisk brottsmisstanke utretts och avskrivits. Det finns alltså inte något krav på att åklagare skall kopplas in för ett ställningstagande. Enligt Juristkommissionen kunde man emellertid ändå ställa sig frågan om det inte hade varit lämpligt att successivt låta tips om polismäns eventuella inblandning i mordet komma till åklagarens kännedom. Juristkommissionen ansåg att så borde ha skett.:
Förundersökningen leddes av en åklagare, först delvis och från början av maj 1986, i sin helhet. Med hänsyn till de syften som ligger bakom särregleringar av utredningar av brottspåståenden som riktas mot polismän skulle det enligt vår mening varit en fördel om dessa utredningar hade särbehandlats på det sättet att åklagaren hade tagit direkt ledning över utredningsarbetet i denna del.
Markeringarna i fetstil är mina, Sven Anérs, egna. Den som utan förkunskap läser denna text, och då utan fetstilsmarkeringar, kan knappast få annan uppfattning än att något polisspår, värt att notera, aldrig har funnits. Juristkommissionen och den instämmande granskningskommissionen har endast bagatellanmärkningar att anföra och är i huvudsak båda helt nöjda med den handläggning som ägt rum. Kvar står intrycket att gnället om ett polisspår kommer från okunnig allmänhet och framför allt från några få, marginella journalister. Rättsamhället är räddat.
Och de mycket klara bestämmelserna om internutredning vid varje anmälan eller vittnesuppgift riktad mot polisman antyds i sista stycket med uttrycket ”särregleringar”; att ordet ”internutredning” är tabu framstår som helt symptomatiskt.
Den som i dag ser i backspegeln blir förstämd, förskräckt. För vad hade hänt om redan det första polistipset verkligen omedelbart hade av förundersökaren – då Holmér – remitterats till den s k klagomålssektionen vid Stockholmspolisen för internutredning, först av fristående polis samt därefter av åklagare inom denna klagomålssektion? Ja, det blir en spekulation, men det skulle kännas mycket egendomligt om inte dessa  internutredare slagit larm och om de inte insett den ytterst allvarliga, allt starkare framtoningen av dessa polistips, vilka så småningom – det är det högsta antalet jag hittar – kom att uppgå till 132!
Det finns en omständighet som sällan betonas i sammanhanget, nämligen den att utredningar vid spaningsmord ytterst sällan innehåller ens ett enda tips om delaktiga poliser, än mindre 132. De många Tjörnarpsmorden begicks av en psykopatisk fjärdingsman, men så vitt jag kunnat erfara är detta det enda egentliga exemplet, enligt regeln att mord begås av personer utan anknytning till polisväsendet, medan personer inom polisväsendet korrekt och hederligt utreder dessa mord.
I fallet mordet på Olof Palme är förhållandet det omvända, och vartefter dagar och månader gick, borde de stora talen, de långt över hundra polistipsen, ha fått ett massivt genomslag i internutredares arbete, fritt från kompisskap och kamaraderi, om sådana utredare hade fått en vink om vad som var å färde.
De personer som nu får hand om polistipsen är från början – och det är då ett mord oftast löses – Stockholmspolisens Hans Holmér och säkerhetspolisens P-G Näss, dvs just de båda personer som redan vid en tidpunkt före mordet varit belastade med påståenden, aldrig utredda, om knytningar till just detta mord.
Den oundgängliga vikten, det oundgängliga värdet av en rigoröst genomförd internutredning vid en vattentätt fristående klagomålssektion kan sålunda inte överskattas. De lagbestämmelser som reglerar denna verksamhet har tillkommit för att tillförsäkra allmänheten – och naturligtvis även misstänkta polismän – korrekt behandling, inför en separat polismyndighet, en separat åklagare samt, självfallet, vid domstol. Internutredningar kan inte undvaras, får inte undvaras, och domstolsbehandling är deras avgörande viktiga komplement. I Palmefallet har ingen internutredning förekommit, och remittering till domstol av något enda polistips har inte skett.
Det polistips om av granskningskommissionen ägnas den största uppmärksamheten och de flesta rapportsidorna gäller den polisman som döps till ”A”, Carl Östling, mannen med blindtarmen. Östling behandlas på elva sidor, och de anklagelser som framförs mot honom är omfattande och kan hänföras till flera olika kategorier: vapeninnehav, uppträdande dagarna kring mordet, Södermötet, Ebbe Carlsson-affären, inglasning av Holmérs Palmerum mm.
När granskningskommissionen ska sammanfatta Östlings förbrytelser inleder den rapporten med:
”Några brottsmisstankar har aldrig funnits mot polisman A”
- ett magistralt och helt halsbrytande konstaterande som får bli all svensk Palmemordsutrednings signum.
Skulle ett antal internutredare och specialåklagare, utvalda och tränade för sina specialuppdrag, ha uppträtt lika katastrofalt mjäkigt och tandlöst? Svårt att tro.
Jag medger gärna att det är först vid utformningen av denna skrivelse som jag fått den djupa inblicken i detta närmast otroliga ärende. Sven Anér




Anmälan till internutredningen, klagomålssektionen vid Stockholms polismyndighet, 106 75 Stokholm
22.8.2010.
Undertecknad, Sven Anér, anmäler härmed för klagomålssektionens omedelbara utredning huruvida
dåvarande piketpolisen vid VD 1, i dag rådmannen vid Stockholms tingsrätt och moderate ledamoten av Sveriges riksdag
Anti Harald Avsan
mördade
Catrine da Costa år 1984 och
Olof Palme år 1986.
Som mina direkta inlagor i detta ärende inger jag härmed hela min blogg
där praktiskt taget hela bloggserien omfattar Palmemordet, där inlägg från 19 och 20 augusti i år omfattar da Costa-affären, och där det näst sista inlägget, från 22 augusti, utgör en kritisk redovisning av det förhållandet att klagomålssektionen hela tiden hållits utanför varje granskning av Palmeärendet.
Jag bifogar sålunda inga pappersexemplar av mina blogginlägg men uppmanar klagomålssektionen att ta fram denna dokumentation. Uppstår kostnader vid utprintning av materialet var vänlig sänd faktura.
Jag vore mycket tacksam för omedelbar handläggning.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
 


20.8.2010. Professor Dennis Töllborg, Göteborg.
Dennis – Verkligen tack för ditt meddelande! Jag är inte bortskämd med support. Sedan jag skrev till dig har detta inträffat, som framgår av bifogade skrivelse till Leif GW Persson (vilken, sedan jag sände brevet enligt tidningsuppgifter har lämnat sin syssla vid TV 3:s ”Efterlyst” och ersatts av, of all people, Tommy Lindström!).
I normalfallet hade jag knappast omedelbart, och så hårt, gått ut med den nya framtoningen av da Costa-affären, med Anti Avsan och Palme involverade, men eftersom jag aldrig får några officiella svar ansåg jag enda möjligheten vara att direkt ta tjuren vid hornen.
Är de uppgifter jag återger ens tillnärmelsevis korrekta är självfallet fan lös. I så fall bor vi inte i ett lagstyrt land.
Din hoppfulle och tillgivne

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66 (tel och fax).
./. skrivelse till Leif GW Persson.

Film om palmemordet

Se filmen här

Svensk karriärjurist bockade för makten


När karriärjuristen Hans-Gunnar Axberger efter Sigvard Marjasin-debaclet 1996 blev både ledamot av och huvudsekreterare vid den sk granskningskommissionen i Palmeärendet försvann all heder och sanning bort mot horisonten, och manegen krattades för den stora lögnen: ingen fara med Palmemordet,  bara lugn, det finns inget ruskigt polisspår!
Jag gör nu experimentet att först återge ett sammanhängande stycke ur Axbergers redovisning av Dekorimaärendet och därefter två versioner som kunde ha blivit granskningskommissionens. Sammanställningen blir skrämmande. Först alltså ett utsnitt ur Axbergers text:
Sammanfattande anmärkningar
Uppslaget /rörande Dekorimaärendet/ är på många sätt svårgripbart. Uppgifterna har kommit in sent, mer än sex år efter mordet, 1992. De var redan då svåra att kontrollera. Utrymmet för minnesfel är betydande. Möjligheten att kvinnorna misstar sig beträffande tidpunkten (datum) för sin iakttagelse kan inte uteslutas. Det finns dock knappast skäl att anta annat än att en händelse som gett upphov till tipset ägt rum, men dess koppling till mordet kan vara en efterkonstruktion eller ett misstag. Det finns såvitt vi kunnat se ingen annan utredning beträffande mordkvällen som styrker uppgifterna.
Så långt Axbergers inledande sammanfattande anmärkning i kommissionsrapporten. Jag skriver nu två egna versioner, dels en där jag förutsätter att Axberger faktiskt tror att Dekorimaärendet kom till polisens kännedom först under november 1992, dels en andra version där polis och andra myndigheter, eftersom de själva i högsta grad låg bakom händelsen, från tidpunkten för dödsskottet, och kanske innan dess, varit i högsta grad informerade.
Om Axberger sålunda verkligen påstår sig inte ha haft några förkunskaper i ämnet borde han ha skrivit så här:
Anérs version 1
Uppslaget framstår som enkelt och klart. Uppgifterna har visserligen kommit in först efter över sex år, men de har varit lätta att kontrollera på grund av de båda kvinnliga huvudvittnenas välstrukturerade tydlighet. Några på något som helst sätt väsentliga diskrepanser föreligger inte, vare sig mellan de båda kvinnornas versioner eller inom deras egna redovisningar inbördes. Jag återger här Annelis fem vittnesmål och Ankis tre; de är alltså mycket tydliga och otvetydiga och bör självfallet komma till den svenska allmänhetens fullständiga kännedom. Att någon tveksamhet skulle råda beträffande dagen för händelsen kan inte hävdas, och givetvis heller inte att händelsen inträffat vid någon annan tidpunkt än någon minut före mordet på Olof Palme, och något misstag eller någon efterhandskonstruktion föreligger uppenbarligen inte. Parallell utredning av just denna händelse, inom förundersökningen, visar att två unga flickor, av vilka den ena var klart längre än den andra, i rask takt avlägsnade sig från Dekorima omedelbart före dödsskottet. Sammantagna är Annelis och Ankis åtta vittnesmål helt avgörande för lösningen av Palmemordet.
Så långt alltså vad Axberger borde ha skrivit om han utan förkunskaper konfronterats med polisutredningen kring Dekorima. Säkerligen hade han då haft tillgång även till annan polisinformation som än klarare visat kvinnornas roll i sammanhanget.
Jag ger nu den version som hade varit Axbergers korrekta under förutsättning att han vetat att hela händelseförloppet vid Dekorima, medan det pågick, varit väl känt för alla inblandade myndigheter.
Anérs version 2
Det är alldelse uppenbart att hela Dekorimahändelsen från början varit känd för inblandade myndigheter, varför den utredning som lagts fram av riksåklagaren och rikskriminalpolisen är en skrämmande förvanskning av de verkliga förhållandena. Olof Palme mördades av den person som de båda kvinnorna såg vid Dekorima, närmare bestämt dåvarande piket/baseballpolisen, i dag rådmannen vid Stockholms tingsrätt och moderate ledamoten av Sveriges riksdag, Anti Harald Avsan. Kommissionen förutsätter att Avsan omedelbart lagförs.
Nå, vilken av dessa fiktiva versioner borde Axberger ha skrivit? Kunde Axberger ha skrivit?
 Eller med andra ord: hur mycket visste toppjuristen Hans-Gunnar Axberger då han så snabbt extrainkallades i Sigvard Marjasins spår? Och vilka under bordet-direktiv fick han? Jag får naturligtvis nöja mig med att gissa.
Axberger visste ingenting. Detta alternativ framstår som otänkbart. Ingen granskare, som med öppen och oskadad blick närmat sig denna affär, skulle ha undgått att ana djupa oråd; det har ju också varit just av denna anledning som granskningen över huvud taget arrangerats på högsta statliga nivå. Nej, Axberger visste en hel del – hur mycket?
Axberger visste en hel del. Ja, det är min klara mening. Även om han inte hade alla mörka detaljer klara för sig när han första dagen gick till sitt skrivbord, måste han ha fått, eller känt, sina underförstådda men faktiska instruktioner som en mycket tydlig ryggsäck: gå försiktigt fram, hitta inte knepigheter i onödan, svischa extrasnabbt över sådant som verkar farligt, luta dig mot Christer Pettersson som favoritmördare!
En Axberger, som arbetat i denna anda, skulle möjligen ha fungerat på sätt som skedde, men jag är tveksam. Över till
Axberger visste allt. Ja, jag tror på den versionen men överlåter åt bloggbesökarna att bedöma. Vilka är mina skäl`
Nr 1: Det har så uppenbart legat i Axbergers intresse att tona ner händelsen vid Dekorima, när han i själva verket borde ha blåst den stora alarmsignalen, talat om för uppdragsgivaren regeringen att fan är lös, att omedelbara drastiska åtgärder måste vidtas, att de båda kvinnorna  omedelbart måste konfronteras med Avsan, en konfrontation som ännu i dag inte genomförts! Men Axberger slår inget larm, han lägger, med ett par till intet förpliktande reservationer, locket på, ingen fara på taket!
Nr 2: Observera att Axberger, i varje fall i Dekorimaärendet, haft tillgång till all polisens dokumentation, således bl a de inkommande larmsignalerna från journalisten Olle Alsén, som hela tiden varit upphovet till och den drivande kraften bakom denna aldrig motbevisade affär. Bl a ger Alsén en klar bevisning för identiteten gym-mannen – Dekorimamannen – Anti Avsan, en kedja som Axberger gör allt för att dölja och trolla bort genom att misstänkliggöra Alsén, och genom att på abstrusa grunder misstänkliggöra dels de unga kvinnorna, genom att omge dessa med ett allmänt vagt, tveksamt skimmer, dels vittnena från gymet, av vilka Axberger inte förefaller tro på ett enda.
Nr 3: För mig avgörande: hur kan en förmodat hederlig person på en hederlig juridisk piedestal nedlåta sig till den skrämmande oförsyntheten att, efter att ha läst alla papperen i polisens Dekorima-dossier, glatt skriva som kommissionsrapportens slutkläm, att ” misstankarna mot Christer Pettersson har successivt skärpts°? Där brast, där brister allt mitt eventuella kvardröjande förtroende för hr Axberger, som ägnar tiotals sidor i rapporten åt att räkna upp och analysera de ynkliga eftersläntrande bevis som riksåklagaren i sista sekund och i ond och falsk avsikt lyckades skrapa fram till Högsta domstolens begrundan (Det blev en kort begrundan, prövningstillstånd förvägrades RÅ och hans lydige Axberger).
Detta att Axberger, som ledande granskare av ett statsministermord, sätter sig att i dagar och veckor kalfatra falskt framtagna falska vittnesmål i ett mordärende där han, Axberger, redan sitter med den faktiske mördaren på hand – ja det gör mig övertygad. Axberger visste allt, vet allt.
Jag var den förste som fick ut ett ex av kommissionsrapporten sedan den anlänt till kommissionens stekheta lokal en julidag 1999, med stekande sol över Strömmen nedanför Drottninggatan.
”Ja, du ska nog med dina förutsättningar inte vänta dig för mycket av det här”, sa Axberger.
Jag har först efteråt insett hur sant han talade.

En kommentar, inför denna politiska höst: Olika regeringar, med fyra växlande partiinslag, har följt sedan Palmemordet, men ingen regering, vare sig höger eller vänster eller mitt emellan, har försökt sig på ett kraftprov. Kommissioner, med förutsägbara utredningsresultat, är det enda som följt.
Men den i dag sittande regeringens tystnad är den mest remarkabla. Denna tystnad har varit total, trots att de helt nya och dramatiska uppgifter som framkommit sedan 2007 väcker uppseende, snart ett allt överskuggande uppseende.
Den sittande regeringen bryter i dag konsekvent mot regeringsformen och tryckfrihetsförordningen när den inte besvarar skrivelser med seriösa, oroade förfrågningar kring Palmemordet, hot mail och Anti Avsan:
Till Statsminister Fredrik Reinfeldt, 103 33 Stockholm – Statsrådsberedningen, diarienr 2007/6814 -, Moderata riksdagsgruppen, 100 12 Stockholm, Moderata samlingspartiets partisekreterare, Box 2080, 103 12 Stockholm.
Jag översänder härmed ett material som sänts på det s k hot mail…
Inget svar. Jag bläddrar med återhållen ilska i alla de lagar och förordningar som berättar hur makt och myndighet ska behandla sina undersåtar, men uppenbarligen är allt detta tom bokstav för dagens styrande, skräckslagna inträngda i en vrå.
De rödgröna sitter dock inte i regering, varför sätter de sig ändå också i en vrå? Ett av Palmeaffärens många, stora mysterier.
Sven Anér
PS: Vad säger då Axberger själv, från sin JO-tron? Axberger säger ingenting, han svarar inte på tilltal. Avgångna statliga kommittéledamöter inträder i ett eget limbo, där de inte kan nås och där de avsvär sig allt ansvar för de utredningar de en gång i världen kan ha hållit på och petat med. DS.


Rikskrim, RÅ, JO - och Christer Pettersson
13.8.2010.
Ärendet kan sägas börja den 28 maj 1986, knappa tre månader efter mordet på Olof Palme. Då hörs Christer Pettersson för första gången i detta sammanhang. Han kontrolleras och lämnas utan varje åtgärd. Han hörs uppenbarligen rutinmässigt i sin egenskap av tidigare ”bajonettmördare”.
Han hörs igen nära ett år senare, den 23 april 1987, men inget nytt eller något som helst diskriminerande framkommer.
Ett synnerligen omfattande vittnesmaterial finns, från samma tidsperiod men mot andra personer. Christer är uppenbarligen efter de första nära tre åren inte föremål för vare sig rikskriminalens eller riksåklagarens intresse.
Första gången Christer påstås komma in i Palmebilden, så att säga på egna meriter, är den dagen han hämtas på sin loftgång i Rotebro. Då hålls två separata förhör varvid Christer utförligt redogör för sin kväll den 28 februari; hur han tog tåget hem till Rotebro. Den telefonavlyssning, som senare har påståtts pågå från kl 8.13 den 28 februari till samma klockslag den 1 mars, nämns över huvudtaget inte.
Om jag då går tillbaka något i tiden, från Christer till Roger Cedergren, så är det uppenbart att de personer som hade till uppgift att avlyssna knarkhandlaren Sigge Cedergrens telefon – alltså en av Christers leverantörer – ursprungligen, den 3 april 1987, året efter mordet, har tänkt sig att det just varit Roger Cedergren, Sigges bror, som ringt det sedermera så herostratiskt ryktbara samtalet till Sigges telefon kl 23.15 – 23.21.
Detta är alltså en till synes tillförlitlig och välstrukturerad beskrivning av dessa till Sigges fasta telefon inkommande samtal, men första kontroll visar att denna samtalsräcka rämnar.
Om jag tar fram det påstådda telefonavlyssningsprotokollet, tk:n, visar det sig att dessa inkommande samtal i kolumnen för den s k realtidsmarkeringen har pågått:
0.28 min, 0.14 min, 2.27 min, 0.18, 3.43.
Janne Lundberg skulle alltså bara ha talat 0.28 min; tänkbart. Ett snabbsamtal från okänd kvinna vid Slussen, tydligen Mona, kan teoretiskt sett ha varit avklarat på 0.14 min. Däremot ska det enligt den manuellt avlästa tiden, 6 min, för samtalet från Roger Cedergren ha åtgått endast 2.27 min enligt bandapparaten, vilket framstår som omöjligt, och det är i vart fall omöjligt med denna diskrepans mellan manuell tid och apparat-tid, 6 min resp 2.27.  Här spricker tidtagningen. Och Kjell Fernbergs långa samtal, handklockat till 8 minuter, skulle enligt apparaten ha klarats av på 3.43, vilket är omöjligt.
Hur kan då dessa märkliga skillnader kunnat uppstå mellan handklockning och apparatklockning?
Och diskrepanserna blir i själva verket flera. I förhöret med Sigge kommer den nu avlidne brodern, alltså Roger Cedergren, allra först i samtalsraden. Det samtalet skulle alltså behöva petas in på Janne Lundbergs plats i tk:n. och det går ju inte, det är alldeles för kort tid. Sen skulle Janne Lundberg komma, 0.14 min, nåja, tänkbart. Men sedan skulle i denna version Mona vid Slussen komma. Hon är apparatklockad 1.0 min (!), medan den tid som står henne tillbuds enligt handklockningen är en odefinierad Rogers 6.0 min!
I detta dubbla, kanske trippla sammelsurium är allt fel. Varifrån härstammar då t ex de apparatklockade tiderna? Om tk:n är åtminstone någorlunda korrekt avskriven bör någon form av band med dessa tider någon gång ha spelats upp och noterats. Men var har vi då detta ursprungsband? Ingenstans.
Sammelsuriet blir till synes något mindre då jag går över till Roger Östlund-versionen. Samtalen är visserligen genomgående för korta, apparatklockade mot handklockade, men de tycks åtminstone ligga i tk:ns rätta ordning. Då tillkommer dock det ytterligare förhållande som vidlåder båda versionerna samt tar död på dem, dvs det förhållandet att Sigge Cedergren och kamraten Reine Jansson, som han var tillsammans med hela denna kväll, inte var hemma i sin bostad mellan kl 23.02 (då Sigge påstås svara Janne Lundberg) samt fram till i varje fall Roger-samtalet 23.15, antagligen fram till och med Mona-samtalet 23.49 – 23.53. Med andra ord: Sigge (och Reine) var aldrig hemma hos Sigge 23.02 – 23.53, dvs den tid som täcker mordet samt Rogers, oavsett vilken Rogers, påstådda samtal med Sigge.
Jag går då tillbaka till hela upprinnelsen av denna danse macabre.
Avsikten har uppenbarligen varit dubbel. I den första versionen har det gällt att försöka placera Sigge hemma i sin bostad under mordperioden, i den andra versionen har det gällt att placera Roger (och då måste det gälla Roger Östlund) på biografen Grand. I ena fallet: håll Sigge inne i hans bostad, i andra fallet håll Roger Östlund vid Grands telefon, med utblick mot Christer på gatan, något tiotal minuter före mordet.
Till sist måste jag konstatera, som den luttrade detektiven, att på ett papper kan vem som helst skriva vad som helst. Naturligtvis behöver det aldrig ha funnits någon faktisk bandförlaga till denna tk; det kan ha räckt att skriva ner påstådda uppgifter på en blankett. Men varför inte i så fall skriva handklockade tider som skulle kunnat fungera i harmoni med de apparatklockade?
Det vet jag inte. Troligt är att framför allt Roger-samtalet och Kjelle Fernberg-samtalet har existerat i någon form när rikskriminalens pusselherrar har trätt i aktion, och naturligtvis kan det ha fixats ett nytt band med gamla dialoger vilket snitsats samman till ett någorlunda anständigt påstått avlyssningsband.
Men när tillkom denna påstådda tk? Enligt de noggranna markeringarna på alla de fem bladen skulle detta ha skett ”den 28/2 – 1/3 1986, 8.13 – 8.12”, men då infinner sig, bland många frågor denna undran: varför rev inte Palmespanarna tag i denna tk redan den 1 mars 1986 och satte sig att lösa mordet?
Ett bestående intryck av denna genomgång – av vilka jag gjort många under årens lopp –blir att Palmespanarna, i ständig kontakt med den förundersökningsledande riksåklagaren, bestämt sig för att Christer Pettersson skulle snärjas och sättas fast till varje pris. Givetvis satsades det hårt på att just rikskriminalens från början inte direkt anfrätta anseende skulle hindra utomstående granskare från att bli alltför närgångna. Själv avslöjade jag denna affär i en Brännpunktsartikel i SvD – alltså med hög status! – sommaren 1989, men artikeln gick spårlöst förbi och kommenterades inte ens av SvD själva på ledarplats.
Vad var det med Christer Pettersson? Vad hade han som tillfredsställde alla krav på en lämplig mördare? Främst, förstås, att han nära tre år efter mordet kom som en befriare: ”det får inte vara fel den här gången! Och han fanns ju också vid biografen Grand strax före mordet och måste ha hunnit ner de fyrahundra metrarna till Dekorima och mörda Olof Palme, det måste vara sant! Och Lisbeth, till!”
Christer passade som hand i handske, och när han väl första gången hamnade i häkte slog dörren bokstavligen igen. Hur dörrstängarna, av alla grader, sedan dess kunnat sova gott om nätterna är inte lätt att veta.
Men sitt samvete hade ju de flesta av dem redan tidigare, vid årsskiftet 1985 – 86, slängt i soptunnan. Mordets organisatörer blev mordets utredare; det lär finnas ett italienskt drama med just denna intrig, polismästaren i sin kusliga dubbla roll.
Två epiloger finns, tills vidare. Riksåklagaren som i bästa kavajkostymen travar upp till Högsta domstolen och lämpar in ytterligare en bunt av milt talat överspelad ”bevisning”, samt nuvarande justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger, som efter tre års gnetande med Palmedokumentationen sommaren 1999 i sin granskningskommission kommer fram till den glimrande slutsatsen att ”misstankarna mot Christer Pettersson successivt skärpts”.
Eller i folkmun: det var nog fan Christer.
Det var det inte. Det kommer jag att fortsätta arbeta med att tala om. Inte fan var det Christer. En man med gråmelerad handel och vandel, kanske, men inte Olof Palmes mördare.
Sven Anér