Den stora skandalen: Polismannen Anti Avsan utreddes aldrig av Stockholmspolisens internutredare!

16.8.2010.

Professor Dennis Töllborg

Göteborgs universitet Box 650. 405 30 Göteborg.

Dennis – jag följer den debatt om internutredning som du har initierat, intressant! Möjligen går det att säga att allt vore någorlunda väl om nu gällande föreskrifter i verkligheten följdes till punkt och pricka, men givetvis vore det även bra om gällande regler skärptes.

Som vanligt ser jag mordet på Olof Palme som proberstenen: hur följdes reglerna om internutredning i detta Sveriges största mordfall?

Svar: inte alls. Ingen internutredare och ingen specialåklagare kopplades någonsin in på fallet Anti Avsan. Borde detta ha gjorts? Ja. Självfallet.

Den 2 februari 1993 gick journalisten Olle Alsén upp till rikskriminalens våldsrotel och överlämnade en skrivelse som märktes

”Ai. 80-93, 93-02-02, Rikskriminalpolisen, Våldsroteln”.

Texten är en A 4 lång redovisning av situationen i fallet Anti Avsan, sådan Olle Alsén har observerat den och sådan han vill informera rikskrim om den.

Den behandlar inledningsvis persondata rörande de båda sedermera riksbekanta unga kvinnliga vittnena ”Anki” och ”Anneli”: adresser, telefonnummer, sysselsättningar osv.

Därefter följer, oförmedlat, följande text i Alséns brev:

Mannen som omedelbart kände igen Avsan på bilden som jag visade i gymet i Väsbyskolan (det som 1986 låg i Smedbyskolan i UV) heter Per Alfredsson och är elektriker.

Viss övrig info ges om Alfredsson. Därefter följer denna text, som avslutar Alséns brev till rikskrim:

Avsan var för ovanlighetens skull på jobbet (försvarsenheten) igår måndag, och svarade själv när jag ringde. Jag sa att jag hade kommit fel. Som tidigare nämnt (?) hämtade Avsan ut nytt pass i december 1992, uppgav att hans tidigare pass förkommit. Samtidigt uttogs pass för hans fru som tidigare ej haft pass (??)

Frågetecknen är Alséns egna, i originalbrevet.

Uppenbarligen har Olle Alsén före den 2 februari 1993 haft kontakt med rikskriminalens Palmeenhet, antagligen med kriminalkommissarierna Hans Ölvebro, chef, och Åke Röst, sekretess- och dokumentansvarig, eftersom han betraktar namnet Avsan som i sammanhanget redan känt för Palmespanarna. Hur långt tidigare dessa första kontakter togs av Alsén kan jag inte rekonstruera, men det kan ju ha rört sig om dagar eller flera veckor.

Vad hände då, sedan Ölvebro fått Alséns brev i handen? Jo, Ölvebro startade tämligen omedelbart en serie förhör med de båda unga kvinnorna under februari – april 1993; det kom att bli sammanlagt åtta förhör, och det är troligt att vissa efterforskningar kring gymet i Upplands-Väsby också igångsattes nu under vintern och vårvintern.

Men, och det menar jag är ytterst viktigt att fastslå: ärendet med den av Olle Alsén anmälde Anti Avsan fördes aldrig till specialpolis inom Stockholmspolisens internutredning och fördes alltså heller aldrig upp till den specielle åklagare som leder internutredarnas arbete!

Säg att Ölvebro och chefsåklagaren Anders Helin inte ansåg Avsan vara misstänkt för Palmemordet (nej, det gjorde de ju knappast!), men det hör inte till saken. En skriftlig anmälan hade inkommit och fått diarienummer Ai. 80-93, varefter en internutredning omedelbart skulle ha rullat i gång enligt alla konstens regler – men inget av detta skedde. Avsan hördes så småningom, av de ordinarie Palmeutredarna, (förhöret från den 12 juni 1993 är hemligstämplat, antagligen hållet enbart ”upplysningsvis”, liksom de åtta förhören med Anki och Anneli!) men detta blev alltså aldrig det förhör som lagen förutsätter. Ölvebro och Röst och de förhörsledare som kan ha satts in måste ju ha varit att betrakta som Avsans ordinarie yrkeskamrater.

Denna handläggning av en anmäld polis i ett mordärende är, som du ser Dennis Töllborg, en skrämmande parodi på polisiär behandling av en polisanmäld polisman. Och Avsan behövde aldrig konfronteras med de båda unga kvinnorna, vilket naturligtvis borde ha fått vara en självklarhet.

I backspegeln är det utomordentligt lätt att få intrycket att poliskollegan Anti Avsan aldrig skulle behöva skylta eller schavottera, aldrig behöva förevisas för huvudvittnena, aldrig behöva misstänkas över huvud taget.

När Palmespanarna, för första gången på nästan exakt åtta år, får ett handfast tips att bita i, trollas detta tips bort till oigenkännlighet och upplösning och förträngs av huvudpersonerna inom förundersökningen, chefsåklagare Anders Helin resp Hans Ölvebro.

När dessa båda herrar ställs inför Striptease-kamerorna den 16 juni1994 är förträngningen fullbordad:

SVT:s Lars Borgnäs: Han skulle ha tränat där ibland, på gymet. Du känner till det?

Anders Helin: Just nu säger det mig ingenting.

Hans Ölvebro: Inte mig heller.

Vad bråkar ni om, alla vad ni nu heter, Borgnäs, Alsén och Anér? Naturligtvis kan inte en piketpolis kopplas till mordet på vår statsminister, naturligtvis inte! Hör ni inte vad vi säger!

Självfallet är det viktigaste motivet för strikt genomförd internutredning att varje form av kompishandläggning undviks. I fallet Anti Avsan har det hela tiden, fram till i dag, varit kompisarna som räddat honom: först ute på stan i vinternatten och allt sedan dess genom hans nya liv bland rättssamhällets toppar.

Det här brevet från Alsén som jag refererar – det har väl ändå inte hållits hemligt? Jo, visst. Det har funnits i den registrerade Palmedokumentationen men har aldrig visats för journalister eller allmänhet. Mitt exemplar har jag fått av Olle Alsén.

När den osaliga granskningskommissionen tillskapades 1994 talades vackra ord om ”total öppenhet”. Öppenheten blev slutenhet i samma ögonblick som nuvarande justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger satte sig till rätta vid huvudsekreterarens skrivbord, Drottninggatan 2. Öppenhet? Den är det bara journalister som gnäller om…

Dennis, gå gärna in på min blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

så ser du den senaste utvecklingen i Avsanaffären.

Jag bifogar min bok (ingen uppgift någonsin dementerad!) samt handlingen Ai. 80-93.

Med strikt tillämpning av internutredningsbestämmelserna hade Palmemordet varit utrett kring årsskiftet 1992-93.

Din tillgivne

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

GW, alltid denne GW!

17.8.2010.

När jag arbetar med affären Anti Avsan och kringliggande affärer är det ett namn jag alltid stöter på, nämligen Leif GW Perssons. Han finns där i alla egenskaper. Han anses vara allmänt kriminologisk kunnig, han anses vara insatt i alla stora svenska brottsberättelser, han har i dag tydligen sin regerings carte blanche att utreda samtliga outredda svenska brott. Leif GW är som den gamla Paramount-journalen: vet allt, ser allt, hör allt. Och kan allt.

Dessa vore ju förträffliga egenskaper, under förutsättning att Leif GW använde sitt kunnande och sitt vetande i rättsstatens tjänst, om jag får uttrycka mig aningen högtravande. Men när jag tänker tillbaka hittar jag knappast några kriminologiska nyupptäckter, där Leif GW gått fram. Hans lie har svept över ond som god, det är förvisso sant, men har något positivt kommit i liens ställe?

Leif GW önskar ofta framträda som kritiker av poliser på fältet, men kritiken är mest munväder, och i själva verket står han på sina polisers sida, något som i allra högsta grad framkom vid den TV 3-utfrågning som jag tidigare skildrat, där Leif GW så demonstrativt ställde sig lojal med de Brunkebergsnurrande poliserna och närmast spottade på personer av Gösta Söderströms, bröderna Poutiainens och Olle Minells sort. Och min.

Naturligtvis har Leif GW varit ovärderlig för rikskrim och RÅ och för hela den svenska rättsstaten, inklusive den i sammanhanget dödstyste Fredrik Reinfeldt, och denne ansträngt folklige Leif GW har fått bli garanten för rättsstatens hederlighet, enligt rekrytens betyg till sin sergeant: han är en jävel men han är en fan!

Att just Leif GW i dag formellt är denna rättsstats överste mordutredare är signifikativt. Leif GW är den högste och Hasse Aro i TV 3 är hans profet. Både Leif och Hasse vet vad de ska säga i TV. Och vad de inte ska säga.

Har Leif GW Persson funnits centralt i Palme/Avsan-bilden från första början? Ja, det är jag övertygad om. Hans märkliga uttalande till mig angående ”hur fel det blev med Holmér i Borlänge” är förstås grymt avslöjande; när jag tänker tillbaka och försätter mig i den aktuella samtalssituationen är det ett ”vi” som kommer upp. Leif GW talar om några ospecificerade ”vi” när det blev så här fel. Vilka är Leif GW ”vi” med?

Är Leif GW, och har han alltid varit, ”vi” med denna brottsanknutna svenska rättsstat? Där han sitter som sitt eget bergfasta alibi, oåtkomlig för verklig heder, verklig rätt?

Jag har tidigare knappast alls skrivit om denna TV 3:s dokumentärserie ”Efterlyst”, men det står ju helt klart att Leif GW och Hasse Aro gjort denna serie till ett skyltfönster för relativt ofarliga och okomplicerade brott, med totalt uteslutande av skeenden som skulle kunna kasta en skugga över förefintlig rättrådighet. Programmet har säkert betytt en hel del för den allmänna uppfattningen om bl a Palmemordet. Att detta mord knappast alls tas upp måste ge denna allmänhet intrycket att Palmeaffären inte är någon farlig affär, med Christer Pettersson som ständigt tänkbar gärningsman.

Jag går tillbaka till år 2001. Då skriver jag på sidan 12/01:3 i PALME-nytt-BOKEN (alltså på sidan 3 i PALME-nytt för 2001) om Säpos avgörande dramatiska dokument A 11544, signerat ” SÄPO särskild utredningsgrupp (PM 1986-04-24 s 2-4) (A11544)”. Denna grupp skriver att

gruppen bedömer att det under perioden fram till den 27 februari /1986/ inte kan uteslutas att det förekommit övervakning av Olof Palme.

Analysen talar för att Olof Palme varit övervakad på eftermiddagen den 27 februari samt från det att han lämnade bostaden på kvällen den 28 februari fram till det att han mördades kl 23.21.

 Det har ur analysmaterialet utkristalliserats två personer som kan ha deltagit i en övervakning. Därutöver kan ytterligare en person skönjas. Således bör operationen ha genomförts av minst tre personer förutom mördaren.

Detta helt enorma officiella Säpomeddelande återges av den statliga granskningskommissionen, samtidigt som kommissionen längre fram i sin rapport påstår ”att misstankarna mot Christer Pettersson successivt stärkts”! Kommissionen, dvs i praktiken nuvarande JO Hans-Gunnar Axberger, påstår alltså rätt ut att en avancerad övervakningsstrategi med flera personer inblandade skulle ha kunnat ledas av den självständigt fungerande ensamme vinddrivne gärningsmannen Christer Pettersson!

Det är rent barocka påståenden av detta slag som en statlig kommission begär vår tilltro till! Det är som om själva vidden av denna mörka galenskap skulle tvinga svensk allmänhet att tro på vad som sägs; det här kan ju ingen ha hittat på…

Och från denna A11544 går mina tankar över, som så många gånger, till det faktiska förloppet, vilket kan ha varit det faktiska mordförloppet? Detta måste ha varit extremt oväntat, ovanligt, skrämmande. Det måste ha involverat stora delar av, på sätt och vis hela rättssamhället. Det måste ha medfört risker för hela det nuvarande Sverige, som vi i dag ser detta Sverige.

Vad kan ha haft den karaktären, de riskerna? Det måste ha rört sig kring Olof Palme själv och hans förhållande till familj och omvärld, är det åt det hållet vi måste gå? Att själva utförandet av mordet varit förankrat inom själva polis- och åklagarväsendet är helt säkert, men varifrån kom initiativet, strategin?

Det kan ha rört sig om flera, kanske sammanfallande strategier. En har tidigare nämnts på denna blogg, med de fyra höga statstjänstemännen. Men det kan ha krävts en utlösande gnista, från personer som kan ha stått Olof Palme nära, mycket nära. Och vad skulle ha förmått dessa personer att tända denna gnista? Kanske som en reaktion mot påstådda allvarliga tidigare tillkortakommanden i Olof Palmes liv, livsföring?

Varför går jag till dessa extremer? Därför att alla myndigheters totala ovilja att ens leta efter sanningen tycks mig visa att sanningen är känd på de högsta topparna och en bit nedför sluttningarna, samt att sanningen är så skrämmande, så bortom alla gränser hårresande att den helt enkelt inte kan avslöjas, inte får avslöjas.

Redan ett statsministermord på öppen gata, utan extra komplikationer, är givetvis allvarligt. Men ett hederligt utredningsresultat hade väl ändå kunnat sväljas, tolereras av svensk allmänhet, under förutsättning att rimliga förklaringar getts och en trovärdig räfst inletts. Men har omständigheterna varit värre än så? Skulle mordet till sist återfinnas i den svartaste dyn dit inget sökarljus kan strömma ner, inte får strömma ner?

Har vi en situation där även de per definition hederligaste av ämbets- och tjänstemän låter sanningen flyga för vinden och i stället svarar på ett god dag-yxskaft-manér, som om de inte ens begärde att bli trodda?

Rapporten A11544 får bli ett tydligt exempel. Den som säger att Olof Palme var övervakad fram till mordet kan inte, med anspråk på att bli trodd, samtidigt säga att Olof Palme sköts av en ensam gärningsman. Nej, det kan tyckas, men detta är vad den svenska staten säger, och när undersåten Sven Anér undrar hur detta kan stämma får den lille undersåten veta, bl a i formella skrivelser från riksåklagaren, att han ska hålla tyst, att han ska sluta fråga, att RÅ inte tänker svara honom och att RÅ sköter sitt fögderi utan inblandning av mannen på Hjelmbergstorpet. Inblandning i ett mörkt ärende som bara växer och växer?  Sven Anér

Ständigt namnet Anti Avsan – dramatisk händelseutveckling i dag! Läget skärpt!

19.8.2010.

Öppet brev till kriminologie professor Leif GW Persson

Rikspolisstyrelsen.

Leif!

Jag skriver till dig i din dubbla egenskap av engagerad i TV 3:s ”Efterlyst” och anställd vid den svenska rikspolisstyrelsen.

Låt mig först precisera vad jag tror om ditt arbete för ”Efterlyst”. Jag tror att du, samtidigt som du handlägger detta extrauppdrag, måste hålla fast vid de krav som ställs på dig som anställd vid rikspolisstyrelsen, med de skyldigheter denna anställning innebär, för dig lika väl som för alla andra vid RPS. Du måste alltså ha en grannlaga skyldighet att även för polisens räkning behandla de informationer som du får in via TV 3, är detta en korrekt beskrivning av din situation?

Är det också riktigt att du i din officiella ställning är skyldig att följa förvaltningslagens serviceparagraf, paragraf 4? Tyvärr har jag aldrig märkt att du fäster avseende vid denna paragraf, som alltså reglerar dina skyldigheter gentemot bl a journalister som hör av sig. Bör du respektera denna serviceparagraf, anser du?

Jag kommer nu till mitt ärende. Jag har trovärdiga uppgifter som innebär att du vid flera tillfällen sedan 1984 blivit informerad om ett händelseförlopp i anslutning till Catrine da Costas död som inte varit känt utåt. I denna bild ska samma person, som förekommer i samband med mordet på Olof Palme, finnas med, alltså nuvarande rådmannen och moderate ledamoten av riksdagen Anti Avsan. Jag återger referat resp utdrag ur de informationer jag erhållit för att du lättare ska kunna erinra dig ärendet.

Uppgifterna kommer från en person som inte önskar framträda med namn. Jag kan kalla henne Anna, vilket alltså inte är hennes verkliga namn:

”Anna”: ”Saken har kopplingar till mordet på Catrine da Costa.”

”Anders”: ”Har du belägg för samband? Vore intressant att undersöka.”

”Palme hade tänkt gå ut med uppgifter om detta. En väninna till mig, ”Lisa”, bodde vid denna tid i Stockholm (prostituerad) och var god vän med Catrine och fick veta en hel del om polisens piketstyrka och om Catrines relation till flera högt uppsatta poliser. Vore bra om du kunde leda det i rätt riktning om du har möjlighet till det på något sätt.”

”Anna” samtalar alltså med en bekant, ”Anders”, till mig, Sven Anér. Du bör vid det här laget känna igen dessa uppgifter och erinra dig att du vid flera tillfällen blivit informerad.

Anders: ”Visst kan jag leda det i rätt riktning, men som sagt, mer fakta. Jag talar med Sven Anér då och då.”

Anna: ”Nej, jag kan bara berätta omständigheter som berör Catrine dagarna innan hon försvann. Hon berättade då för min väninna, ”Lisa”, att hon hotats till livet och var förföljd av en man, polis till yrket. Han var besatt av Catrine då hon ville avsluta sitt samröre med honom. Tänkte sluta inom sitt yrke och ordna upp sitt liv för sina barns, syskons och mors skull. Jag har ringt Efterlyst tre gånger under årens lopp från 94 (då jag fick kännedom om detta) och bett att få tala med GW personligen. Man sa att han skulle ringa upp mig, men så har inte skett. Jag vägrar prata med någon som helst inom polisen efter det.

Skälen var att Olof Palme fick del av det här ärendet av de prostituerade på Malmskillnadsgatan och skulle ta tag i det. Jag förmodar att du känner till den sk ”Basebolligan” som misshandlade folk för sitt höga nöjes skull. Den här polisen ingick i den piketstyrkan då. Det blev en stor grej av detta. Min väninna Lisa blev tvungen fly från Stockholm på grund av hot då hon kände till vem som mördat Catrine. Inte alls förvånande, snarare tvärtom, att man tog till Christer Pettersson som syndabock, han var ju ett lätt offer och livrädd för polisen.

Jag kan tyvärr inte berätta mer än så, och ja, den du nämner där, Sven A, eller GW borde få upplysning om detta. Måste hålla min familj utanför detta, jag hoppas du kan belysa den riktningen i mordet, på både Catrine och Palme i alla fall.”

Anders: ”Tack Anna! Det var bra skrivet. Jag börjar se mönstret. Jag behöver dock polisens namn, kan du ge mig det? Och vem kan vittna? Det är ändå bra att ha ledtrådar som gör att man lyfter på rätt stenar.”

Anna: ”Tack gode gud för det! Polisens namn är Avsan. Tack för att du ville lyssna till min berättelse, och jag hoppas innerligt att du ev kan göra någonting av detta!”

Anders: ”Har du fler uppgifter om denne Avsan, vad har du hört? Hur gick det till”

Anna: ”Det enda jag kan tillägga är att Catrine blev uppsökt av Avsan i den lägenhet som hon då tillfälligt vilade upp sig i, och även min väninna var där då. De skulle båda lämna det liv de då levde bakom sig. Väninnan flydde ur lägenheten i panik då bråk uppstod. Det är allt jag vet.”

Anders: ”Hur länge före hennes försvinnande var detta? Och vilket datum försvann Catrine? Vet du var denna lägenhet fanns?”

Anna: ”Det jag vet är att det skulle varit den 8/6-84 som de befann sig i denna lägenhet, dock inte den som omtalas på Östermalm då. Nej, jag vet inte var den låg.”

Där slutar, åtminstone tills vidare, denna dramatiska skildring. Jag måste självfallet nu förklara varför jag ger den publicitet. Det normala, för en undersökande journalist, torde vara att uppgifter, som tills vidare är obekräftade men som har anknytning till brott, först kontrolleras hos polis och åklagare. Men i denna affär, som nu tycks bli så oväntat utvidgad, har jag bedömt det meningslöst att först ta konakt med de myndigheter som allt sedan 1984 (da Costa) och 1986 (Palme) antingen under 25 år inte gett mig begärd information – det har varit det vanligaste – eller också gett mig osanna svar. Jag skriver alltså nu direkt ett öppet brev till rikspolisstyrelsens Leif GW Persson, till dig som heller aldrig brukar besvara mina frågor; få se hur det går denna gång.

Naturligtvis skakas jag också av de livsöden jag får se glimtar av. Empati är en stark drivkraft, Leif! Brevet till dig läggs också någon av de närmaste dagarna ut på min blogg.

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

Jag räknar alltså med ett svar från dig där du förhoppningsvis förklarar varför ärendet, så vitt känt, aldrig fördes vidare? Varför så tyst om da Costa, varför så tyst om Olof Palme? Naturligtvis är ditt ansvar mycket stort. Ett ansvar bl a för att kommentera och kanske på någon punkt korrigera den version jag nu lägger fram.

Det rör sig om en våldsam anklagelse mot den redan tidigare så hårt anklagade Anti Avsan? Ja, jag är medveten om detta. Jag är också klar över att det komplicerade ärendet Anti Avsan förr eller senare till sist måste avgöras inför domstol – eller vad säger du, Leif, som är den initierade experten? Och som, vilket nu framkommer med sådan skrämmande tydlighet, har och alltid har haft full tillgång till Palmemordets hela databank, inte minst den hemliga delen.

Du vill, Leif GW, framstå som rättvisans försvare och brottslingars fiende. Visa då det! Inte bara i ord utan i handling! Det finns böcker skrivna om Catrine da Costa och styckmordsfallet, men de tycks starta från fel håll. Det finns mycket skrivet om Cats Falck också, men sanningar?

210814-5075 Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

20.8.2010. Viktigt PS! Metronyheter meddelar att Leif GW Persson lämnar jobbet som ledare för TV3:s ”Efterlyst” och ersätts av den entledigade förre rikskrimchefen Tommy Lindström! Vad ligger bakom? DS.

20.8.2010.

Till Riksåklagaren och Rikspolischefen.

Eftersom jag har anledning förmoda att Leif GW Persson inte avser att till er vidarebefordra min skrivelse, som bifogas, sänder jag kopior till RÅ och rikspolischefen. Persson har ännu inte hört av sig till mig.

Jag anmodar nu mina båda adressater att omedelbart reagera och agera. Om de uppgifter som jag återger är ens till en liten del korrekta skakas givetvis det svenska rättssamhället, och om ni skulle anse att mina uppgifter är helt felaktiga måste ni rimligen omedelbart höra av er med någon form av rättslig åtgärd riktad mot mig. Ni kan inte gärna lämna skrivelsen till Persson utan avseende.

Ärendet finns, av allt att döma, redan inom RPS´ och rikskrims revir och dokumentation. Som framgår av min återgivna text är RPS vid flera tillfällen larmad i ärendet och ombedd att i sin tur larma Persson, men Persson har uppenbarligen inte agerat, vilket förundrar, skrämmer.

Min skrivelse till Persson måste alltså enligt min bestämda mening föranleda någon form av utryckning från mina båda adressaters sida, och jag förväntar mig ett omedelbart svar från RÅ (som jag visserligen är skriftligen förbjuden att någonsin approchera) och från RPS. Om och när jag får ytterligare viktiga informationer i detta ärende kommer jag att informera RÅ och RPS.

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

./. Brev till Leif GW Persson 19.8.2010, 3 sidor.

Internutredare får aldrig granska ett enda av Palmemordets polistips!

21.8.2010.

Jag fortsätter min undersökning av internutredningsinstitutets tillämpning inom Palmemordets ram, och jag finner till min häpnad att varken granskningskommissionen eller föregångaren juristkommissionen tycks ha haft ordentlig kännedom om vad internutredning faktiskt innebär.

Jag har sökt på de ställen där ämnet rimligen borde ha tagits upp, men jag hittar inget omnämnande. Jag återger nu hela kapitlet ”Hanteringen av polisärenden” (sid 43-44 i den provisoriska granskningsrapportversionen):

Juristkommissionen behandlar anmälningar mot polismän på två ställen i sin rapport. Juristkommissionen noterade att det redan de första dagarna efter mordet kom in tips om polismän och att utredningen av sådana tips i den senare diskussionen i massmedia fått den sammanfattande benämningen ”polisspåret”. Utredningen omfattade vid tidpunkten trettiotalet polismän. Åtskilliga av tipsen tog sikte på att den utpekade polisen var lik någon av ”fantombilderna”, eller pusselbilderna, som de kallades av Juristkommissionen.

Enligt Juristkommissionen hade det av ledningsgruppen beslutats att dessa tips skulle handläggas vid dåvarande säkerhetsavdelningen, med byråchefen Per-Göran Näss som huvudansvarig. Per-Göran Näss redovisade utredningsresultaten till Hans Holmér, som gjorde den slutliga bedömningen. Utredningen låg inte under åklagare innan Claes Zeime den 1 maj tog över förundersökningsledarskapet. Samtliga tips föredrogs för Claes Zeime i september 1986; de flesta var då redan avförda från fortsatt handläggning.

Juristkommissionen godtog den valda ordningen där utredningen i denna del lagts på säkerhetsavdelningen under en erfaren byråchef som Per-Göran Näss. Man konstaterade vidare att tipsen rörande polismän inte behövde ha gett grund för någon egentlig misstanke och anförde allmänt:

De tips som kommer in vid ett spaningsmord har en delvis annan karaktär än en anmälan om brott. Det rör sig som regel om uppgifter om iakttagelser vilkas samband med brottet kan vara ganska oklara. Sådana tips ger som regel inte grund för någon egentlig misstanke. Inom ramen för förundersökningen bearbetas de olika tipsen. De läggs så småningom till handlingarna när utredningen i den delen inte kan föras längre. Även om ett tips anses som färdigbearbetat vid en viss tidpunkt kan det ts upp på nytt så snart det finns anledning till det, t ex därför att det har kommit fram nya uppgifter. Att ett tips läggs åt sidan kan inte jämföras med t ex att en förundersökning som baserar sig på en brottsanmälan läggs ned.

Att enskilda tips av detta slag läggs åt sidan är inte detsamma som att en faktisk brottsmisstanke utretts och avskrivits. Det finns alltså inte något krav på att åklagare skall kopplas in för ett ställningstagande. Enligt Juristkommissionen kunde man emellertid ändå ställa sig frågan om det inte hade varit lämpligt att successivt låta tips om polismäns eventuella inblandning i mordet komma till åklagarens kännedom. Juristkommissionen ansåg att så borde ha skett.:

Förundersökningen leddes av en åklagare, först delvis och från början av maj 1986, i sin helhet. Med hänsyn till de syften som ligger bakom särregleringar av utredningar av brottspåståenden som riktas mot polismän skulle det enligt vår mening varit en fördel om dessa utredningar hade särbehandlats på det sättet att åklagaren hade tagit direkt ledning över utredningsarbetet i denna del.

Markeringarna i fetstil är mina, Sven Anérs, egna. Den som utan förkunskap läser denna text, och då utan fetstilsmarkeringar, kan knappast få annan uppfattning än att något polisspår, värt att notera, aldrig har funnits. Juristkommissionen och den instämmande granskningskommissionen har endast bagatellanmärkningar att anföra och är i huvudsak båda helt nöjda med den handläggning som ägt rum. Kvar står intrycket att gnället om ett polisspår kommer från okunnig allmänhet och framför allt från några få, marginella journalister. Rättsamhället är räddat.

Och de mycket klara bestämmelserna om internutredning vid varje anmälan eller vittnesuppgift riktad mot polisman antyds i sista stycket med uttrycket ”särregleringar”; att ordet ”internutredning” är tabu framstår som helt symptomatiskt.

Den som i dag ser i backspegeln blir förstämd, förskräckt. För vad hade hänt om redan det första polistipset verkligen omedelbart hade av förundersökaren – då Holmér – remitterats till den s k klagomålssektionen vid Stockholmspolisen för internutredning, först av fristående polis samt därefter av åklagare inom denna klagomålssektion? Ja, det blir en spekulation, men det skulle kännas mycket egendomligt om inte dessa  internutredare slagit larm och om de inte insett den ytterst allvarliga, allt starkare framtoningen av dessa polistips, vilka så småningom – det är det högsta antalet jag hittar – kom att uppgå till 132!

Det finns en omständighet som sällan betonas i sammanhanget, nämligen den att utredningar vid spaningsmord ytterst sällan innehåller ens ett enda tips om delaktiga poliser, än mindre 132. De många Tjörnarpsmorden begicks av en psykopatisk fjärdingsman, men så vitt jag kunnat erfara är detta det enda egentliga exemplet, enligt regeln att mord begås av personer utan anknytning till polisväsendet, medan personer inom polisväsendet korrekt och hederligt utreder dessa mord.

I fallet mordet på Olof Palme är förhållandet det omvända, och vartefter dagar och månader gick, borde de stora talen, de långt över hundra polistipsen, ha fått ett massivt genomslag i internutredares arbete, fritt från kompisskap och kamaraderi, om sådana utredare hade fått en vink om vad som var å färde.

De personer som nu får hand om polistipsen är från början – och det är då ett mord oftast löses – Stockholmspolisens Hans Holmér och säkerhetspolisens P-G Näss, dvs just de båda personer som redan vid en tidpunkt före mordet varit belastade med påståenden, aldrig utredda, om knytningar till just detta mord.

Den oundgängliga vikten, det oundgängliga värdet av en rigoröst genomförd internutredning vid en vattentätt fristående klagomålssektion kan sålunda inte överskattas. De lagbestämmelser som reglerar denna verksamhet har tillkommit för att tillförsäkra allmänheten – och naturligtvis även misstänkta polismän – korrekt behandling, inför en separat polismyndighet, en separat åklagare samt, självfallet, vid domstol. Internutredningar kan inte undvaras, får inte undvaras, och domstolsbehandling är deras avgörande viktiga komplement. I Palmefallet har ingen internutredning förekommit, och remittering till domstol av något enda polistips har inte skett.

Det polistips om av granskningskommissionen ägnas den största uppmärksamheten och de flesta rapportsidorna gäller den polisman som döps till ”A”, Carl Östling, mannen med blindtarmen. Östling behandlas på elva sidor, och de anklagelser som framförs mot honom är omfattande och kan hänföras till flera olika kategorier: vapeninnehav, uppträdande dagarna kring mordet, Södermötet, Ebbe Carlsson-affären, inglasning av Holmérs Palmerum mm.

När granskningskommissionen ska sammanfatta Östlings förbrytelser inleder den rapporten med:

”Några brottsmisstankar har aldrig funnits mot polisman A”

- ett magistralt och helt halsbrytande konstaterande som får bli all svensk Palmemordsutrednings signum.

Skulle ett antal internutredare och specialåklagare, utvalda och tränade för sina specialuppdrag, ha uppträtt lika katastrofalt mjäkigt och tandlöst? Svårt att tro.

Jag medger gärna att det är först vid utformningen av denna skrivelse som jag fått den djupa inblicken i detta närmast otroliga ärende. Sven Anér

Anmälan till internutredningen, klagomålssektionen vid Stockholms polismyndighet, 106 75 Stokholm

22.8.2010.

Undertecknad, Sven Anér, anmäler härmed för klagomålssektionens omedelbara utredning huruvida

dåvarande piketpolisen vid VD 1, i dag rådmannen vid Stockholms tingsrätt och moderate ledamoten av Sveriges riksdag

Anti Harald Avsan

mördade

Catrine da Costa år 1984 och

Olof Palme år 1986.

Som mina direkta inlagor i detta ärende inger jag härmed hela min blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot,com

där praktiskt taget hela bloggserien omfattar Palmemordet, där inlägg från 19 och 20 augusti i år omfattar da Costa-affären, och där det näst sista inlägget, från 22 augusti, utgör en kritisk redovisning av det förhållandet att klagomålssektionen hela tiden hållits utanför varje granskning av Palmeärendet.

Jag bifogar sålunda inga pappersexemplar av mina blogginlägg men uppmanar klagomålssektionen att ta fram denna dokumentation. Uppstår kostnader vid utprintning av materialet var vänlig sänd faktura.

Jag vore mycket tacksam för omedelbar handläggning.

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

 

20.8.2010. Professor Dennis Töllborg, Göteborg.

Dennis – Verkligen tack för ditt meddelande! Jag är inte bortskämd med support. Sedan jag skrev till dig har detta inträffat, som framgår av bifogade skrivelse till Leif GW Persson (vilken, sedan jag sände brevet enligt tidningsuppgifter har lämnat sin syssla vid TV 3:s ”Efterlyst” och ersatts av, of all people, Tommy Lindström!).

I normalfallet hade jag knappast omedelbart, och så hårt, gått ut med den nya framtoningen av da Costa-affären, med Anti Avsan och Palme involverade, men eftersom jag aldrig får några officiella svar ansåg jag enda möjligheten vara att direkt ta tjuren vid hornen.

Är de uppgifter jag återger ens tillnärmelsevis korrekta är självfallet fan lös. I så fall bor vi inte i ett lagstyrt land.

Din hoppfulle och tillgivne

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66 (tel och fax).

./. skrivelse till Leif GW Persson.