Varför får jag ostört anklaga Anti Avsan för mord?

24.8.2010.

Statsrådet Göran Hägglund

Jag har skrivit till dig tidigare om Palmemordet och dess förgreningar, och jag har ju rent av fått antydan till respons. Jag återkommer nu, sedan jag begärt omedelbar internutredning av Anti Avsan i anknytning till morden på Catrine da Costa och på Olof Palme.

Jag vänder mig till dig och inte till Reinfeldt, eftersom du verkar känna viss empati inför Sveriges orättvisor; jag kan inte se att Reinfeldt hyser någon sådan empati. Jag bifogar en bakgrundstext avseende da Costa samt min begäran om internutredning; det ytterst anmärkningsvärda är att lagstadgad internutredning, enligt vad jag kunnat inhämta, aldrig förekommit i Palmeärendet.

Anmärkningsvärt är onekligen också att varken Anti Avsan själv eller hans politiska parti eller någon myndighet agerar mot min mycket klara mordanklagelse. Jag har tidigare begärt någon form av aktion från rättsstatens sida men fått avslag.

Så, Göran Hägglund, exakt så, agerar en diktatur, med åsidosättande av rättens anda, rättens regler. Så bör inte en svensk demokrati agera.

Som jag tidigare sagt dig innehar Reinfeldt all information som jag under åren presenterat, men han innehar också all den sekreta statliga information som jag inte kommer åt, främst all dokumentation kring ”Dekorimamannen”.  Men jag har svårt att tro, Göran Hägglund, att inte du som svenskt statsråd skulle kunna begära ut hela denna dokumentation. I den kommer du då att kunna läsa exakt hur de sista minuterna före Olof Palmes död förlöpte, en info som hemlighålls för svensk allmänhet.

Ond bråd död inträffar. Hemlighållen ond bråd död kan inte tolereras i ett rättssamhälle.

Engagerad och oroad hälsning

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

./. bil

Håll tyst, Sven Anér! Nu lämnar vi dig utan åtgärd!

25.8.2010. Blogginlägg speciellt för vice RÅ:s kännedom.

Jag är just återkommen från en biltur till Uppsalastadsdelen Vilan, där jag till min sondotterdotter Lyra, så stavad, överlämnat dockan Alundagossen.  Jag sitter nu vid min ordbehandlare och författar ett blogginlägg i Palmeärendet, med omgivning. Något olika sysslor.

När jag går igenom mina papper får jag en väldigt klar uppfattning om vad min överhet sysslar med då det gäller mig. Den har minst två avsikter. Dels, förstås, att nära nog aldrig svara, dels att i ljuset av, eller skuggan från, mina många brev få mig att framstå som den ut i luften mångskrivande person som de inte har skyldighet att fästa något avseende vid. Denna dubbelverkan pågår månad efter månad, år efter år. Om jag finge ett enda korrekt, komplett, avslöjande svar skulle denna nära nog ensidiga korrespondens upphöra, självfallet.

Regering och myndigheter kommer naturligtvis, i längden, aldrig ut ur denna affär. Inte helskinnade. I bilden av behandlingen av Sven Anér ingår rent lagstridigt trakasseri; jag ger två exempel ur samma brev:

2010.02.18: Brev till Sven Anér från vice RÅ Kerstin Skarp,  förundersökningsledare i Palmeärendet. Skarp skriver bl a:

För er kännedom vill jag meddela att jag som förundersökningsledare rörande aktuellt mord inte kommenterar utredningen med enskilda personer och heller inte lämnar kommentarer till enskildas spekulationer gällande mordet.

Jaså, minsann? Är jag enskild person nu? Då slår jag upp tryckfrihetsförordningen, en grundlag som Skarp är satt att vårda. Där läser jag i TF 1 kap 1 par 3 mom följande:

Det skall ock stå envar fritt att, i alla de fall då ej annat är i denna förordning föreskrivet, meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för offentliggörande i tryckt skrift till författare –

jag bryter där. ”Författare” – det är jag det. Författare tillerkänns en särställning, vi har en klar rätt att begära ut här beskriven dokumentation. Men den här paragrafen har Skarp inte läst. I stället tar hon sig rätten att två gånger i sitt brev döpa mig till ”enskild person” och ”enskild”, något som givetvis är en grav förlöpning inte bara mot mig utan mot hela min yrkesgrupp, författarnas och journalisternas yrkesgrupper; jag är fackligt ansluten till båda. Trakasseri byggt på avsiktlig feltolkning av lagen, sålunda. Skarp blir inte vänligare i exempel

Nr 2, ingående i samma brev:

I Era skrivelser har Ni också begärt att få diskutera Era synpunkter vid ett telefonsamtal med mig. Med hänvisning till vad jag ovan angett finner jag inte att ett sådant samtal skulle ha någon betydelse för utredningen varför jag lämnar Er begäran utan åtgärd.

Här är trakasseriet fullkomnat. Skarp bryter, fortfarande fullt avsiktligt, mot bl a förvaltningslagens s k serviceparagraf, 5 par:

Myndigheten skall ta emot besök och telefonsamtal från enskilda. Om särskilda tider för detta är bestämda, skall allmänheten underrättas om dem på lämpligt sätt.

Detta är onekligen klartext. Jag hade på sätt och vis begärt både ett sammanträffande och en telefonkontakt, eftersom jag meddelade Skarp att jag har vissa förflyttningsproblem efter en stroke 2006, varför jag bad att få göra om besöket till ett längre, förberett telefonsamtal. Men detta, menade Skarp, vore ynklig klagan och beviljade sålunda varken besök eller telefonsamtal, enklast så. Ett snabbt och gnistrande effektivt genomfört trakasseri.

Självfallet drar sig inte heller vår vice riksåklagare för att flagrant bryta även mot regeringsformens första kapitel, dess första paragraf, när hon ändå är på gång:

Den offentliga makten utövas under lagarna.

Det var inte jag som sköt Olof Palme vid Dekorima. Jag är endast budbäraren, och därför skjuter makten på budbäraren.

Men jag kanske inte är riktigt avrättad än? Tf statsåklagaren Peter Lundkvist vid rättsavdelningen, RÅ:s kansli, vill 2010.06.19 (jaha ja, det var den stora bröllopsdagen, det) gärna dra sitt strå till stacken. Jag ska inte återge hela det sedvanliga nej-njet-veto-icke-brevet utan nöjer mig med den avslutande klämmen, där Peter verkligen fått till det:

Du informeras nu om att ytterligare skrivelser av likartat innehåll som den du nu har inkommit med i fortsättningen kan komma att lämnas utan någon åtgärd utan att du underrättas om detta.

Där satt den!  Där fick jag så jag teg – fast inte. Självfallet är det djupt beklämmande, och ingenting att raljera om, när underordnade jurister inom vårt högsta åklageri (samma åklageri som sprang till Svea hovrätt och till Högsta domstolen för att till varje pris söka snärja den av RÅ själv falskeligen åtalade Christer Pettersson!) bryter mot själva grundvalarna för vår demokrati (påstådda demokrati), nämligen rätten att kommunicera med vår överhet.

Jag märker att de båda RÅ-breven höjer mitt tonläge, snäppet över mitt bloggvanliga.  Sven Anér

När svängde det?

26.8.2010.

Nu när det moderata samlingspartiet på nytt tänker dundra in i riksdagen med Anti Avsan som politisk och moralisk ledstjärna kan det synas lämpligt att jag ställer frågan: När svängde det?

När blev alla myndigheter i Palmesfären helt tysta, helt dödstysta, in absurdum tysta? Jag tillhör veteranerna bland Palmeutredarna och är i dag antagligen den ende yrkesjournalist och –författare som på mer eller mindre heltid ägnar mig åt ämnet mordet på Olof Palme. Olle Minell, som fanns med från begynnelsen, håller föredrag om sina förnämliga insatser en gång i världen, och han går i dag vidare, in i nuet, tar fram nya papper!

Mina övriga gamla kolleger har, verkar det, dragit sig tillbaka helt. Bröderna Poutiainen, Gunnar Wall (som dock kanske funderar på en rentré), Thomas Kanger. Mauricio Vigil, oförtröttlig med bland annat ljudundersökningar av inspelningsband, gick bort härförleden. Olle Alsén finns oförtröttlig med i främsta ledet, något dämpad efter genombrotten på 90-talet.

Denna gångna tid, slutet av 80-talet och början av 90-talet, var en nära nog acceptabel tid för en journalist att arbeta i. Det gick att ringa de formellt ansvariga: Hans Ölvebro, Åke Röst, KG Svensson, Jörgen Almblad och några till. Svaren tillfredsställde visserligen sällan, men de var ändå ett slags svar som det gick att arbeta vidare med; de hade åtminstone sin nuisance value. Det gick att vända på svaren och på så sätt nalkas en korrekt information.

Den 13 juni 1993 har Ölvebro ett långt och svajigt samtal med Olle Alsén, ett samtal som bandades. Här säger Ölvebro bl a:

Ja, Olle, du får gärna skriva vad du vill och du ska klart agera utifrån vad du tycker. Men den enda kommentar jag kan säga det är att vi är inte säkra på att den här historien är riktig. Eftersom vi inte har kunnat finna den person som denna kvinna känner igen. Och har namngivit.

Detta sägs alltså den 13 juni 1993.

Den 14 juni hörs ”den person som vi inte har kunnat finna” av Ölvebro och av hans kolleger. Dagen efter. Vänd, enligt receptet ovan, på Ölvebros svar, och innebörden blir: ”vi har kunnat finna denna person. I enlighet med Olle Alséns skriftliga tips från den 2 februari: han heter Anti Avsan.”

Ölvebro gör uppenbarligen allt för att komma ur den affär som Olle Alsén avslöjat, men han binder många ris för sin egen rygg.

Men, och det är min synpunkt i sammanhanget, det gick ändå att hitta en samtalspartner den gången, att få ett besked; sanningshalten kunde lämnas därhän. Men vi journalister var i alla fall nödtorftigt accepterade som medlemmar av rättssamhället, vi måste tolereras, vi blev inte vid varje kontaktförsök uppmanade att dra dit pepparn växer.

I dag är den tiden förbi. Vi är inte många, tre kanske, och dessa få tror sig dagens rättssamhälle kunna hunsa, kuva, kuscha, trakassera samt sätta sig på. Jag tror att det är vårt reducerade antal som blivit avgörande. Ett larm från några få kan ignoreras, en kör – som vi var en gång – kunde inte lika lätt viftas bort. Vi fanns ju rent av inom media. Det fanns en Palmebevakning, aktiv inom t ex Malmös Arbetet (s), passivt registrerande inom bl a DN:s spalter.

När uppstod denna opinionens vattendelare? Den uppstod kanske i två etapper. Kanske tre. Det skedde när fallet Anti Avsan först blev känt, anonymiserat, i juni 1993, när granskningskommissionen i sin visserligen ynkliga rapport 1999 presenterade ”Anti A”, samt när jag själv i september 2007 slog larm till moderaternas riksorganisation:

Jag insänder härmed kopia av material som sänts på det s k hot mail på Internet, med framför allt Lars Krantz och signaturen ”Anita Svan” som avsändare eller mottagare.

Min grundade förmodan är att ”Anita Svan” är anagram för den moderate riksdagsledamoten Anti Avsan ---

Här gick dörren i lås. Sedan denna dag, den 21 september 2007, har ingen information värd namnet över huvud taget lämnats ut från regeringshåll eller från någon ansvarig myndighet, har ingen information värd namnet publicerats i media med tung spridning.

Hur kan detta förhållande förklaras? Rimligen måste det kopplas till uppdykandet av namnet Anti Avsan, baseballpolis, rådman, riksdagsledamot. Dessförinnan hade det varit möjligt för rättsstatens trogne att luta sig mot Christer Pettersson, mannen som från nedgången knarkberoende alkoholist av instanser som RÅ. rikskriminalen och JO (Axberger) befordrades till demonregissör av ett närmast militäriskt perfekt organiserat politikermord, med tillgång till ett nät av poliser och walkie-talkies på stan.

I och med att avslöjandet av Anti Avsan vid Dekorima fått genomslag öppnade Christer Pettersson inte längre någon reservutgång, Christer Pettersson fick gå, Anti Avsan dög inte som ersättare. I stället inträdde ett skammens status quo, varifrån ingen annan info lämnas än

”i övrigt föranleder inte Era skrivelser några åtgärder från min sida.

Med vänliga hälsningar Kerstin Skarp”.

Denna ”info” kan lämnas hur många gånger som helst – eller kan den inte det?

Nu vill alltså det moderata samlingspartiets ledare Fredrik Reinfeldt att Anti Avsan ännu en gång ska placeras som hans goda bänkgranne i kammaren.

Mig har Reinfeldt aldrig svarat, och kanske har han inte ens läst mina brev, ”från allmänheten”, som de döps av statsrådsberedningen.

Du använder stora ord som skam och moral, Sven Anér. I hård politik gäller inte sådana mesiga begrepp. Lär dig det!

Det tänker jag inte lära mig,

Sven Anér

26.8.2010.

Kommunfullmäktige Lars Sjöblom, 761 21 Norrtälje. Jag läser Dig med intresse och sänder min bok ”Palmemordet: Affären Anti Avsan” samt ovanstående inlägg för min blogg www.svenanerpalmemordet.blogsport.com

Moderaters dubbla budskap har jag fått erfara. De nya och öppna moderaterna har aldrig tagit minsta notis om mig och mina anklagelser mot partikamraten Anti Avsan. Jag är aldrig på minsta sätt dementerad. ”Människor som drabbats av partiets politik bemöts med arrogans och kyla” – ja, det har jag sannerligen fått erfara.

Kunde du sätta dig in i det aktuella fallet? Som naturligtvis är extra känsligt eftersom det handlar om en av de beryktade ”baseball-”poliserna från VD 1, som efter mordet på Olof Palme fick avancera till såväl rådman som moderat riksdagsledamot, Sveriges största rättsskandal någonsin – och kanske Europas? Men nedtystad.

Jag finns inte långt från dina trakter, mitt emellan Almunge och Alunda.

Oroad, engagerad och vänlig hälsning!

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge.

./. bok.

28.8.2010.

Överklagande till Kammarrätten i Stockholm samt

Anmälan till rikskriminalpolisen.

Eftersom dessa båda ärenden sammanfaller sänder jag dem till både Kammarrätten i Stockholm och till Rikskriminalpolisen samt anmodar mina båda adressater att var och en handlägga dem i tillämpliga delar.

A: Överklagandet:

Jag överklagar rikskriminalpolisens beslut APAL-428-122/10, med anledning av begäran ingiven av journalisten Olle Minell, en begäran till vilken jag härmed ansluter mig, och önskar utfå samtliga i ansökan begärda handlingar.

B: Anmälan till rikskriminalpolisen:

Jag anmäler härmed

chefsjuristen Per Lagerud och

stabsjuristen Karin Mostad

vid rikskriminalpolisen för grova falsarier och grovt tjänstefel vid avfattandet av den ovannämnda skrivelsen APAL-428-122/10. Journalisten Olle Minell hade begärt att få ta del av ”tips och förhör som inkommit vad gäller Claes Djurfeldt samt Anti Avsan”. I rikskriminalpolisens ovannämnda skrivelse uppges att dessa handlingar och tips, angivna med registreringsnummer, är till antalet fjorton.

Jag underkänner rikskriminalpolisens val av dessa 14 handlingar och konstaterar här nedan att rikskriminalpolisen, med grovt falsarium, avsiktligt har uteslutit de helt väsentliga och för lösningen av Palmemordet oundgängliga tips och övriga handlingar som inom rikskriminalpolisens Palmeenhet finns arkiverade, registrerade och diarieförda.

Jag ställer sålunda frågan varför ovannämnda handlingar ej har medtagits, trots Minells – och numera även min – begäran. De handlingar detta gäller är skriftliga meddelanden till rikskriminalpolisen från journalisten Olle Alsén, och dessa meddelanden öppnar i själva verket, redan kring årsskiftet 1992-93, dörren på vid gavel för en lösning av mordet på Olof Palme. De ger den, jag vill säga förlösande, grundinformationen, från någon minut före mordet vid Sveavägen–Tunnelgatan i Stockholms city, den s k Dekorimahörnan, vid en tidpunkt 1–2 minuter före statsministermordet.

Jag redovisar nu de väsentliga av Olle Alséns brev. Dessa utgör inte alla de aktuella breven och meddelandena. Jag har inte tillgång till alla, och jag kan givetvis heller inte veta vilka kommentarer, tjänsteanteckningar och liknande informationer som kan finnas hos Palmeenheten. Jag understryker att hela originaldokumentationen från Dekorima har i stort sett sekretessbelagts.

Jag specificerar nu de viktigaste handlingar som Per Lagerud och Karin Mostad vägrat att medta i den förteckning de anmodats upprätta:

Nr 1: Ai. 1010-92, 92-11-24, handskrivet meddelande upplämnat denna dag av Olle Alsén till rikskriminalpolisen, antagligen till spaningsledaren Hans Ölvebro och/eller sekretessansvarige Åke Röst, båda kriminalkommissarier:

Jag träffade/namnet utskrivet men struket, uppenbarligen av rikskrim, i min version/  i somras på en Finlandsbåt. För ca en vecka sedan berättade hon att: Hennes väninna och hon vid dagen för mordet varit på bio (skräckfilm) och på väg mot Sergels Torg och T-banan på Sveavägen mötte en man som de kände sedan tidigare. Han var civilklädd och talade i walkie-talkie. Han meddelade att han var igenkänd, men fick order att fortsätta projektet. Väninnan noterade att han var beväpnad. /Kvinnan/ och väninnan gick mot Sergels Torg och strax efter hörde de ett skott. De sprang då till T-banan och fick höra morgonen därpå att Palme var skjuten. /Texten avslutas med bl a personuppgifter/.

Detta är det första och avgörande viktiga tipset i hela Palmeutredningen, men rikskriminalens jurister har uppenbarligen förträngt det, möjligen destruerat det; det kan jag inte veta. Jag anmodar rikskriminalpolisen att omedelbart utreda huruvida dylik destruktion förekommit.

Nr 2: Ai–1087-92, 92-12-14, sidnummer 000293 (samt kringliggande sidor). Bandat och utskrivet samtal mellan Olle Alsén och den unga kvinna som i debatten har namnet Anneli. Jag återger ett slumpvis valt utsnitt:

Anneli: ”Finns det någonstans i vittnesförhören att det var en raggarbil som körde förbi där?”

Olle: ”Nej.”

A: ”Nä, för det var precis, om det är intressant. Ja, på andra sidan, dom åkte inte mot stan utan åt andra hållet.”

O: ”Men varför var dom intressanta?

A: ”För dom måste ha sett händelsen.”

Detta är sålunda en skarp beskrivning av det aktuella händelseförloppet vid Dekorima, omfattande ett tiotal sidor, men ingenting pekar på att dessa texter över huvud taget observerats av Palmeutredarna, och nu har de också förträngts av rikskriminalens jurister, vilket jag betecknar som gravt allvarligt.

Nr 3: Ai. 80-93, 93-02-02, Rikskriminalpolisen Våldroteln 2. Skrivelse 2.2.1993 från Olle Alsén. Denna innehåller mängder av faktauppgifter kring Anti Avsan, vilken nu, för första gången skriftligen, noteras som både mannen från gymet i Upplands-Väsby och som Dekorimamannen. Delcitat:

Som tidigare nämnt /?/ hämtade Avsan ut nytt pass i december 1992, uppger att hans tidigare pass förkommit.

Nr 4: EH 14839-E, 10.6.1993, tio sidor. Bandat samtal Olle Alsén–Hans Ölvebro. Utsnitt från sidan 000311:

Ölvebro: ”Hon vet ju inte vad han heter.”

Alsén: ”Men hon känner igen honom.”

Ö: ”Jo, men man måste ju också hitta en tänkbar person.”

A: ”Men den jag har trott är tänkbar, och som en på gymet har identifierat, den…”

Ö: ”Glöm det, hörru. Man kan ju inte ta en som är anställd inom polishuset eller inom Sthlms-polisen och placera ut den personen på ett ställe där han aldrig har varit, bara för att någon påstår att den här personen har han sett där. Det finns ju ingen koppling över huvud taget.” Osv.

Det bör noteras att Anti Avsan, vid tidpunkten för ovanstående samtal, ej hade hörts rörande mordet, och han hörs heller aldrig, då eller senare, av separata internutredare. Glöm det, hörru.

Det går att säga att de fyra allmänna handlingar, till vilka jag refererar, innehåller kvintessensen av den utredning rörande mordet på en statsminister som aldrig genomfördes. Det finns alltså ytterligare ett omfattande antal liknande handlingar, registrerade hos rikskriminalpolisen, men aldrig observerade, inte ens av den statliga granskningskommissionen. Har handlingarna faktiskt destruerats? Eller har de endast ansetts så farliga att de därför förträngts, nonchalerats?

Yrkande: Jag yrkar sålunda följande:

A: Jag begär att utfå de fem handlingar jag inledningsvis räknar upp.

B: Jag yrkar att Per Lagerud och Karin Mostad fälls för grova falsarier och grovt tjänstefel.

Jag önskar Kammarrättens resp rikskriminalpolisens snara reaktion.

Sven Anér. Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. O174-500 66.

210814-5075. FK, DHS, undersökande journalist, författare.

 

28.8.2010.

Till Chefredaktören och Nyhetschefen!

Jag översänder i kopia ett dramatiskt inlägg i Palmeärendet. Det beskriver myndighetens, rikskriminalpolisens, egna åtgärder, eller brist på åtgärder, genom decennierna.

Jag anklagar rikskriminalpolisen för grova falsarier, grovt tjänstefel.

Citaten i finstil är inte mina utan återfinns i myndighetens registrerade men uppenbarligen förträngda, möjligen destruerade, handlingar.

De fyra exempel jag specifikt tar upp visar att mordet på Olof Palme, med ett minimum av energi och gålust från Palmeenhetens sida, kunde ha förts till en slutlig lösning redan vid årsskiftet 1992-93.

När den dåvarande spaningsledaren Hans Ölvebro, i bandat och arkiverat samtal med Olle Alsén, avfärdar alla Alséns förslag med ”Glöm det, hörru!” anger Ölvebro tonen: det gällde och gäller än i dag att glömma, att förtränga mordets verklighet och skjuta skulden på en syndabock, Christer Petersson.

Den senaste (sista?) utredningen av detta mord, granskningskommissionens, rapporterade sommaren 1999 att ”misstankarna mot Christer Pettersson successivt skärpts” – det svenska rättssamhället har i snart 25 år värjt sig med lögner.

Jag vädjar nu till mina adressater:

Gå med egna skickliga medarbetare in i denna djupt tragiska affär, finn sanningen, publicera sanningen!

Denna skrivelse, och annan relevant information, återfinns på min blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

La vérité est en marche – vågar jag tro det?

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

Leif GW – mannen som gör vad som faller honom in

29.8.2010.

Tjänstemannen vid rikspolisstyrelsen, kriminologen Leif GW Persson, intervjuades 28.8 på morgonen i TV 4. Han fick i den efterföljande chatten bland annat frågan:

Varför vågar du inte gå ut med din kunskap om Palmes mördare? Du har ju nu uppgiften att granska hittills olösta mord?

Inget svar från GW.

Kort efteråt kom en annan fråga på chatten:

Pelle: Vem tror du mördade Olof Palme?

GW:

Vet ej, sannolikt några personer i hans säkerhetspolitiska närhet.

Svaret är kanske inte nytt från GW:s sida (jämför bl a hans deckare ”Faller fritt som i en dröm”) men ändå uppseendeväckande tydligt från en person med hans insikter i kriminell verksamhet. Dessutom i TV!

GW:s uttalande, som jag ännu inte sett kommenterat, är förstås helt häpnadsväckande. Här sitter alltså en av landets absolut högsta polistjänstemän och låter undslippa sig, liksom helt apropå och utan dramatik en spekulation, lite i luften, rörande identiteten på en statsministers mördare, ”kan det vara så här?”

Om Sverige vore en fungerande rättsstat skulle polisprofessor Leif GW Persson självfallet omedelbart kallas in till förhör inför strikta och oberoende internutredare och tillfrågas:

Vad i helvete menar du med det där du skrev in på chatten? Vad har du för misstankar? Eller kunskap?

Men detta sker inte. Vag som oraklet i Delfi får Persson ostörd valla i rikspolisstyrelsens korridorer vid Polhemsgatan på Kungsholmen. Vag – men betrodd med att enligt statligt direktiv utreda Palmemordet och alla andra mord. Han har svensk heder i sina händer, men han framtonar som ansvarslös ryktesspridare. Eller sanningssägare?

Vad säger han till grabbarna på Säpo då de ses?

Ta in GW!

Sven Anér

Bildts medutredde Sudan-kamrat kritiseras för Kenya-besök

27.8.2010.

Nedanstående meddelades i dag på TV 4 Text. Jag har inte sett uppgiften någon annanstans:

Folkmordsanklagad president i Kenya.

Sudans internationellt efterspanade president Omar el-Bashir kom på fredagen (27.8) till Kenya för att närvara vid ceremonierna kring stadfästandet av landets nya konstitution.

Kenya kommer att för alltid ha svärtat ned firandet av sin länge efterlängtade konstitution om landet välkomnar en internationellt efterlyst person till festligheterna, sade Elise Keppler från Human Rights Watchs internationella rättsavdelning.

Samma Elise Keppler håller ett mycket klarvaket öga på den svenske utrikesministern, excellensen Bildt, i exakt samma ärende: folkmorden i Sudan, och här hemma utreds samma folkmordsmisstankar mot Bildt som mot el-Bashir av kammaråklagaren vid RÅ Magnus Elving. Elving säger till mig vid vårt telefonsamtal här om dagen att ärendet handläggs. Hur långt han kommit, under de många veckor han sysslat med ärendet, vill Elving inte säga,

det är många som ringer och jag säger ingenting, men tack för Kerstin Lundells bok ’Business in Blood and Oil – Lundin Petroleum in Africa’ som du sände mig.

Det är stor kontrast mellan Human Rights Watchs öppna reaktion rörande el-Bashir och Elvings försiktiga tassande kring Carl Bildt, en svensk utrikesminister inför omval.

Sven Anér

Det är du som har det stora ansvaret, Fredrik Reinfeldt!

29.8.2010.

Tre journalister driver i dag den enda utredning värd namnet som pågår kring mordet på Olof Palme: Olle Minell i Göteborg, 64, Olle Alsén i Nacka, 87, och Sven Anér på Hjelmbergstorpet i Tuna, 89.

Ingen myndighet utreder utan hindrar i stället all utredning. Ingen maktperson utreder. Statsminister Fredrik Reinfeldt känner hela situationen i all dess grymma enskildheter, men han är tyst som muren, inför det val som väntar, ett val som beräknas ännu en gång föra en annan statsministers mördare till Sveriges riksdag. Det är en iskall, skrämmande situation, Fredrik Reinfeldt!

Du har, om inte annat genom ditt exempel, trimmat dina ämbetsjurister att gömma och glömma hela det nätverk av bevis och indicier som i dag binder Anti Avsan, rådman och moderat riksdagsledamot, vid det klassiska Dekorima. När Olle Minell, och i hans efterföljd jag själv, från rikskriminalpolisen begär fram de brännhett aktuella handlingarna i målet, får dina trogna jurister i rikskrimtoppen skräckrysningar: hur ska vi rädda Avsan? Hur ska vi rädda Reinfeldt? Hur ska vi rädda Sverige?

Och juristerna döljer snällt den dokumentation som med skakande tydlighet skulle kunna sätta hela ärendet, med Anti Avsan i spetsen, i blixtbelysning. Tala om ohållbar situation!

Du är givetvis totalt ointresserad av tre journalistveteraner som i dag i snart 25 år har stått upp i stormen, mot den samlade svenska byråkratins våldsamma kontraattacker. Men jag kan försäkra dig att kampen inte har varit lätt. Den har varit tung, den har varit grymt förödmjukande, men den har känts absolut nödvändig.

Och nu, Fredrik Reinfeldt, är vi praktiskt taget framme vid målet. När chefsjurister gömmer de avgörande viktiga papper vi begär, papper som på var och varannan sida skriker ut namnet Anti Avsan, då kan du inte längre få den svenska allmänheten att tro att denne Avsan är oskyldig, värd att döma brottslingar, värd förtroendet att ingå i den svenska riksdagen.

Visst, du har ett alternativ. Du kan se till att till exempel denne obstinate Sven Anér ställs inför skranket. Men detta har jag begärt, år ut och år in, och endast fått beskedet att jag inte ska åtalas. Så fegt, Fredrik Reinfeldt, så fegt!

Men sätt dig du bredvid din länsbänkkamrat Anti Avsan på Helgeandsholmen – och låtsas som det regnar! För egen del lovar jag att fortsätta kampen så länge jag kan, och jag tror inte att vare sig Olle M eller Olle A viker undan.

Livet, ska jag berätta för dig Fredrik Reinfeldt, har kanske ofta tveksamma värden. Men ett värde består nämligen det renast möjliga samvetet. Swedenhielms vita skjorta.

Själv har jag sannerligen inte alltid burit denna vita skjorta. Men jag försöker bära den i dag. Hur skulle det vara om du tog dig en kvart och funderade på vad du sysslar med – eller inte sysslar med – i Avsan-affären, som ju är så mycket mer än bara ett ”mord på Sveavägen”, som vi hörde den kvinnliga radiorösten ständigt upprepa från kvällen den 28 februari 1986.

Tänk på den vita skjortan, Fredrik Reinfeldt. Eller sätt mig på cellen, som Boman sa till Swedenhielm.

Sven Anér