SVT:s Eva Hamilton – Varför så mycket fiction i dag kring Olof Palmes död och ingenting av facts – som ju finns, framforskade, belagda, odementerade?

14.12.2012, Eva Hamilton – Jag läser om den uppsjö av kringtext och kringbilder runt Olof Palme och hans död som möter oss i dag, , men jag hittar ingenting av fakta: kring mordet, kring de så kallade spaningarna, kring åklagarnas och polisens brottsliga förtegenhet i snart 27 år kring händelser som är utredda, lögner som är avslöjade, böcker som är skrivna, bloggar som ges ut, med nya inlägg varje dag.

Kärva och faktamättade böcker har skrivits och getts ut. Jag nämner några av forskarnamnen: bröderna Poutiainen, Tomas Kanger, Gunnar Wall, Lars Borgnäs, mig själv. Och dessa böckers speciella mantra; de är odementerade. Ingen enda klar sakfråga har av vare sig polis eller media tagis upp till granskning och eventuell korrigering. Ingen enda sakfråga.

Av detta förhållande måste, menar jag, slutsatsen dras att de många forskningsresultaten, sammantagna, visar en sann verklighet. Jag kan gå till min egen verksamhet, som jag förstås känner bäst. Och de 22 titlarna talar sitt eget språk:

Polisspåret, Fyra nycklar, Affären Chmonix, Affäeen Borlänge, Dominoeffekten, Cover-Up, de nio PALME-nytt-böckerna, Palmegåtabn mot en lösning. Affären Anti Avsan, De sammansvurna samt Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme –

- med viss envishet återkommer jag till det förhållandet att inga på minsta sätt hållbara dementier har dykt upp under de många åren.

Måste inte detta tyda på att mina uppgifter är sanna, tillsammans, självfallet, med mina forskarkollegers ambitiösa och kvalitativt högtstående produktion?

Materialet finns där, Eva Hamilton, och kan givetvis användas, omedelbart användas som grundmaterial för en filmproduktion kring Olof Palmes död, utan fiktiva utsvävningar, med fokus på fakta.

Det är inte för sent än, Eva Hamilton.

Som ett stickprov bland de lögner som tagits fram och avlivats inom denna forskning ger jag dig ett exempel – av många, många, där jag i dag skriver,

Var fanns Aftonbladet under Olof Palmes dödsnatt?

I kuslig maskopi samarbetar svensk polis och en stor svensk dagstidning för att hindra sanningen om mordet att komma fram:

Eva Hamilton: du har tillgång till Sveriges kanske skickligaste grävande journalister, bl a inom Uppdrag Granskning. Jag menar att du kan se till att historien om ”Lisbethbilden” utreds i botten och att sanningen, fortfarande efter snart 27 år förborgad, når ut till den svenska allmänhet som har all rätt att fä veta.

VAD HÄNDE VID PALMEMORDET – OCH EFTERÅT?

Vad hände med Ulf Karlssons Lisbethbild? Hur kom den till Göteborgs-Posten? Varför såldes den omsider, utan närmare förklaring, till Palmeutredningens kanske skarpaste kritiker, alltså till mig?

UG-folket är vana vid affärer av det här slaget, med höjdare som ljuger men som kan tas ner på jorden. Sätt in UG på mordet på Olof Palme! Koncentrera dig inte endast på vag fiction som faller i en dröm!

Och kom igen och kommentera, vilket SVT hittills aldrig har gjort, att Leif GW den 28 februari såväl 2011 som 2012 i nära nog ordagranna formuleringar konstaterat inför den samlade svenska allmänheten att

”mordet begicks inom en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner”.

Alltså ett dubbelt dramatiskt konstaterande från polisens mest Palmeinitierade person!

Jag kan berätta för dig: Bibliotekstjänst, som servar de cirka 600 svenska kommunbiblioteken, har i dag placerat min senaste bok ”Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme” hos cirka vart tionde av dessa bibliotek. Detta innebär att ungefär var tionde person i Sverige i dag, i varje fall teoretiskt, har möjlighet att läsa och ta del av min senaste Palmebok, vilken fått en god recension av den nära samhällsanknutna Bibliotekstjänst, medan svenska medier, praktiskt taget, inte anmält boken alls.

Jag får samtal från läsare av boken och lånare av boken:

”Varför hör vi ingenting om den här boken eller om dina andra? Varför är det så tyst? Jag tror inte att du ljuger eller överdriver, det hade vi i så fall säkert fått reda på. Varför så tyst?”

Vad ska jag svara? Varför tror du, Eva Hamilton, att jag ägnat snart an tredjedel av mitt liv åt denna forskning? Ja, kalla det sanningslidelse, forskarens sanningslidelse. Den kan en forskare inte nonchalera.

Om du trycker på en startknapp kommer dina medarbetare inte att ha några svårigheter att hitta ett utgångsmaterial, i bl a de böcker och hos de författare jag nämnt. De bör självfallet också försöka ta sig in i åklagarnas och polisens material, en undervegetation där jag och andra försökt botanisera, utan stor framgång. Tryck på en startknapp, Eva Hamilton!

Med kollegial, vänlig, oroad men aningen hoppfull hälsning!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala.