27.4.2012. Till rikskriminalpolisen, Palmeenheten.
Enligt meddelande 10.4 kan jag vänta besked ”rörande Lisbeth Palmes kläder” med skyndsamhet.
Jag efterlyser nu detta besked. Möjligen är det avsänt från Palmeenheten, men min postgång är, som Palmeenheten vet, ingalunda tillförlitlig. Jag önskar nu ett svar.
2.5.2012. Jag erhåller ytterligare ett svar från kriminalinspektören Ann-Helene Gustafsson vari än en gång påstås att inga kommentarer lämnas till den pågående förundersökningen i Palmeärendet.
Detta svar är fortsatt förvirrande, eftersom det ju är kriminalinspektören Lennart Gustafsson som den 10 april i år meddelar mig att ”era frågor kommer att besvaras med skyndsamhet”.
Jag kan inte tolka nuläget i detta ärende på annat sätt än att Palmeenheten efter snart en månad har gett upp tanken på att förklara Lisbeth Palmes kappärende med tillhörande omständigheter.
Jag noterar sålunda att alla mina hittillsvarande uppgifter rörande detta kappbyte mm är och förblir helt korrekta och givetvis mycket illavarslande.
Jag kommer att vidta de åtgärder som är rimliga från min sida.
Sven Anér, Karlsrogatan 85, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
”Det är en indiciebevisning…”
25.4.2012. Jag läser på dagens SVT Text om mannen som varit fälld i första instans för mord, men som av hovrätten i praktiken frias. Mannens försvarsadvokat säger:
Åklagarens bevisning håller inte. Det är en indiciebevisning, det är inga bevis utan en kedja av indicier som man sedan lagt ihop för att försöka få en fällande dom.
Motsvarande tankegång kan appliceras på förundersökningens attityd till Lisbeth Palmes påstådda beskjutning. Ett antal mycket svaga indicier anförs som ”bevis” för denna beskjutning: en solkad T-shirt som Lisbeth Palme aldrig bar, ett andrahandsutlåtande från ett sjukvårdsbiträde tio månader efter mordet, knappast mer.
Mot detta kan ställas klara bevis: avsaknad av rättsintyg, fyra personers utsaga rörande oskadd vit blus i stället för skadad, solkad T-shirt. Samt det faktum att Lisbeth Palme på Sabbatsberg ej bär den påstått genomskjutna bruna mockapälsen utan en oskadad mörk tygkappa med slejf och kapuschong.
Vid en hederlig rättegång i dag skulle rätten konstatera att Lisbeth Palme aldrig besköts, endast ett par plagg, före eller efter själva mordet. SA.
Åklagarens bevisning håller inte. Det är en indiciebevisning, det är inga bevis utan en kedja av indicier som man sedan lagt ihop för att försöka få en fällande dom.
Motsvarande tankegång kan appliceras på förundersökningens attityd till Lisbeth Palmes påstådda beskjutning. Ett antal mycket svaga indicier anförs som ”bevis” för denna beskjutning: en solkad T-shirt som Lisbeth Palme aldrig bar, ett andrahandsutlåtande från ett sjukvårdsbiträde tio månader efter mordet, knappast mer.
Mot detta kan ställas klara bevis: avsaknad av rättsintyg, fyra personers utsaga rörande oskadd vit blus i stället för skadad, solkad T-shirt. Samt det faktum att Lisbeth Palme på Sabbatsberg ej bär den påstått genomskjutna bruna mockapälsen utan en oskadad mörk tygkappa med slejf och kapuschong.
Vid en hederlig rättegång i dag skulle rätten konstatera att Lisbeth Palme aldrig besköts, endast ett par plagg, före eller efter själva mordet. SA.
Rikskrim: informera – eller inte?
12.4.2012. Jag mottog i dag ett brev från rikskriminalpolisen, daterat 2012-04-10, med följande lydelse:
Er begäran gällande två frågor om Lisbeth Palmes kläder den 28 februari 1986.
Rikskriminalpolisens Palmeenhet har i dag den 10 april mottagit ett brev daterat den 7 april 2012.
Era frågor kommer att besvaras med skyndsamhet efter sedvanlig handläggning av utredare från Palmeenheten. Palmeenheten återkommer till er med svar brevledes.
Vänligen Lennart Gustafsson, kriminalinspektör.
19.4.2012. Detta brev har tidigare återgetts på min blogg. Nu kommer nya signaler. I förrgår, den 17 april, skriver rikskriminalpolisen till mig och meddelar beträffande
Er begäran om upplysningar ur Palmeutredningen
Palmeutredningen är en pågående förundersökning. Nu liksom tidigare kommenterar vi inte den pågående förundersökningen.
Ann-Helene Gustafsson.
Nehej – ja, det är ju den vanliga visan. Men läs då brevet ovan, också från rikskriminalpolisen, 10.4.2012, där det meddelas att Palmeenheten återkommer med svar rörande viktiga förundersökningsfrågor snarast.
En klar fråga från min sida blir då om rikskrim riktigt vet vad den just nu har för regler:
10.4: Ja, vi kommer att svara rörande förundersökningen.
17.4: Nej, vi kommenterar aldrig den pågående förundersökningen.
Mot denna förvirrande bakgrund riktar jag denna begäran
Till rikspolisstyrelsen:
19.4 2012. I anslutning till bifogade redovisning begär jag att rikspolisstyrelsens samtliga avslag på mina önskemål om kommentarer till den pågående förundersökningen i Palmeärendet, från 1.9.2009 och fram till i dag, omprövas samt att av mig begärda informationer, vid samtliga dessa tillfällen, ofördröjligen utlämnas till mig.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Motsvarande begäran hos RÅ inlämnas i dag, handlingen bifogas i kopia.
Er begäran gällande två frågor om Lisbeth Palmes kläder den 28 februari 1986.
Rikskriminalpolisens Palmeenhet har i dag den 10 april mottagit ett brev daterat den 7 april 2012.
Era frågor kommer att besvaras med skyndsamhet efter sedvanlig handläggning av utredare från Palmeenheten. Palmeenheten återkommer till er med svar brevledes.
Vänligen Lennart Gustafsson, kriminalinspektör.
19.4.2012. Detta brev har tidigare återgetts på min blogg. Nu kommer nya signaler. I förrgår, den 17 april, skriver rikskriminalpolisen till mig och meddelar beträffande
Er begäran om upplysningar ur Palmeutredningen
Palmeutredningen är en pågående förundersökning. Nu liksom tidigare kommenterar vi inte den pågående förundersökningen.
Ann-Helene Gustafsson.
Nehej – ja, det är ju den vanliga visan. Men läs då brevet ovan, också från rikskriminalpolisen, 10.4.2012, där det meddelas att Palmeenheten återkommer med svar rörande viktiga förundersökningsfrågor snarast.
En klar fråga från min sida blir då om rikskrim riktigt vet vad den just nu har för regler:
10.4: Ja, vi kommer att svara rörande förundersökningen.
17.4: Nej, vi kommenterar aldrig den pågående förundersökningen.
Mot denna förvirrande bakgrund riktar jag denna begäran
Till rikspolisstyrelsen:
19.4 2012. I anslutning till bifogade redovisning begär jag att rikspolisstyrelsens samtliga avslag på mina önskemål om kommentarer till den pågående förundersökningen i Palmeärendet, från 1.9.2009 och fram till i dag, omprövas samt att av mig begärda informationer, vid samtliga dessa tillfällen, ofördröjligen utlämnas till mig.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Motsvarande begäran hos RÅ inlämnas i dag, handlingen bifogas i kopia.
RÅ: Ge mig svar rörande förundersökningen!
19.4.2012. RÅ.
I anslutning till bifogad korrespondens med rikskriminalpolisen riktar jag samma begäran, med samma bakgrund, även till RÅ.
Sänd mig all den information rörande förundersökningen i Palmeärendet som förvägrats mig sedan 1.9.2009!
Som typexempel på vägrad info anger jag brev från RÅ 2012-03-14, vari det sägs att
Jag /Skarp/ kan endast ånyo uppge att jag inte kommenterar synpunkter gällande förundersökningen.
Jag önskar omedelbar handläggning!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Sverige då och Sverige nu
21.4.2012. Jag följer någorlunda noggrant SVTs förnämliga Strindbergsrepris. Jag har tidigare knappast varit någon Thommy Berggren-fan, men här kan jag, vid varje scen, varje tagning, acceptera honom som Strindberg; det är Strindberg jag ser. Och den förnämliga Stina Ekblad som Siri.
Sverige den gången frystes till stillbild under Giftas-processen. Kyrka, stat och borgerlighet stod med dragna vapen mot arbetarklass och socialdemokrati. Och anarki. Hur utfallet påverkade positionerna och åsiktsbildningen har diskuterats: Strindberg vann, men de yvigaste stridsplanerna fick läggas på hyllan. Ett nödvändigt status quo menade Oscar II, som inte var någon Strindbergfan.
Sverige i dag är formellt borgerlighet mot vänster, men ibland är det svårt att urskilja den frontställningen. I Palmeaffären har det i över 26 år rått en beklämmande borgfred, med alla partiyxor nedgrävda och parollen på allas fanor: Rör inte Palmeärendet!
Men när en yngre medelålders man ringer och beställer en bok (han är 37 år gammal, säger han) vill han framföra som sin bestämda mening att ungdomen svänger, ungdomen kring 20. De ser saken som svensk historia, och de vill gärna veta allt om svensk historia. Någonting ditåt har jag själv tänkt, det är de unga jag talar mest med i telefon, det är de ungas kommentarer som möter mig på bloggen, där de oftast tyvärr är anonyma, men där deras ungdom går att ana.
Svensk historia, jaha. Och riktigt inkapslat i den svenska historien vill inte detta mörka brott riktigt bli, inte riktigt hanterbart, förrän vi har facit i hand. De är nog så de unga menar. Ett ungdomligt TV-team kommer hit, ett gäng unga studenter har beställt alla mina böcker för att gå in i rejäl grundforskning. Ett par andra unga tidningsmedarbetare har också beställt böcker – ”för att skriva i tidningen?” ”O nej, där kommer vi inte in men vi kan ju jobba på vår fritid”.
Droppar i detta hav, som fortfarande ligger i åskstiltje, men jag gläds ändå. Little is more.
Jag märker att jag är beroende av denna typ av uppmuntran. Som motvikt mot det madrasserade motstånd som är min vardag. En tidnings annonsavdelning svarar mig inte då jag hör mig om en eventuell annons för ”Mörkrets dunkel”. Inget svar till Sven Anér, som ställt sig utanför samhället, honom tar vi inte i med tång – känns det som. Det är kanske lätt att överdriva den negativa aspekten.
Vargen är ganska envis om nätterna.
”Om du inte får alla böcker sålda, vad händer då?”
Ja, det händer ingenting särskilt, mer än att det givetvis blir en påfrestning på min sannerligen inte outsinliga kassa. Utan denna kassa hade det inte gått att skriva alla mina böcker, det är en självklarhet. Andlig support får jag från bloggen i blandad dosering, men någon ekonomisk support ska vi inte tala om. Supporten har i stället varit mycket negativ: post som försvinner och förstörs, ingen organisation som vill gå in och stödja och stötta mig; jag har lagt ut ett par trevare.
Bibliotekstjänst har fått sina traditionella två exemplar till bedömning för kommunbibliotekens inköpare, en mycket viktig bedömning. Tidigare har BTJ varit hyggliga mot mig, få se hur det går den här gången. Sen brukar jag skriva till Statens kulturråd och undra om de har någon krona över, men det har de aldrig. Skulle bara fattas.
Där har ni dagsnoteringen för Anér, Sven, mest röda siffror. Men än så länge fortsatt rödglödgad energi.
Köp boken, så ger du mig och saken ett handtag! Pg 75 05,55-5.
Sven Anér, blottande sitt hjärta.
Sverige den gången frystes till stillbild under Giftas-processen. Kyrka, stat och borgerlighet stod med dragna vapen mot arbetarklass och socialdemokrati. Och anarki. Hur utfallet påverkade positionerna och åsiktsbildningen har diskuterats: Strindberg vann, men de yvigaste stridsplanerna fick läggas på hyllan. Ett nödvändigt status quo menade Oscar II, som inte var någon Strindbergfan.
Sverige i dag är formellt borgerlighet mot vänster, men ibland är det svårt att urskilja den frontställningen. I Palmeaffären har det i över 26 år rått en beklämmande borgfred, med alla partiyxor nedgrävda och parollen på allas fanor: Rör inte Palmeärendet!
Men när en yngre medelålders man ringer och beställer en bok (han är 37 år gammal, säger han) vill han framföra som sin bestämda mening att ungdomen svänger, ungdomen kring 20. De ser saken som svensk historia, och de vill gärna veta allt om svensk historia. Någonting ditåt har jag själv tänkt, det är de unga jag talar mest med i telefon, det är de ungas kommentarer som möter mig på bloggen, där de oftast tyvärr är anonyma, men där deras ungdom går att ana.
Svensk historia, jaha. Och riktigt inkapslat i den svenska historien vill inte detta mörka brott riktigt bli, inte riktigt hanterbart, förrän vi har facit i hand. De är nog så de unga menar. Ett ungdomligt TV-team kommer hit, ett gäng unga studenter har beställt alla mina böcker för att gå in i rejäl grundforskning. Ett par andra unga tidningsmedarbetare har också beställt böcker – ”för att skriva i tidningen?” ”O nej, där kommer vi inte in men vi kan ju jobba på vår fritid”.
Droppar i detta hav, som fortfarande ligger i åskstiltje, men jag gläds ändå. Little is more.
Jag märker att jag är beroende av denna typ av uppmuntran. Som motvikt mot det madrasserade motstånd som är min vardag. En tidnings annonsavdelning svarar mig inte då jag hör mig om en eventuell annons för ”Mörkrets dunkel”. Inget svar till Sven Anér, som ställt sig utanför samhället, honom tar vi inte i med tång – känns det som. Det är kanske lätt att överdriva den negativa aspekten.
Vargen är ganska envis om nätterna.
”Om du inte får alla böcker sålda, vad händer då?”
Ja, det händer ingenting särskilt, mer än att det givetvis blir en påfrestning på min sannerligen inte outsinliga kassa. Utan denna kassa hade det inte gått att skriva alla mina böcker, det är en självklarhet. Andlig support får jag från bloggen i blandad dosering, men någon ekonomisk support ska vi inte tala om. Supporten har i stället varit mycket negativ: post som försvinner och förstörs, ingen organisation som vill gå in och stödja och stötta mig; jag har lagt ut ett par trevare.
Bibliotekstjänst har fått sina traditionella två exemplar till bedömning för kommunbibliotekens inköpare, en mycket viktig bedömning. Tidigare har BTJ varit hyggliga mot mig, få se hur det går den här gången. Sen brukar jag skriva till Statens kulturråd och undra om de har någon krona över, men det har de aldrig. Skulle bara fattas.
Där har ni dagsnoteringen för Anér, Sven, mest röda siffror. Men än så länge fortsatt rödglödgad energi.
Köp boken, så ger du mig och saken ett handtag! Pg 75 05,55-5.
Sven Anér, blottande sitt hjärta.
Varför går inte larmet fram?
20.4.2012. Det har slagit mig, medan verkningarna av Tuna-mötet och av min senaste bok gör sig kända, att reaktionerna från intresserade personer genomgående är positiva, i brev och på bloggen, men att det stora aktiva engagemanget dröjer.
Varför detta dröjsmål? Det närmast till hands liggande svaret torde vara att mina mycket specifika anklagelser är alltför drastiska och dramatiska för att vanliga hyggliga personer ska kunna hantera dem i sin vanliga vardagsvärld. Skulle Lisbeth Palme? Men ofta stannar det där. Frågan får inte gå vidare, in i den reella ondskan.
En begriplig icke-reaktion från den allmänhet som under 26 år sett Palmedramat spelas upp, komplett med lögner och ett fåtal sanningar. Trötthet och leda har spridit sig:” Ja ja, Palmemordet, det är något skumt där, men jag orkar inte med eländet…”
Detta måste vara en klar uträkning från arrangörernas sida, att klara sig undan med denna utmattningsteknik. De inte särskilt pålästa betraktarna utifrån kan inte förmå sig till att bli djupt upprörda utan nöjer sig med konstaterandet att ”jag har alltid vetat att det var något skumt med den här utredningen”, varvid saken får bero. Den berör inte sinnena på djupet.
Jag har under de senaste åren, på bloggen, inte gjort någon hemlighet av att jag naturligtvis är tacksam för all support men att jag saknar det stora genomslaget. När och hur kommer detta genomslag att presentera sig? Detta sker sedan stora medier gått i bräschen. Det är de stora medierna som kommer att ge legitimitet åt vad som tidigare endast varit skarpa ord från en free lance forskare och författare.
Men det gäller att överleva i den här kampen. Ger jag upp? O nej. Jag har gett en beskrivning av läget och fortsätter härifrån.
Sven Anér
Varför detta dröjsmål? Det närmast till hands liggande svaret torde vara att mina mycket specifika anklagelser är alltför drastiska och dramatiska för att vanliga hyggliga personer ska kunna hantera dem i sin vanliga vardagsvärld. Skulle Lisbeth Palme? Men ofta stannar det där. Frågan får inte gå vidare, in i den reella ondskan.
En begriplig icke-reaktion från den allmänhet som under 26 år sett Palmedramat spelas upp, komplett med lögner och ett fåtal sanningar. Trötthet och leda har spridit sig:” Ja ja, Palmemordet, det är något skumt där, men jag orkar inte med eländet…”
Detta måste vara en klar uträkning från arrangörernas sida, att klara sig undan med denna utmattningsteknik. De inte särskilt pålästa betraktarna utifrån kan inte förmå sig till att bli djupt upprörda utan nöjer sig med konstaterandet att ”jag har alltid vetat att det var något skumt med den här utredningen”, varvid saken får bero. Den berör inte sinnena på djupet.
Jag har under de senaste åren, på bloggen, inte gjort någon hemlighet av att jag naturligtvis är tacksam för all support men att jag saknar det stora genomslaget. När och hur kommer detta genomslag att presentera sig? Detta sker sedan stora medier gått i bräschen. Det är de stora medierna som kommer att ge legitimitet åt vad som tidigare endast varit skarpa ord från en free lance forskare och författare.
Men det gäller att överleva i den här kampen. Ger jag upp? O nej. Jag har gett en beskrivning av läget och fortsätter härifrån.
Sven Anér
Var Anti Avsan engagerad och organiserad Palmehatare?
Rikskriminalpolisen, Palmeenheten:
Jag vill ställa en fråga där jag har bristfälliga kunskaper men en mycket klar önskan om klarhet:
Var Anti Avsan inte bara en allmänt våldsbenägen baseball/piketpolis, eller hade han direkta personliga kontakter med kretsar, organisationer som hyste väl utvecklade planer på att mörda Palme?
Jag syftar bl a på informationer som kom från en man ute på högerkanten, Anders Larsson. Jag citerar ur PALME-nytt 9/96:13, ett Striptease-program i SVT, med Tomas Bresky och Lars borgnäs (LB);
Tio dagar före mordet lämnade en i högerextrema kretsar känd man, Anders Larsson, in en varning till UD och till Rosenbad om att Palmes liv var i fara. Informationen sade han sig senare ha fått av en vän med kontakter inom Säpo.
Anders Larsson: Då någon gång i februari månad /1986/ nämner han, säger han till mig någonting så här: - Du, dom… jag har hört från Säpo att dom tänker skjuta Palme i samband med Moskvaresan, eller före Moskvaresan, och jag uppfattade det som att han ville att jag skulle varna för något, eller informera…
LB: Sa han uttryckligen att han hade hört det från Säpo?
Dom ska skjuta Palme…
Ja, han nämner Säpo eller från någon med anknytning till Säpo: dom ska skjuta Palme i samband med eller före Moskvaresan - då kan ju ”dom” syfta antingen på Säpo eller på någon annan. Jag har tolkat det som att det kom från Säpo och att det här var farligt – har man sådan kunskap så måste man ju göra vad man kan. Men så tänkte jag som så att Palme måste ju ha dubbla livvakter – jag har gjort mitt!
LB: Anders Larssons varning kom aldrig att utredas.
Jag har i dag konkreta informationer som säger att Anders Larsson och Anti Avsan stod i nära förbindelse under tiden närmast före mordet på Olof Palme, men jag understryker att jag behöver dessa uppgifter bekräftade.
Min konkreta fråga blir då:
Har dessa tydligen aldrig dementerade informationer följts upp fram till i dag, eller har Palmeutredarna ansett att de kunnat avfärdas och avföras?
Jag önskar svar till
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Jag vill ställa en fråga där jag har bristfälliga kunskaper men en mycket klar önskan om klarhet:
Var Anti Avsan inte bara en allmänt våldsbenägen baseball/piketpolis, eller hade han direkta personliga kontakter med kretsar, organisationer som hyste väl utvecklade planer på att mörda Palme?
Jag syftar bl a på informationer som kom från en man ute på högerkanten, Anders Larsson. Jag citerar ur PALME-nytt 9/96:13, ett Striptease-program i SVT, med Tomas Bresky och Lars borgnäs (LB);
Tio dagar före mordet lämnade en i högerextrema kretsar känd man, Anders Larsson, in en varning till UD och till Rosenbad om att Palmes liv var i fara. Informationen sade han sig senare ha fått av en vän med kontakter inom Säpo.
Anders Larsson: Då någon gång i februari månad /1986/ nämner han, säger han till mig någonting så här: - Du, dom… jag har hört från Säpo att dom tänker skjuta Palme i samband med Moskvaresan, eller före Moskvaresan, och jag uppfattade det som att han ville att jag skulle varna för något, eller informera…
LB: Sa han uttryckligen att han hade hört det från Säpo?
Dom ska skjuta Palme…
Ja, han nämner Säpo eller från någon med anknytning till Säpo: dom ska skjuta Palme i samband med eller före Moskvaresan - då kan ju ”dom” syfta antingen på Säpo eller på någon annan. Jag har tolkat det som att det kom från Säpo och att det här var farligt – har man sådan kunskap så måste man ju göra vad man kan. Men så tänkte jag som så att Palme måste ju ha dubbla livvakter – jag har gjort mitt!
LB: Anders Larssons varning kom aldrig att utredas.
Jag har i dag konkreta informationer som säger att Anders Larsson och Anti Avsan stod i nära förbindelse under tiden närmast före mordet på Olof Palme, men jag understryker att jag behöver dessa uppgifter bekräftade.
Min konkreta fråga blir då:
Har dessa tydligen aldrig dementerade informationer följts upp fram till i dag, eller har Palmeutredarna ansett att de kunnat avfärdas och avföras?
Jag önskar svar till
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Vad hände egentligen vid Dekorima?
18.4.2012.
Det finns flera beskrivningar av vad som hände då ambulansen stannade till vid Dekorima, flera varierande formuleringar. Jag tar upp några exempel, utan anspråk på fullständighet.
Juristkommissionen, den första rapporten:
En ambulans passerar brottsplatsen. Den stannar och tar hand om Olof Palme samt kör honom och Lisbeth Palme till Sabbatsbergs sjukhus.
Juristkommissionen, den andra rapporten:
Båda träffades. Olof Palme skadades dödligt medan Lisbeth Palme fick en ytlig skada på ryggen.
Granskningskommissionen:
Den som skjutit avlossade ännu ett skott, som gick in och ut genom ryggen på Lisbeth Palmes kappa och orsakade en längsgående skråma på hennes rygg. - - -
Lisbeth Palme träffades av det andra skottet. Det avlossades på 70-100 cm avstånd. Det gick in genom hennes mockakappa, på vänstra delen av ryggsidan, ungefär i skulderbladshöjd, slet upp de kläder hon bar under och orsakade en skråma längs med hennes rygg, samt gick åter ut genom mockakappans högra ryggsida.
Granskningskommission refererar inte ambulansfärden.
Det får räcka med dessa tre exempel. Genomgående uttalar sig de tre kommissionerna tvärsäkert, utan reservationer, trots att just denna del av mordutredningen ända från starten varit minerad med ovissheter. Skottet mot Lisbeth Palme ”slet upp de kläder hon bar under”, heter det kategoriskt. Men professorn i dermatologi Åke Nilzén hittade, när han ”baddade en liten rodnad på ena skuldran”, inga kläder som ”slitits upp”. Han vek upp en oskadad, ren, vit blus och fann endast en rodnad. Jag hittar inget förhör med Nilzén.
Men då jag går till andra delar av de tre kommissionsutlåtandena uppträder klara tveksamheter, dock fristående från själva brottsbeskrivningen från Dekorima.
Sålunda är juristkommissionen i sin andra rapport synnerligen kritisk mot handläggningen av Lisbeth Palmes påstådda skada och tar upp denna sak närmast så att uppgifterna om denna skada desavoueras.
Vad speciellt gäller ambulansfärden finns ingenstans i de citerade kommissionsrapporterna ens någon antydan om att inte Olof och Lisbeth Palme hade följts åt till Sabbatsberg. Detta förhållande gör att hela den brottsbeskrivning som kommissionerna presenterar måste betraktas med stort misstroende.
Uppenbarligen har ingen av kommissionerna haft tillgång till den centrala bild som jag presenterar i min senaste bok, vilken visar Lisbeth Palmes faktiska ankomst till Sabbatsberg, i polisbil och iförd mörk tygkappa med slejf och kapuschong.
Denna Ulf Karlssons bild fanns från strax efter midnatt natten till den 1 mars tillgänglig hos polisens spaningsledning, och den publicerades, med korrekt underskrift, i Göteborgs-Posten för den 2 mars.
Uppenbarligen har polisens spaningsledning på ett utomordentligt tidigt stadium insett att tidiga bilder från Sabbatsbergsakuten vore farliga, eftersom de skulle kunna förmedla obehagliga sanningar. Två kopior av kappbilden slapp ut ur nätet, till G-P och till Aktuell Rapport, men väckte ingen uppmärksamhet.
Jag skriver detta den 18 april, innan jag fått det besked om Lisbeths båda ytterplagg som ställts i utsikt av rikskriminalpolisen. Jag lever i spänning. Detta blir första gången på över 26 år som förundersökningsledningen går ut, direkt till mig, med en beskrivning av en viktig del av mordärendet. Tidigare har t ex Lisbeths varierande ytterplagg aldrig berörts av polis och åklagare.
Sven Anér
Janne Josefsson – jag är aldrig dementerad
26.4.2012.
Janne Josefsson, Uppdrag Granskning -
I min kamp för sanning och rättvisa i Palmeärendet med förgreningar har jag sedan 2008-9 skrivit tre böcker som bifogas: Palmemordet: Affären Anti Avsan, Palmemordet: DE SAMMANSVURNA, och Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme.
Ingen enda av mina små eller stora uppgifter har någonsin dementerats av vare sig regering, myndigheter eller media. Jag betraktas som luft, trots att jag har en välmeriterad bakgrund som dokumentär journalist och författare.
I min senaste bok tar jag upp Lisbeth Palmes roll, från min övertygelse att i en mordaffär inga nära knutna personer bör undgå granskning.
En separat skrivelse från 16.4 ger en sen uppföljning. Rikskrim har alltså sedan ett par veckor ställt i utsikt en officiell redogörelse för den aktuella diskussionen om Lisbeth Palmes tygkappa och/eller mockapäls; den redogörelsen har jag ännu inte fått. Jag skickar den till dig om och när den kommer.
En redogörelse av detta slag, direkt knuten till en fristående journalists arbete, är en nyhet inom Palmeärendet, och redan innan jag fått rikskrims besked kan jag ju uttrycka en undran: vad är det som kan sägas nu 2012 som inte kunde sägas 1986? Har något helt nytt framkommit?
Janne – jag menar att detta ärendes framtoning i dag motiverar ett Uppdrag Granskning. Att själva tystnaden motiverar ett Uppdrag Granskning.
Engagerad och kollegial hälsning!
Janne Josefsson, Uppdrag Granskning -
I min kamp för sanning och rättvisa i Palmeärendet med förgreningar har jag sedan 2008-9 skrivit tre böcker som bifogas: Palmemordet: Affären Anti Avsan, Palmemordet: DE SAMMANSVURNA, och Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme.
Ingen enda av mina små eller stora uppgifter har någonsin dementerats av vare sig regering, myndigheter eller media. Jag betraktas som luft, trots att jag har en välmeriterad bakgrund som dokumentär journalist och författare.
I min senaste bok tar jag upp Lisbeth Palmes roll, från min övertygelse att i en mordaffär inga nära knutna personer bör undgå granskning.
En separat skrivelse från 16.4 ger en sen uppföljning. Rikskrim har alltså sedan ett par veckor ställt i utsikt en officiell redogörelse för den aktuella diskussionen om Lisbeth Palmes tygkappa och/eller mockapäls; den redogörelsen har jag ännu inte fått. Jag skickar den till dig om och när den kommer.
En redogörelse av detta slag, direkt knuten till en fristående journalists arbete, är en nyhet inom Palmeärendet, och redan innan jag fått rikskrims besked kan jag ju uttrycka en undran: vad är det som kan sägas nu 2012 som inte kunde sägas 1986? Har något helt nytt framkommit?
Janne – jag menar att detta ärendes framtoning i dag motiverar ett Uppdrag Granskning. Att själva tystnaden motiverar ett Uppdrag Granskning.
Engagerad och kollegial hälsning!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
./. Redogörelse för det obefintliga rättsintyget
3 böcker enligt ovan
PS 15.12.12.
Janne Josefsson svarar mig inte. Han kommenterar ingenting, dementerar ingenting. SA.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)