11.7.2010.
På Svenska Dagbladets ledarsida i fredags, den 9 juli, släppte redaktionen fram Per-Arne Jigenius, i dag elder statesman i det liberala lägret, tidigare pressombudsman, med oförvitlighetens stämpel på sig. Innan affären Littorin ännu blivit helt explosiv blev detta inlägg signalen till alliansens chefredaktörer: fritt fram att gå in i debatten, fritt fram att kritisera Littorin! Och Reinfeldt? Kanske det också.
Dagen därpå, den 10.7, gick det för den presskunnige att hitta ett antal markörer. Två sexaffärer, bland andra polischefens, fick båda anmärkningsvärt stort utrymme. Littorin-affären fick en helsida, och en kvinnogrupp fick två helsidor i färg - det gick inte att undgå att se den röda trosan - i sin kamp mot prostitutionen. SvD hade inte behövt publicera något av detta. Inte de båda helsidorna just då, eftersom ideella annonser av detta slag alltid subventioneras mot att de inte kan garanteras fast införandedatum.
Alltså en ny signal från SvD: skäll på Littorin, inte på Aftonbladet!
Fredrik Reinfeldt har dessa dagar tillämpat sitt vanliga krisrecept: tig så mycket som möjligt, håll distans! Han har arbetat på det sättet i hela Avsan-affären – där han aldrig sagt ett ord – och han tiger även nu, praktiskt taget. Går omkring som en ledsen Sankt Bernardshund och tycker att alla är dumma samt ger fullständigt fan i sin kamrat och kollega Sven Otto Littorin, som är en skakad hjälpbehövande människa, bakom sina grova förlöpningar.
”Hej, Totto! Det är Fredrik!
Det samtalet får Littorin aldrig mera höra.
Sven Anér
Christer Petterssons obduktionsprotokoll
En vänlig kommissarie i Norrort, Lotta Frisell, ringer och berättar att min begäran om Christer Petterssons obduktionsprotokoll hamnat i skymundan men att hon nu ska ta itu med det. Det finns ett par tidigare domar – ja, bl a försökte Gösta Söderström strax före sin bortgång få ut protokollet, men icke. Har släktingar bromsat? Varför bromsar makten? Vi får se. SA.
20.7.2010. Poliskommissarie Lotta Frisell ringer i dag på förmiddagen och omtalar att jag kommer att få ut de båda första sidorna av Christer Petterssons obduktionsprotokoll, men dessa sidor ger tydligen bara själva ramen, en del av händelseförloppet, inte någon redogörelse för obduktionen som sådan. Jag frågade varför och fick veta att det finns anhöriga, två systrar. Jag frågade då, i dag, om Lotta hade kontaktat dessa båda systrar. Det hade hon inte gjort och kunde alltså inte veta om dessa kunde ha något att invända mot ett utlämnande av protokollet. Jag begärde då att systrarna skulle tillfrågas, och om detta gjorde Lotta en tjänsteanteckning.
Jag kommer nu att få ett beslut jämte besvärshänvisning så att jag kan gå vidare till nästa instans, som torde vara kammarrätten i Stockholm. Det går inte fort, men möjligen framåt; det vet jag inte. Är Christer Petterssons obduktionsprotokoll en viktig handling? Ja, det menar jag. En så otroligt omskriven person avlider efter polisingripanden och ett avslutat sjukhusbesök; ja, det bör utredas, i synnerhet som Christer Pettersson under över tio år var falskeligen beskylld för ett statsministermord. Jag frågar och frågar, polisen har alla svaren, men jag får inte dessa svar, under till synes konstruerade hänvisningar till systrar som ingen talat med. Det är som om jag aldrig kommer åt problemets kärna, endast alla molnen omkring.
22.7.2010. Ny kontakt med Lotta Frisell. Jag önskar kontakt med Christers båda systraar, men dessa har enligt Lotta begärt att deras telefonnummer inte ska lämnas ut. Jag ber då Lotta ge mig deras födelsenummer, men det är ovisst om jag får dem. Alla molnen omkring. SA.
Skrev Littorin mailet själv?
16.7.2010. Littorinärendet har rullat vidare, i takt med åska och hetta över landet. Svårt att säga om något verkligt nytt tillförts ärendet. Littorin uppges ha författat och sänt ett e-mail till Dagens Nyheter, vilket under viss pompa kablats ut via de flesta medier, men om detta e-mail verkligen innehåller Littorins egna ”sanningar” är ovisst.
Jag erfor, då jag skrev ”Affären Anti Avsan”, vilka svårigheter som tornar upp sig då e-mail ska identifieras och provenienser till 100 % fastställas. Ofta kan det vara svårt att bestämma ens vilken dator som har använts (vid internetcaféer t ex), och det är självfallet helt omöjligt att med säkerhet peka ut den eller dem som suttit vid ordbehandlarens tangentbord.
I ljudradions P1, Studio Ett efter Ekot ca kl 17.30 onsdagen den 14 juli sade en högt placerad representant för en stockholmsk dagstidning (jag hann ej uppfatta vilken) att det inte kan anses utrett om det verkligen varit Littorin som själv skrivit den aktuella mailtexten, och en annan diskussionsdeltagare underströk att Dagens Nyheters medarbetare aldrig fick någon rejäl möjlighet att ställa följdfrågor, motfrågor.
Och när jag skriver detta, i någorlunda reducerad hetta den 16 juli, meddelas att Littorin eventuellt (mycket eventuellt) avser att stämma Aftonbladets ansvariga utgivare (i dag Lena Mellin) för förtal.
Jag vill reflektera: så dags! Hade Littorin – och inte minst Reinfeldt – skött denna affär med ens antydan till professionalism borde denna förtalsanmälan ha lämnats in till JK så fort saken aktualiserats av Aftonbladet. Vad som nu händer ter sig styckevis och delt och framför allt för sent.
Littorin har självfallet all rätt att agera, men blir han trodd? Det finns för många bilder på TV-tittares näthinnor: självömkandet den tidiga morgonen i Almedalen, där Littorin på ett märkligt sätt lämnade ut sina barn till allmän beskådan, och hans avsnäsning av AB-reportern den första kvällen.
Har Sven Otto Littorin under hela denna process varit omgiven av dåliga rådgivare, sorgligt dåliga rådgivare? Det verkar så. Vad beträffar Aftonbladets tillvägagångssätt är omdömena många och varierande. Själv menar jag nog att tidningen någorlunda professionellt åkt slalom mellan uppdykande portar. Framför allt har AB hela tiden haft anledning att räkna med professionell hantering från motståndarlägrets sida, på papperet en högkvalificerad skara, med Sven Otto Littorin som gammal reklambyråanställd med specialkunskaper i hantering av besvärliga medier!
Naturligtvis bortser jag inte från den mänskliga aspekten. De har varit några påfrestande dagar för huvudpersonerna, och det är lätt att tycka synd om Sven Otto Littorin, i kapp med honom själv.
”Förklara inte, det blir bara värre” sa arbetarhövdingen Fabian Månssons maka när hon bannade sin karl för sen hemkomst. I den aktuella affären har förklaringar virvlat utan att någon fast klarhet nåtts. Eller har klarhet nåtts? Hade det varit rimligt att en toppolitiker rymmer från offentligheten i samma ögonblick som han möts av en säkerligen irriterande fråga?
Jag brukar jämföra med en episod jag själv upplevde som artonåring. Min far hade bett mig posta ett viktigt affärsbrev, något som jag glömde bort. Utsatt för upprepade ilskna frågor från min far förnekade jag, om och om igen; jag erkände aldrig. För det är så det fungerar. Att ändra ett förnekande är ofta i praktiken omöjligt.
Sven Otto Littorin har i en vecka suttit i denna situation. Jag avundas honom inte.
Sven Anér
20.7.10. PS: Privatpersoner har till JK anmält Aftonbladets ansvariga utgivare (Lena Mellin) för förtal och grovt förtal i Littorin-affären, men JK varken får eller tänker ta upp saken eftersom förtal är målsägarbrott. Parallellen till in egen Avsan-affär är slående. Jag har uppmanat Avsan att stämma mig för förtal, men det har han inte gjort. Littorin har uppmanatas stämma Aftonbladet för förtal, men det har han inte gjort. Det må förlåtas såväl mig som Aftonbladet om dessa underlåtelser av egna förtalsanmälningar ter sig som i varje fall indicier avseende brott.
Rapportering om Bildt till Haag
15.7.2010.
The International Criminal Court
PO Box 19519
NL 2500 CM The Hague.
Also for His Excellency Carl Bildt, Swedish Foreign Minister, and Prosecuting Attorney Magnus Elving.
Re the Darfur Inquiry: Carl Bildt.
Sirs, As investigating journalist and author in Sweden, I would like to draw your attention to the on-going judicial process in Stockholm, Sweden re the connection between
His Excellency the Foreign Minister of Sweden, CARL BILDT, and the Darfur atrocities, now being scrutinized by the Court.
Carl Bildt was, between 2000 and 2006, a Member of the Board of Lundin Oil/Petroleum, but during these years he apparently never observed or critizised the situation in Sudan/Darfur, as related to the possible genocide under progress in the Lundin districts of Sudan.
Since June this year, Magnus Elving, of the National Swedish Prosecution Bureau, investigates this matter. Bildt has so far not been mentioned explicitly in the context, but since he is the only high-ranking Swedish citizen ever connected with the Lundin affair it has been generally taken for granted in Sweden that Bildt will be heard by Elving, under the genocide issue.
I now suggest that you approach Magnus Elving, RÅ, Box 5553, S-114 85, Stockholm, Sweden. There is a growing concern in Sweden about this very grave matter, esp. since a Swedish General Election is coming up in September this year, with, presumably, Bildt as a candidate for reelection as Swedish Foreign Minister.
Bildt, in 2006, was forced to leave the Lundin Board of Directors and to sell his Lundin shares in order to be accepted as Swedish Foreign Minister.
As you may know, a documentary book has been published in Sweden by Kerstin Lundell, translation of title: Business in Blood and Oil – Lundin Petroleum in Africa, ed. Ordfront, 2010, which is the only documentary on this issue having appeared in Sweden. It is, to my mind, an excellent companion to the ECOS documentation.
I shall very much appreciate comment from the Court.
Yours sincerely
Sven Anér, Öster Edinge 271, S-740 10 Almunge, Sweden. (46)174-500 66.
(Översättning från engelskan, Sven Anér):
Internationella brottmålsdomstolen. PO Box 19519, NL 2500 CM Haag.
Även till Excellens Carl Bildt, svensk utrikesminister, och till kmmaråklagare Magnus Elving.
Rörande Darfurundersökningen: Carl Bildt.
Som undersökande journalist och författare i Sverige vill jag fästa Er uppmärksamhet vid den pågående rättsprocessen i Stockholm, Sverige, rörande sammanhanget mellan
Hans Excellens, Sveriges utrikesminister, CARL BILDT, och de grymheter i Darfur, som nu granskas av Domstolen.
Carl Bildt var mellan åren 2000 och 2006 medlem av Lundin Oils/Petroleums styrelse, men under dessa år har han tydligen varken observerat eller kritiserat situationen i Sudan/Darfur, som kopplad till det möjliga folkmord som pågick i Lundin-distrikten i Sudan.
Sedan juni i år undersöker Magnus Elving, kammaråklagare vid riksåklagareämbetet, detta ärende. Bildt har hittills inte uttryckligen nämnts i sammanhanget, men eftersom han är den ende högt rankade svenske medborgare som någonsin förknippats med Lundinaffären har det i Sverige allmänt antagits att Bildt kommer att höras av Elving, i ett folkmordsärende.
Jag föreslår nu att Ni tar kontakt med Magnus Elving, RÅ, Box 5553, S-114 85, Stockholm, Sverige. Oron växer i Sverige kring denna mycket allvarliga fråga, i synnerhet som Sverige har allmänna val i september i år med, antagligen, Bildt som kandidat för återval som utrikesminister.
Bildt tvangs år 2006 att lämna Lundins styrelse och att sälja sina Lundin-aktier för att bli accepterad som svensk utrikesminister.
Som Ni torde veta har en dokumentärbok publicerats i Sverige av Kerstin Lundell med titeln ”Affärer i blod och olja – Lundin Petroleum i Afrika”. Ordfront 2010, vilken är den enda bokdokumentär i detta ämne som har utgivits i Sverige. Boken är, enligt min mening, ett utomordentligt komplement till ECOS-dokumentationen.
Jag skulle uppskatta Domstolens kommentar.
Med utmärkt högaktning
Sven Anér, Öster Edinge 271, S-740 10 Almunge, Sverige. (46)174-500 66.
PS 19.7.10. Magnus Elving medelar vid telefonsamtal i dag att han har semester och återupptar arbetet med Sudan-förundersökningen i början av augusti. Något sent tycker kanske en före detta dagstidningsjournalist med ständiga pressläggningar i hasorna. Men glad att Elving faktiskt ringde upp efter min kontakt på mobilsvararen. En het juli är ingen bra tid för journalistik. Kanske. SA.
18.7.2010.
Till Rikskriminalpolisen, begäran om utfående av allmän handling:
Vem ringde hem till Sigge?
I spaningsuppslag nr KB 10393-1 i Palmeutredningen, förhör 87-04-03 med 310224-0896, Sigge Cedergren, sägs bl a följande:
”Cedergren fick då del av att han under aktuell kväll /28.2.1986/ i telefon samtalat med sin nu avlidne bror, med Janne Lundberg, med en kvinna som vid tillfället befann sig vid Slussen och, efter mordet, med Mona på Lidingö och Kjell Fernberg.”
Men, som Palmeenheten vet, säger Roger Östlund i förhör UC 10182-1, 24.1.1989, på sidan 4:
”att innan han ringde till Cedergren från biografen Grand, och stod strax innanför dörrarna på denna biograf, så uppmärksammar han en kille, som han är säker på är identisk med Christer Pettersson”.
Hur kan, 1987, Roger Cedergren ringa hem till Sigge och, 1988, Roger Östlund ringa samma samtal hem till Sigge? Inte i något av de båda förhörsprotokollen finns någon anteckning om att endera uppgiften måste vara felaktig.
Om det skulle förhålla sig så att det faktiskt varit Sigges bror Roger som ringt stämmer i så fall den dialog som återges i det påstådda telefonavlyssningsprotokoll som återgetts i samband med förundersökningen avseende Christer Pettersson: det är en något oroad storebror som förmanar lillebror Roger, tydligen med visst familjeansvar.
Ytterligare egendomligheter är kopplade till denna affär, men jag önskar nu kopia av den handling som kan utvisa vilken uppgift Palmeenheten anser vara den korrekta, Roger Cedergren eller Roger Östlund.
Om Roger Östlund inte varit den uppringande personen faller varje bevis för att Christer Pettersson strax före mordet på Olof Palme uppehållit sig vid biografen Grand, och då finns heller inget annat bevis för att Christer Pettersson någonsin denna kväll befunnit sig vid vare sig biografen Grand eller vid Dekorima. Mina frågor ovan gäller sålunda hela bevisföringen, från början till slut rörande Christer Pettersson. Sänd mig alltså, jämlikt TF 2 kap, den handling som utvisar det verkliga förhållandet. Jag önskar, enligt ovanstående förordning, handläggning ”genast”.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
PS 20.7.2010. En semesterhandläggare på rikskrim ringer och undrar hur du mår, Sven (jo tack) och berättar att det har kört ihop sig. Min begäran om utfående av allmän handling (ovan) har inkommit men befälhavande Stig Edqvist är på semester månaden ut, och ingen annan kan ta ställning till en så knepig fråga, men det var roligt att tala med dig, Sven. Var det? SA.
Roger Östlund – Palmeförsvarets enda ”säkra” vittne
Palmeutredarnas kron- och huvudvittne Roger Östlund får ett mycket stort utrymme i förundersökningsprotokollen kring mordet på Olof Palme, men i domsluten är han sparsamt omnämnd: det sägs endast att han ska ha sett Christer Pettersson vid biografen Grand ca kl 23.10. Styrkan i och värdet av hans vittnesmål talas det tyst om; det har varit säkrast så.
I själva verket är Rogers ”vittnesmål” en enda lång förvirrad litania som kännetecknas av att Roger vill komma bort från alla dessa dumma förhör. Ett intressant sådant förhör är det s k konfrontationsförhör som den 5 april 1989, alltså långt efter Christer Petterssons gripande, arrangeras av rikskriminalen.
Konfrontation skedde då mellan Christer och Roger, ett ganska surmulet möte, men intressantare är att även Christers försvarsadvokat Arne Liljeros hade kallats, uppenbarligen det enda mötet mellan huvudvittnet och den huvudanklagades försvarare. Huvudfrågan i Liljeros utfrågning av Roger blev: när insåg du att det var Christer Pettersson du såg vid biografen Grand?
En viktig fråga, eftersom under de många förhören med Roger före gripandet av Christer något utpekande av denne inte sker före tillslaget mot den klassiska loftgången i Rotebro. Dessförinnan minns Roger ingenting klart om biografen Grand.
Men nu pressar Arne Liljeros en nervös och ovillig men ändå tämligen virrigt pratsam Roger. Jag återger här ett avsnitt, som tidigare knappast uppmärksammats:
Liljeros: Men efter vad jag förstår… Du säger själv att det var först efter det att Christer Pettersson blev, anhållen och häktad… /med början december 1988/.
Roger: Ja, jag har ju inte vetat…
L: … som du fick… fick du klart för dig att det var Christer Pettersson som satt?
R: Den här personen som jag säger, nämner nu, han, det är det han, ska jag behöva intyga då… han var ute och… när jag satt frigiven nu, och kom ut och det pratas om Palme, Palme i alla läger, så säger; hörrudu vad tror du om det är Christer Pettersson, om det är han som. Då fick jag reda på vem det var som satt häktad.
L: Utav en annan person?
R: Det var av en annan person. Då som först… Det var ju han jag träffade.
L. Slog det till i skallen menar du på dig då att…
R. Då, det, det var ju Christer. Slog till i skallen gjorde det inte. Då kom jag ihåg… Palme. Det är två års tid nu som det här har varit, förhöret. Och under dom två åren har jag inte kommit på vem det kan vara förrän jag får reda på det här att det är han som sitter…
OK, Roger är förvirrad, kanske påverkad, kanske under abstinens. Men det väsentliga budskapet når ut: Roger visste ursprungligen inte att det var Christer Pettersson som var aktuell i Palmemordet, det fick han reda på först genom ”den här personen”, ”en annan person” – fick reda på när då? Det är 10 000-kronorsfrågan.
Går det att få besked i de första förhören med Roger? Jag går till förhören från hösten 1988. Nej, Christer Petterssons namn nämns inte i förhören förrän året därpå, 24 januari 1989. Då säger Roger bl a:
Östlund säger att han funderat mycket på vad som hänt den aktuella kvällen och att han efter denna kväll gått den aktuella sträckan mellan Oxen och Tegnérgatan till Grand flera gånger för att försöka komma ihåg vad han varit med om under kvällen, har han kommit på att innan han ringde till Cedergren från biografen Grand och stod innanför dörrarna på denna biograf så uppmärksammar han en kille, som han är säker på är identisk med Christer Pettersson, alltså samme man som var med Harry Miekkalina upp till Sissi Marke i april 1986.
Här gäller det att analysera. Jag ska försöka göra en så enkel och samtidigt så korrekt analys som möjligt:
Uppenbarligen behövde Palmeutredarna med säkerhet veta att Roger var ett användbart vittne. När visste de detta? Före den 14 december 1988, då Christer greps i Rotebro. Men Christers namn finns då ännu inte nämnt i förhören med Roger, hur stämmer det?
Jag går då till Rogers samtal med Arne Liljeros, nyss refererat. Där säger Roger: ”Då fick jag reda på vem det var som satt häktad.”
”Fick reda på. Av en person.” Vem var denna person? Rimligen Thure Nässén, den mest energiske av rikskriminalens förhörsledare, med Roger på entreprenad. Kan det ha gått till så här:
I förhöret den 15 november 1988 känner Thure Nässén Roger på pulsen och tar upp alla detaljer kring Rogers promenad längs Sveavägen fram till biografen Grand. Han omtalar också för Roger – och detta är viktigt – att det finns en telefonavlyssning på Sigge Cedergrens telefon som visar att Roger ringt Sigge 23.15-21, men att någon person funnits utanför biografen Grands port, och än mindre att denna person varit Christer Pettersson, nämns inte med ett ord.
Den stora frågan blir då: hur kan Nässén till sin förundersökningsledning redan den 15 november 1988 rapportera att han har hittat en mördare, Christer Pettersson? Därför att han, utanför det indikterade protokollet som inte är ordagrant, har berättat för den helt ovetande Roger att han, Roger, sett och samtalat med Christer Pettersson vid biografen Grand!
”Har berättat” – kan jag påstå det? Ja, detta är ju vad Roger 1989 säger till Christers försvarare Arne Liljeros: ”Då fick jag reda på vem det var som satt häktad!”
Vem håller Roger à jour om inte Thure Nässén? Denne Thure Nässén som inför det falska gripandet av Christer Pettersson hade dukat bordet med ett arrangerat, förfalskat telefonavlyssningsprotokoll ifall Roger skulle vrenskas. Men Roger vrenskas inte. Han säger ja och amen till allt som står i det indikterade protokollet, och är det snällaste vittne Nässén och den svenska rättsstaten kunnat ha önskat sig.
Två viktiga motfrågor kan ställas: Granskningskommissionen, med nuvarande JO Hans-Gunnar Axberger som ledamot och huvudsekreterare, måste ju ha läst samma material men inte slagit larm? Och Christer Pettersson blev ju friad till sist?
Axberger är ett kapitel för sig. Han måste från första början ha insett, sedan han i det Marjasinska nödläget fick hoppa in i en havererad kommission, att hans i stort sett enda viktiga uppgift var att se till att misstankarna mot Christer Pettersson som ensam gärningsman kvarstod orubbade. Då gällde det att nödtorftigt notera Rogers påstådda vittnesmål men att inte berätta hur svagt, i praktiken obefintligt, detta vittnesmäl i själva verket var, bl a motsagt av fem vittnen som varit avsevärt klarare i huvudet än den trötte Roger.
Det har också gällt för Axberger att inte närmare presentera det falska telefonavlyssningsprotokollet, vilket han som van jurist givetvis vid första anblicken kunnat genomskåda och avslöja. Axberger väljer en metod han uppenbarligen har trott vara listig. Han skriver i kommissionsrapporten att praktiskt taget all dokumentation har varit öppet tillgänglig för kommissionen, med undantag för en telefonpromemoria avseende Sigge Cedergren, minsann! Detta är alltså det ständigt återkommande telefonavlyssningsprotokollet, det protokoll som av Thure Nässén och hela Palmeutredningen användes för att fälla Christer Pettersson! Det är grunddokumentet, utan vilket Roger aldrig hade kunnat förmås att falskeligen erkänna hela Grand-episoden. Detta protokoll gömmer nuvarande JO Axberger undan under Sigge Cedergrens namn, för att ingen ska undra.
Dessutom: hemlig? Protokollet har sedan 1991 inte varit mera hemligt än att det stått in extenso återgivet i min bok ”Fyra Nycklar”, tillgänglig på universitetsbiblioteken. Jag fick på sin tid ut detta protokoll utan bekymmer, men för rättsstatens Axberger har det varit stopp.
Och Christer blev ju frikänd? Ja, men egentligen utan näsknäppar mot Palmeutredarna. Bevisning kan bedömas på olika sätt, vissa påståenden kanske inte höll riktigt, sockervadd över debaclet. Frikänd ja, men ännu i dag rättsstatens älsklingsskyldige, det finns ingen annan, när denna rättsstat inte vill kasta minsta getöga åt Anti Avsans håll. I själva verket var det ju för att dölja Anti Avsans medverkan vid Dekorima, känd för rättsstaten (om jag använder det begreppet) sedan nyår 1986, som Christer Petterssons Danse macabre intonerades. Christer behövdes för att rädda rättsstaten, han behövs än i dag. Det är som om Christer Pettersson inte får nå sitt slut. Hans obduktionsprotokoll mörkläggs. Aldrig har det sparkats så hårt och så länge mot en liggande som mot
PETTERSSON, Carl Gustav CHRISTER.
Sven Anér
Avsan, Littorin – samma taktik från Reinfeldt
18.7.2010.
Det är intressant att jämföra Reinfeldts taktiska upplägg då han fick kännedom om affärerna Avsan respektive Littorin. Han tillämpade i båda fallen ”Operation hysch-hysch”, något modifierad i fallet Littorin.
I fallet Anti Avsan tvärbromsade den svenske statsministern från första sekund, så fort han insett att saken var djupt allvarlig för regeringen. Absolut tystnad anbefalldes inom regeringskansliet och inom det moderata samlingspartiet, och detta dekret utgick omedelbart och med omedelbar verkan.
Jag har aldrig, från september 2007 och framåt, lyckats få en enda kommentar i sak rörande Avsan-ärendet. Mina brev och telefonsamtal har avfärdats som kommande från, inte en yrkesverksam undersökande journalist, utan, som bäst, från ”en allmänhet”, som sämst från en icke-existerande person. Den moderata regeringsukasen blev skickligt och vattentätt verkställd, ingen har snavat på några trösklar eller slirat i handläggningen. Avsan rör vi inte vid.
Denna handläggning strider självfallet mot ett antal väsentliga förordningar.
”Den offentliga makten utövas under lagarna”, sägs med pompös övertydlighet i regeringsformens första kapitels första paragraf, och därmed bryter alla maktövergrepp mot den svenska regeringsformen. När Reinfeldt vägrar att ge mig det minsta av svar bryter han mot regeringsformen eftersom han då bryter mot min rätt att alltid ställa frågor till makten, enligt tryckfrihetsförordningen.
Det har hävdats att just rätten att ställa frågor, och därmed rimligen rätten att få ett vettigt svar, utgör en av grundstenarna för den demokrati vi talar vackert om i högstämda ögonblick. Demo-krati, folk-makt måste innebära något mera handfast än ord vid ett riksdagsöppnande.
I fallet Sven Otto Littorin, som än så länge inte på långt när är färdigutrett, inträdde också ett blixtsnabbt agerande från den uppenbarligen skakade statsministerns sida, men den totala tystnaden ersattes nu av en Operation Mummel från Rosenbad: påståenden som fick tas tillbaka, underhandskontakter med den anmälande tidningen Aftonbladet, vars ansvarige utgivare vid minst fyra tillfällen uppsöktes av Littorins pressekreterare, för eventuella tillrättalägganden; ett mycket märkligt förfarande, med Littorin själv samtidigt, på hög order, undanskaffad och undanskuffad till okänd ort.
Gemensamt, för båda fallen, är alltså att Reinfeldt själv, till synes utan stöd eller anlitande av rådgivare inom Rosenbad eller partiet, vill vara den som ska allt bestämma, samtidigt som han är så uppenbart oduglig för den självpåtagna uppgiften. Att handlägga vidlyftiga statsrådskolleger är en svår syssla och borde vara proberstenen vid en statsministertillsättning men så är sällan fallet. Om jag ser tillbaka: vilken svensk statsminister har lyckats på den punkten? Göran Persson? Olof Palme? Den senare knappast då han sparkade den formellt oskyldige Ove Rainer från justitieministerposten.
Till sist: vad som skiner i en medborgares ansikte är arrogansen, cynismen. Jag ser arrogans och cynism i Reinfeldts iskalla behandling av mig i Avsan-affären, och jag ser arrogans och cynism i behandlingen av Sven Otto Littorin, vilken på fem röda sekunder raderas bort från regeringskansliet så att det på 08-405 10 00 formellt fullt hederligt kan svaras:
Littorin, vem är det?
Vad söker jag? Statskonstens genier? Nej, snarast motsatsen. Folk med vanligt vett, Det vett som din granne har, din favoritfaster, din kioskföreståndare Danne i Alunda eller din bäste vän som du talar i telefon med, om väder och vind och om viktiga ting.
Vi kan inte, som vanliga privatpersoner, handla så kallt och spretigt och konstigt som herrarna i hagen, herrarna vid Stockholms Ström.
Reinfeldts stora test kommer precis kring valet, då hans utrikesminister, excellensen Bildt, presenteras för obönhörlig granskning. Ett unikt ärende, skrämmande svenskt unikt. Den helt orädda Kerstin Lundell skriver i sin ”Affärer i blod och olja”, sidan 147:
”För det kan vara så att Carl Bildt avfört begreppet folkmord från dagordningen på grund av att han tänkt på vad han ska göra när han slutar med politiken. Han kan komma att behöva inkomster ifall alliansregeringen blir bortröstad vid valet 2010. Då är det förstås bra att ha goda kontakter med Lundingruppen.”
Sven Anér
Medger Palmeutredarna grovt bedrägeri kring Christer Pettersson!
24.7.2010. Rikskriminalpolisen, Box 12256, 102 26 Stockholm.
Brev med mottagningsbevis.
Sedan jag den 18 juli i år begärt besked från Palmeenheten rörande två i Palmeutredningen förekommande telefonsamtal, vilka av enheten förts samman till ett enda samtal med två (!) uppringare, men blivit ombedd att vänta på kriminalkommissarie Stig Edqvists avslutade semester, ovisst när, kommer jag att under nästa vecka på min blogg
lägga ut nedanstående text, så vida jag ej dessförinnan erhåller någon form av besked från rikskriminalpolisen:
I den år 1989 framlagda rapporten över förundersökningen avseende Christer Pettersson noteras två inkommande samtal till knarkhandlaren Sigge Cedergren den 28 februari 1986 kl 23.19 – 23.25, enligt presenterat telefonavlyssningsprotokoll, nämligen ett samtal från Roger Cedergren samt ett samtal vid exakt samma tid från Roger Östlund.
Jag har vid flera tillfällen, och nu senast denna månad, begärt besked rörande denna diskrepans men aldrig fått någon kommentar.
Jag påstår därför att rikskriminalpolisen hela tiden varit medveten om denna situation men valt att nonchalera förhållandet, och jag sluter därav att rikskriminalpolisen i ond avsikt arrangerat detta ”dubbla” samtal i syfte att 1/ falskeligen placera Sigge Cedergren i dennes bostad vid tiden omedelbart före mordet på Olof Palme, resp 2/ falskeligen placera Christer Pettersson vid biografen Grand cirka 23.10 mordkvällen, 28.2.1986.
Dessa båda påståenden från rikskriminalpolisens sida visar, sammantagna, att det enda avgörande ”bevis”, som skulle kunna binda Christer Pettersson vid detta statsministermord, är falskeligen arrangerat av rikskriminalpolisen och framför allt av dess kriminalinspektör Thure Nässén med hjälp av falskt framlockade ”bevis” från den alkohol- och drogberoende Roger Östlund samt från det likaledes arrangerade och falskeligen framtagna telefonavlyssningsprotokollet.
Den enorma lagföring som under tio år pågick mot Christer Pettersson har från första början varit falskt grundad, i syfte att fälla Christer Pettersson och att skydda den verklige gärningsmannen, Anti Avsan. Det är sant att Christer Pettersson friades i Svea hovrätt samt ej erhöll HD:s prövningstillstånd. Men Christer Pettersson har aldrig fått sitt frikännande fullt ut accepterat av riksåklagaren eller rikskriminalpolisen. Egendomliga vittnen radades upp för HD:s beskådan, men HD ansåg uppenbarligen att deras vittnesmål ingenting var värda. Detta förhållande har inte hindrat nuvarande JO Hans-Gunnar Axberger från att som ledamot av och huvudsekreterare vid den s k granskningskommissionen i kommissionsrapporten 1999 helt lögnaktigt påstå att ”misstankarna mot Christer Pettersson har successivt stärkts”.
Till saken hör onekligen att det aktuella mordfallet är det mest skrämmande och mest spektakulära av svenska mord någonsin. Att just detta mord omges av en serie aktiva bedrägerier och falska arrangemang från riksåklagarens och rikskriminalpolisens egen sida framstår som ett nära nog ofattbart men inte desto mindre väl belagt förhållande.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
25.7.2010. Detta brev, rekommenderat och försett med mottagningsbevis att returner till mig. Postades i dag i posten hos ICA i Alunda. SA.
