Svar till Styckjunkaren

Ja, det anses ha varit ett brott på en artär, Ulf Lingärdes blev nog dåligt utrett. Lingärde rörde sig i en farlig gråzon, säkerhetsman-debattör-författare-journalist. Gråzonen finns kvar så länge ingenting görs radikalt!

Vad vet RÅ om de fyra?

25.5.2010

Vice RÅ Kerstin Skarp, förundersökningsledare i Palme-ärendet:

Jag har tidigare från rikskriminalen erhållit det offentliga dokumentet Ai. 318-93, där dock ingående femton personnamn hade sekretesstrukits. Jag har nu erhållit kännedom om dessa femton namn, och jag ger, i detta brev, namnen på nedanstående fyra personer vilka, anligt Ai. 318-93, uttalat dödshot mot Olof Palme. Här deras befattningar 1986:

F 1 PG Vinge, direktör vid Sveriges industriförbund (fram till 1970 chef för säkerhetspolisen)

F 4 Bengt Schuback, viceamiral, chef för marinen

F 7 Lars Ljunggren, ledamot av Stockholms domkapitel (1972-1985 chef för Försvarets radioanstalt) samt

F 8 Bengt Wallroth, chef för internationella enheten vid försvarsdepartementet.

Dessa namn, ingående i en skrivelse från säkerhetsexperten Ulf Lingärde till journalisten Olle Alsén, ingavs till rikskriminalpolisen, kriminalkommissarie Åke Röst, den 30 mars 1993, och skrivelsen har sedan dess varit allmän och offentlig.

Jag frågar nu vice RÅ Kerstin Skarp: Vilka åtgärder har RÅ-ämbetet vidtagit i anslutning till Lingärde/Alsén-skrivelsen? Har de fyra herrarna hörts, och vilka åtgärder har, i så fall, därefter vidtagits? Denna skrivelse har, så vitt jag kunnat se, ej på minsta sätt behandlats av den statliga granskningskommissionen, 1996-99; innebär detta att kommissionen betraktat skrivelsen som oviktig eller har skrivelsen aldrig av rikskriminalpolisen uppvisats för Palmekommissionen resp granskningskommissionen? Har RÅ-ämbetet ytterligare information i detta rimligen mycket viktiga ärende? Jag önskar omedelbart svar jämlikt Förvaltningslagen 4 par.
Detta brev läggs under innevarande vecka ut på min blogg. www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

Sven Anér

Öster Edinge 271, 740 10 Almunge.

Falsk angivelse?

18.5.2010.

Till Vice Riksåklagaren Kerstin Skarp.

Jag anmäler härmed rådmannen och moderate riksdagsledamoten

ANTI HARALD AVSAN för mordet den 28 februari 1986 på dåvarande Statsministern OLOF PALME samt anhåller att Avsan omedelbart lagförs för detta brott.

Skulle RÅ anse att FALSK ANGIVELSE enligt Br B 15.6 härmed föreligger från min sida begär jag att förundersökning beträffande mig och detta eventuella brott omedelbart inleds.

Jag önskar omgående besked från RÅ-ämbetet i denna fråga, och jag önskar därefter fortlöpande besked om vad som händer i dessa båda ärenden: lagföring av Avsan och/eller av mig.

Ärendet rörande Anti Avsan ligger i dag hos såväl Europarådet som hos EU:s Ministerråd, varför jag, sedan utifrån kommande förfrågningar inkommit, önskar veta vilken ställning till detta ärende som RÅ-ämbetet intar.

Det är enligt min mening uppseendeväckande att RÅ-ämbetet genom årtiondena ej vidtagit någon som helst åtgärd avseende Avsan. Han är t ex hörd endast upplysningsvis. Han är ej delgiven misstanke, han har ej genomgått rekonstruktion vid brottsplatsen Dekorima, han har ej genomgått vare sig foto- eller live-konfrontation, trots att de indicier som pekar på hans medverkan vid detta statsministermord är ytterligt graverande samt av den statliga granskningskommissionen, 1999, noterat i ordalagen att ”en händelse som har gett upphov till tipset har ägt rum”; även om kommissionen, som känt, väljer att ej utpeka specifikt Avsan.

Men önskar RÅ i stället åtala mig för falsk angivelse är detta givetvis RÅ:s sak. Därvid blir all Dekorima-dokumentation offentlig, något som torde underlätta en handläggning. Jag utgår från att det ej är frågan om Avsans skuld som i dag bestämmer hemligstämpling av praktiskt taget alla Dekorima-dokument, utan att denna rigida sekretess kan hänföras till andra möjliga bevekelsegrunder.

Jag önskar besked, om möjligt med vändande post. Jag samarbetar för närvarande, preliminärt, med Sveriges Författarförbunds jurister.

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

Granskningskommission i socdem motvind?

19.5.2010.

Det var den 22 januari 1993 som de tre unga socialdemokraterna Kent Carlsson, Ulrica Messing och Martin Nilsson sände sin motion om en granskningskommission i Palmeärendet till riksdagen, och det är intressant att i dag, över sjutton år senare, gå tillbaka till de gamla papperen. Och de gamla tankarna, idéerna.

Redan efter sex dagar fick motionärerna mothugg – från ett toppnamn inom det egna partiet: Lars-Erik Lövdén, vice ordförande i det mäktiga justitieutskottet och alltså skuggminister för rättsfrågor. Lövdén är, i sitt snabba motförslag, mycket bestämd: ingen kommission nu! Han skriver:

Det är fel tidpunkt att nu tillsätta en ny kommission för att nu granska utredningen av mordet på Olof Palme. En sådan kommission skulle bara störa det arbete som Palmegruppen är mitt uppe i. Utredningen har ett omfattande material att gå igenom och bedriva på ett metodiskt och seriöst sätt. Det finns en stark ambition att finna förklaringen till mordet och hitta gärningsmannen.

Frågan om tillsättandet av en ny granskningskommission bör därför inte aktualiseras just nu, säger Lars-Erik Lövdén.

Tummen ner, sålunda, och här kan det tydligen ha varit nära att utredningen kantrat redan innan den sjösatts. Varför blev så inte fallet? Hur fick de unga motionärerna en riksdagsmajoritet med sig? Mot en socialdemokratisk hierarki? Och mot en sittande borgerlig majoritet? Frågan är knappast utredd.

Motionstexten från de tre s-motionärerna är klart ambitiös. Den andas oro, och den ger klara förslag till en blivande kommissions sammansättning. Jag citerar huvuddragen:

Kent Carlsson m fl. Tillsätt ny kommission om Palmemordet.

Under våren och hösten 1992 har det förts en omfattande debatt om utredningen av Palme-mordet. Många av de uppgifter som publicerats av utredarna har ifrågasatts av massmedia. Från bl a massmedia hävdas att flera av de händelser som förekom i samband med mordet inte har utretts på ett ordentligt sätt.

Liknande frågor utreddes för ett par år sedan av den s k Edenman-kommissionen /parlamentarikerkommissionen/. Det har också förekommit uppgifter om att varningar om ett förestående attentat /kupp mot dåvarande statsminister Olof Palme inte har kommit fram till mordutredarna och därigenom inte har kunnat utredas.

Palmemordet är en av de mest traumatiska händelser som drabbat Sverige och det svenska folket under hela efterkrigstiden. Chocken över att det i det lilla lugna landet i norra Europa kunde ske ett mord på landets statsminister skapade en känsla av overklighet.

Av detta skäl och många andra är det viktigt att arbetet med att få tag i den eller de som mördade Olof Palme fortsätter.

För att upprätthålla rättsmoralen och tilltron till vårt rättssystem är det dessutom utomordentligt viktigt att medborgarna har förtroende för den spaningsutredning som görs. När så pass graverande uppgifter framkommit om brister i utredningsarbetet som det har gjort under 1992 minskar tilltron till polis och åklagares arbete och indirekt tilltron till vårt rättssamhälle.

För att undanröja de tvivel som nu finns om att utredningen inte skulle ha utrett vissa händelser ordentligt och att vissa väsentliga uppgifter om attentat/kupp inte har nått utredningen föreslår vi att en ny kommission tillsätts för att göra en granskning av utredningsarbetet.

I denna kommission bör förutom politiker, poliser, åklagare finnas personer som står utanför det traditionella rättsväsendet. Erfarna poliser och brottsundersökare från de nordiska länderna bör finnas med för att undanröja alla eventuella misstankar om att den svenska utredningspersonalen varit mindre villig att utreda det s k polisspåret. Man kan även tänka sig att ha med samhällsforskare, författare, journalister och andra som kan bidra med annorlunda infallsvinklar i granskningen.

Ja, det blev en kommission, även om det tog nästan två år, och det är intressant att jämföra den sammansättning och det uppdrag kommissionen slutligen fick. Det går då raskt att konstatera att egentligen ingen enda från de föreslagna kategorierna fick förtroendet att delta. En politiskt tämligen urvattnad landshövding (Marjasin, följd av Ericsson i andra vändan), en generaldirektör, en docent i juridik, en HSB-representant med bleknat socialdemokratiskt förflutet, en hovrättspresident, ärvd från en av de tidigare kommissionerna. Sammantaget knappast de energiknippen som de tre motionärerna hade velat se. Intressant att förslaget om nordiskt deltagande slopades; det hade kanske kunnat leda framåt.

Exakt vad motionärerna syftar på då de talar om ev kupplaner mot Olof Palme vet jag inte; rykten cirkulerade ju hela tiden. Däremot kan datum för motionen i efterhand betecknas som symboliskt. Den 22 januari – det var två månader innan polisens Palmeutredare hade fått det första (?) tipset om affären Dekorimamannen. Hade någon motionär hört den uppgiften redan i januari?

Knappast troligt. Uppgiften kom inte fram, genom journalisten Olle Alséns försorg, förrän i DN och AB i maj 1993, då den presenterades som en stor överraskning.

Att den socialdemokratiske pampen Lövdén som en hök lyfter mot sina tre rookies så fort motionen läggs fram är som sagt intressant, men jag har inte hela bakgrunden till detta skeende, som alltså pågick under borgerligt maktinnehav.

Jag har tidigare diskuterat frågan om Marjasins silkessnöre, och jag får just med posten in ett meddelande från justitiedepartementet, där en vänlig tjänsteman meddelar att Marjasin kan ha blivit säkerhetsundersökt, inför utnämningen, någon gång 1994. Men papperen, om de finns, förvaras, hos riksarkivet, som helst brukar vilja att jag kommer själv till Kungsklippan och letar. Vi får se hur det blir med den saken. Saken kan onekligen kännas lockande att se närmare på.

Som summering kan jag väl säga att denna granskningskommission tillkom under allmän motvilja från både den borgerliga och den 1994 efterföljande socialdemokratiska regeringen. Kent, Ulrica och Martin fick aldrig någon tack för sitt initiativ, kommissionen kallstartade i ett par repriser, och resultatet kom att omfatta över tusen sidor text men lite ull.

Kommissioner är sällan några höjdare i utredningssammanhang, det som tas fram är det förväntade, och kärvar hanteringen kan vrenskande utredare lirkas till rätta av de många makthavarna i Rosenbad.

Den verkligt stora frågan är förstås: hur många, inom Rosenbad och annorstädes, visste på förhand, att mordet på Olof Palme var väl känt i förväg bland personer som hade anledning att känna till dessa ting.

Palmeutredarna inom polisen, och vice RÅ, har tillgång till dokument där hela händelseförloppet vid Dekorima betecknas som på förhand känt. En insatt person, som jag inte namnger, skrev en rapport strax efter mordet, och hans redogörelse hamnade som offentlig handling hos polisens Palmeutredare:

Själva utförandet var relativt enkelt. Palme måste avlyssnas för att få litet kläm på hans rörelser. En insatsgrupp kunde rycka ut med kort varsel. Ursprungligen hade man tänkt att bara glutta på den avlyssning som ändå skedde vid Säpo. Men från Säpo förklarades att vem som helst kan räkna ut att avlyssning skett.

Avlyssningen sköttes i stället /dubbla avlyssningar?/ via televerkets säkerhetsavdelning. I slutet av februari 1986 visste man att OP planerade ett biobesök med Mårten.

- - - En för allmänheten okänd polisman, F 13, var operationschef.

Och så vidare. Jag svarar inte för sanningshalten, men den som fört anteckningarna hade god status inom Rosenbad. Granskningskommissionen har läst hans rapporter men har så vitt jag kunnat se aktat sig för att referera eller analysera. Farliga saker, farliga för en utredning att rota i. ”F 13” ej namngiven. Bättre satsa på Christer… SA.

Den som inte vill se…

20.5.2010.

De olika utredningar och komplicerade granskningar som ett antal myndigheter genomfört i uppgivet syfte att lösa Palmemordet är alla formellt mycket ambitiösa. De har kostat stora pengar, och de har krävt stora expertresurser. De har krävt tid. Men de har alla det gemensamt att de aldrig närmat sig brottets kärna. Brottets bakgrund, psykologi. Brottets fakta. De ville inte se…

Att i dag läsa vad olika granskningsorgan en gång i tiden ansåg sig kunna komma fram till, ger mot bakgrund av vad vi i dag vet om hela ärendet Dekorimamannen ett närmast overkligt intryck.

Det var senhösten 1992 som polisens Palmeutredare, officiellt, fick det första meddelandet om de båda kvinnliga huvudvittnenas erfarenheter från Dekorima, men dessa erfarenheter gjorde aldrig något intryck, fick aldrig göra något intryck. I stället ägnade den statliga granskningskommissionen så mycket större uppmärksamhet och utrymme åt en påkostad teoretisk konstruktion som kallades ”gärningsmannaprofilen” GMP. Via vissa uppställda regler skulle det, enligt GMP och granskningskommissionen, vara åtminstone teoretiskt möjligt att på dessa grunder finna den faktiske gärningsmannen, även om kommissionen för all del omger ett sådant utpekande med ett antal reservationer.

Jag återger nu, från granskningsrapporten, de ”Slutsatser” och ”Rekommendationer” som de tillkallade riksrevisionsexperterna anser sig kunna presentera:

Slutsatser

Efter denna genomgång av materialet och redovisningen av hur vi analyserat det anser vi att man kan dra följande slutsatser:

• 
  
  Mordet utfördes inte av en konspiration av gärningsmän.

• 
  
  Mordet genomfördes av en ensamagerande gärningsman, som träffade på Olof Palme vid biografen Grand.

• 
  
  Det finns inte något uppenbart motiv till mordet.

• 
  
  Efter analys av brottet och de olika aktörernas beteende är det möjligt att beskriva en gärningsmannaprofil, som kan användas för att snäva in det omfattande materialet rörande potentiellt misstänkta. Profilen beskriver en personlighetsstörd man, motiverad att begå brottet till följd av Palmehatet.

Rekommendationer

Vi vill avslutningsvis anföra några synpunkter på framtida arbetsuppgifter, som har samband med vår analys och den profil som genererats.

• 
  
  Massmediala strategier kan behöva utvecklas, i syfte att få gärningsmannen att infiltrera utredningen.

• 
  
  Ur effektivitetssynpunkt kan en grundlig utvärdering av potentiellt misstänkta, inklusive psykiatrisk värdering, vara av värde.

• 
  
  Reevaluering av tidigare misstänkta, med tillägg av psykiatrisk värdering kan vara nödvändig i ett senare skede.

• 
  
  Bevakning, spaning mot Palmes grav och mordplatsen vid tillfällen, när det kan antas ha intresse för gärningsmannen att vistas där, kan vara av värde.

• 
  
  Noggrann utvärdering av alla personer som närmat sig Lisbeth Palme på ett irreguljärt sätt, särskilt efter mordet, kan leda fram till gärningsmannen.

• 
  
  Det kan vara nödvändigt att utveckla strategier att söka gärningsmannen med tanke på möjligheten att han inte skulle finnas nämnd i utredningsmaterialet.

Detta är en fullkomligt oerhörd text. Den är skriven av personer som absolut ingenting vet eller bryr sig om bakgrunden till detta statsministermord, och dessa personer har alltså uppenbarligen fått ett antal ingredienser framställda på en bricka, som kan ha förefallit den utredande polisen aptitliga.

Den första slutsatsen slår till med kraften av en bomb. ”Mordet genomfördes inte av en konspiration av gärningsmän.”

Har inte riksrevisorerna fått läsa avsnittet ”Dekorimamannen” där det bland annat kristallklart noteras:

”Nu kommer dom!” – ”Jag är igenkänd! Vad ska jag göra?” – ”Skit i det och gör vad du ska!”

Kan denna dialog kombineras med en ”ensamagerande gärningsman”? ”Grå är all teori” lyder det slitna citatet. Riksrevisorernas text är åskgrå.

Rekommendationerna rör sig också några meter ovanför ett rimligt verklighetsplan. Den första punkten begriper jag över huvud taget inte, och inte den sista heller; de mellanliggande punkterna är snömos.

Vad visar då hela denna ”gärningsmannaprofil”, hela granskningskommissionens tusensidiga malande kring en påstådd ensam gärningsman? Allt detta visar att granskningskommissionen från början, via hemliga direktiv, lockats och letts in på falska spår, i ”statsnyttans” intresse.

Den som utan förutfattad mening hade satt sig ner med detta utgångsmaterial skulle redan under den första veckan ha varit helt övertygad om att mordet på Olof Palme föregicks av en militäriskt stram organisation med ett stort antal deltagare. Detta hade hederliga undersökare aldrig kunnat missa.

Ta dessa walkie-talkies, nära nog aldrig annars sedda på Stockholms gator men denna fredagkväll vimlande i snart sagt varje gathörn; sedda, uppmärksammade. Christer Pettersson var och är polisers och åklagares favoritmisstänkte. Skulle denne Christer Pettersson, med sin asociala ”handel och vandel”, under mordkvällen ha haft till sin disposition ett hemligt nät av walkie-talkies? Frågan blir barock. Me vill välbetalda lejda poliser och åklagare och riksrevisorer att vi ska se framför oss en Christer Pettersson på en gång som den store taktiske och strategiske kriminelle ledaren, en Stockholmsnattens Al Capone, och som den vilsne ensamme gärningsmannen?

Hur kunde allt detta gå så snett? Hur kunde vi journalister så länge låta oss luras? Hur kunde allmänheten tro ett ord av slagorden från rikskriminalpolisens praktiskt taget oemotsagda högkvarter vid Polhemsgatan?

Vad borde ha skett? I samma ögonblick som ansvarsfulla personer – och sådana måste ha funnits! – hade upptäckt att en stor sammansvärjning förelåg skulle, bara som ett exempel, alla Stockholmsbaserade polis- och åklagarkadrer ha kopplats bort, inklusive den mysteriösa och glamorösa säkerhetstjänsten, och ersatts med vanligt hederligt rutinerat folk från säg Göteborgspolisen. Då hade det kunnat bli en start. En hederlig start.

”Mordet genomfördes inte av en konspiration av gärningsmän” – vad kan de tre unga granskningskommissionsmotionärerna ha tänkt när de såg det usla resultatet av deras klart och modigt och vettigt tänkta motion?

”Har den svenska utredningspersonalen varit mindre villig att utreda en konspiration?” var motionärernas centrala fråga. Svaret blev, i tidernas fullbordan:

”Mordet genomfördes inte av en konspiration av gärningsmän.”

Bröllopsyran surrar, som humlan i närmsta körsbärsträd. Inför detta bröllop är den kungliga moralen, så vitt känt, så god som kan begäras, medan den svenska rättsstatens moral en iskall kväll i februari för alltid solkades av ett statsministermord som berövade oss vår anständighet, som klibbar vid vår själ. Alla nyanlända invandrare, meddelas det i dag. ska undervisas i svenska värderingar. Så bra. Sven Anér.

Beatrice Ask: Släpp F-koderna!

21.5.2010. Till Justitieministern, ANGELÄGET!

Nedanstående debattinlägg, som under vecka 21 inflyter på min blogg

http://www.svenanerpalmemordet.blogspot.com/

inges till Justitieministern med begäran om besked beträffande omedelbar utredning och redovisning av de faktiska omständigheter som omnämns i Ai. 318-93. Jag önskar Justitieministerns snara svar och bekräftelse, och jag önskar även avhemligad version av F-koderna, 1-15 i Ai. 319-93.

Sven Anér, Öster Edinge 271,

740 10 Almunge. 0174-500 66.

”Ett historiskt beslut inför Gud…

21.5.2010.

”De i samhället högt uppsatta personerna F1, F 4, F 7 och F8 tog ett historiskt beslut inför Gud och fosterlandet (varför utelämnade man kungen?) att Palme måste bort.”

Den sensationella uppgiften lämnas 1993 av en säkerhetsexpert i nära kontakt med Rosenbad. Jag har tidigare på denna blogg citerat denne man som jag en gång kände – jag kan kalla honom X.

X stod vid denna tidpunkt, 1993, i nära kontakt med säkerhetskällor inom regeringen, och han var också nära lierad med min gode vän journalisten Olle Alsén och i någon mån lierad också med mig. Den verksamhet X den gången bedrev är svåranalyserad, men han togs uppenbarligen på allvar på högre ort och tycks aldrig ha beslagits med direkta lögner. Han fanns med i diskussionen kring Marjasin som jag tidigare redovisat på bloggen.

Jag kan inte generellt svara för sanningshalten i X uppgifter, men de är intressanta även på ett annat plan. Då Alsén på sin tid fick dessa ytterst detaljerade informationer från X sände Alsén dem regelmässigt vidare till kriminalkommissarien Åke Röst, som den gången var sekretessansvarig vid rikskriminalens Palmeenhet och andre eller tredje man inom denna enhet.

Olle Alsén hade band till Röst av ett slags väpnad neutralitet. Alsén hade i botten en mycket skarp skepsis till Palmeenhetens hela arbete, men de båda herrarna kunde ändå ägna sig åt ett visst ta och ge-samarbete. Så, den 30 mars 1993, gick Olle Alsén upp till Åke Röst på rikskriminalen i det stora huset vid Polhemsgatan på Kungsholmen i Stockholm och lämnade in ”Minnesanteckningar rörande Palmemordet”, författade av X, och fick dem registrerade under beteckningen ”Ai. 318-93”.

Dokumentet var därmed inlagt bland alla de andra många tusen handlingarna i den skyhöga Palme-traven och ingick därmed också i det förundersökningsmaterial som den statliga granskningskommissionen 1994-1996 fick att läsa och begrunda.

Men lästes det verkligen av Marjasin & co, av Ericsson & co? Jag har noggrant gått igenom den tusensidiga rapporten, men jag finner inget tecken på att kommissionen, vare sig i sin första eller andra uppsättning, verkligen tagit notis om denna ”Ai. 318-93”. Ett dokument som uppges ge hela den hemliga bakgrunden till ett mord på en statsminister? Neej, jag finner inget sådant tecken. Märkligt – eller inte alls märkligt, eftersom detta är sprängstoff. Och eftersom jag tidigare endast ryktesvis hört talat om denna text har jag heller inte kunnat specifikt begära fram den från rikskriminalens tämligen sparsmakade registratorer.

Men nu plötsligt, här om veckan, anländer ett tjockt postat kuvert, huvudsakligen innehållande dokument som inkommit utifrån till rikskriminalen, vilken nu tycks ha insett att det inte är mycket bevänt med att hemligstämpla handlingar som är skrivna av andra personer, utanför rikskriminalens domvärjo.

Det enda – och förstås viktiga – inslag i handlingen som faktiskt hemligstämplats är klartexterna för kodbeteckningarna F1 – F15, vilka alltså döljer namnen på de 15 framstående svenska personer som, enligt X, utgjort drivkrafterna bakom mordet på Olof Palme! Sant eller ej? Det kan jag ju omöjligt säkert veta. Men X kallades av Marjasin till egen särskild ”hörning” inför kommissionen, vilket måste ha varit ett tecken på hans status, hos kommissionen, hos regeringen.

X ger i dokumentet en upptakt som är både saklig och anspråkslös och enligt min mening trovärdig:

Minnesanteckningar rörande Palmemordet

/till Olle Alsén/: Hej! /Lars/ Borgnäs ringde mej häromdan om ett Norra Magasinet-program /i SVT/ om Palmemordet och undrade om jag kunde delta. Jag har funderat ett tag på hur jag skulle kunna bidra, vilket inte är alldeles enkelt. Antingen kunde jag ha förhållit mej passiv och kommenterat de sakfrågor som någon hänsköt till mej. Eller också kunde jag kommit med någon sorts utspel, som kanske inte platsat i programmet. Nu ringer Borgnäs på nytt och säger att jag inte behövs. Så i stället skriver jag nu detta PM som du får använda som du vill (om du över huvud taget vill ta i det). För egen del vill jag inte – som framgår av innehållet – framträda offentligt med det.

Därpå följer en utomordentligt detaljrik redogörelse, späckad med de femton F-namnen och med ett antal öppet utskrivna namn. Det rör sig om vad jag komprimerat kan kalla IB- och Timbro-tiden, med ageranden och agitationer inom ett kallt, hemligt svenskt krig.

Direkt Palme-anknytning får X-redogörelsen först nederst på sidan 2, av 6. X skriver:

Jag ska nu gå över till händelserna under 1980-talet. Vid 1970-talets slut fanns en grupp militärer inom försvarsmaktens ledning som med oro övervägde socialdemokratins faror för landet på sikt. Man beslöt i all stillhet att börja bygga upp en kuppberedskap mot ett socialistiskt maktövertagande. Det är inte så långsökt som det låter, alla hade Tjeckoslovakien i friskt minne. Den önskade kuppberedskapen måste bestå av en samordnande central enhet, stödd på lokala enheter i ett riksomfattande militärt nätverk. ---

Nätverket ute i landet var enklast att åstadkomma, och snart fanns ett lösligt system av beväpnade militära grupper litet varstans, rekryterade övervägande av hemvärnet, armén och marinen. Det organisatoriska kittet åstadkoms genom att spjälka av en del pålitliga personer ur SSI och ÖB/Säk och bilda den sk Hemliga byrån.---

Den reella vändpunkten sker utan att några egentliga operationer inleds. I Sverige finns tre subversiva huvudgrupperingar. Låt oss i detta dokument kalla dem P3a i näringslivet, P3b inom militären och FRA, samt P3c inom FOA och psykförsvaret. (P3 var i början mitt interna arbetsnamn.) I P3c:s närhet fanns olika forskningsgrupper för öststudier, och från en av dessa kom nu det alarmerande påståendet att Olof Palme var rysk spion. Påståendet grundade sig på en noggrann analys av Palmes aktiviteter inom sexnationsinitiativet och palmekommissionen, parad med en kompletterande analys av diverse ryska fältaktiviteter på svensk jord. Slutsatsen väckte ett enormt uppseende, och den trots allt ganska lösliga grupperingen i smått populistiska organ svetsades ihop till en enhet. De antog namnet Frihetsrörelsen.

De i samhället högt uppsatta personerna F1, F4, F7 och F 8 tog ett historiskt beslut inför Gud och fosterlandet (varför utelämnade man kungen?) att Palme måste bort, röjas ur vägen. F1 betonade att han stödde beslutet, men att hans ämbetsmannaheder hindrade honom att formellt delta. Alla var eniga om att hålla ”tyst och hemligt intill evärdlig tid” om beslutet, men hittills är det åtminstone två som skvallrat ur skolan.

Så långt den första hälften av detta sannerligen historiska Ai.318-93. Kan jag säga historiska? Det är förstås en av svårigheterna. Säg så här i stället: Det hade varit en skyldighet för historiska auktoriteter att bearbeta, kontrollera, analysera detta material, men så vitt jag har kunnat se har detta inte skett, i varje fall inte i form av en allmänt tillgänglig officiell rapport. Åt vitbokshållet.

Varför inte författa denna vitbok nu?

Det ingick i granskningskommissionens uppdrag bland annat att ”undersöka om det finns delar av utredningsmaterialet som inte är tillräckligt bearbetat”. Vad jag här refererar är en del av utredningsmaterialet som sannerligen inte är tillräckligt bearbetat; det är inte bearbetat alls.

Här känns dessa texter brännande, svidande, oavsett om de inte på varje punkt återger en belagd sanning. En komplott på högsta nivå, med partipolitisk förankring och med syfte att ”röja Palme ur vägen”! Dessa påståenden ligger vintern 1993 på granskningskommissionens bord, men denna kommission nonchalerar uppgifterna såväl om ”F1” etc som om ”Dekorimamannen”, för att i stället mot allt vetande och allt vett nagla fast Christer Pettersson vid ett brott som kommissionen vet att denne inte begått.

Det finns en tendens, vid bevakningen av Palmemordet, att felen, falskheterna och de avsiktliga tillkortakommandena antar sådana proportioner att hela ärendet vill försvinna ut i någon ickeexisterande cybermiljö. Men detta är inte cyber, det är kall, iskall fakticitet.

Jag avrundar nu, tills vidare. Kodbeteckningarna F1 – F15 är tills vidare hemliga (jag fick alltså en övertuschad version från rikskriminalens jurister), hemliga för den svenska allmänhet som under 24 år i nåder har fått nöja sig med oväsentliga smulor från förundersökarnas bord, som aldrig fått ta del av väsentligheter. Det var svenska folkets valde statsminister som fegt mördades vid Dekorima, men detta svenska folk har uppenbarligen inte med saken att göra.

Saken vansköts i stället av ljugande tjänstemän, ljugande ämbetsmän, ljugande förtroendevalda politiker. Sven Anér

Summary in English

Information concerning high treason, directed against Swedish Premier Olof Palme, was known to the Swedish administration since early 1993, but the documents have never aroused any Governmental interest, and they have not been disclosed to the Swedish public until May this year. Fifteen Swedes of high standing united under the slogan ”Palme must be removed!” A State Commission, in 1999, with orders to finalize the investigation of the Palme murder, must have read documents Ai.318-93 but let them lie. This is probably the hottest Palme Murder Scandal.

Sven Anér, investigating author and journalist

Till Bryssel!

9.5.2010.

Cour Européenne des Droits de l´Homme.  F k Vice RÅ Kerstin Skarp.

Strasbourg – Cedex, Frankrike.

(Tidigare) mål nr 46216, Anér mot Sverige.

Jag inger ännu inte (se dock nedan!) någon fomell ny anmälan i rubr ärende, men jag önskar angeläget informera Rådet om den oförändrat, eller snarare förvärrat, allvarliga situation som råder i detta ärende. Mordet på Olof Palme.

Något som helst nytt initiativ har ej tagits från de svenska myndigheternas sida. Det enda som händer är att förundersökningsledaren vice RÅ Kerstin Skarp med cirka sex veckors intervaller sänder mig meddelanden där hon endast hävdar att förundersökningen i ärendet mordet på Olof Palme är sekretessbelagd. Hon tar alltså aldrig ställning till mina anklagelser mot Anti Avsan; hon dementerar dem ingalunda. Skarp vägrar att tala med mig.

Anti Avsan själv är praktiskt taget helt tyst, men i samtal med en utskottskollega i riksdagen har han sagt att ”han inte tänker anmäla Sven Anér för förtal eftersom han /Avsan/ i så fall finge dras med detta ärende i hela sitt liv” – vilket alltså är en oväntad kommentar.

Ärendet kan möjligen ta en ny vändning sedan min nya blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot,com

vinner mark. Jag får allt fler besökare, och en debatt börjar växa i bloggens spår. Jag får förfrågningar beträffande myndigheternas totala passivitet. På bloggen noterar jag allt viktigt och väsentligt som framkommer, varför ärendet på detta sätt kan följas.

Den riggade Christer Pettersson-affären framstår allt tydligare som ett avsiktligt falskspel från regeringens, RÅ:s och polisens sida. Jag hävdar att den över ettåriga fängelsevistelse som Pettersson underkastades måste betecknas som ett klart brott mot grundläggande mänskliga rättigheter.

Jag överväger, i bl a detta sammanhang, en ny anmälan till Rådet, varför jag ber er sända  mig en ny blankettsvit samt senaste uppsättning av mänskliga rättighets-katalogen.

Angelägen och fortsatt oroad hälsning!

Sven Anér, Öster Edinge 271, S-740 10 Almunge. 46-174-500 66.

Förundersökarna vet inte namnet på sitt huvudvittne!

10.5.2010.

Likalydande skrivelser till

Förundersökningsledaren i Palmeärendet, vice RÅ Kerstin Skarp,

samt till

Chefen för rikskriminalpolisens Palmeenhet,

Kriminalkommissarien Stig Edqvist.

Begäran om avgörande viktig information rörande huvudvittne i Palmeärendet.

I utredningen rörande mordet på statsminister Olof Palme har från förundersökningsledningen alltid hävdats att det var

Roger Östlund

som kl 23.10 mordkvällen såg Christer Pettersson vid biografen Grand, och som kl 23.15-21 i telefon från Grand samtalade med Sigge Cedergren. Tanken från förundersökningsledarnas sida har uppenbarligen varit att Christer Pettersson kl ca 23.12 skulle ha hunnit ner till Dekorima för att skjuta Olof Palme.

Som jag tidigare vid många tillfällen påtalat är redan denna uppgift felaktig, eftersom Roger Östlund inte kom till biografen Grand förrän kl 23.30.

Men uppgiften blir ännu mer komplicerat felaktig, sedan jag nu i förundersökningsprotokollet  A2 II:1, sidan 94, finner att den ”Roger” som förundersökarna ursprungligen åsyftar är:

Knarkhandlaren Sigge Cedergrens bror, Roger Cedergren.

Första gången ”Roger” tros vara Roger Cedergren är den 3 april 1987.

Första gången ”Roger” tros vara Roger Östlund är den 15 november 1988.

Ingenstans i protokollen förklaras hur denna diskrepans kan ha uppstått, och jag önskar nu en omedelbar förklaring, om en sådan kan finnas. Som saken står i dag kan dessa båda divergerande påståenden i formella förundersökningsprotokoll givetvis inte tillmätas något som helst bevisvärde. Tvärtom förefaller förundersökarna att någon gång efter den 3 april 1987 med falskt uppsåt ha kommit på tanken att, utan att lägga korten på bordet, använda Roger Östlund som angivare av Christer Pettersson. Förundersökarna har då ”lånat” Sigge Cedergrens bror Roger och gjort om denne Roger till en annan och i sammanhanget tydligen lämpligare Roger, nämligen Roger Östlund.

Saken kastar givetvis ett makabert löje över hela detta ärende och dess handläggning, och jag kan, i brist på annan förklaring, inte se annan anledning än att förundersökarna befann sig i bevisnöd gentemot den i ärendet helt oskyldige Christer Pettersson. Möjligen har någon liknande förfalskning av ett bevis i ett mordärende aldrig förekommit i Sverige tidigare. Att förfalskningen utförs i samband med mordet på en statsminister är beklämmande, hisnande beklämmande.

Men sänd mig nu, med vändande post, den förklaring som RÅ och rikskriminalpolisen kan lämna.

Denna skrivelse läggs nu ut på min blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

Även det svar jag förväntar mig kommer givetvis också att läggas ut.

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

o-o-o-o-o

Alla hundratals bloggare! Undersök själva detta svarta ärende! Gå ut på banan och ut på fältet!

Ring förundersökarna, vice RÅ Kerstin Skarp, 08-453 66 00, eller kriminalkommisssarie Stig Edqvist, 08-401 90 00, och fråga om Anti Avsan är Olof Palmes mördare eller om de har någon annan mördare på förslag. Ring gärna också Anti Avsan på riksdagen, 08-786 40 00 och fråga honom om han anser sig orättvist anklagad av Sven Anér.

Detta är ju inte ett ärende som får begravas och samla damm i hemligstämplade handlingar. det är ett ärende som finns levande ute i samhället, ett ärende som måste granskas, med friska ögon!

Så ring – och ring sen mig på 0174-500 66 och berätta vad du fått för svar!

De sju riksdagspartiernas kanslier: Följ det hotfullt skrämmande Palmeärendet på Sven Anérs blogg – endast där finns informationen!

S, mp, v, m, fp, kd, c!

Följ regelbundet Palmeaffären på

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com!

Endast här finns informationen i Sveriges allvarligaste kriminalaffär. Jag går nu till Europarådet för mänskliga rättigheter och fäster Rådets uppmärksamhet vid det närmast oerhörda förhållandet att Christer Pettersson, mot rådets bestämmelser, i över ett år hölls i fängsligt förvar med stöd av påstådda indicier, som på medvetet falska grunder uppdiktats av åklagare och polis, vilka inte ens vet, vad deras huvudvittne heter: Roger Cedergren eller Roger Östlund, stryk det som inte önskas! I ett statsministermord vet inte förundersökarna vad deras huvudvittne heter – groteskt, bland mycket groteskt i denna affär!

Jag påtalar också att Olof Palmes mördare, rådmannen och moderate riksdagsledamoten

Anti Avsan

trots klara faktiska bevis ännu inte har lagförts. Då jag begär besked av vice RÅ, som är förundersökningsledare, får jag som enda svar att generell förundersökningssekretess råder, vilket inte är sant.

Inget enda av mina egna påståenden har hittills dementerats, inte det faktum att det var Anti Avsan som sköt statsminister Olof Palme till döds vid Dekorima!

Släpp aldrig detta ärende, riksdagens partier. Det var er kollega i kammaren som sköts!!

Engagerad och djupt oroad hälsning,

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

12.5.2010. Till Europeiska Unionens råd, Ministerrådet

Rue de la Loi 175, Bryssel. Belgien.

Angående mordet år 1986 på den svenske statsministern Olof Palme samt angående den svenska statens bristande intresse för att detta mord blir utrett enligt gällande lagar och förordningar.

Enligt den Europeiska Unionens regelverk torde samordningen mellan deltagarländernas politik på de allra flesta områden vara väsentlig för unionens existens och fortlöpande arbete. Det handlar om en union, varför avsteg på viktiga punkter rimligen inte kan tillåtas. Förhållandet understryks genom att ett stort antal frågor skall avgöras i enhällighet eller med kvalificerad majoritet.

Avvikelser från den europeiska unionens regelverk kan inte tillåtas ske i stora eller relativt stora frågor – detta är en självklarhet, inom en union av EU:s karaktär och omfattning.

Det måste därför, Ministerrådet, vara utomordentligt angeläget att Rådet noggrant tar del av de med allt större vikt accelererande frågor som gäller det enligt den svenska regeringen ouppklarade mordet på den svenske statsministern Olof Palme den 28 februari 1986.

Jag sammanfattar, mycket komprimerat, det rättsliga läget i dag avseende detta mord:
Två trovärdiga unga kvinnor berättar samstämmigt att de på kvällen, i Stockholms city, den 28 februari 1986, sökte samtala med en man som en av dem kände sedan tidigare och som nu befann sig vid hörnet av Sveavägen och Tunnelgatan, den s k Dekorima-hörnan, medförande dels ett vapen, dels en walkie-talkie.  Ett samtal utspann sig över walkie-talkien, på finska, där Dekorimamannen först fick höra att ”nu kommer dom” och därefter instruerades att ”göra det du ska”. ”Dom” som kom var ostridigt statsminister Palme samt hans maka Lisbeth, gående nedför Sveavägen mot Dekorima. Klockslaget är då ca en minut före mordet. De unga kvinnorna går bort från Dekorima, men hör efter någon minut ett, möjligen två skott.

Det rör sig alltså, Ministerrådet, om utomordentligt klara och avgörande vittnesutsagor, men den efterföljande lagföringen har i praktiken uteblivit. Sedan uppgifterna kommit fram till de förundersökande myndigheterna först i november 1992 har det dröjt till juni månad 1993 innan den person som kvinnorna pekat ut blivit hörd av rikskriminalpolisen, och förhöret ledde inte till någonting, Dekoirmamannen fick gå och har aldrig presenterats som misstänkt. I likhet med praktiskt taget all annan dokumentation är förhöret sekretessbelsgt.

Att händelsen faktiskt ägt rum har i efterhand, 1999, bekräftats av en för ändamålet tillsatt statlig granskningskommission, men inte heller detta konstaterande ledde till att mannen hördes närmare, än mindre greps eller anhölls.

Efter detta statsministermord har mannen, som heter Anti Harald Avsan och vid mordtillfället tjänstgjorde som piketpolis i Stockholms city, fått möjlighet att studera juridik, utnämnts till domare, rådman vid Stockholms tingsrätt, samt 2006 valts till moderat ledamot av Sveriges riksdag.

I min bok från 2008/2009, ”Palmemordet: Affären Anti Avsan” återger jag hela händelseförloppet samt riktar – i den andra upplagan – en klar anklagelse mot Anti Avsan för mordet på Olof Palme. Boken närsluts i denna skrivelse till Ministerrådet.

Jag har också, sedan senaste årsskifte, öppnat en egen blogg,

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com,

vilken fortlöpande behandlar detta ärende. Jag har, praktiskt taget ända sedan mordets första år, stått i kontakt med de svenska rättsvårdande myndigheterna, men min anklagelse mot Avsan har aldrig prövats eller blankt avfärdats. Anti Avsans riksdagsmandat för moderaterna i Stockholms län går ut nu i september 2010. Jag vet inte säkert om han ställer upp för omval.

Praktikskt taget all dokumentation rörande Dekorima-händelserna har av riksåklagaren hemligstämplats, varför svenska folket hittills ej har fått veta egentligen någonting om hur Olof Palmes liv avslutades. Stor, beklämmande tystnad vilar över hela detta över hela världen uppmärksammade mord.

Och detta är ändå endast utanverket. Faktiskt torde det förhålla sig så att detta mord utfördes inom ramen för ett etablissemang inom själva statsetablissemanget, befolkat av flera tiotal poliskmän – vid sidan av polismannen Anti Avsan – samt ett antal statstjänstemän och ämbetsmän. Varifrån det ursprungliga initiativet till mordet på Olof Palme kommit vet jag inte säkert, och något försök till utredning av denna fråga har knappast gjorts inom den svenska rättsstaten.

I bilden ingår fängslandet, 1988, av en missbrukare, Christer Pettersson, men detta fängslande föregicks av en serie av falska indicier, framlagda av de utredande åklagarna och poliserna själva, vilka av allt att döma varit väl medvetna om att skulden för mordet egentligen måste läggas på Anti Avsan.

Anti Avsan har valt att inte anmäla undertecknad Sven Anér för grovt förtal, med hänvisning till att ”han /Avsan/ i så fall skulle få dras med denna historia hela livet”, en förklaring – till en riksdagskollega - som väcker undran.

Ministerrådet, den serie av händelser och händelseförlopp som jag här i yttersta korthet har refererat ger enligt min bestämda mening upphov till ett antal frågor inom EU:s ram:

Dessa frågor torde kunna sammanföras till en enda nämligen:

Är det rimligt eller tänkbart eller på minsta sätt försvarligt att ett av EU:s medlemsländer, i synnerhet med den starka position som Sverige syns ha inom Unionen, under snart ett kvartssekel handlägger ett ytterligt viktigt mordärende så slappt och undermåligt att misstankar måste uppkomma om huruvida situationen är lagligt grundad?

Jag har tidigare i detta ärende informerat instanser och medarbetare inom den Europeiska Unionen – Margot Wallström, Cecilia Malmström - och jag anhåller nu att Ministerrådet måtte granska. Misstanke föreligger rörande den svenska rättsstatens egen långvariga medverkan i det rättsvidriga förlopp som pågått sedan den 28 februari 1986 och vars förberedelser av allt att döma ägt rum redan kring årsskiftet 1985-1986.

Med djupt engagemang, djup oro, samt med önskan om en reaktion!

Sven Anér, Öster Edinge 271, S-740 10 Almunge, Sverige. 0174-500 66, 018-15 12 79.

Kort CV. Född 1921. Fil kand, DHS 1946 - 47, Dagens Nyheters red 1948, Sveriges Radio TV 1963, Från 1971 free lance TV-producent, journalist och författare, 32 böcker, nyhetsbrevet PALME-nytt/ESTONIA-brevet 1993 – 2005. Blogg enligt ovan sedan 2010.

./. Bok.

Ni mörklägger mordet på Olof Palme!

14 maj 2010.

Gemensamt öppet brev till:

Justitieminister Beatrice Ask

Rådmannen och moderate riksdagsledamoten Anti Avsan

Granskningskommissionens huvudsekreterare, JO Hans-Gunnar Axberger

Chefen för rikskriminalpolisens Palmeenhet Stig Edqvist

Statsministern och moderate partiordföranden Fredrik Reinfeldt

Förundersökningsledaren i Palmeärendet vice RÅ Kerstin Skarp

För angelägen kännedom:

EU:s Ministerråd i Bryssel,

Tidningarnas Telegrambyrå.

Mina sex adressater har enligt min bestämda mening i Palmeärendet gjort sig skyldiga till nedanstående brott, försummelser och tillkortakommanden:

ASK: Trots att justitieministern ständigt haft tillgång till allt förundersökningsmaterial i avsnittet ”Dekorimamannen” har justitieministern aldrig velat röra detta ärende samt nonchalerat interpellationen från den 3 september 2009, Jan Lindholm (mp), då Anti Avsan inför kammaren presenterades i helfigur.

Jag hävdar mycket bestämt att justitieministern vet att Anti Avsan är statsminister Olof Palmes mördare.

AVSAN: Har för riksdagskollegan Jan Lindholm (mp) i praktiken erkänt sin direkta koppling till mordet på Olof Palme.

Jag anmodar Avsan att formellt erkänna mordet.

AXBERGER: Har, som ledamot av och huvudsekreterare vid den statliga granskningskommissionen (1999) svarat för  formuleringen av Dekorima-avsnittet i kommissionens slutrapport, och därvid bl a underlåtit att nämna att ett av de båda kvinnliga huvudvittnena underkastades fotokonfrontation och alltså samtidigt underlåtit att nämna att Avsans porträtt inte fanns med bland sex visade bilder och i stället påstått att kvinnorna visat ”ovilja att delta i rekonstruktioner”. Att en livekonfrontation med Avsan ännu ej har arrangerats är närmast otroligt. Axberger påstår vidare, dels ”att en händelse som gett upphov till tipset ägt rum”, dels att ”den i uppslaget förekommande polismannen Anti A har såvitt kan bedömas inget med Dekorimamannen eller med de finska flickorna att göra”, sålunda ett dubbelt ohållbart påstående, så mycket mer som Dekorimahändelsen aldrig skulle ha uppstått om inte den ena av kvinnorna, Anki, hade känt igen Avsan från Upplands Väsby och på finska frågat denne vad klockan var.

Axberger har gjort allt i sin makt för att dölja detta faktum, bl a genom det anmärkningsvärda och avslöjande påståendet - 1999! - att ”misstankarna mot Christer Pettersson successivt stärkts”.

EDQVIST har från första början av sin tjänstgöring vid Palmeenheten varit medveten om att Avsan är gärningsmannen.

Edqvists arbete med denna sak har varit, och är i dag, av ren pro forma-karaktär.

REINFELDT har aldrig uttalat sig i detta hisnande ärende, och han har sålunda aldrig gett mig den information jag för snart tre år sedan begärde, vid ett tillfälle då jag ännu ingalunda var förvissad om Avsans skuld.

Reinfeldt döljer att en av hans föregångare i ämbetet sköts till döds av en polisman som efteråt har avancerat till hög förtroendeman i hans eget parti.

SKARP vidtar i dag så vitt kunnat uppfattas inga som helst framåtsyftande åtgärder i det mordärende där hon är förundersökningsledare. En av hennes senaste ämbetsåtgärder torde vara hennes skrivelse till mig i förra månaden där hon vägrade att för all framtid ta emot telefonsamtal från mig, detta i strid med tryckfrihetsförordningen 1:1.

Skarp vet att hon med sin tjänsteunderskrift när som helst kan begära lagföring av Anti Avsan, men hon väljer att begå det allvarligast tänkbara tjänstefel.

Jag begär nu, av mina adressater, noggranna separata reaktioner på denna skrivelse, och jag begär också att min anklagelse mot er sex, utmynnande i  bland annat skyddande av brottsling, omedelbart, gentemot mig såväl som mot Avsan, på korrekt sätt handläggs inom det rättssamhälle som ni på olika poster företräder. Jag begär omedelbar handläggning. Detta brev går även denna dag , för kännedom och åtgärd, till EU:s Ministerråd i Bryssel.

Sven Anér, Öster Edinge 271, S-740 10 Almunge, Sverige. 0174-500 66.

Svar till Stalan

I Dekorimaaffären har inkommit ett antal handlingar som rikskriminalen fått från utomstående, bland andra journalisten Olle Alsén, men polisens egna förhör i ärendet lämnas inte ut. Polis och åklagare vägrar sålunda att informera om Olof Palmes sista minuter, vilket jag finner upprörande. Engagerad hälsning! Sven Anér

I kulisserna: Alf Karlsson

4.5.2010.

Till Säkerhetspolisen.

Palmeärendet.

På min blogg, www.svenanerpalmemordet.blogspot.com, ligger från och med i morgon, onsdagen den 5 maj, en text ute med rubriken:”Styrdes Palmemordet av höga namngivna Säpobefäl”. Biläggs denna skrivelse.

Jag anmodar nu säkerhetspolisen att ta del av detta inlägg samt sända mig de kommentarer som inlägget kan ge upphov till.

Den fråga som, egentligen allt sedan mordet, livligt har diskuterats är vilken planering som kan ha föregått mordet på Olof Palme. I fallet Christer Pettersson skulle ingen föregående planering ha skett, men, som säkerhetspolisen vet, var det ju heller inte Christer Pettersson som utförde mordet; de ”indicier” som åberopades mot Christer Pettersson var falskeligen arrangerade av bl a personal vid rikskriminalpolisen.

Att statsministermordet var förhandsplanerat framgår tydligt av att mördaren, två minuter före själva mordet, per anonym walkie-talkie, mottog order att utföra mordet; ”Gör vad du ska!”.

Jag frågar nu:

Nr 1: Har Säpo avlyssnat ovannämnda walkie-talkie-sekvens?

Nr 2: Finns denna sekvens bevarad i Säpos ägo?

Nr 3: Har Säpo ytterligare information rörande den aktivitet som föregick Palmemordet?

Nr 4: Kan Säpo kommentera de uppgifter som gavs av – för mig okänd person – i den promemoria ”95-103” som inkom till den dåvarande Palmekommissionen, ledd av Sigvard Marjasin, som blev föremål för en ”hörning” inför denna kommission, men som därefter lämnats utan åtgärd av Palmekommissionen samt av dess efterföljare granskningskommissionen?

Nr 5: I såväl ”95-103” som i den efterföljande ”hörningen” utpekas Säpointendenten Alf Karlsson som en av de tjänstemän som i förväg kände till att ett mord på Olof Palme planerades. Kan säkerhetspolisen kommentera dessa uppgifter?

Nr 6: Om det faktiskt skulle visa sig att mordet på Olof Palme under veckor, kanske månader i förväg planerades och var känt av den svenska säkerhetspolisen hamnar hela denna redan förut mörka affär i än mörkare dager. Kan säkerhetspolisen kommentera?

Nr 7: Och kan säkerhetspolisen förklara att den föreliggande dokumentationen, PM 95-103, och den föreliggande utskriften av ”hörningen”, så vitt känt aldrig har granskats av  den öppna polisen – har säkerhetspolisen granskat?

Nr 8: Har säkerhetspolisen annan information i ämnet? Sänd mig all info, tack!

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

Alf Karlsson: ”Satte inte min fot i polisens ledningscentral på den öppna sidan!”

Det är bröderna Kari och Pertti Poutiainen som i sin bok ”Inuti labyrinten” riktat det skarpaste strålkastarljuset mot Alf Karlssons och andra Säpohöjdares märkliga timmar natten då Olof Palme sköts till döds.

På sidan 504 i boken beskriver bröderna Poutiainen, i en sammanfattning,  hur höga Säpochefer förnekat att de under mordnatten skulle ha befunnit sig i den öppna polisens sambandscentral, medan uppgifter från både den öppna polisen, och även från andra Säpotjänstemän, klart tycks ha visat att bland andra Alf Karlsson ägnat nästan hela mordnatten åt den öppna polisen.

Bröderna Poutiainen skriver:

Enligt Gösta Welander befann sig chefen för terroristroteln, Alf Karlsson, ´hela tiden´ i Stockholmspolisens ledningscentral som förbindelseman. Något som Karlsson själv, inför juristkommissionen, märkligt nog förnekar. Han hävdar att han över huvud taget inte satte sin fot i ledningscentralen på den öppna sidan!

Ord mot ord, sålunda, många ord mot många ord. En omläsning av ”Inuti labyrinten” ger skakande information, en information som i dag märkligt nog har falnat och förtunnats, ner till en närmast lustig krumelur i marginalen: så illa var det väl inte med Säpo? Eller var det just så illa?

Författarna ger ett antal exempel på hur bl a juristkommissionen faktiskt kommer mycket av Säpo-folkets märkliga double talk på spåren, hur kommissionen frågar i omgångar, går tillbaka till den först utfrågade osv. Men aldrig så rejält och noga tillbaka att sanningen avslöjas, endast till just att ”ord står mot ord”.

Jag har tidigare på bloggen berättat om Holmérs och PG Näss märkliga övertagande, på ett mycket tidigt stadium, av alla misstänkta polisärenden (där inget enda polisärende utsattes för närmare granskning). Även den statliga granskningskommissionen från 1999 använder samma låt gå-teknik, inte minst då det gäller Säpo.

Ett uttalande av granskningskommissionen på sidan 106 (första upplagan av kommissionsrapporten) ger den statliga behandlingen av relationen Säpo – Palmeutredningen i ett ynkligt nötskal. Rapporten skriver:

I samband med att kommissionen framställde önskemål att få ta del av säkerhetspolisens material rörande mordutredningen åtog sig säkerhetspolisen att upprätta en sammanställning över de person- och sakakter som på något sätt rör utredningen av mordet på Olof Palme. Enligt senare besked har en sammanställning i och för sig upprättats, men det uppgavs att den var mycket översiktlig och inte innehöll något av värde, varför den inte inkluderades i det material som ställdes till kommissionens förfogande.

Denna text, på kanslispråk, kan transponeras till normalsvenska:

”Det är granskningskommissionen, kan vi få se på era Palmepapper?”

”Nej.”

Kommissionen borde självfallet omedelbart ha gått till sin uppdragsgivare, regeringen, och sagt att uppdraget inte kan utföras om vi inte får se alla papper. Men det gjorde inte kommissionen, varför hela affären Säpo/Palmemord får förbli en inkapslad böld.

Vem skär bölden? I två av mina böcker har jag kunnat använda EWK:s ilskna teckning där en spanare söker sitt svar där gatlyktan lyser klarast. På Säpos behandling av Palmeärendet fick gatlyktan aldrig lysa. Får aldrig lysa?

Det är märkligt. Alla de noggrant genomtänkta böckerna om Palmemordet (Minell, Anér, Wall, Poutiainen, Kanger, Borgnäs m fl) möts aldrig eller nästan aldrig av påståenden om sakfel, eftersom det just inte finns några, medan myndigheters prat så ofta kan reduceras till just prat, utan värde och utan faktabasis , utan störande sanningskärlek.

Skär bölden! Sprid gatlyktans ljus!

Sven Anér

”En utredning måste bygga på kända fakta”

Den statliga granskningskommissionen, den som uppenbarligen var tänkt som den eleganta finalen på ett statsministermord, använder ett språk som tycks mig erinra om forna tiders straffpredikningar. Ge den upproriska allmogen ett par tre timglas från predikstolen så slutar de bråka, av ren utmattning.

Då granskningskommissionen blev till måste visionen ha varit: vi ger dom tusen sidor (det blev 916). Vi säger att det var Christer Pettersson, då blir det minst bråk, men vi pratar också om andra tänkbara gärningsmän eller konstellationer. Fast ganska tyst. Kommissionens – säkerligen huvudsekreterarens, nuvarande JO Hans Gunnar Axbergers – sätt att skriva är sin egen parodi på överhetens budskap till allmogen: ett långt, korrekt kommaterat, flöde av ord och meningar, där egentligen ingenting sägs som inte tas tillbaka i den efterföljande meningen, där allt sägs och ingenting.

Jag kan ge ett exempel från sidan 914, i ett i och för sig mycket väsentligt ämne:

Inriktningen av ett utredningsarbete kan inte bedömas annat än utifrån kända fakta. Det finns ingen anledning att prioritera alla teoretiskt tänkbara  brottshypoteser på samma sätt. Det som är mer sannolikt måste gå före det som är mindre sannolikt. Palmeutredningens prioritering av inriktningen ”ensam gärningsman” – som till sin art är tydlig men till sin grad ganska svårbestämd - måste alltså bedömas utifrån vad som i denna mening är sannolikt.

Jag läser igenom detta sjok av text tills mina vindlingar surrar, och jag finner till slut att texten saknar innehåll, att den utgör en enda lång truism, som ingen förmodas läsa; en minut av straffpredikan.

Och texten blir på denna punkt formidabel: den har författats av den enda grupp av personer i detta land som haft tillgång till all dokumentation i ämnet, med undantag för Säpo-blocket. Men annars allt det andra. Och i detta andra ingår alla papper, vittnesförhör och spaningsuppslag som behandlar den faktiska gärningen och den faktiska gärningsmannen, alltså hela avsnittet om Dekorimamannen.

Stopp ett tag. Måste verkligen dessa granskare ha förstått att mordet på Olof Palme begicks av baseballpolisen Anti Avsan? Jo, det menar jag. Trots att jag inte fått se den kompletta dokumentationen hävdar jag att de åtta förhören med de båda unga kvinnorna, Anneli och Anki, måste ha gett kommissionen den klara uppfattningen att – ja, hur ska jag uttrycka det? –att någonting faktiskt hände mellan Anneli och Anki och Anti Avsan de där korta minuterna före dödsskottet mot en statsminister.

Alltså går det inte, som kommissionen gör, att i evigheter mumla om en ”ensam gärningsman som till sin art är tydlig, men till sin grad ganska svårbestämd” och liknande syrefattigt teoretiserande. Det går inte, det borde inte gå, när kommissionen faktiskt vet att Anti Avsan sköt Olof Palme.

Beskådad på detta sätt blir denna kommission, med alla sina kvitton i starten, med bortmönstrad förste ordförande, med en ersättande ordförande som helt bockade och bugade för den nye huvudsekreteraren, förutbestämd för ett JO-jobb, sammantaget en nedgången rättsstats underpant: så här är det, tro oss, vi har skrivit tusen sidor!

När kommissionen egentligen bara hade behövt skriva en sida utredningstext:

Vi har funnit att gärningsmannen är Anti Avsan, lejd av ett etablissemang med omfattande personresurser. Detta är vår utredning, vilken vi överlämnar till Regeringen.

Orkar ni med ett kort stycke kommissionstext ytterligare?

Detta innebär, för tydlighetens skull, inte att vi anser att mordet  nödvändigtvis måste ha begåtts av en ensamagerande gärningsman. Vad som kan konstateras är att Palmeutredningen inte haft anledning att prioritera brottshypoteser som innefattar konspirationer av skilda slag före dem med ensam gärningsman, men inte heller att utesluta möjligheten av en konspiration.

Bla, bla – men farliga bla. En kommission som mot bättre vetande ljuger sig igenom tusen sidor för att säga ditt och för att säga datt men egentligen inte säga någonting – jo med visst gynnande av Christer Pettersson som presentabel mördare.

Kommissionen säger både att Dekorimahändelsen har ”ägt rum” samt att ”misstankarna mot Christer Pettersson successivt skärpts” – har Axberger haft betalt per ord? Farliga ord, i så fall. Farliga för en rättsstat. Livsfarliga

Klockan har blivit mycket på kvällen,  men jag dras än en gång till granskningskommissionens enorma rapport, noga läst av ingen. Jag hittar formuleringar som svider. Som vanligt ger kommissionen med ena handen och tar med den andra: det var så här fast inte. Detta är en text som egentligen ingen allmänhet har läst, utanför kommissionens väggar:

En utredning av ett statsministermord tilldrar sig vidare ett massmedialt intresse som i sig innefattar ett störningsmoment. Ett stort antal personer har i detta fall intresserat sig personligt, som uppgiftslämnare, ”privatspanare” och kritiker av utredningsarbetet. Detta har väsentligen varit av godo – ”detektiven allmänheten” har fått tillgång till åtskillig information – men också ett störningsmoment, bland annat genom att åtskillig kritik som upplevts som ovederhäftig har stört arbetet. Åt detta har inte mycket bort eller kunnat göras – det är utslag av det normala livet i ett öppet demokratiskt samhälle – men förekommande störningsmoment måste likväl vägas in vid bedömningen av utredningsarbetet.

Jag försöker analysera. Att ”privatspanare” och liknande löst folk har presenterat sanningar, aldrig dementerade, har utgjort ett störningsmoment för poliser som så flitigt arbetat med icke-spår som 33-åringar, kurder och Christer Pettersson.

 Konstaterandet är givetvis barockt, i sig, men det blir värre, värre utan gräns, då det utsägs av statens högsta kontrollanter, av dem som sitter inne med den information som det lösa folket aldrig har fått se i dess helhet men som ändå gett det lösa folket den klara insikten: mordet begicks inom en konspiration som fanns (och finns!) inom ett etablissemang med goda kontakter med rättssamhället självt.

Rättssamhällets härold blir en statstjänsteman som hela tiden haft tillgång till den fullständiga dokumentationen, och som alltså måste ha dragit den enda, ofrånkomliga, skrämmande slutsatsen:

Det var aldrig Christer. Det var alltid Anti.

Bloggens besökarantal stiger brant. Rättssamhället rämnar.

Sven Anér.