Falsk angivelse?

18.5.2010.

Till Vice Riksåklagaren Kerstin Skarp.

Jag anmäler härmed rådmannen och moderate riksdagsledamoten

ANTI HARALD AVSAN för mordet den 28 februari 1986 på dåvarande Statsministern OLOF PALME samt anhåller att Avsan omedelbart lagförs för detta brott.

Skulle RÅ anse att FALSK ANGIVELSE enligt Br B 15.6 härmed föreligger från min sida begär jag att förundersökning beträffande mig och detta eventuella brott omedelbart inleds.

Jag önskar omgående besked från RÅ-ämbetet i denna fråga, och jag önskar därefter fortlöpande besked om vad som händer i dessa båda ärenden: lagföring av Avsan och/eller av mig.

Ärendet rörande Anti Avsan ligger i dag hos såväl Europarådet som hos EU:s Ministerråd, varför jag, sedan utifrån kommande förfrågningar inkommit, önskar veta vilken ställning till detta ärende som RÅ-ämbetet intar.

Det är enligt min mening uppseendeväckande att RÅ-ämbetet genom årtiondena ej vidtagit någon som helst åtgärd avseende Avsan. Han är t ex hörd endast upplysningsvis. Han är ej delgiven misstanke, han har ej genomgått rekonstruktion vid brottsplatsen Dekorima, han har ej genomgått vare sig foto- eller live-konfrontation, trots att de indicier som pekar på hans medverkan vid detta statsministermord är ytterligt graverande samt av den statliga granskningskommissionen, 1999, noterat i ordalagen att ”en händelse som har gett upphov till tipset har ägt rum”; även om kommissionen, som känt, väljer att ej utpeka specifikt Avsan.

Men önskar RÅ i stället åtala mig för falsk angivelse är detta givetvis RÅ:s sak. Därvid blir all Dekorima-dokumentation offentlig, något som torde underlätta en handläggning. Jag utgår från att det ej är frågan om Avsans skuld som i dag bestämmer hemligstämpling av praktiskt taget alla Dekorima-dokument, utan att denna rigida sekretess kan hänföras till andra möjliga bevekelsegrunder.

Jag önskar besked, om möjligt med vändande post. Jag samarbetar för närvarande, preliminärt, med Sveriges Författarförbunds jurister.

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

Granskningskommission i socdem motvind?

19.5.2010.

Det var den 22 januari 1993 som de tre unga socialdemokraterna Kent Carlsson, Ulrica Messing och Martin Nilsson sände sin motion om en granskningskommission i Palmeärendet till riksdagen, och det är intressant att i dag, över sjutton år senare, gå tillbaka till de gamla papperen. Och de gamla tankarna, idéerna.

Redan efter sex dagar fick motionärerna mothugg – från ett toppnamn inom det egna partiet: Lars-Erik Lövdén, vice ordförande i det mäktiga justitieutskottet och alltså skuggminister för rättsfrågor. Lövdén är, i sitt snabba motförslag, mycket bestämd: ingen kommission nu! Han skriver:

Det är fel tidpunkt att nu tillsätta en ny kommission för att nu granska utredningen av mordet på Olof Palme. En sådan kommission skulle bara störa det arbete som Palmegruppen är mitt uppe i. Utredningen har ett omfattande material att gå igenom och bedriva på ett metodiskt och seriöst sätt. Det finns en stark ambition att finna förklaringen till mordet och hitta gärningsmannen.

Frågan om tillsättandet av en ny granskningskommission bör därför inte aktualiseras just nu, säger Lars-Erik Lövdén.

Tummen ner, sålunda, och här kan det tydligen ha varit nära att utredningen kantrat redan innan den sjösatts. Varför blev så inte fallet? Hur fick de unga motionärerna en riksdagsmajoritet med sig? Mot en socialdemokratisk hierarki? Och mot en sittande borgerlig majoritet? Frågan är knappast utredd.

Motionstexten från de tre s-motionärerna är klart ambitiös. Den andas oro, och den ger klara förslag till en blivande kommissions sammansättning. Jag citerar huvuddragen:

Kent Carlsson m fl. Tillsätt ny kommission om Palmemordet.

Under våren och hösten 1992 har det förts en omfattande debatt om utredningen av Palme-mordet. Många av de uppgifter som publicerats av utredarna har ifrågasatts av massmedia. Från bl a massmedia hävdas att flera av de händelser som förekom i samband med mordet inte har utretts på ett ordentligt sätt.

Liknande frågor utreddes för ett par år sedan av den s k Edenman-kommissionen /parlamentarikerkommissionen/. Det har också förekommit uppgifter om att varningar om ett förestående attentat /kupp mot dåvarande statsminister Olof Palme inte har kommit fram till mordutredarna och därigenom inte har kunnat utredas.

Palmemordet är en av de mest traumatiska händelser som drabbat Sverige och det svenska folket under hela efterkrigstiden. Chocken över att det i det lilla lugna landet i norra Europa kunde ske ett mord på landets statsminister skapade en känsla av overklighet.

Av detta skäl och många andra är det viktigt att arbetet med att få tag i den eller de som mördade Olof Palme fortsätter.

För att upprätthålla rättsmoralen och tilltron till vårt rättssystem är det dessutom utomordentligt viktigt att medborgarna har förtroende för den spaningsutredning som görs. När så pass graverande uppgifter framkommit om brister i utredningsarbetet som det har gjort under 1992 minskar tilltron till polis och åklagares arbete och indirekt tilltron till vårt rättssamhälle.

För att undanröja de tvivel som nu finns om att utredningen inte skulle ha utrett vissa händelser ordentligt och att vissa väsentliga uppgifter om attentat/kupp inte har nått utredningen föreslår vi att en ny kommission tillsätts för att göra en granskning av utredningsarbetet.

I denna kommission bör förutom politiker, poliser, åklagare finnas personer som står utanför det traditionella rättsväsendet. Erfarna poliser och brottsundersökare från de nordiska länderna bör finnas med för att undanröja alla eventuella misstankar om att den svenska utredningspersonalen varit mindre villig att utreda det s k polisspåret. Man kan även tänka sig att ha med samhällsforskare, författare, journalister och andra som kan bidra med annorlunda infallsvinklar i granskningen.

Ja, det blev en kommission, även om det tog nästan två år, och det är intressant att jämföra den sammansättning och det uppdrag kommissionen slutligen fick. Det går då raskt att konstatera att egentligen ingen enda från de föreslagna kategorierna fick förtroendet att delta. En politiskt tämligen urvattnad landshövding (Marjasin, följd av Ericsson i andra vändan), en generaldirektör, en docent i juridik, en HSB-representant med bleknat socialdemokratiskt förflutet, en hovrättspresident, ärvd från en av de tidigare kommissionerna. Sammantaget knappast de energiknippen som de tre motionärerna hade velat se. Intressant att förslaget om nordiskt deltagande slopades; det hade kanske kunnat leda framåt.

Exakt vad motionärerna syftar på då de talar om ev kupplaner mot Olof Palme vet jag inte; rykten cirkulerade ju hela tiden. Däremot kan datum för motionen i efterhand betecknas som symboliskt. Den 22 januari – det var två månader innan polisens Palmeutredare hade fått det första (?) tipset om affären Dekorimamannen. Hade någon motionär hört den uppgiften redan i januari?

Knappast troligt. Uppgiften kom inte fram, genom journalisten Olle Alséns försorg, förrän i DN och AB i maj 1993, då den presenterades som en stor överraskning.

Att den socialdemokratiske pampen Lövdén som en hök lyfter mot sina tre rookies så fort motionen läggs fram är som sagt intressant, men jag har inte hela bakgrunden till detta skeende, som alltså pågick under borgerligt maktinnehav.

Jag har tidigare diskuterat frågan om Marjasins silkessnöre, och jag får just med posten in ett meddelande från justitiedepartementet, där en vänlig tjänsteman meddelar att Marjasin kan ha blivit säkerhetsundersökt, inför utnämningen, någon gång 1994. Men papperen, om de finns, förvaras, hos riksarkivet, som helst brukar vilja att jag kommer själv till Kungsklippan och letar. Vi får se hur det blir med den saken. Saken kan onekligen kännas lockande att se närmare på.

Som summering kan jag väl säga att denna granskningskommission tillkom under allmän motvilja från både den borgerliga och den 1994 efterföljande socialdemokratiska regeringen. Kent, Ulrica och Martin fick aldrig någon tack för sitt initiativ, kommissionen kallstartade i ett par repriser, och resultatet kom att omfatta över tusen sidor text men lite ull.

Kommissioner är sällan några höjdare i utredningssammanhang, det som tas fram är det förväntade, och kärvar hanteringen kan vrenskande utredare lirkas till rätta av de många makthavarna i Rosenbad.

Den verkligt stora frågan är förstås: hur många, inom Rosenbad och annorstädes, visste på förhand, att mordet på Olof Palme var väl känt i förväg bland personer som hade anledning att känna till dessa ting.

Palmeutredarna inom polisen, och vice RÅ, har tillgång till dokument där hela händelseförloppet vid Dekorima betecknas som på förhand känt. En insatt person, som jag inte namnger, skrev en rapport strax efter mordet, och hans redogörelse hamnade som offentlig handling hos polisens Palmeutredare:

Själva utförandet var relativt enkelt. Palme måste avlyssnas för att få litet kläm på hans rörelser. En insatsgrupp kunde rycka ut med kort varsel. Ursprungligen hade man tänkt att bara glutta på den avlyssning som ändå skedde vid Säpo. Men från Säpo förklarades att vem som helst kan räkna ut att avlyssning skett.

Avlyssningen sköttes i stället /dubbla avlyssningar?/ via televerkets säkerhetsavdelning. I slutet av februari 1986 visste man att OP planerade ett biobesök med Mårten.

- - - En för allmänheten okänd polisman, F 13, var operationschef.

Och så vidare. Jag svarar inte för sanningshalten, men den som fört anteckningarna hade god status inom Rosenbad. Granskningskommissionen har läst hans rapporter men har så vitt jag kunnat se aktat sig för att referera eller analysera. Farliga saker, farliga för en utredning att rota i. ”F 13” ej namngiven. Bättre satsa på Christer… SA.

Den som inte vill se…

20.5.2010.

De olika utredningar och komplicerade granskningar som ett antal myndigheter genomfört i uppgivet syfte att lösa Palmemordet är alla formellt mycket ambitiösa. De har kostat stora pengar, och de har krävt stora expertresurser. De har krävt tid. Men de har alla det gemensamt att de aldrig närmat sig brottets kärna. Brottets bakgrund, psykologi. Brottets fakta. De ville inte se…

Att i dag läsa vad olika granskningsorgan en gång i tiden ansåg sig kunna komma fram till, ger mot bakgrund av vad vi i dag vet om hela ärendet Dekorimamannen ett närmast overkligt intryck.

Det var senhösten 1992 som polisens Palmeutredare, officiellt, fick det första meddelandet om de båda kvinnliga huvudvittnenas erfarenheter från Dekorima, men dessa erfarenheter gjorde aldrig något intryck, fick aldrig göra något intryck. I stället ägnade den statliga granskningskommissionen så mycket större uppmärksamhet och utrymme åt en påkostad teoretisk konstruktion som kallades ”gärningsmannaprofilen” GMP. Via vissa uppställda regler skulle det, enligt GMP och granskningskommissionen, vara åtminstone teoretiskt möjligt att på dessa grunder finna den faktiske gärningsmannen, även om kommissionen för all del omger ett sådant utpekande med ett antal reservationer.

Jag återger nu, från granskningsrapporten, de ”Slutsatser” och ”Rekommendationer” som de tillkallade riksrevisionsexperterna anser sig kunna presentera:

Slutsatser

Efter denna genomgång av materialet och redovisningen av hur vi analyserat det anser vi att man kan dra följande slutsatser:

• 
  
  Mordet utfördes inte av en konspiration av gärningsmän.

• 
  
  Mordet genomfördes av en ensamagerande gärningsman, som träffade på Olof Palme vid biografen Grand.

• 
  
  Det finns inte något uppenbart motiv till mordet.

• 
  
  Efter analys av brottet och de olika aktörernas beteende är det möjligt att beskriva en gärningsmannaprofil, som kan användas för att snäva in det omfattande materialet rörande potentiellt misstänkta. Profilen beskriver en personlighetsstörd man, motiverad att begå brottet till följd av Palmehatet.

Rekommendationer

Vi vill avslutningsvis anföra några synpunkter på framtida arbetsuppgifter, som har samband med vår analys och den profil som genererats.

• 
  
  Massmediala strategier kan behöva utvecklas, i syfte att få gärningsmannen att infiltrera utredningen.

• 
  
  Ur effektivitetssynpunkt kan en grundlig utvärdering av potentiellt misstänkta, inklusive psykiatrisk värdering, vara av värde.

• 
  
  Reevaluering av tidigare misstänkta, med tillägg av psykiatrisk värdering kan vara nödvändig i ett senare skede.

• 
  
  Bevakning, spaning mot Palmes grav och mordplatsen vid tillfällen, när det kan antas ha intresse för gärningsmannen att vistas där, kan vara av värde.

• 
  
  Noggrann utvärdering av alla personer som närmat sig Lisbeth Palme på ett irreguljärt sätt, särskilt efter mordet, kan leda fram till gärningsmannen.

• 
  
  Det kan vara nödvändigt att utveckla strategier att söka gärningsmannen med tanke på möjligheten att han inte skulle finnas nämnd i utredningsmaterialet.

Detta är en fullkomligt oerhörd text. Den är skriven av personer som absolut ingenting vet eller bryr sig om bakgrunden till detta statsministermord, och dessa personer har alltså uppenbarligen fått ett antal ingredienser framställda på en bricka, som kan ha förefallit den utredande polisen aptitliga.

Den första slutsatsen slår till med kraften av en bomb. ”Mordet genomfördes inte av en konspiration av gärningsmän.”

Har inte riksrevisorerna fått läsa avsnittet ”Dekorimamannen” där det bland annat kristallklart noteras:

”Nu kommer dom!” – ”Jag är igenkänd! Vad ska jag göra?” – ”Skit i det och gör vad du ska!”

Kan denna dialog kombineras med en ”ensamagerande gärningsman”? ”Grå är all teori” lyder det slitna citatet. Riksrevisorernas text är åskgrå.

Rekommendationerna rör sig också några meter ovanför ett rimligt verklighetsplan. Den första punkten begriper jag över huvud taget inte, och inte den sista heller; de mellanliggande punkterna är snömos.

Vad visar då hela denna ”gärningsmannaprofil”, hela granskningskommissionens tusensidiga malande kring en påstådd ensam gärningsman? Allt detta visar att granskningskommissionen från början, via hemliga direktiv, lockats och letts in på falska spår, i ”statsnyttans” intresse.

Den som utan förutfattad mening hade satt sig ner med detta utgångsmaterial skulle redan under den första veckan ha varit helt övertygad om att mordet på Olof Palme föregicks av en militäriskt stram organisation med ett stort antal deltagare. Detta hade hederliga undersökare aldrig kunnat missa.

Ta dessa walkie-talkies, nära nog aldrig annars sedda på Stockholms gator men denna fredagkväll vimlande i snart sagt varje gathörn; sedda, uppmärksammade. Christer Pettersson var och är polisers och åklagares favoritmisstänkte. Skulle denne Christer Pettersson, med sin asociala ”handel och vandel”, under mordkvällen ha haft till sin disposition ett hemligt nät av walkie-talkies? Frågan blir barock. Me vill välbetalda lejda poliser och åklagare och riksrevisorer att vi ska se framför oss en Christer Pettersson på en gång som den store taktiske och strategiske kriminelle ledaren, en Stockholmsnattens Al Capone, och som den vilsne ensamme gärningsmannen?

Hur kunde allt detta gå så snett? Hur kunde vi journalister så länge låta oss luras? Hur kunde allmänheten tro ett ord av slagorden från rikskriminalpolisens praktiskt taget oemotsagda högkvarter vid Polhemsgatan?

Vad borde ha skett? I samma ögonblick som ansvarsfulla personer – och sådana måste ha funnits! – hade upptäckt att en stor sammansvärjning förelåg skulle, bara som ett exempel, alla Stockholmsbaserade polis- och åklagarkadrer ha kopplats bort, inklusive den mysteriösa och glamorösa säkerhetstjänsten, och ersatts med vanligt hederligt rutinerat folk från säg Göteborgspolisen. Då hade det kunnat bli en start. En hederlig start.

”Mordet genomfördes inte av en konspiration av gärningsmän” – vad kan de tre unga granskningskommissionsmotionärerna ha tänkt när de såg det usla resultatet av deras klart och modigt och vettigt tänkta motion?

”Har den svenska utredningspersonalen varit mindre villig att utreda en konspiration?” var motionärernas centrala fråga. Svaret blev, i tidernas fullbordan:

”Mordet genomfördes inte av en konspiration av gärningsmän.”

Bröllopsyran surrar, som humlan i närmsta körsbärsträd. Inför detta bröllop är den kungliga moralen, så vitt känt, så god som kan begäras, medan den svenska rättsstatens moral en iskall kväll i februari för alltid solkades av ett statsministermord som berövade oss vår anständighet, som klibbar vid vår själ. Alla nyanlända invandrare, meddelas det i dag. ska undervisas i svenska värderingar. Så bra. Sven Anér.

Beatrice Ask: Släpp F-koderna!

21.5.2010. Till Justitieministern, ANGELÄGET!

Nedanstående debattinlägg, som under vecka 21 inflyter på min blogg

http://www.svenanerpalmemordet.blogspot.com/

inges till Justitieministern med begäran om besked beträffande omedelbar utredning och redovisning av de faktiska omständigheter som omnämns i Ai. 318-93. Jag önskar Justitieministerns snara svar och bekräftelse, och jag önskar även avhemligad version av F-koderna, 1-15 i Ai. 319-93.

Sven Anér, Öster Edinge 271,

740 10 Almunge. 0174-500 66.

”Ett historiskt beslut inför Gud…

21.5.2010.

”De i samhället högt uppsatta personerna F1, F 4, F 7 och F8 tog ett historiskt beslut inför Gud och fosterlandet (varför utelämnade man kungen?) att Palme måste bort.”

Den sensationella uppgiften lämnas 1993 av en säkerhetsexpert i nära kontakt med Rosenbad. Jag har tidigare på denna blogg citerat denne man som jag en gång kände – jag kan kalla honom X.

X stod vid denna tidpunkt, 1993, i nära kontakt med säkerhetskällor inom regeringen, och han var också nära lierad med min gode vän journalisten Olle Alsén och i någon mån lierad också med mig. Den verksamhet X den gången bedrev är svåranalyserad, men han togs uppenbarligen på allvar på högre ort och tycks aldrig ha beslagits med direkta lögner. Han fanns med i diskussionen kring Marjasin som jag tidigare redovisat på bloggen.

Jag kan inte generellt svara för sanningshalten i X uppgifter, men de är intressanta även på ett annat plan. Då Alsén på sin tid fick dessa ytterst detaljerade informationer från X sände Alsén dem regelmässigt vidare till kriminalkommissarien Åke Röst, som den gången var sekretessansvarig vid rikskriminalens Palmeenhet och andre eller tredje man inom denna enhet.

Olle Alsén hade band till Röst av ett slags väpnad neutralitet. Alsén hade i botten en mycket skarp skepsis till Palmeenhetens hela arbete, men de båda herrarna kunde ändå ägna sig åt ett visst ta och ge-samarbete. Så, den 30 mars 1993, gick Olle Alsén upp till Åke Röst på rikskriminalen i det stora huset vid Polhemsgatan på Kungsholmen i Stockholm och lämnade in ”Minnesanteckningar rörande Palmemordet”, författade av X, och fick dem registrerade under beteckningen ”Ai. 318-93”.

Dokumentet var därmed inlagt bland alla de andra många tusen handlingarna i den skyhöga Palme-traven och ingick därmed också i det förundersökningsmaterial som den statliga granskningskommissionen 1994-1996 fick att läsa och begrunda.

Men lästes det verkligen av Marjasin & co, av Ericsson & co? Jag har noggrant gått igenom den tusensidiga rapporten, men jag finner inget tecken på att kommissionen, vare sig i sin första eller andra uppsättning, verkligen tagit notis om denna ”Ai. 318-93”. Ett dokument som uppges ge hela den hemliga bakgrunden till ett mord på en statsminister? Neej, jag finner inget sådant tecken. Märkligt – eller inte alls märkligt, eftersom detta är sprängstoff. Och eftersom jag tidigare endast ryktesvis hört talat om denna text har jag heller inte kunnat specifikt begära fram den från rikskriminalens tämligen sparsmakade registratorer.

Men nu plötsligt, här om veckan, anländer ett tjockt postat kuvert, huvudsakligen innehållande dokument som inkommit utifrån till rikskriminalen, vilken nu tycks ha insett att det inte är mycket bevänt med att hemligstämpla handlingar som är skrivna av andra personer, utanför rikskriminalens domvärjo.

Det enda – och förstås viktiga – inslag i handlingen som faktiskt hemligstämplats är klartexterna för kodbeteckningarna F1 – F15, vilka alltså döljer namnen på de 15 framstående svenska personer som, enligt X, utgjort drivkrafterna bakom mordet på Olof Palme! Sant eller ej? Det kan jag ju omöjligt säkert veta. Men X kallades av Marjasin till egen särskild ”hörning” inför kommissionen, vilket måste ha varit ett tecken på hans status, hos kommissionen, hos regeringen.

X ger i dokumentet en upptakt som är både saklig och anspråkslös och enligt min mening trovärdig:

Minnesanteckningar rörande Palmemordet

/till Olle Alsén/: Hej! /Lars/ Borgnäs ringde mej häromdan om ett Norra Magasinet-program /i SVT/ om Palmemordet och undrade om jag kunde delta. Jag har funderat ett tag på hur jag skulle kunna bidra, vilket inte är alldeles enkelt. Antingen kunde jag ha förhållit mej passiv och kommenterat de sakfrågor som någon hänsköt till mej. Eller också kunde jag kommit med någon sorts utspel, som kanske inte platsat i programmet. Nu ringer Borgnäs på nytt och säger att jag inte behövs. Så i stället skriver jag nu detta PM som du får använda som du vill (om du över huvud taget vill ta i det). För egen del vill jag inte – som framgår av innehållet – framträda offentligt med det.

Därpå följer en utomordentligt detaljrik redogörelse, späckad med de femton F-namnen och med ett antal öppet utskrivna namn. Det rör sig om vad jag komprimerat kan kalla IB- och Timbro-tiden, med ageranden och agitationer inom ett kallt, hemligt svenskt krig.

Direkt Palme-anknytning får X-redogörelsen först nederst på sidan 2, av 6. X skriver:

Jag ska nu gå över till händelserna under 1980-talet. Vid 1970-talets slut fanns en grupp militärer inom försvarsmaktens ledning som med oro övervägde socialdemokratins faror för landet på sikt. Man beslöt i all stillhet att börja bygga upp en kuppberedskap mot ett socialistiskt maktövertagande. Det är inte så långsökt som det låter, alla hade Tjeckoslovakien i friskt minne. Den önskade kuppberedskapen måste bestå av en samordnande central enhet, stödd på lokala enheter i ett riksomfattande militärt nätverk. ---

Nätverket ute i landet var enklast att åstadkomma, och snart fanns ett lösligt system av beväpnade militära grupper litet varstans, rekryterade övervägande av hemvärnet, armén och marinen. Det organisatoriska kittet åstadkoms genom att spjälka av en del pålitliga personer ur SSI och ÖB/Säk och bilda den sk Hemliga byrån.---

Den reella vändpunkten sker utan att några egentliga operationer inleds. I Sverige finns tre subversiva huvudgrupperingar. Låt oss i detta dokument kalla dem P3a i näringslivet, P3b inom militären och FRA, samt P3c inom FOA och psykförsvaret. (P3 var i början mitt interna arbetsnamn.) I P3c:s närhet fanns olika forskningsgrupper för öststudier, och från en av dessa kom nu det alarmerande påståendet att Olof Palme var rysk spion. Påståendet grundade sig på en noggrann analys av Palmes aktiviteter inom sexnationsinitiativet och palmekommissionen, parad med en kompletterande analys av diverse ryska fältaktiviteter på svensk jord. Slutsatsen väckte ett enormt uppseende, och den trots allt ganska lösliga grupperingen i smått populistiska organ svetsades ihop till en enhet. De antog namnet Frihetsrörelsen.

De i samhället högt uppsatta personerna F1, F4, F7 och F 8 tog ett historiskt beslut inför Gud och fosterlandet (varför utelämnade man kungen?) att Palme måste bort, röjas ur vägen. F1 betonade att han stödde beslutet, men att hans ämbetsmannaheder hindrade honom att formellt delta. Alla var eniga om att hålla ”tyst och hemligt intill evärdlig tid” om beslutet, men hittills är det åtminstone två som skvallrat ur skolan.

Så långt den första hälften av detta sannerligen historiska Ai.318-93. Kan jag säga historiska? Det är förstås en av svårigheterna. Säg så här i stället: Det hade varit en skyldighet för historiska auktoriteter att bearbeta, kontrollera, analysera detta material, men så vitt jag har kunnat se har detta inte skett, i varje fall inte i form av en allmänt tillgänglig officiell rapport. Åt vitbokshållet.

Varför inte författa denna vitbok nu?

Det ingick i granskningskommissionens uppdrag bland annat att ”undersöka om det finns delar av utredningsmaterialet som inte är tillräckligt bearbetat”. Vad jag här refererar är en del av utredningsmaterialet som sannerligen inte är tillräckligt bearbetat; det är inte bearbetat alls.

Här känns dessa texter brännande, svidande, oavsett om de inte på varje punkt återger en belagd sanning. En komplott på högsta nivå, med partipolitisk förankring och med syfte att ”röja Palme ur vägen”! Dessa påståenden ligger vintern 1993 på granskningskommissionens bord, men denna kommission nonchalerar uppgifterna såväl om ”F1” etc som om ”Dekorimamannen”, för att i stället mot allt vetande och allt vett nagla fast Christer Pettersson vid ett brott som kommissionen vet att denne inte begått.

Det finns en tendens, vid bevakningen av Palmemordet, att felen, falskheterna och de avsiktliga tillkortakommandena antar sådana proportioner att hela ärendet vill försvinna ut i någon ickeexisterande cybermiljö. Men detta är inte cyber, det är kall, iskall fakticitet.

Jag avrundar nu, tills vidare. Kodbeteckningarna F1 – F15 är tills vidare hemliga (jag fick alltså en övertuschad version från rikskriminalens jurister), hemliga för den svenska allmänhet som under 24 år i nåder har fått nöja sig med oväsentliga smulor från förundersökarnas bord, som aldrig fått ta del av väsentligheter. Det var svenska folkets valde statsminister som fegt mördades vid Dekorima, men detta svenska folk har uppenbarligen inte med saken att göra.

Saken vansköts i stället av ljugande tjänstemän, ljugande ämbetsmän, ljugande förtroendevalda politiker. Sven Anér

Summary in English

Information concerning high treason, directed against Swedish Premier Olof Palme, was known to the Swedish administration since early 1993, but the documents have never aroused any Governmental interest, and they have not been disclosed to the Swedish public until May this year. Fifteen Swedes of high standing united under the slogan ”Palme must be removed!” A State Commission, in 1999, with orders to finalize the investigation of the Palme murder, must have read documents Ai.318-93 but let them lie. This is probably the hottest Palme Murder Scandal.

Sven Anér, investigating author and journalist