Var sitter Thomas Bodström?

19.1.2013. Jag funderar i denna lördags rysskyla, med det algeriska gisslandramat, ännu ouppklarat , på näthinna och trumhinna:
Thomas Bodström kom kring millennieskiftet till Göran Persson, som ny och fräsch jurist med idrottsmeriter – skulle här sopas med ny kvast? Knappast, i varje fall hände ingenting i Palmehärvan.
Det går att fråga sig vad som föregår utnämningar av justitieministrar i mordets eviga skugga? Satte sig Göran Persson ned med Thomas Bodström över en caffe latte och sonderade: hur ser du på Palmeärendet? Du tänker väl inte röra upp himmel och jord? Bra, då kan jag lita på det…
Och i dag går Bodström ut, på tvärs mot dagens hela expertis, och talar om för Leif GW Persson vilken aningslös person han är som friar Christer Pettersson. Och Jan Guillou gläfser med som Bodströms supporter.
Viktigaste kriteriet för blivande justitieministrar sedan 1986: håll fast vid Christer Pettersson till varje pris, gå aldrig in i en Palmedebatt, så ska det dig väl gå på taburetten. Jag nämnde ordet ointellektuell. Ja. Ointellektuell är framför allt den som inte tar minsta hänsyn till föreliggande faktiska skeenden och förhållanden utan hakar sig fast vid ett antal obevisade påståenden – detta är ett ointellektuellt sätt att förhålla sig till stora frågor. Ännu sedan Christer Pettersson för flera år sedan dog, på sätt som aldrig har i botten deklarerats, får han göra kuslig nytta som syndabock, omkommen med poliser i sin närhet, på en sjukhusgång.
Det mest ointellektuella – om jag håller fast vid detta ganska otäcka ord – är att statliga instanser och allmänna tyckare aldrig tycks ha satt sig ner och reflekterat över – ofta omnämnt av mig – att Christer Pettersson påstås ha haft tillgång till praktiskt taget outtömliga personella och tekniska resurser, medan han i själva verket var ute på en normaldimmig fyllekväll, en ensam man, men ingalunda gärningsman.
Vett och sans och förstånd försvinner ut i februarinatten. Ska det få fortsätta att försvinna? Jag tyckte mig se en glimt av insikt när alltså en reporter från en stor tidning i veckan ringde mig och i klartext undrade hur jag i dag såg på fallet Anti Avsan, detta är första gången en intervjuande reporter har tagit det namnet i sin mun.
Avsan. Vad som framför allt binder honom vid brottet är hans konsekventa vägran att slå ifrån sig, att initiera ett förtalsärende. Tänk efter själv, blockbesökare! Hur hade du gjort? Om, i tryckta skrifter, de värsta tänkbara beskyllningar hade riktats mot dig – och du hade varit oskyldig? Självfallet hade du rivit upp himmel och jord. Men Avsan sitter lugn på sin riksdagsbänk, skriver små motioner, petar i sitt civilutskott: ingen moderat stjärna, men, ja, trovärdig är det meningen att vi ska tycka, när vi då och då ser honom stå och tala i sin bänk.
Finns parallell till fallet Avsan? I Sverige, någonsin? Utomlands?
Sven Anér

6 kommentarer:

  1. "Finns parallell till fallet Avsan? I Sverige, någonsin? Utomlands?"

    Jag vet inte. Det är i alla fall extremt uppseendeväckande att -- om Avsan nu är mördaren -- han har kunnat göra en så utmärkt karriär i "allmänhetens tjänst". Jag jämför gärna med mordet på John F Kennedy där mördaren James Files fick en helt annan karriär än Anti Avsan. Files fanns efter mordet på listan över personer som skulle elimineras (liksom de andra två torpederna i hans skyttegrupp på Dealey Plaza: John Roselli (1905-1976) och Charles Nicoletti (1916-1977)) men han överlevde mirakulöst nog alla försök från den "monolitiska och hänsynslösa konspirationen" att röja undan honom och kunde 2003 avge sitt erkännande.

    SvaraRadera
  2. Om jag hade varit Avsan hade jag gjort likadant som han, nämligen nonchalerat Sven Anérs beskyllningar helt! Vet man själv att man har rent samvete , att man inte har med det hela att göra så varför inte inte sitta lugnt i sin riksdagsbänk, skriva motioner, tala om brottsbekämpning i TV?

    SvaraRadera
  3. Anonymtomte: "Vet man själv att man har rent samvete [...]"

    Hur vet du att Avsan har rent samvete?

    SvaraRadera
  4. Vissa vittnen till polis-spåret har ännu inte förhörts. Men flera år efter mordet blir nya vittnen kända. Först i november 1992 gav Katja och Pirjo sina fällande iakttagelser tillkänna.

    Katja och Pirjo kommer från Finland. De bor i en nordlig förort till Stockholm. 1985 gick Katja regelmässigt till en Fitness-studio. Från denna minns hon en finsktalande man. Landsmannen heter Pertti. Han är känd i fitness-studion, går ofta dit, men Katja intresserade sig inte för honom.

    På kvällen den 28:e februari kommer Katja och Pirjo samtidigt med Olof Palme ut ur en biograf, men en annan biograf cirka en kilometer bort, på Kungsgatan. Katja och Pirjo vill titta i fönstren på en möbelaffär på Sveavägen. Klockan är 23.18. Trehundra meter norr om dem går makarna Palme. 23.19 har Katja och Pirjo nått Sveavägen. Och nu märker de att de inte har någon klocka. För att inte missa sitt pendeltåg måste de fråga någon hur mycket klockan är.

    Olof och Lisbet Palme kommer i motsatt riktning. Det är nu bara 200 meters avstånd mellan dem. 23.20 står paret Palme framför skyltfönstret till den Indiska butiken "Saris". Katja och Pirjo befinner sig 100 meter söder om dem. Framför färgaffären Dekorima ser de en man med sänkta armar. Katja går fram till den här manen för att fråga honom om klockan. Exakt i detta ögonblick märker hon att hon känner den här mannen, till och med med efternamn. Det är Perrti, finnen från fitness-studion. Alltså talar Katja med honom på finska direkt. Men Perrti svarar inte. Han tittar bara nervöst på Katja. Hon blir lite konfys, tar tag i Perttis jacka och frågar igen "varför vill du inte säga hur mycket klockan är?" I detta ögonblick kommer det en röst ur walkie-talkien. En walkie-talkie Pertti har gömd i sitt axelhölster. Rösten säger på finska "nu kommer dom", Pertti svarar på finska "jag har blivit igenkänd, vad skall jag göra?" Svaret, ännu en gång på finska "skit i det, gör vad du ska!"

    Katja och Pirjo finner situationen obehaglig, eftersom de även har sett pistolen som Pertti har i sitt andra axelhölster. De vänder sig om och beger sig snabbt därifrån i riktning centralstationen. Kort därefter hör de två skott. Bara hundra meter bort från mordplatsen vänder de sig om. De kan inte se någonting. De hoppas att det bara var avgasknallarna från förbifarande amerikanska gatukryssare. Tidningarna gör nästa dag deras förhoppning till intet.

    Katja och Pirjo är övertygade, de har frågat en statsministermördare efter klockan. Visserligen har de inte sett honom skjuta, men att det måste ha varit mannen vid färgaffären blir klart från vittnesmål av vittnet Morelius. Han såg vad som passerade från sin parkerade bil i hörnet Tunnelgatan / Sveavägen och märkte att mördaren under de sista minuterna före mordet inte rörde sig ur fläcken. Det måste alltså ha varit samma man som Katja och Pirjo frågade efter klockan.

    Nu fruktar Katja för sitt liv, för Pertti har känt igen henne. Katja och Pirjo lovar varandra att inte berätta dessa iakttagelser för någon. Efter sju år berättar Pirjo sin historia i förtroende för en vän. Vännen berättar historien vidare för en journalist. Och journalisten går vidare till spaningsgruppen, som intresserar sig väldigt mycket för de båda finnarna. Spaningsgruppen arresterar inte Pertti, istället består deras första handling av en husundersökning hos Katja. Möjlig grund för detta: även Pertti är polis.

    Pertti är alltså ett figurerat namn.
    Klart som krovspa vem som stod vid dekorima och om Säpo inte varit inblandad i Olofs död skulle dom lätt via televerket eller FRA kunnat identifiera vem det är men Säpo såg till ha en insyltad Gubbe som hög chef som skötte inspelningar från etern under Mordnatten haha

    SvaraRadera
  5. Katja och Pirjo är till dags dato minst åtta gånger förhörda. De är efter detta väldigt förskrämda. När andra - mindre viktiga vittnen - har fått se över hundra fotografier har man visat Katja och Pirjo sammanlagt tio. En konfrontation mellan Katja, Piro och Pertti har inte skett. Även andra vittnen till mordet har hittills inte konfronterats med Pertti. Händelsevis arbetar Pertti vid Rikskriminalen, alltså vid samma avdelning som hela spaningsgruppen tillhör.

    Juni 1994 blev spaningsledaren Hans Ölvebro åtalad på grund av inaktivitet. Den ansvariga riksåklagaren har dock inte öppnat en process mot Ölvebro, eftersom han "hade förhört alla vittnen".

    Hans Ölvebro stängde väldigt hårt ögonen för alla fakta som visade på ett deltagande av polisen i Palme-mordet. Vill han inte finna mördaren? Han säger om sina spaningsmål tydligt "vi är intresserade av alla tips. Vi arbetar opartiskt med en serie av tänkbara motiv. Det enda spår som jag vägrar att befatta mig med är polisspåret."

    Varför tystar Säpo både krantz och busschauffören som såg dessa Polismän som uppträdde konstigt och varför tystar man finska flickorna?

    SvaraRadera
  6. Bodström som lyckades få Tito beltran fälld för en 8år gammal grej och inte ett enda bevis, borde väl kunna börja granska Säpo.

    SvaraRadera

Läs sidan "Om kommentarer"