20.11.2013.
På en och samma dag, den
19 november 2013, kunde alla svenska medier meddela att åtal har
följt i två allvarliga fall: strykjärnsmisshandeln på
internatskolan Lundsberg och den dubbla olyckan vid den öppnade (!)
Hjulstabron över Mälaren.
Det kommer alltså att
påtalas och åtalas att en ung man på Lundsberg bränns med
strykjärn på ryggen (bilden i färg nu för första gången visad!)
eller att en bro förrädiskt öppnas för en jagad bil.
Jo, bra. De båda
samtidiga åklagarbesluten framstår för all del som totalt
självklara, men åklagare går i dag ofta underliga vägar.
I fallet Lundsberg hade en
kammarrätt nyligen försökt bromsa lagens gång genom att befria en
internatskola från skyldighet att sköta just internatdelen, dvs ett
juristeri av oanat slag även i dagens Sverige.
Jag har själv utsatts för
ett minimum av nollning i mitt liv. 1940, på Handelshögskolan i
Stockholm, hade några äldrekursare kommit på att vi småglyttar
först borde erbjudas en vattensnaps, för att därefter få övergå
till starkare drycker. Inte särskilt spirituellt, men förstås
ofarligt. Något egentligt trakasseri vid kavalleriet 1941-43 erfor
jag aldrig, kanske låg ett allvarligt krigshot för nära.
Nollning kan tänkas vara
”roligt” för dem som hittar på lustigheterna, men knappast för
de utsatta, och nollning visar alltid ett mycket torftigt sinne för
humor. Mot detta står ”studenters frihet”, skyddad och hävdad
sedan långt före Magistern och Glunten i ett tidigt Uppsala. Frihet
som övergår i självsvåld, rektorers eviga problem. Jag löser det
inte, men jag sätter mycket bestämt ner foten mot avsiktligt
genomförd strykjärnsbränning.
Jag brukar sannerligen
inte ropa på straff i alla väder, men i fallet Lundsberg – som
inte får bli en klassfråga! – bör skyldiga ynglingar (och en
”husfar”!) dömas efter samma linjer som alltid gäller förortens
unga smågangstrar.
Lundsberg ger fadd smak i
munnen.
Fadd smak får jag
sannerligen också av öppna bro-olyckan vid Hjulsta. Det har sagts
att de båda unga männen jagades för en stöld av bensin från en
mack, vilket endast delvis är sant. Egentligen jagades de för en
bagatellartad trafikförseelse, som en polispatrull observerat;
bensinstölden var inte känd för polisen medan den våldsamma
jakten mot dödsfällan i Hjulsta pågick. Två måste dö för en
trafikförseelse!
En annan aspekt är den av
mig tidigare redovisade på bloggen: när allmänheten hörde av sig
till Uppsalapolisen ansåg över 80 procent av de ringande och
mailande att polismannen som beordrade broöppning uppträtt helt
korrekt: dom ska väl för fan betala sin bensin som vanligt folk!
Innan jag gjorde undersökningen hade jag varit övertygad om att
utfallet skulle bli det diametralt motsatta.
En polismyndighet som får
allmänhetens beröm för grovt självsvåldigt beteende vilket leder
till två unga mäns död. Det känns som upp och nedvända världen.
En värld det inte är så förfärligt roligt att bo i.
Nu till uppföljningen av
de båda åtalen. Utgången känns oviss. Dömande instanser har en
klar klassopinion att möta i Lundsberg och märkligt nog en
folkopinion att möta vid Hjulsta, som i så många år hette Hjulsta
färja.
Sven Anér,
som går i väntans tider
när det gäller Palmeaffären. Det känns som om den 30 november,
Karl XII:s dödsdatum, kan bli avgörande. Jag är tydligen evig
optimist, medan jag nu i två skrivelser (på annan plats på
bloggen) anmodar den svenska Nobelstiftelsen att syna den med pompa
och ståt decemberklampande svenska rättsstaten i sömmarna…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Läs sidan "Om kommentarer"