”Det talas bara om polisspåret i dag…”

9.11.2013.

Ruben Agnarsson, tidigare på Världen Idag i Uppsala, en tidning med religiös bakgrund, ringer och berättar att han numera bland annat arbetar med egen TV-kanal – ville jag vara med? Nu på måndag? Jag river först av Göran Lambertz, som i dag tydligen är övertygad anhängare till polisspåret, varpå jag tar dig – går det bra?

Visst, jag var inte svårövertalad. Problemet har ju alltid varit det motsatta, att inte hitta ett medium för dessa mina – och andras! – synpunkter. Vissa tider, vissa år har det ju varit näst intill omöjligt, men nu är det som om ridåer börjar dras undan.

”Det talas ju bara om polisspåret i dag”, säger Agnarsson. Jo. kanske en något forcerad bedömning, men visst, så börjar det bli. Efter det här samtalet gick Lena ner i källaren på Karlsrogatan och lyckades lokalisera några lådor av såväl Affären Borlänge som Polisspåret; beställ, se särskild annons på bloggen!

Om vindarna fortsätter att blåsa åt rätt håll skulle alltså Polisspåret bli sitt eget scoop, dolt i 26år, ett litet Guinness-rekord. Och Holmér, som aldrig var i Borlänge, gav stoff till en bok-”dokumentär”, som sannerligen också innehåller scoops, stora som små. Holmér, med hela sitt dubbla mandat som mordledare och utredningsledare, skrev själv en neslig kioskvältare utan ett enda ord som var både sant och relevant. Oerhört. Habent sua fata libelli, säger latinaren, böcker hava sina öden. Sannerligen.

Få se var jag har detta kartonnerade och hundörade missfoster – jo, här stod det snällt i hyllan. Sidan 33, på måfå vald:

Vi vet inte om det andra skottet, som snuddat vid Lisbet Palme, var avsett för henne eller om det också var riktat mot Olof men Lisbet kommit i vägen för kulan, när hon sjönk ihop. Den funna kulan vittnar om att mordvapnet är grovkalibrigt.

Holmér ställer sig utanför, vid sidan om, och låtsas gissa kring ett mord som han själv så noga planerat. Inte behöver han gissa. Han vet så väl att talet om Lisbeth-skottet är en noga inrepeterad skröna. Han vet så väl att mördaren sköt endast ett riktat skott, det med proffsprecision mot Olof. Det andra, om ett sådant verkligen blev avlossat, kom till som garnityr i periferin: mördaren skulle hetas vilja göra sig av med Lisbeth för att slippa undan ett farligt vittne; även andra skäl kan ha förekommit, i denna rigmarole.

”Den funna kulan” – någon funnen kula fanns aldrig med i arrangemanget. Den påstådda Lisbeth-kulan hade efter några timmar, labbskjuten, sänts med kurir till Wiesbaden, där den västtyska labbpersonalen, säkert med höjda ögonbryn, kunde konstatera att kulan saknade humanrester och alltså aldrig snuddat vid Lisbeths skuldra.

Wahlström & Widstrand (läs: Bonniers) sålde bra av detta nesliga dravel, som säkert hade stor impact på den svenska allmänheten: jaså, så var det, jaha. Holmér sålde i rejäl femsiffrig upplaga. Dit nådde vi på andra sidan barrikaden knappast tillsammans med alla våra böcker.

(När Herbert Tingsten, mot slutet på DN, skrev sina memoarer flyttade han över till W&W från Bonniers som han just då var förbannad på. Någon nämnde för honom att det var Bonniers som ägde W&W, och Herbert svor till i falsett. Habent sua fata libelli.)

Men allt gick väl inte att veta redan under 1988, då den från höften skjutande Hasse förstärkte kassan under några månader, sedan han lämnat det splittersäkra Palme-rummet som kompisen från Sveavägen, Carl Östling, just hade säkerhetsglasat för ett par miljoner. Solkigt, är ordet. Minst sagt.

Gick inte allt att veta? Nej, allmänheten fick hålla till godo med vad Bonniers slängde åt den, men Holmér visste. Allt, utan undantag. Alltsedan förberedelsernas veckor och månader.

En person som någon vecka före mordet frågade HH och gamle SÄK-kompisen PG Näss om vägen till bolaget på andra sidan Sveavägen, såg de båda herrarna, tydligen nyss lunchätna, tämligen noggrant och entusiastiskt rekognoscera Dekorima (okänt vid det laget), byggbodarna in på Tunnelgatan och trapporna upp till åsen: ”Här ska han springa!”

Fritt och frankt och öppet, ingen rampfeber. Detta har ju gällt så mycket kring statsministermordet: mycket har funnits att se för den som velat titta.

Jag sitter och undrar på Bonniers: kommer de att gå ut nu, om några veckor och säga sorry, men hur kunde någon tro?

Nej, hur kunde någon tro? Inte kunde väl Leif GW Persson tro, knuten som han var den gången i egenskap av expertkriminolog som sakkunnig till justitiedepartementet, 1985, där han sedan, centralt, centralt, satt och teg, under olika skandaler: kurder, Christer Pettersson, för att därefter bli rikspolisstyrelsens egen man. Med visst ansvar, kunde jag tycka.

Justitiedepartementets superspecialist på stora mord skulle inte ha avslöjat mordet på Olof Palme? Tell that to the Marines! Eller tro det den som vill! 2011 avslöjade GW i TV, med ett försiktigt mummel, mordet som ett polisers verk – trodde han dessförinnan på kurder? Eller Christer?

Men jag märker hur jag känner att denna affär är på väg från dammigt småpill till stort, skakande nationellt trauma, där det får vara slut med gnetandet i detaljer, där i stället fokus riktas på den odiskutabla, svarta, ostridiga helheten. Brottets Höga Visa, samsjungen av hrr Avsan, Holmér, Krusell, Näss, Ölvebro och Östling i kören och med hundratals door i kulisserna.

Märker ni att jag talar, Avsan & Co, och kanske förtalar? Stäm mig då till kungens rådstu! Men se det gör ni inte. Ett enda fall i Palmesfären har gått till åtal, nämligen Christer Pettersson-ärendet, och dess fall torde ännu förskräcka.

Jag behövde tala ut. Kanske har jag kamplusten kvar till Ruben Agnarsson.

Sven Anér

PS: Såg von Brömssen i en gammal galen fars, kompad av Ulla Skoog, som är lika bra hon. Pausfritt, och jag satt och skrattade högt. Lena tittade på mig. DS.