10.11.2013. Jan Wallin,
gärna för publicering! Kollegial hälsning,
Det pågår en debatt i
dag som jag inte kan gå förbi. Frågeställningen, komprimerad:
Är dagens
tidningsutgivare med kropp och själ ansvariga för allt som någonsin
publicerats i deras tidningar?
Jag svarar, som alla
hittills i debatten om senare tids myndighetsdekret, klart nej! De är
inte ansvariga!
När detta är sagt når
mig viss krank blekhet. Ej ansvariga för enstaka förlöpningar,
självfallet. Men om förlöpningarna fått maratonkaraktär, om en
tidnings hela logga, hela framtoning, både då det begav sig och nu
i restrospekt, framstod, framstår som skändad? I förhållande till
tidigare policy, men också i förhållande till dagens image?
Jag talar om Aftonbladet,
och jag citerar ur NE:
Aftonbladet, socialdemokratisk
kvällstidning.--- Andra världskriget gav nya upplagehöjningar men
också problem då den politiska redaktionen de första krigsåren
visade sympatier för Tyskland och nazismen. Detta framkallade på
olika håll protester mot A. och bidrog till att konkurrerande
kvällstidningar startades (arbetarrörelsens Aftontidningen,
Bonnierkoncernens Expressen).
Där släpper NE
Aftonbladets 30- och begynnande 40-talsideologi, något abrupt; i och
med krigsslutet kan tidningen betraktas som nazistiskt rensad, OK.
Var det en
maratonförlöpning? Jo, det måste sägas. Torsten Kreuger 1932 och
den klassiske PG Peterson 1933 skapade inriktning åt högerblått,
efter kriget svängd åt liberalt. Här fanns i alla fall minst 13 år
av inte bara tyskvänlig utan även av direkt nazismvänlig attityd –
belastning i dag?
Frågan kan inte viftas
undan. Gjorde jag det själv, när jag som nyhetsreporter hösten
1962 lämnade Dagens Nyheter och gick över till Aftonbladet? Viftade
jag undan? Hade jag inga bekymmer med min nya tidnings förflutna?
Ska jag vara ärlig så hade jag inga sådana skrupler.
Jag såg AB, under min
forne DN-kollega Kurt Samuelsson, som en god och demokratisk
nyhetstidning, där jag skulle kunna smälta in och börja arbeta med
engagemang. Att det inte blev så är en annan historia.
Själv ångrade jag raskt
att jag någonsin flyttat, och mitt eventuella rykte som rapp
nyhetsman förflyktigades raskt inför tuffa AB-kolleger, som åt sin
sillbit på Tennstopet och inte på W6 och som inte hade mycket till
övers för gamla DN-journalister som stack upp.
Jag lämnade AB efter
någon månad, varvid såväl jag som tidningen drog en lättnadens
suck. Vi skildes ingalunda som fiender, och jag har senare haft god
kontakt, i någorlunda politisk samsyn.
Men, alltså: Aftonbladets
mörkblå förflutna stötte mig inte. Nej – men i dag, då
debatten finns där, vaknar latenta synpunkter. Fredric Karén i SvD
och Jan Wallin i AB skriver nu nära nog samstämmigt att de
sannerligen inte behöver gå omkring och titta i backspeglar.
Jag känner att jag inte
odelat delar den uppfattningen, inte minst beroende på att Wallin i
dag i Aftonbladet inte med ett ord nämner tidningens 30- och 40-tal,
som satte så tunga spår i svensk inrikes- och utrikespolitik och
som, vid en tysk seger, hypotetiskt skulle ha kunnat göra AB
delansvarigt för ett dylikt ställningstagande.
Här känner jag att
Aftonbladet och dess nuvarande chefredaktör inte tar sitt ansvar som
dagens för AB ansvarige utgivare. Hans långa debattartikel bär
rubriken:
”Så här ser mitt
ansvar för Aftonbladets historia ut”,
och den rubriken borde per
definition ha tvingat Wallin att åtminstone nämna Aftonbladets
långa, som vi ser den i dag, politiska vågdal.
Ska Wallin då, i allt vad
han skriver och företar sig, allt framgent släpa med sig
Kristallnatten? Nej. Men han borde försöka att, just i dagens
debatt, ruska av sig det mörkblå schabraket och framträda i den
fräscha rustning som hans tidning i dag har all rätt att bära.
Ge oss det strikta
historiekapitlet, Wallin, skrivet av Aftonbladets folk i dag, men med
den kyla och opartiskhet som skickliga journalister självfallet kan
ålägga sig, om det kniper.
Jag är om inte annat
nyfiken. Ge mig några kommenterade exempel, bl a på just
bevakningen av Kristallnatten. Jag gick då själv i nuvarande
Katedralskolan i Uppsala, men någon kristallnatt fick jag aldrig
beskriven för mig från katedern: vad var lite bråk nere i Tyskland
mot Gustav Vasas äventyr i Dalarna? Tog magistern med sig ett
Aftonblad till skolan, som åskådningsexempel i tiden? O nej. Vi
hörde aldrig det skrämmande klirret.
Så jag behöver
informeras. Hur omtalades koryféerna, Hitler, Göring, Goebbels, i
Aftonbladet? Krypande, hövligt, avvisande? I England, där jag gick
i skola några veckor krisåret 1938, rubricerade tidningarna Führern
som ”Herr Hitler”, vad som nu lades in i den exotiska titeln. Jag
hade tillbringat motsvarande veckor i Tyskland året innan, i
nazistcentrum Niedersachsen rent av, men det fick jag aldrig fan för
i St. Edward´s School, där Churchill-andan ännu inte fått fullt
genomslag.
Demokratiska tidningars i
särklass viktigaste uppgift är den demokratiska politiska
öppethållningen. Aftonbladets sätt, den gången, att smussla in
ideologisk diktatur i en av hävd beprövad tidnings spalter, var
aldrig särskilt anständigt; tidningen hade kunnat byta namn, men
det hade inte varit bra för upplagan. Har Aftonbladet rätt att i
dag betrakta sin mörkblå föregångare som en helt annan tidning,
att inte bry sig om eller låtsas om?
Jag märker att jag söker
en linjal. Aftonbladet i dag skulle kunna dra ett par raka streck,
till min ledning.
Sven Anér
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Läs sidan "Om kommentarer"